…och hela det där underbara köret av tystnad, stillhet, gässen som skvattrar i viken,
kvällens mörker och så finns det svampar - i massor.
Ja, nu har jag då landat härute, mitt i naturen, där jag alltid upplever att jag blir
hel och lugn och på något vis ren och där jag alltid hittar min balans igen.
Det behövs inte så länge här innan jag känner att pulsen lägger sig,
andningen blir långsammare och djupare och i takt med att septembernattens mörker
kryper inpå blir jag lugn.
Ända in i själen.
Stundvis tänker jag att det är kanske här jag borde vara, ständigt?
Men det är inte möjligt. Det vet jag.
Och kanske just den tanken gör mig så oerhört tacksam över att ha detta underbara
ställe att dra mig tillbaka till och hinna landa i mig själv.
Det är visst till och med helt vetenskapligt bevisat att om man vistas ute i naturen,
inte ens nödvändigtvis så lång stund, så har det inverkan på både kroppen och själen.
Kanske förklaringen till det är att vi inte sen heller har utvecklats så himla
mycket sedan vi hörde ihop med naturen på riktigt.
Fast vi bor i städer, fast vi känner oss urbana, fast vi inte "behöver" naturen
för vår överlevnad, så känner vi ändå ett speciellt band, en samhörighet, att komma hem?
Någonstans inom mig känner jag hur något uråldrigt väcks till liv när jag tar min svampkorg
och ger mig ut i skogen.
Nu är ju inte min eller min familjs föda fast vid om jag hittar något för oss att äta eller inte.
Men det väcks någon uråldrig tillfredsställelse i att hitta de där sopparna som jag vet
resulterar i något alldeles galet gott. Något som mättar.
Jag skaffar föda. Helt konkret.
Fast när jag går där i den där september-tysta skogen så tänker jag att bara det att få vandra
här är en ynnest i sig.
Att sedan hitta svamp är liksom bara bonus.
Och så kan det ju hända att man hittar något annat som också är bonus.
Hur underligt det än kan låta, så har jag aldrig tidigare stött på ett älghorn ute i naturen.
Renhorn i Lappland, jo. Hjorthorn någon gång, men aldrig älghorn.
Kanske har någon annan hittat det innan mig, kanske har mössen ätit upp dem.
Kanske har jag bara haft otur.
Men idag, bland alla soppar och riskor, stötte jag på ett tappat älghorn.
Kände mig lite barnsligt glad över det fyndet faktiskt.
Lite "kantstött" var det nog. Kanske hade bäraren skadat det i en kamp, vem vet?
Hur som helst, så kommer det här hornet att sluta sin väg i något som lillungen skall
tillverka i slöjden i skolan.
Något som hittades ute i skogen skall bli ett bruksföremål.
Känns bra!
Något som också kommer att kännas bra, ja det är när jag får min hund
trimmad klar. Man kan tydligt se att jag sådär halvslarvigt har börjat med huvudet.
Ja, och så är resten av hunden då ett enda lurv av päls…
Jag brukar försöka hinna trimma henne i september, då hinner det precis
växa ut ny päls tills det blir bister vinter.
Så, med andra ord…jag tror jag vet vad jag gör i morgon.
Operation "trimma hund" kör igång.
I morgon. När ljuset återvänt.
Just nu, i skrivande stund, är det bara svart omkring mig.
Natten kryper närmare och närmare.
Sitter ute på terassen och skriver och jag kan inte se längre än en halvmeter från datorns ljus.
Resten är bara svärta.
Gässen tystnar så sakta ute vid skäret. Någon enstaka orkar opponera sig
över sin placering i flocken. Eller vad det nu är som upprör dem?
I övrigt är det bara totalt tyst. Totalt mörkt. Och totalt underbart!
Så njuter jag idag.
