DAN FÖRE DAN...

…och julen då allt var lite annorlunda.

Julkalender-nalle-tomtens funktion är inte alls i år att vara julkalender.

Hur det kom sig kan omnämnas i två olika skeden.

I det första skedet glömde husmor i stugan att köpa hem godis. Där gick det fel första gången.

Sedan kom husmor i stugan på att hon ju nu har en hund till. En hund som inte kanske förstår sig på att godis i julkalender-nalle-tomtar inte är till för den. Alltså måste julkalender-nalle-tomtens plats i huset planeras bättre än innan.

Tiden gick och plötsligt föll hela julkalender-nalle-tomten lite i glömska där den satt och glodde i hörnet av kökssoffan. 

Det andra skedet inleddes med att sonen någonstans vid halva månaden kom på att det faktiskt fanns en julkalender-nalle-tomte i denna koja, vars fickor inte fyllts med godsaker i år. Alls. Och att det kanske var bäst så. 

Tyckte vi båda i rörande enighet. 

Jag säger då det, inget är som förr! Allt är annorlunda! Inte för att vi skulle varit speciellt oeniga förr heller, men en julkalender-nalle-tomte utan välfyllda fickor med diverse sockermättat är annorlunda.

Men inte skall julkalender-nalle-tomten känna sig onödig för den skull. Vips hittar vi på en ny funktion för den. I år har julkalender-nalle-tomten fått en helt ny arbetsuppgift. Han skall sitta på stolen, se fin ut och hindra någon stackars människa att sätta sig på stolen i fråga, för hur snygg stolen än är, åtminstone i mitt tycke  då, så håller den inte längre tyngden av någon tyngre än en…julkalender-nalle-tomte.

Efter jul och nyår skall jag se om man kan fixa till den. Det är ju en fördel om stolar faktiskt är sitt-bara, kan man tycka.

Den äldre sonen, han sitter väl nu i något plan på väg till Japan han. Det är också annorlunda.

Där brukar han inte vara.

Vi blir inte så himmelens många till julbordet i år. Egentligen blir vi rätt få. Så få har vi väl aldrig varit? Om man inte räknar med den där julen då vår familj åkte på magsjuka och ingen ville ha oss till sig och vi åt toast och…toast…och ja toast…och drack te hela julen då.

Den julen var också annorlunda. 

Fördelen med att man inte är så många till julbordet är att det kan vara ett lämpligt år att förnya och förändra lite, kanske rent av ha lite nytänk i julbordets läckerheter. Det blir liksom inte så många som sitter där bland kristallglasen och stirrar ner på sin tallrik och funderar - hur tänkte människan här? 

Ja, ja…man vet aldrig fast lite ny-mat-tänk skulle bli lika bra som att omskola en julkalender-nalle-tomte?

Hungriga försökskaniner brukar vara de tacksammaste att övertyga. Får se hur det går?

Får väl återkomma till det. Kan också hända att jag får ett snabbt beställd gåvokort till någon lokal cateringföretag med tanke på julen 2015. 

Hmmm……DET gav mig en idé om hur man ytterligare kunde minska på stressen inför nästa jul. 

Va? Att jag går händelserna i förväg? Ja, ja…

Dan före dan och jag har lådorna gräddade. De där finska lådorna av sötad potatis och kålrot och som kanske är det enda som får en liten sträng av någon ur-ur-finskhet att darra till djupt i själen på mig. Skall man förnya julmaten så börjar man någon annanstans än från rotsakslådorna som inte mycket utvecklats sedan hedenhös-tiden. Men man kan till exempel….ta något annat. Lådor är heliga. 

Det övriga mindre heligt.

*

Och idag kom det snö. Riktigt så där härligt mycket snö. Hundarna och jag gick en lång sväng runt byn på oplogade vägar. Med tanke på att de plöjde sig fram i snö upp till halva höjden på hundarna och tar cirka åtta-tio steg där jag tar ett så ser de nu ut som om sömnen skulle smaka. Brasan knastrar sakta och det är rätt så gott att vara. 

Så där dan före dan.

OH TANNENBAUM...

Bloggerskan hade uttryckt en liten önskan, alldeles en försiktig en, nästan som en viskning bara, att man kanske, kanske, kanske skulle kunna tänka sig att eventuellt och möjligen lite smått förnya looken på julgranen i år. Man kunde kanske…? Och så, om man skulle…?

- Nej, nej och NEJ!!!

Den idé föll inte i den bördigaste av jordar då! 

Det är så länge sedan att jag inte ens minns som jag skaffat mig dessa slitna, fina, enkla, små 

julgranskulor och jag har en tanke och idé som inte riktigt vill få genklang bland mina barn, inte nu och inte innan heller.

En julgran, eller pynten, skall tammemoffa se ut som den alltid gjort sade min pubertetplanta med hela den auktoritet som en sextonåring i känslostorm kan frambringa. Och det är en del. Vem smälter inte för en tonårsgrabbs indignerade utläggning om vikten av julpyntets bestående? Och kanske det faktiskt är så? Egentligen! Kanske det är därför vi inte ser så där hemskt mycket "mode" i julgranspynt. För vi har alla små och inte så små barn hemma som framkallar sådan ramaskri att vilken person som helst, som varit lite inriktad på förändring backar för julfridens skull! 

Eller så är det kanske bara så att jag inte är det minsta uppdaterad på julgransmodet? Vem vet?

Jag skyr ju köpcenter som pesten, så vem är jag att ha en åsikt? 

Kanske bäst att jag bara är typ…tyst?

För även om jag som sagt nästan årligen matar min vision om den där sparsmakade granen  i silver så blir jag lite fån-nostalgisk när jag får hänga upp mina märkliga tomteansikten med sitt istappsskägg.

De som jag köpte till min första egna julgran - då någon gång.

De här halshuggna tomtarna blir ändå alltid kvar på botten av pyntlådan när grabbarna pyntat klart. Under åren har jag liksom räknat ut att mina söner inte riktigt delar min känsla för dessa. Jag har två. Tomtar. Och söner för den delen också.

Varje år hänger jag, i smyg, upp dem innan jag städar undan pyntlådan. Och alla år har de fått hänga där….Liksom allt annat pynt i vår mycket liberala gran.

Någon gång i tiderna kunde jag senare på kvällen flytta på en liten del pynt. Inte för annat men då grabbarna var små, så brukade pyntet av någon orsak koncentrera sig på ett par kvadratmeter på lämplig höjd - och bredd. Om jag inte flyttat litelite på det tyngsta pynten skulle risken av att julgranen skulle tippa över ändå endera juldagen varit överhängande.

Men om man ÄNDÅ, någon gång skulle bara ha stiligt, avskalat, silver? Varje år för denna lilla estet i mig en synnerligen färgstark diskussion, för att inte säga dispyt, med den mer traditionsbundna del av min personlighet.

Och någonstans där när tomtarna av glasspinnar eller av tovad ull, när domherrarna i paper mache, när drömfångarna (jo, ni läste rätt) av ullgarn, när pepparkakorna i lera eller när garnbollarna i alla märkliga färger plockas fram, ja då kommer den där tanken att hur tänkte jag, att jag under ens en endaste liten sekund övervägde att lämna dessa skatter kvar i lådan...

Ja, liksom….hur tänkte jag?

Jag tror att det här är den första i raden av……….många……. som släpats hem från dagis, förskola och skola. Det finns ju fler som skulle förtjäna en presentation, men jag tycker den här skall få ha huvudrollen i granen i år.

Den har ju hängt med i…20 år. Kanske över? Det är min äldre som knåpat ihop den i tiderna.

När det nu blir första julen - ever - som han inte kommer att landa i mitt matbord, utan åker från Österrike till Asien över helgen för att träffa sin flickvän i exil, så blir jag lite blöt i hjärtat av att lillbrorsan lyfte fram den på den mest framträdande grenen i julgranen. Vi är många som saknar…

Så om någon kommer och säger att julpynt bara är julpynt och inte skulle bära på känslor som längtan och saknad och minnen, så är jag så helt av annan åsikt!!!

Och mitt dillande om en gran som pyntas med enbart sparsmakad estetik…ja, jag tror den tanken kan gå och slänga sig i väggen.

Eller så får vi se nästa år…

Igen!

BAKOM RUTAN...

I går på morgonen jobbade jag på som ett litet hysteriskt djur med att försöka få bort isen som lagt sig på min bils vindruta. Äntligen, äntligen har ens skuggan av vinter landat här i de södra knutarna av detta VinterLand, Finland. Ni hör ironin här…?

Innan jag förstörde detta konstverk med min sylvassa giljotin till vindrute-skrapa så plockade jag fram min telefon och använde, absolut mot alla mina ynkliga principer, detta ting menat för kommunikation till att föreviga något fint på bild. Så svältfödd på vinter hittills är man. Att det fladdrar till i själen av isfjädrar på bilens vindruta. Jaha. Just så! 

Och någonstans känner jag att om det verkligen inte tänker bli mer vinter innan jul än så här så kan jag leva utan vinter Hela Vintern…

Det är som om julen på något sätt är det som definierar hela vintern. Är det snö här i söder till jul så är det rätt okej med snö Hela Vintern. Men är det inte snö här i söder till jul så är det på något märkligt sätt inte välkommet efter jul heller.

På något sätt är det som om det när julen är undanstökad och de sista pepparkakorna är matade åt fåglarna så går vårlängtan igång på en gång. Med full fart. Knappt så man hinner dra efter andan och viska om nyår där emellan förrän något börjar fladdra i våra hjärtan som viskar om vår. 

Vår. VÅR. V-Å-R.

Att det liksom ännu skall bli full vinter EFTER att det varit jul känns…..bara……fel.

Fast vi vet att det kommer minst två bistra månader av vinter hur vi än försöker ignorera det. 

Men vinter är det inte det samma som att behöva skrapa fönster en endaste liten morgon. 

Definitivt inte! 

*

Ja…skall det bli vinter här i söder, gärna innan jul, så blir det lite bråttom med den saken nu.

Hittills har någon mm snö för ett par veckor sedan och en morgon med frost på vindrutan varit de mest lovande symptomen…Och tiden går.

Bara jag/vi smällt i oss lite skinka och lagom mängd sillar och andra julläckerheter och firat lite nyår så börjar vi räkna ner mot våren. Eller jag gör det. 

Men än finns det en pyttepytteliten chans till vit jul även här vid den sydligaste biten av detta kyliga land i Nord. 

Inte bara det att det skulle vara trevligare med lite vit snö som skulle ljusa upp det. Nej, här har jag en mycket mer praktiskt längtan efter snö.

Eftersom min trädgårdsbelysning pajat och inte visar andra livstecken än ett litet, men desto mer oroväckande, *poff* bland säkringarna om jag försöker tända dem. Den lokala el-företagaren har mig på sina to-do-listor. Det enda jag kan hoppas på är att inte listan är alltför lång. Eller att det kommer snö då, så jag har ens en liten chans att se var jag lägger mina steg. För lamporna de kan jag inte tända.

Jag följer med meteorologiska institutet som om vore jag besatt. Av vintern.

Julens snö-eller-inte-snö påverkar på något märkligt sätt min inställning till resten av vinter.

Jag måste vara fel-programmerad från barndomen, eller något?!

Men isrosor - de är väl alltid vackra, oberoende vilka rutor de väljer att växa på! Tycker nästan att det är synd att man måste ta och skrapa bort dessa fantastiska konstverk!

För att inte tala om vilket motstånd mot mitt bortskrapande de gör! 

Som om de visste hur vackra de är, och ville stanna kvar för evigt och inte alls bli förintade av någon småstressad löntagare på väg till sitt jobb.

Småstressad ja, fyra dagar till julafton. Ifall ni inte visste…;)

SMULOR, SMULOR...

Förmodligen det godaste man kan göra av lite smulor av ett och annat som man hittar i sina skåp.

Varför jag tänkte damma av just det här receptet, just nu är att de här…ja, vad kan man kalla dem?

Smulkakor? Är att det är typ det godaste jag vet med glögg - pepparkakor kan gå och slänga sig i väggen. Om de inte har lite klassiskt mögelost på då, då kanske de får stanna på tallriken. Kanske.

Nu är det här inte bara och enbart något julrecept, nejdå. Det här är kanske det godaste man kan stuva i ryggsäcken om man skall ge sig ut och traska runt i naturen en stund, men inte ids släpa på hela arsenalen, och köpisgodis kanske inte är det man vill ha. Eller jag föredrar faktiskt egna nyttiga onyttigheter fram om endast onyttigheter. Köper ni den förklaringen? Nähe…inte det?

Men här trängs den ena nyttigheten med den andra, jag lovar! Om så vara ihophållet av det kanske inte så galet nyttiga smöret, men är man ute och vandrar och behöver lite snabb energi, så är det här i min värld tusen gången bättre - och godare - än något jag någonsin hittar på butikshyllan.

Varför detta eviga tjatande om att vandra och så…ja, men på riktigt, liksom! Varför? Jo, för att jag längtar så att få slänga ryggsäcken på ryggen igen och traska iväg rakt ut i naturen "på riktigt" så det värker i bröstet! 

Bara att titta på foton från DET HÄR ,vilket jag gjorde när jag sökte en annan bild från i somras, ja det lindrar inte precis. Verkligen inte!

Men i väntan på det..här kommer receptet:

8 dl corn flakes

8 dl havregryn

4 dl vetemjöl

4 dl kokosflingor

4 dl socker

2 msk vaniljsocker

2 msk kanel

1 tsk salt

1 tsk soda

2 msk färsk ingefära (riven)

2 msk honung

400 g smör

Och så hackad choklad, russin mandel eller vad man nu råkar ha i sina skrubbar och skåp.

(I den här versionen 32.4.2.6. blandade jag bla chokladbitar som blivit över från ett tidigare bak (kanske en näve) och så ett par rejäla nävar torkade lingon, tranbär, blåbär och goijbär (tillsammans - inte var för sig) och en litet gäng smulade hasselnötter som jag hittade på botten av en påse. 

Man blandar alltså alla torra ingredienser (jag brukar göra det direkt på plåten så slipper jag kladda en skål…avskyr disk även om jag har maskin) 

Så smälter man smöret och blandar i honung och riven ingefära i det smälta smöret. Bara doften här….!

Och så rör man bara ihop hela härligheten. Klämmer ut det på en plåt och in i ugnen på 200 grader i 20 minuter. 

Och voilá. Kan inte bli bättre!

Och även om en och annan bit slinker ner tämligen utan motstånd också här i mitt nedsuttna soffhörn, så är de absolut gudomliga till kaffet ute vid havet en kall marsdag då man traskat en bit. Eller i skogen vid en brasa. Längtar dit - så! 

P.s. Hade i ärlighetens namn nästan glömt bort detta fantastiska recept i år om jag inte blivit påmind om det av väninnan Tinne på TINNES HANTVERK ! Det här är ett recept som verkligen inte skall glömmas bort. Jag lovar! Ta det till era hjärtan! 

EN DAG I KÖKET...

Ja, nu skulle man ju lätt kunna tro att så här en och en halv vecka innan jul så är det fullt upp av julstök i alla kök och i alla kojor. Och så är det säkert också. Även hos mig, det är kanske bara materialet som bearbetas i köket som är lite…annorlunda. 

Eller vad vet jag? Kanske det är fler som knådar näver? 

Men vad i hela fridens dag är det jag håller på med då? Jo, det råkade sig så fantastiskt att jag fick till skänks, gåva, så där bara en hel jättesäck med björknäver. Tänk att man kan bli lycklig av något sådant! 

Men vet ni..näver är ju som känt fantastiskt bra att starta upp brasor med, ja det är ju ingen nyhet det inte. Men nu råkar jag ha en spis som hettar till alldeles bra också utan näver. 

Så då kan man ju undra att vad i hela fridens dag är det som får människan så lycklig över lite  mycket näver? Jo, ser ni när man skall tända en brasa när man är ute och vandrar runt i naturen så finns det inget bättre än att kunna plocka fram en näve torr näver från ryggsäcken och nog sjutton får man en brasa åt sig alltid. 

Nu var ju näverbitarna jag fick rätt stora, som uppläggningsfat typ, och det är inte så behändigt att stuva dem som sådana i ryggräcken. Dels tar de en hel del utrymme, även om de inte väger nästan något och så måste man ändå oftast riva dem i mindre bitar. Gör man det så här i förväg där i köket, blöter bitarna i kallt vatten en stund, så snurrar de ihop sig till fina små korkskuvslockade näverknyten. 

Jätte fina! Bara att ta med en näve eller två när man ger sig ut på tur, hur lämpligt som helst! 

Sen brukar jag ibland också ta med mig små, ja vad skall jag kalla dem, träbitar? Som jättetjocka tändstickor, som jag låtit suga i sig en fantastisk cocktail av tändvätska och tjära - men det receptet kan vi ta en annan gång. Funkar alltid om man skall få fart på lite sura vedklabbar utomhus.

Men näverknytten. Det har jag roat mig med i dag. Så nu är det bara att vänta på lite skojigare väder för att ge sig ut i naturen igen. 

Så jo, det bor väl en liten "eräjorma" (det bara inte finns någon bra översättning på det här;

ÖdemarksGöran? -Gösta? -Gunnar? Förslag?) i mig. 

Och en riktigt rostig scout, som makligt dammar av sina gamla "överlevnads"kunskaper. Det finns ett rätt tjockt lager damm ovanpå de kunskaperna, det kan man lugnt säga. 

Att ge sig ut i naturen har för mig aldrig varit någon prylsport. Nå, sport, som man nu uppfattar ordet  sport har det väl aldrig varit, och utrustningen har nog också varit  åt det mer sparsmakade hållet då. Men nu har jag faktiskt satsat på nya grillspett åt oss. Jag kunde inte låta bli.

Teleskopgrillspett-med-korköpnare-i ändan. Eller ja, jag tror att det är en korköppnare? 

Funkar också som gaffel. Och jag blir bara så kär i prylar som är praktiska på många sätt. 

Hur har jag kunnat grilla en endaste korv utan en sådan här? Ever???

Och nu är jag faktiskt inte alls ironisk, tvärtom! Jag är dökär i mina teleskopgrillspett!

Så förfärligt många gånger har jag tappat diverse ätbart i elden/på kolen/ i askan, då det ätbara dinglat och hängt på någon skranglig kvist eller gren, att jag förstår att uppskatta en pryl som denna. 

Nu är det *hosthost* decennier sedan jag senast kan säga att jag varit på vandringstur "på riktigt", det vill säga så där att man väger och överväger och väger igen vad man skall packa med sig eftersom man bär varje litet gram på sina egna axlar. Nu just är det mest bara dagsutfärder som är aktuella, även om lillungen frågade häromkvällen om vi inte kunde åka iväg och vandra längre vägar - flera dagar, övernatta i tält…Åh, det fladdrade till i hjärtgropen. Jo, jo, jooo…! 

Förutom att gräva fram den slumrande lilla scouten i mig så blir det att damma av tältet också. Och sovsäcken och kanske man behöver ett nytt liggunderlag.. och, ja! 

Men innan jag ivrar iväg mig in i de djupa skogarna i mina dagdrömmar, så vill jag tipsa om en sak till sådär inför kortare utfärder. Eller tipsa och tipsa, mer tänkt som en idé redan där i butiken faktiskt.

Nu och då händer det ju att man tar och kör engångskärl till någon större fest eller så, inte sant? 

Jag väljer alltid då bestick i trä. Dels för att det ju är typ en miljon eller en miljard gånger snyggare än vita plast-dylika och så om det blir över, för det blir det oftast, så är de här i trä helt toppen att ta med på en runda i naturen.

När man käkat klart så slänger man dem helt enkelt i elden och *poff* - borta!  

Och så känns det ju alltid lite extra festligt att lämna plasten oköpt. Helst skulle den kanske aldrig ens nått butiken, plasten, men det känns lite stort att ta den filosofiska biten här och nu...

Så här går jag och lockar näver och verkar rätt omedveten om att det är en jul på antågande som ett ansträngt lokomotiv, längtar ut till skogs och vet inte om jag skall vara glad över att det inte finns snö - för då är det så mycket enklare att gå i skogen, för nej, jag har inte snöskor. Men å andra sidan kan man ju också tänka att det är lite slött om det inte kommer snö, och om inte det blir is så man kan gå på havet och kanske till och med skida? 

Hugger tänderna i ett rött äpple som ser bättre ut än det smakar. Jag tror bestämt att de här får fortsätta agera prydnader, för smaken den har man nog tappat på vägen någonstans.

Och medan näverlockarna torkar, så snurrar jag ihop en deg till några maltlimpor.

Mycket enkelt att göra - tar bara lite tid att jäsa och sedan behövs lite tid i ugnen. Lite betyder just i det här fallet mycket - typ tre timmar…Men det finns väl inte en kotte i världen som inte gillar det här brödet?

Eller finns det? 

Nähe, tänkte väl det!

På tal om ätbart så kommer jag vid något skede att öppna en sidofilial-blogg till Tuvull. 

(oj, nu var det sagt, så nu måste jag ju ta mig i den obefintliga kragen jag inte har och göra något åt saken.) Dit tänker jag samla alla de där riktigt, riktigt goda recepten som jag oftast skrivit ner på någon flottig postit-lapp, eller på ett gammalt kuvet. Gudomliga smaker som någon skickat mig i ett mail. Som jag klippt ut från en tidning som jag inte ens längre minns vilken. Som är typ det enda riktigt goda receptet som jag kollar upp i en av de där femtiosju kokböcker jag har drällande lite här och där, till all tur mest där numera. Men ja, ni vet sopa ihop allt detta till EN plats. Hur skönt skulle inte det vara?

Om jag inte ivrar in mig full och helt på att vandra, så kanske jag åstadkommer något sådant.

Och ibland tycker jag att det är så skönt att ha något projekt att syssla med även då jag är på platser som jag inte kan plocka fram målarpenseln eller kameran eller ta med hundarna eller gå ut och gå...

Jag tror jag skall börja samla på mig Recepten jag inte vill leva utan. Vi börjar där.

Jep!