FRÅN NATUREN OCH TILLBAKA TILL NATUREN

Minns ni älghornen vi hittade i skogen under en höstpromenad då någon gång i september? Då tror jag bestämt det var? 

Solen sken och det var så skönt det bara kan vara en höst dag. Vi tog vår svampkorg och gav oss ut i skogen. Och så plötsligt låg det där, älghornet. Precis när jag skulle stiga ner från en bergkant, ner i mossan så låg den där, och jag höll på att stiga på den. 

Om jag minns rätt så blev svampskörden den gången rätt mager. 

Men vi hade ett älghorn hem som en trofé på lyckad, inte jakt, men skogspromenad. 

Det hade vi, minsann! 

Sedan blev det att fundera lite hit och dit på vad vi skulle hitta på med hornet. Skulle det bara bli en dammig prydnad någonstans? Här hemma eller på stugan? 

Men så tog lillungen helt sonika med sig hornet en dag till skolan. Minsann skulle det utnyttjas till något vettigt.

Och häromdagen fick jag hem en svampkniv med det  bekvämaste greppet man kan tänka sig, med strålande fin skärpa i stålet och med ett handtag av ett älghorn, av älgen tappad i våra skogar och av oss upphittat en höstdag, då solen hängde lågt på himlen, men fortfarande orkade värma. Då luften var klar och fyllt av skönaste höstsyre. Då vi gick på den mjukaste av mossa och njöt.

Jag kommer att bära med mig denna svampkniv så länge jag lever. Det är ett som är säkert. 

Så himla fin är den! Jag vet inte om jag så där vanligtvis går igång på knivar, men det här är mer än en kniv. I den här finns så mycket mer. Det är då hantverk är som bäst. När det är mer än bara något som någon har gjort. Och det är ju någonstans där vi har hantverkets kärna, dess hjärta. 

Det är någon speciell som gjort något speciellt och alldeles, alldeles unikt.

*

Och plötsligt vet jag ännu mer varför jag undviker att skaffa vissa saker i mitt hem, in i mitt liv. Jag undviker plast och slit-och-släng så gott jag kan, nästan med frenesi. 

Jag vill envist hålla fast vid det där att jag skall få känna att någon har gjort den här saken någonstans. Att någon skapat. Tänkt, känt, skapat, levererat.  

Och med det känner jag mig nästan som en dinosaurie. Kanske inte än idag, men den dagen alla har en egen 3D-skrivare hemma och på en kväll kan printa ut precis vad man vill, för att formlerna till det man vill ha, eller tror man vill ha, finns enkelt att ladda upp på nätet. Precis på samma sätt som vi i dagens läge söker recept, eller stickmönster eller modell till frisyr. Vem har liksom kokböckera numer…? 

Tänk när vi sitter i soffan en fredagskväll vid datorn, smuttar på lite vin och funderar på om vi skulle ta och printa ut en ny skål till veckoslutet? Eller kanske en vas? Eller en soffa? Varför inte en bil? En ny en? Lite större? Den kanske inte hinner bli klar till lördag, kanske till måndag? 

Jag vet inte om jag är skräckslagen eller förtjust över tanken. Oberoende var jag landar i mitt känslospektra så är den tanken hisnande. Riktigt, riktigt hisnande.

Och vi är där fortare än vi kan ana…fortare än vill vi…eller kanske fortare än vi inte vill?!

*

Kanske blir lillungens kniv gjord av äkta älghorn en kuriositet i framtiden då vi kanske kan printa ut det mesta vi vill i nästan vilket material vi vill. Online.

Men det lär väl ändå ta en stund innan man kan printa ut äkta älghorn?

Kommer det äkta då att stiga i värde, inte nödvändigtvis i värde mätt i pengar, men i värde av just äkthet, och det till nivåer vi inte ens i dagen läge kan förstå? 

För vem trodde väl för tjugo, eller trettio år sedan att vi skulle ha tillgång till hela världens information här och nu och det i en liten rektangel av plast som vi kallar smart-telefon. Och det oberoende var vi är, när vi är och vem vi är. 

Vem trodde det om telefonen? Vem trodde det om den där lilla fula plastsaken med lockig sladd som stod på den om möjligt ännu fulare, virkade duken på ett litet bord där i tamburen? Att den skulle rymma en hel värld någon dag. Och att den skulle rymmas i en jeansficka. Och att alla skulle ha en sådan egen? 

Inte gjorde jag det inte?

Tror jag nu att vi kanske printar ut hus och inredning, kanske en ny bil, ur våra printrar om bara några år? Tror jag? Jag vet inte? 

Kanske jag borde? 

GRÖNKÅL OCH PEPPARKAKSHUS...

Som jag kanske redan tidigare lite nämnt så hör jag till dem som totalt förälskat mig i den där skrynkliga grönkålen så till den grad att jag titt som tätt släpar hem av den. Skulle det råka sig så illa att jag inte hinner fixa käk av den så finns det alltid någon som hittar på att slänga den i ugnen och lagar chips av dem. Gudomligt gott - även det.

Men i veckan gjorde jag faktiskt soppa av grönkålen. Den är inte bortskämd med skönhet, soppan, det måste i ärlighetens namn medges, men jäklar vilken god soppa det blev! 

Om någon nu skulle bli sugen på att fixa till en soppa som är just så nyttig som den ser ut, så skrolla ner, jag skall nog skriva ner hur jag gjorde här. 

Det är den värd. Den hälsosamt-fula soppan som smakar som en ängels kyss. Typ.

Jo, det är nog våren som gör det. Och ljuset. Att jag börjar se nya nyanser i tillvaron och skruvar till mina beskrivningar på det där jobbiga sättet som bara skvallrar om att jag är rostig, riktigt vinterrostig i ens den enklaste ordakrobatik. 

Jag är, har varit, tömd på idéer på många plan den här vintern. Många andra har klagat på det samma.

Ja, inte på att jag varit kass på ordakrobatik, vilket i och för stämmer, fast det har de i och för sig inte sagt något om? Kanske de bara tänkt det? Och hoppats att jag skulle fatta…?

Jag skyller på mörker. Det har bevisligen och statistiskt och känslomässigt (inte att glömma och förringa) varit en mörk vinter. Det lilla man sett av solen här hos oss har minst sagt varit sparsmakat.

Och så har det vart en hel del "i familjen" den här hösten och den här vintern. Det har ju inte varit riktigt så att alla solar och månar och stjärnor riktigt varit i sina rätta positioner, eller hur de nu skall vara, för att saker och ting skall gå så där skönt framåt i en behaglig lunk.

När livet strör ut dessa uppförsbackar framför en så skulle det ju vara skoj om man kunde få traggla upp för dem i lite solsken, åtminstone nu och då…

En liten tyst önskan bara…så där, om det skulle vara möjligt?

Men jag vill ju tro att det vänder nu. Att ljuset, om inte solen direkt, är här igen. På allvar och på riktigt och seriöst och så. När jag står vid min bastuknut och ser ut över havsviken härhemma så känner jag ju att ljuset är helt, helt annat. Även om det inte är sol. Men. Det. Är. Ljus. 

Man måste vara Nordbo för att förstå det här. Det magiska med att ljuset återvänder. I år igen. 

Efter att ha "sett" denna utsikt som en svart rektangel i månader nu så är det magiskt. Att se lite…annat. 

Om det så är istäckt vik, fjolårsvass och tusen trädgrenar. Det är ändå en UTSIKT! 

Ja, nu när man ser på bilden så förstår man kanske varför jag brukar säga att jag har partiell havsutsikt från mitt hem. Det funkar inte så bra på sommaren, den här havsutsikten nämligen. Det är mer total,  lövgrön, ridå då. 

Men havet finns ju där. Jag vet ju det. Det låter, det doftar och det finns. 

200 meter ner. 

Det räcker att jag vet det. 

Sedan har vi det här ja…

Pepparkaks-Beirut.

Mitt, med mycket möda och stort besvär ihopknåpade pepparkakshus anno 2013, som fört en mycket bortglömt, men dock en varande tillvaro i min lilla ateljé, har rasat av att vinterns fukt hade krupit in i den ouppvärmda stugan med, för pepparkakshusets del, katastrofala följder. 

Medan jag stod där och smulade sönder resterna av det som varit en pepparkaks…herrgård, minst, så

kom jag att tänka på just det här med begrepp. 

Vi, som ä födda på sextiotalet, och innan, jag tror att varenda en vet vad man menar med begreppet att något ser ut som ett Beirut. 

Sönderbombat, trasigt, förintat…som pepparkakshuset ovan.

Men de yngre? Säger Beirut dem någonting? Eller har det kommit så många andra sönderbombade städer sedan dess att Beirut inte längre säger någonting? Märkliga tankar jag funderar på kan man ju tycka. Eller så inte. Inbördeskriget i Libanon pågick mellan 1975 till något typ 1990, dvs från då jag var nio tills jag var 24 och mamma till en liten ettårig parvel, dvs under hela min uppväxt från barn till vuxen. Inte undra på att begreppet att något ser ut som ett sönderbombat Beirut etsat sig fast i mitt och många likåldrigas begreppspalett. En tanke slår mig…kanske dagens ungdomar har rätt många fler varianter av begrppet "Beirut" än vad vi hade? Jag vet inte? 

Men till grönkålssoppan. Här hoppas det hej vilt mellan olika teman…

Men ja;

En lök (finhackad)

Lite vitlök (finhackat) mängd efter smak

Grönkål (jag förvällde min färska och skar den i små bitar) kanske 300 g (?)

2 hönsbuljongtärningar

peppar, chili, 

Jag gjorde som sagt så att den skurna löken och vitlöken fick fräsa runt en stund i lite smör, eller olja, lite hur man vill. Jag blandade i den förkokta och skurna grönkålen och rörde runt en stund. 

På med vatten så det täcker ordentligt ( 1 liter, +/-) och så smulade jag i 2 hönsbuljonger. 

Lät alltsammans koka i någon minut bara. Blandade i lite smör och vetemjöl uppblandat. Lite som 1 msk smör och 1 msk vetemjöl ihopknådat) för att få soppan simmigare.

Vidare kryddade jag med lite chiliflingor för att jag älskar chili (lite) i det mesta. Och vitlök (mycket) i det mesta, fast det är kanske en parentes…Originalreceptet hade nog varken chili eller vitlök, men vadå? Man tar det man älskar och blandar det i lagom doser i…det mesta. Då blir det ju oftast bra. Sådär.

Men sen…finliret! Jag grillade några skivor halloumi-ost som jag smulade med ganska grova tag på botten av tallriken och hällde över den här fantastiskt goda soppan som ser ut som hälsokost, och är det de facto, men smakar som gourmet där enkelheten och rena smaker får styra och ställa på det där underbara sättet som i gommen blir till lite fin musik.

Gott om man uttrycker det på ett annat sätt. 

Ja. Alltså, lite Beirut, och grönkål och pepparkakshus och havsutsikt som kommer och går längs året och så något säger mig att jag definitivt är i behov av ett skönt återhämtande veckoslut. 

Litesådär:

#förmycketavalltpånågraalldelesförfåtimmargemiglitevecksolutfortnuinnannågotalldelesoförväntat

händer…..

EN SPLITTRAD VECKA...

….sådär som det är ibland. Kastar jag en blick på min arbetskalender så ser jag att där finns en hel del

att ta itu med under den här veckan. Det är bra. Jag tycker ju om att ha något att ta tag i, så det är ju

bra på det sättet. Så länge det är lagom vill säga. Alltid är det inte så, nu är det och det känns bra. Lugnt och bra. Ändå känner jag att det på något plan har landat en vår-oro i mig, som bara blir värre och värre för varje år som jag blir äldre och (borde bli) klokare. Men jag vet inte…jag är inte så säker. 

För varje år som jag blir äldre känns det som om jag nästan skulle ha ett lite maniskt förhållande till 

årstidsväxlingar. Stämning…hämning…gudarna vet, men det är som om den annalkande årstiden kryper tätt intill mig och lockar mig till sig med löften om. Ja, vadå? Vid det här skedet borde jag väl veta vad de olika årstiderna för med sig? Och ändå charmas jag, ändå förförs jag, ändå vill jag bara blunda och andas in allt det underbara, nya men bekanta, fräscha men trygga, som är på kommande. 

Berusas av dofter, känslor, stämningar, färger, ljus…allt!

Kanske är jag på något plan lyckligt lottad att ha (kvar) den här förmågan. Eller jag tror, för egen del, att jag återfått den, för under många år av ungdomsyrsel, av småbarnsliv och allt möjligt annat så tappade jag lite bort det. Att unna sig att förundras över allt som faktiskt sker därute i vår natur bara det blir lite, lite vår.

Skulle jag gå ut nu, så skulle jag höra ugglorna hoa och ha sig. I den övrigt mörka, tysta natten. Idag kan jag inte gå, för jag behöver vara utvilad och gärna nog vaken på jobbet i morgon, men om jag kunde. Så skulle jag gå ut i natten. Och lyssna. Varje natt. 

Lite som katten min. Också det ett säkert vårtecken, att hon börjar trivas ute mer och mer.

Hon går ju (tyvärr) igång på talgoxarnas och blåmesarnas våryrsel. Det är bara så. Med katter. Min och andras. Men hon går igång också på mössens hemliga gångar i snön under fågelmatsbrädet som sakta börjar smälta fram och erbjuder en liten gratis mössbar som får hennes morrhår att dallra av välbehag. 

Inte bara katten min är nöjd över den utvecklingen, också ugglorna i grannskapet har upptäckt den nyöppnade snabbmatsplatsen och håller ett stadigt öga på lunchmenyn där. Den lunch som serveras under natten mörka, tysta timmar. Där ute sker så mycket nu som vi inte har en aning om. 

Så visst….att mata fåglar lockar till sig både möss och lite större….rått…möss, men det i sin tur lockar till sig rovfåglar. Och vem vill inte att ugglorna också skall ha tillgång till käk. 

För ett faktum är att min tjocka, bekväma, katt orkar inte plocka dem alla. Om hon så försökte...

*

Skulle gärna fortsätta utveckla det här och filosofera hit och dit, men tyvärr har jag en date med John Blund som jag lovat dyka upp på för att orka tugga mig igenom allt det jag har att göra i morgon, och resten av veckan. 

Det är förresten ett lite magiskt fenomen det här med jobb och en annalkande vintersemester. Av olika orsaker hade jag inte riktigt bestämt mig för när jag skall ta ut min semestervecka. Inte före idag gjorde jag det och attan vad jag på direkten började planera för de dagarna, räkna ner till de dagarna och längta, som ett litet barn på julaftonen,  efter de dagarna. Trots att jag är en vuxen kvinna, med ett jobb som jag tycker om och allt det där. Ändå blir man lite stirrig inombords när man har en semester att vänta på och räkna ner till. Galet?! Jo! 

Och för mig kommer det bara att vara något så osexigt och vardagstråkigt som att några dagar rå för mig själv ute i skärgården. Bara jag och hundarna och katten och så tystnaden och få möta våren, fåglarna, dofta på havet och bli yr av stjärnhimlen en klar natt mitt ute i ingenting. Bada bastu, läsa, skriva, fota, vandra, vara...

Mitt i skogen, vid havet. Det är dit jag längtar så det skrynklar ihop sig i min själ. 

Varje år. Varje vår. Starkare och starkare. 

Jag vet ju hur det är, kommer att vara och ändå samma underbara våryrsel. Varje år.

Det är något vi alla har gemensamt. 

Talgoxen, ugglan, katten och jag. Och de flesta andra levande varelser som har ett litet, litet förhållande till naturen där ute.

Det är nu den fantastiska tiden väntar på oss. Våren.

Bara jag lyckas beta av min splittrade vecka med udda möten och engagemang. SEN får det bli vår för min del också. Ja!

BAKAR LITE MED CHOKLAD…

…i och det var en fin idé det. Det blir sällan av i den här lilla kojan, men nu kavlade jag mina upp mina ärmar för att producera en gigantiskt stor cookie, och visst sjutton var det gott. Galet gott.

I övrigt har jag kört knäledspatient till fysioterapi - efter att jag tjatat hål i huvudet på karl de senaste veckorna över att det KAN inte vara så där styvt i knät så här många veckor efter operation, och det SKA inte det ena och det SKA det andra och du BORDE ha gympat mer och ABSOLUT stretchat mer och lite MINDRE bara ligga i soffan/sängen och mysa tills karl-skrället ifråga blev så in i vassen nervös på mig och faktiskt beställde tid till en läkare som bekräftade allt jag sagt. Och jag fick en sådan där skön stund att  luta mig tillbaka lite och säga "vad -var-det-jag-sade på ett sätt som får små horn att växa fram i pannan på karln i fråga och ja, nu kör jag honom då till en fysioterapeut en gång per dag, så där. För att han skall undvika en ny operation.

Så vad lär vi oss av detta…tjata på era gubbar. Lite mer än de tål och står ut med.

Om så behövs….*fniss* tjata ännu mer! 

Och så har jag gått med hundarna i blöt skog, i kilometer efter kilometer, och det i allt annat än vinterskog, och jag kan inte bestämma mig om jag tycker att det är okej att skogen i februari känns som om det vore mars, stundvis april, eller så inte? 

jag vet inte om jag innerst inne tycker att det är okej att våren plösligt verkar bli den utdragna årstiden?

Om hösten tänjer ut sig in i december och våren visar sig redan i februari? Då blir det ju helt snurr på mitt hat om vintern som aldrig tar slut och jag behöver överflytta min harm över den grå årstiden till våren i stället? En vår som pågår och pågår och pågår i evigheter, men lite plusgrader, lite regn, lite dis, lite….allt i en räcka av dagar som bara blir till tjat.

För så är det ju. I min värld. Minusgrader är vinter, och plusgrader är vår. Och nu har det varit våriga (?) plusgrader en längre tid och ja…

Jag tror vinter/våren håller på att tjata hål i huvudet på mig på precis samma sätt som jag tjatat hål i huvudet på den stackars man som valt att vara konvalecent hos mig. 

Och båda två är vi ju lite i den situationen att vi kan bara bita ihop och vara i verkligheten.

Och nu, för att vara ett inlägg som inte alls skulle bli långt, för jag har löjligt mycket att uträtta ännu en söndagskväll så dansar fingrarna skrämmande lätt över tangenterna.

Och det är ett bra tecken. För jag har ett par längre texter som jag lovar leverera här så småningom och förkylningen som jag hade sällskap av gjorde att jag skuffat det framåt. I morgon skall jag börja.

I morgon är det en ny vecka, en förkylning har gett sig och solen stiger lite tidigare upp än den gjorde innan. Bara det är en bra sak! Inte sant!?

EN KVINNLIG WALLANDER...

När jag låg ihop krupen här i något som otvetydigt påminde om en fosterställning medan förkylningsmaran red mig var jag ju stundvis ändå med(veten) och kunde till och med inta någon liten litterär godbit. En sådan som inte krävde djup analys men som ändå kittlade intellektet på det där rätta "jag är sjuk (och/eller) ledig men läser ändå kvalitet"-sättet, ni vet? Som bara Mankell, och några till kan leverera. 

Innan Wien resan köpte jag en pocketbok. Det gör jag alltid innan jag skall resa. För mig räckte det med att en endaste gång bli sittande på ett flygfält i något dygn pga av dåligt väder för att inse att litteratur - det kan man bara inte resa utan. Tandborste kan man undvara, men inte läsbart om det riktigt kniper! Och så har jag tillräckligt många gånger hängt på diverse flygfält för att inse att det (i dessa dagar!) inte så där bara är att ladda upp telefoner eller paddor eller bärbara. Och tänk bara hur det skulle vara om en massa människor satt fast på ett enda flygfält! 

När vi skulle flyga från Wien så fick ju grabben min rycka ut kontakten på en massagestol för att få sin telefon laddad! Nu skulle ju min väluppfostrade son inte kanske annars gjort så *host*, men en dam i full bussines-utstyrsel blinkade ögat åt honom (åt min grabb alltså!) och pekade på kontakten bakom sig då hon såg hur sökande han såg ut med sin telefon, vilset blickandes ut över det vida (flyg)fältet. Och där satt hon i en (stilla) massagestol och laddade sin egen laptop och hade lösningen på hans dilemma!

Ja, men alltså. Jag inser ju att jag inte skulle vara den första man erbjöd en ledig kontakt åt om det skulle krisa till sig så därför reser jag alltid med en back-up av litteratur i pappers-format. Pocket eller inte, spelar ingen roll. Bara det är papper och inte kräver el för att fungera. 

Säger jag som annars är en stor vän av alla it-rackerier...

Denna gång släpade jag på en slim bokmodell av Mankell och Wallander. "Handen" och som bonus en liten inblick i Wallanders värld.

Jag läste inte boken på en överfull flygplats, inte på ett rökigt kafé, inte på flyget, inte i taxin.

Jag läser den först när jag är hemma och ramlat i min egna kökssoffa och är förkyld och känner mig ensam trots att jag är omgiven av människor. Vilsen fast jag är hemma. Trött fast jag är utvilad. 

Ifrågasatt fast jag är uppskattad. 

När särbon är borta några dagar låter jag tv:n vara stängd och spelar Vivaldi och Mozart så tapeternas ränder böjer sig. Äter gårdagens sallad uppblandad med något diffust från kylskåpet och ugnsfärskt bröd uppkrupen i soffan och efter det yogar jag med dörren öppen till den skymmande kvällen. 

Och älskar att ingen tjatar samtidigt som jag saknar att ingen bryr sig om jag blir förkyld (på nytt) för att ingen vet. Paradoxalt, jag vet! 

Talar i telefon med en kollega om saker som stör oss i jobbet. Om frustrationer, men också om de där lyckade stunderna då alla inblandade är minst sagt nöjda och solen skiner in på en fast den på riktigt inte gör det, för att det är februari och snöslask. Men ändå. Då man känner att man i sin lilla värld är som Zlatan - minst. Även om ingen står där och apploderar händerna blodiga och skriker halsarna sträva så vet man att det man gjort betyder. För många, för de flesta,  betyder det inget, men för någon betyder det…om inte allt, så en hel del.  

Just i de där stunderna känner jag mig som en kvinnlig Wallander. I ett annat yrke, i en annan stad, till och med i ett annat land, och framför allt i en riktig verklighet, men ändå så lika.

Jag bär ständigt på den där längtan att bara dra bort och vara i en tystnaden som på sin höjd skulle släppa lite klassiska toner av Bach eller någon annan av gubbarna, ni vet, in. Eller fåglarnas vårsång. Vågornas kluckande och ljudet av en sprakande brasa. Och inget mer. 

Jag kan längta mig sönder efter det.

Och ändå vet jag att varje morgon när jag dyker upp på jobbet, trött och lite medelålders-pust-sådär så

ger jag mig i kast med mina högar av papper, med mina ringbud, med mina löften jag lovat, med människors önskningar och funderingar och obesvarade mail, så gör jag det ändå med samma innerlighet som jag alltid gjort vad jag än gjort. Med samma känsla för att det vad jag gör betyder något…för någon. Om än så lite.  

Och samtidigt som jag gör det så funderar jag på om jag kanhända är en likadan relik som musiken jag lyssnar på då jag är ensam och får rå om mina stunder precis hur jag vill. 

Är jag en underlig en som vill så mycket och så mycket väl. Helst åt alla. 

Är jag som en kvinnlig Wallander som ständigt verkar balansera på det där mellan vill och måste. 

Plikt och längtan. 

Är det kanske därför vi älskar den lite luggslitna, trötta, besynnerliga Wallander? För att han speglar oss  på ett djupare plan än vi kanske ens är villiga att tillstå? När jag riktigt blottar mig känner jag igen mig i en hel del Wallanderskt. 

Förutom kärleken till få lyssna på klassiskt i enskildhet. Det finns mycket mer än det som vi delar.

Den gode Wallander och jag.

Kanske det till och med bor en lite Wallander i oss alla? Vem vet?