…och egentligen borde jag inte alls skriva det här inlägget för
egentligen är jag alldeles för trött för att göra det.
Men jag skriver ändå.
Som det nu ibland är i livet, så går det inte helt som man planerat.
Själv hade jag planerat en lite så där lagom långtråkig semester med
verklig tid att ta igen mig och rent ut sagt lata mig i ett par veckor innan
jag skulle låna en väns husbil och dra iväg till Baltikum på en resa dit
näsan pekar.
Det blev ju inte så.
Istället blev det att rycka in som hjälp när min bror skall flytta.
Nu är det så att en stor del av det som varit vårt gemensamma
barndomshem har av olika orsaker landat hos min bror.
Så egentligen har vi gått igenom en hel del annat också än bara de
fysiska grejerna som packats ner i diverse flyttlådor.
Eftersom min bror inte är helt i form, har det blivit många pauser,
och jobbet har tagit längre tid än jag är van vid.
Men det har också gett utrymme för barndomsminnen att ploppa upp till ytan.
Många pratstunder över en kopp "paus-kaffe" har varit värda den
extra tid det tagit att packa ner en för oss gemensam barn- och ungdomstid.
Trots att jag ibland känt en tickande semesterklocka ticka...
Vi har så pass stor åldersskillnad att våra minnen, och intryck är
förståeligt nog rätt olika, vilket har gjort kaffepaus diskussionerna intressanta.
Mycket är förvisso lika, för vi är rätt lika till vår läggning, min bror och jag, men
också mycket har kommit fram som vi sett helt olika på i vårt förflutna.
Samma händelser som vi tolkat så olika, upplevt olika beroende på,
förutom åldersskillnaden också
på de livsval och värderingar vi valt.
I ett avskalat och nerpackat hus blir lätt också tankarna, diskussionerna,
avskalade och nakna och ja, enkla på något vis.
Jag är lillasyster och han storebror, ändå har våra roller
blivit lite omvända nu. Inte minst nu när han är knäad av sjukdom.
Min snälla, starka bror är just nu bara mest snäll och inte alls stark.
Har funderat en hel del på det här att vara den som "tar över" när
orken tryter hos någon som är äldre. Är det sedan
en förälder, ett äldre syskon, som i mitt fall, eller en annan äldre släkting som
på något vis ändå är "högre" på rangskalan när det gäller ålder.
(Ni vet vad jag menar…)
Vilken prövning i social kompetens man ändå utsetts för, från båda hållen.
Om man vill hitta en väg som känns okej för alla iblandade vill säga.
Visst kan man som yngre och "starkare" helt sonika ta över och lämna den
försvagade utanför.
Men är det okej?
Jag tycker inte det...
Men men…även sjukvården verkar vara inne på linjen att det är okej att köra
över de svaga, de sjuka...
När jag nu varit tillsammans med min bror ett par gånger till läkare under
de senaste veckorna så har jag lite upplevt att vårdpersonalen talat "över" min
bror, liksom mer till mig, trots att det inte ju är något fel på hans förstånd…
Han är bara svag av sjukdom.
Det må vara effektivt. Jag må vara den effektiva av oss två just nu.
Men…är det så jag själv vill bli behandlad den dagen det är jag som
är försvagad och vingklippt…?
Att man börjar se över mig och att jag blir osynlig på något sätt?
Bara för att jag inte orkar hålla riktigt samma tempo som innan?
Jo, just den här flytten har tagit mer tid än mina två senaste flytt tillsammans.
Det har råddat till mina semesterplaner.
Men jag har gjort det frivilligt, och med en respekt till någon
som alltid varit på min sida när jag bara varit en fånig liten lillasyster.
Som respekterade mig då, ändå.
Nu är det min tur att ge den respekten tillbaka.
