...och låta det ske.
Det låter väl ändå som den mest självklara sak i världen, och skulle det inte vara det så
ja...då skulle det inte vara så bra med oss.
Men ändå är det inte alltid vi liksom uppmärksammar att vi andas, eller hur vi andas.
Jag hör själv till de där vars stress, bekymmer och problem biter fast sig som en
ilsken terrier någonstans mellan skulderbladen och jag blir stel och öm
i hela ryggen. Det gör nästan ont att andas då och min andning blir omedvetet
ytlig. För jag vill ju inte bli påmind om knuten mellan skulderbladen.
Det är några år sedan jag blev medveten om det här.
Jag hör till dem som rätt sällan går till en massör. Jag vet inte varför, men det är
bara så. Jag gillar kanske bara inte främmande människor så nära inpå mig.
Kanske, jag vet faktiskt inte.
Men så tyckte jag att jag skulle unna mig lite indisk hårmassage, i en livssituation då
liksom mycket var bara för mycket. Kände mig lite stel och "låst".
Det märkliga, eller just då upplevde jag det kanske så, var att massören inte sade många ord till mig.
Jag njöt som en mätt katt. Svag belysning, absolut inga extra ljud, och en massage som
var mild och kraftfull på samma gång.
Jag kan inte riktigt förklara det. Det kändes bara både bekvämt och ruskigt skönt!
Massagen gällde också axlar och skuldror.
Jag höll på att somna av den milda behandlingen.
Och hela tiden var hon som masserade bara tyst. Hon visste inget om mig.
När massagestunden nästan var över började hon prata.
Hon "upplyste" mig om att jag bär på en sorg, också stress, men mest sorg.
(vilket stämde för jag hade för en tid sedan förlorat min mamma, veckan innan begravt min hund
och på något vis kört fast i min relation.)
Just där och då blev jag medveten om vad min kropp försöker tala om för mig.
Det var också början på min väg mot yoga och meditation.
För en tid sedan träffade jag en person som "åktiniväggen" för något år sedan.
Totalt kraschat och fallit sönder i smulor.
Han berättade om hur han kom på fötter igen:
"Jag började med att lära mig att andas"
Och jag förstår precis vad han menar.
Jag har inte tappat fäste, men jag vet vad han menar med att lära sig andas.
Jag tyckte då jag började med yoga att rörelserna, ställningarna, asanas var det viktiga,
men oj, vad jag har ändrat mig.
Numera är det andningen, den lugna djupa, välgörande, helande som är prio ett.
Och det övriga kommer sedan. För det kommer - också. Liksom på köpet.
Numera märker jag på direkten, på min andning, om det är obalans i mig.
För att jag har ett verktyg att lyssna med. Det blir...nästan lite..magiskt.
Häromdagen blev det tal med min kollega om att "jumppa".
Hon sade att hon tycker om den här tanken med yoga, men skulle aldrig gå på en kurs.
"För ni alla kan slå knut på er" ungefär.
Neeej!!! Så är det ju inte alls!
Sällan har jag hållit på med någonting som skulle vara så ofokuserad på resultat - i andras ögon,
för någon annan. Och det får - och bör - ta den tid det tar.
Det är det som är så annorlunda.
Resultaten känner man inom sig och det är absolut ingen tävling.
Vilket i sig är ganska befriande i den tävlingsinriktade arbetskultur som är behärskande just nu.
*
Och vad har bilden med allt det här att göra.
Jo, till min enorma glädje har min tonårs-bara-stora-fötter-grabb börjat
haka på mina yoga stunder.
Och det bara för att det...är så skönt.
Precis som min indiska hårmassage då för många år sedan.
Där allting började.
Om att lära sig....andas.
