…och en bra dag.
En riktigt bra dag. På många plan, på de flesta plan faktiskt!
Visserligen grälade jag med nyss hemkommen lillunge igår, och det är
faktiskt (konstigt nog med tanke på "värsta-tonåren"…) ändå så pass sällsynt,
att det blir som en tagg i hjärtat på mig.
Känner mig samtidigt dålig (för att det blev ett gräl överhuvudtaget) men
samtidigt glad (över att det är såpass sällsynt att ett, trots allt ett litet gräl, blir till
en stor grej). För oss båda.
Och att det faktiskt var min son som på något vis ändå var den mer "mogna" av oss.
Det var en - intressant - upplevelse!
Det där med att se sitt barn mogna och någonstans ifrån gräva fram visdom och
rättfärdighet också i ett sårat tillstånd.
Och att inse att jag, som absolut borde bära den där mognaden inom mig som
en andra hud, faktiskt kan tappa bort det. Som att förlägga sina
glasögon lite.
- Var sjutton lade jag mitt förstånd?
Nåväl, vårt gräl var rätt banalt, men ändå var det ett annorlunda gräl.
På något sätt ett gräl mellan två "jämbördiga", mer än ett gräl mellan mor och barn.
Det var mycket lärorikt, för mig.
Min lillunge vuxnar till sig. Mognar. Kloknar.
En annorlunda, men skön insikt.
Vi skildes åt som vänner, förlåtna både en och två gånger, och åt båda hållen.
Grabben skall nu vara en vecka hos sin far och dessutom gå på PRAO.
Känna efter hur det känns, därute i arbetslivet. I det "verkliga" livet?
Vilket får mig att tänka på hur man egentligen delar upp det där.
Vad är det verkliga livet egentligen?
Är det det som räknas då vi jobbar och är produktiva. Är det det verkliga livet?
Är det det som räknas? Vad man åstadkommit och hur man lyckats klättra på
karriärstegen? Eller är jobbet bara något nödvändigt ont som man måste göra för att
ha smör och ost i kylskåpet och något man bara står ut med (just å just) medan
det verkliga livet är det man sysslar med på sin fritid?
Vad väljer vi - och kan vi alltid välja?
Och vågar vi välja annorlunda?
Borde också vi vuxna med jämna mellanrum ta oss en PRAO-vecka för att känna efter om
kanske något annat sätt att jobba - och leva - ändå kunde vara det bättre alternativet för oss?
Jag tror nämligen att de allra flesta av oss medelålders har någon gång funderat på om
just det vi jobbar med verkligen är det vi vill göra, om inte resten av våra liv, så i
alla fall år ut och år in.
Tänk om vi skulle bli tvingade att testa på något nytt, låt oss säga var femte år?
Skomakare som lärare, lärare som florist, florist som författare, författare som försäljare,
försäljare som forskare, forskare som taxichaufför, taxichaufför som bagare…
Om så bara för en vecka eller två?
*
Själv hör jag till den där kategorin som rätt strängt har uppdelat mitt liv i ett jobb-liv och
ett fritids-liv. Eller så är det just nu.
Men så har det absolut inte alltid varit.
Det har också funnits tider då allt har smultit ihop.
Vilket är bättre?
Jag vet faktiskt inte!
Inte så länge man, om man tydligt separerar dem åt är nöjd och glad
med att det är så. Men om man börjar känna att "jobbet hindrar fritiden", då är
det kanske dags att tänka om?
Men också om man känner att "fritid känns som jobb". Då är det också dags att känna
efter hur man vill ha det.
Balans…det är väl just det där magiska ordet. Att hitta balans!
Är det kanske det vi så ivrigt jagar efter hela vårt liv.
Att hitta den där gäckande, jävla balansen…?
Är livet verkligen en balansgång på lina där fallet är djupt oberoende om vi
halkar åt det ena eller det andra hållet?
Hur gör de som hittat balansen?
Har inget svar på det, hade jag det skulle jag inte sitta här och undra…liksom…;)
Men istället väljer jag att ta ut svängarna över en kväll då huset är tyst, i öppna spisen brinner
en stilla brasa och stunden har övergått från att vara blå till mörkt vårmörker, med att hälla
upp ett uppfriskande fotbad.
Med den farten våren har tagit så står vi när som helst inför det faktum att det är
dags att ta fram vårt barfota-jag.
Ett bra slut på en bra dag!
Våren….framtiden…..jag är redo!
…eller nåt!
Ta vara på era blå stunder, de är inte så många ändå,
tycker
