...eller tankar i sommarkvällen.
På 90-talet bodde vi grannar med en svingård.
Till julen köpte vi julskinkan och ett år julsyltan direkt därifrån.
Julskinkan saltade vi själva - och jo, det var den godaste skinka jag någonsin ätit.
Vi talar om lyckliga grisar. Dom med knorr på svansen. Ingen har kuperat svansen på dem för att de inte i stress skall börja tugga på dem. De får medicin när de är sjuka, inte för säkerhets skull. De har halm att rulla runt i. De är som grisar skall (få) vara.
Sådant kött äter jag gärna. Närodlat och rättvist mot djuren.
Men nu är det här kanske inte alldeles rättvist som dem som driver gården.
Det är inte rättvist om man måste "betala" för att få det att gå runt.
Vem av oss skulle betala för att få gå till jobbet i morgon bitti?
På riktigt?
Husmor på gården jobbar också i skolan där mina ungar gått sina första skolår.
Ett år hade hon med sig griskultingar till klassen.
Kött är mycket levande, mycket kännande och mycket gulligt.
Och jo, sådant kött äter jag gärna. Har har alltid gjort det och har inga problem med det.
Nu hörde jag för en tid sedan att svingårdarna måste minska på sin mängd grisar, för slakterierna hinner inte ta emot så mycket som produceras.
Samtidigt fylls hyllorna i butikerna ändå av utländskt griskött - förmodligen av dem utan knorr.
Jag förstår inte.
Glada knorrgrisar går inte åt, men importerat dito utan knorr går?
Ah, pengar!
Naturligtvis - vad dum jag är!
De flesta står nog där i butiken och låter plånboken välja för en.
Mycket mänskligt.
Lyckliga grisar är inte så heta på marknaden. Billiga grisar är.
Lyckliga grisars uppfödare tvingas till att minska på sin produktion tills det blir ohållbart.
Har man som grisuppfödare räknat fel på efterfrågan står man där med ett överskott på nassar som ingen vill slakta - för de får inte köttet sålt vidare i och med att ingen där vid köttdisken
vill betala lite extra.
Då finns det inte så mycket att göra. Man kan sälja dem vidare. Ingen här köper lyckliga kultingar.
Men i Polen, bland annat, gör man det. Där, efter en resa på 700 km blir den lyckliga kultingen av med sin knorr - och sin lyckliga tillvaro - för att sluta som ett baconpaket som importeras tillbaka till landet där kultingen föddes.
Hur i hela fridens namn kan det vara så här?
Man kan bara föreställa sig, nej vet ni, det kan man inte, vad som händer på vägen för att det skall vara mer lönsamt att genomföra den här resan på sammanlagt 1400 km fram och tillbaka för att vi skall
kunna köpa billig bacon.
Jag förstår uppfödarens frustration.
Jag förstår den så väl!
Det är min egen frustration som är svårare att förstå, eller få ordning på.
Jag har alltid gillat kött. Det kommer vi inte ifrån. Gillar det fortfarande.
Men jag har nu en längre tid nu valt bort det på grund av alla galenskaper som finns för att
till varje pris få priset ner på kött.
Jag vägrar köpa sådant, jag vill inte vara med och understöda ett sådant sätt att tänka.
Min konsumtion, eller icke konsumtion, av kött, betyder föga, jag vet. Men jag vill bara inte längre ha det i min köpvagn. Inte när jag på riktigt inte vet...
Det känns fel mot dessa sega uppfödare som gör sitt bästa, det är absolut inte de som är bovarna i dramat, verkligen inte, men...
När blev det såhär?
Att vettiga människors, vettiga (och etiska) uppfödning av djur på ett vettigt
sätt blev så olönsamt att det inte går att leva på det?
Var gick det snett?
