…i viken ja.
Eller en sjöfågel är en sjöfågel är en sjöfågel.
Jag kan stundvis tycka att det är nästan komiskt att jag kan hitta mig själv,
visserligen lojt tillbakalutad, på klipporna, så där lagom i skymundan bakom
en undernärd tall.
Hur i hela fridens dag kommer det sig att jag plötsligt drabbats av detta
intresse? Ja, man kan undra!
I tjugo års tid var allt som simmade i stugviken för mig en and.
Om den var storväxt kunde det kanhända vara en gås. Så tänkte jag.
Mannen min har alltid varit fågelintresserad så brist på läromästare hade
jag då minsann inte! Det fanns bara absolut inget intresse.
När barnen var små och vi var på stugan så stack han ofta iväg
tidigt på morgonen på skogspromenader för att kolla fåglar.
Och jag valde nästan alltid att stanna kvar och sova.
Som den utpräglade kvällsmänniska jag är känns all morgonaktivitet, som gör
att man måste lämna sängen alltså, bara…jobbig!
Så för mig var en sjöfågel antingen en and eller en gås. Punkt.
Sedan kom våren 2008. Jag tror det var då något startade.
Min mamma hade dött någon månad tidigare och jag kände att jag mer
än någonsin behövde mina funderingsstunder vid havsstranden.
Och där simmade och flög den ena "anden" efter den andra.
Och de såg väldans olika ut.
Så jag dammade av min gamla (och urdåliga) kikare och började följa med.
Snart lärde jag mig lite om deras beteende. Och allt blev genast så mycket mer intressant!
Ändå dröjde det länge innan jag riktade min kameralins första gången mot en fågel.
Vid det här laget känner jag rätt bra till alla bevingade sommargäster i viken.
Faktiskt så till den grad att när jag såg dessa två på håll, utan vare sig glasögon eller
kikare, så tog jag för givet att det var paret skäggdopping som huserade ute på
fjärden som två små prickar - de brukar vara där.
Men det var det ju inte alls!
Utan helt nya gäster i viken.
Svarthakedoppingarna minsann.
Förmodligen hade de bara stannat och rastat en stund, för enligt vad jag läst på så
häckar de i insjöar och lugna, frodiga havsvikar.
Nå, visst har vi ett och annat vasstrå men så där himla frodig skulle jag inte säga att våran
vik är. Och inte är där speciellt lugnt heller, när vinden ligger på så känns det minsann!
Men få se. På besök var de i alla fall och eftersom arten blivit mer och mer
sällsynt så är det ju ännu mer skoj att ha dem på visit i viken.
En and är inte alltid en and, fast jag trodde det så länge….;)
Ha en skön vecka alla!
