NÄR DOFTER FÅR TALA...

...och den blomstertid snart ljuder.

Har stängt av tv:n för ikväll. Det är tyst i huset. 

Arbetsdagarna har varit intensiva den senaste tiden och tröttheten börjar sakta krypa på.

Ibland är det oundvikligt. Man ger mer än man egentligen har.

Lillgrabben min har visat tydliga tendenser på skoltrötthet de senaste veckorna.

Och nu är det min tur...jag börjar verkligen längta efter semester och blomstertid jag med.

Nu är det ju så att de senaste två årens semestrar har åtminstone delvis gått åt till att flytta, så detta blir min första semester-semester på tre år...och det känns så bedrövligt behövligt!

Sällan jag verkligen längtat så... efter semester.

Vila.

Försommaren därute är just nu som bäst. Göken gol, kotrasten sjunger, liljekonvaljerna bedövar med sin doft.

Syrenernas knoppar håller på att slå ut. Natten är ljus, och myggorna (än så länge) få.

Och så:

Vet ni vad!

Lillungen skall samla ihop till ett herbarium i sommar.

Ett  h e r b a r i u m.

Jag blir lyrisk.

Riktigt gammaldags, hederligt, och rejält.

Leta växter, pressa, artbestämma, limma upp...ni vet?

Hantverk och natur i en och samma förpackning.

Love it!

(och lillungen, han är såpass miljöförstörd av mor sin att även han tycker det skall bli (åtminstone lite) skoj!)

Sätter mig på terassen med en kopp kvälls- (läs natt-) te och lyssnar och sniffar på försommaren.

Det doftar nyklippt gräs och konvalj, lite syren och äppelblom.

Det ger mig aningen av min energi tillbaka.

Försommar.

Min äldre grabb, som numera bor i huvudstan förstår inte varför man flyr stan? 

Den är ju så fin...på försommaren.

Flickorna är vackra, och ja...det räcker liksom för honom - just nu....!

Och det är precis så det skall vara! 

Försommaren skall förföra, beröra, den skall kännas, luktas, smakas, lyssnas på.

På olika beröringspunkter beroende på var i vår livs- och intressevandring vi befinner oss.

Men försommaren skall inte, någonsin, lämna oss totalt oberörda. 

Då har något dött där inom oss. Om det är så.

Och här hos mig, både inne och ute, här doftar det av liljekonvalj.

Och semestern...ja, den ja...den hägrar om någon vecka bara.

Välförtjänt och välkommen!

KRYPA NÄRA...

...och att kika lite närgånget.

I min, som i så många, många andras trädgårdar blommar brudspirean för fullt just nu.

Och visst är den fin, fast kanske jag kan känna ibland att det gått lite inflation i hela busken, att den är lite tråkig och ointressant.

Men tur att det ändå finns de som formligen älskar busken, nämligen en hel drös med olika kryp.

Allehanda små och lite större flygande, krypande och klättrande individer har alldeles tydligt ett stort tycke för busken.

Och visst är den lite fin ändå, om man kollar in den med insektögon och kryper riktigt nära.

Om man nu lever på blomnektar så måste det här ju kännas som om någon öppnat världens restaurangkedja eller något! 

För det räcker bommor åt precis var och en...

Men nog surras det också, bara man kryper lite närmare och tittar.

Till och med myrorna verkar gilla att ta sig ett litet mellanmål här!

Blomflugor och flugor, allt om vartannat.

Och så kanske det vackraste:

En, nej många, guldbaggar hade bestämt sig för att kalasa på lite brudspirea just denna soliga lördagseftermiddag.

De formligen rullade och lullade runt bland alla små, små blommor och bara vräkte i sig.

Nästan så man kunde förvänta sig lite mer bordsfasoner av en guldbagge liksom.

Men, nej, här skall man kasta sig över maten - som om den skulle ta slut?

Men det lär den inte göra...det står sju, åtta buskar på rad med en miljon små vita nektarfyllda blomtallrikar som bjuder till kalas. Några dagar i alla fall.

Så där är det, när man tittar lite närmare - på en alldeles vanlig buske, en alldeles vanlig lördag i en alldeles vanlig trädgård.

SOMMARLJUD...

LUGNT

Nu ljuder i huset - en vinterdag,
en snickares kloka hammarslag.

Jag sitter och lyssnar och tänker så:
Det är buller men inte buller ändå.

Det är någonting verkligt, någonting tryggt
i allt som är obestämt och förryckt.

Lugnt ljuder i huset en vinterdag
en snickares kloka hammarslag.

-Nils Ferlin-


...inte hos mig,nej, och inte är det vinter heller. Men hos grannen. Det är försommar men hammarslagen känns lika trygga för det.
Det är något med försommar och ljudet av någon som snickrar. Det är så djupt förankrat i min barndom. Det är så det skall låta på försommaren på något vis.
Man lappar och reparerar efter vintern, man bygger nytt. Det är rejält och klokt och precis som i dikten...tryggt på något vis.

Grannen bygger ett garage. De har rivit en gammal lada och prydliga högar av taktegel står bland maskrosorna. Det doftar virke och låter hammare.
Jag har också hamrat. Idag.
Spikade fast takfilten på lekstugan, den hade slitits loss i en vårstorm här för en tid sedan och blottade det ljusa virket därunder.

Lägger bort min hammare, och sätter mig på trappan. Grannens hammarslag fortsätter.
Det är oljud, och ändå inte. Det hör till, så har det alltid varit under hela min uppväxt. Min pappa snickrade ständigt och hela tiden på något. Man gjorde så.
Numera tycker jag det är sällan man hör hammarslag.
Oftare är det en spikmaskin med en förfärlig rytande kompressor. Det ger ingen skön sommarkänsla alls. Det finns inget skönt överhuvudtaget i det. Effektivt naturligtvis, och enkelt.
Men...nej hammarslagens skönhet finns det inget som slår.

Det finns så mycket annat som känns stort och lite svårt att förstå.
Läser rapporter om det ohållbara i vår livsstil. Försöker begripa kurvor om ekonomin i världen, i Europa. Läser nyheter om oroligheter och frustration.
Jag vill tro ljust på framtiden, men desto mer man läser, desto mer man förstår, desto svårare är det att inte bli lite orolig och fundersam.

Vid något skede kommer vi till en punkt då det inte längre går att leva som vi gör nu. Det är väl rätt klart? Vi kan inte leva på lån och konsumera som om vi hade fler än en planet att ta av.
Forskare världen över slår larm. Och jag håller med dem.

Vi lever över våra tillgångar på många plan.
Och blundar för det som vi egentligen innerst inne vet.

Så, jovisst...i en tid då mycket är obestämt och förryckt...då känns en snickares kloka hammarslag synnerligen vardagligt trygga.

*

Kråkparet är också lyckligt ovetande om vare sig ekologi eller ekonomi.
De rustar och håller på, och dyker upp så fort jag hämtar ut små matrester och lägger på "kråkstenen".
De är tacksamma hushållsgrisar - och gaturenhållare för den delen.
Vem skulle städa bort alla överkörda djur längs vägkanterna om inte kråkor (och några till) skulle finnas? De jobbar på med det där som vi helst inte vill se.

*

Nu skall jag fortsätta läsa lite rapporter och lyssna på grannens flitiga byggande.
Själv har jag spikat nog för idag, i morgon skall jag skruva.
En av snön nedriven takränna skall skruvas fast på nytt.

Man reparerar efter vintern - så där som man alltid gjort.

HELT OPLANERAT...

...åkte jag på en magsjuka. Eller så hade jag bara lyckats få i mig något som inte var speciellt bra för mig, för senaste natt roade jag mig med att vända ut och in på mig själv inifrån.

Och det finns inget i hela världen som gör mig så liten och ynklig och ja ännu lite mer ynklig.

Nu vet jag ju att det finns en massa andra eländigheter som kan drabba en, men en natt med krampaktigt illamående får min ynklighetsbarometer att slå i botten.

Jag blir tre år på nytt. Högst fem.

Tillbringat största delen av dagen med att ta igen sömnen som inte fanns förra natten, och nu är min inre klocka inställd på morgon, fast det är eftermiddag.

Istället för att ha en effektiv arbetsdag och en ännu effektivare efterjobb-arbete då jag planerat spika fast takfilten på lekstugan, har jag alltså mest sovit. Snart måste takfilten spikas fast, en blåsig dag till och jag har ingen filt där alls.

Ett fönsterbräde väntar på att bli uppskruvat, och ett berg med tvätt väntar på mitt agerande.

Men...nej - inte idag. Istället sitter jag nu yrvaken som en slak fisk med syrebrist i soffan och städar foton.

Märker att det blir en hel del "jag skall bara testa inställningarna lite bilder" när man är ute och fotar.

Jag menar, vem skulle annars komma på att plåta sin ytterst dammiga arbetshäst....?

Men nu vet ni alltså vad jag skurrar omkring med....:)

Vid lönnen hänger en fladdrig kvarleva av min mest spetsromantiska period.

Numera degraderad till en påse för klänyporna. Tvingad till en tillvaro ute i ur och skur.

Och där vid bastun, där ligger en hög med ved, för liten att klyvas.

Funderar febrilt om jag kunde hitta på något annat att göra av dem än 

att tålmodigt mata dem i bastu-ugnen. Förmodligen ännu år 2020...

Längtar efter kaffe! 

Men känslan tanken ger mig i magtrakten får mig att ångra att jag ens tänkte det...

Jag fortsätter rensa bland bilderna.

Ute på gräsmattan vandrar "min" kråka omkring och letar godbitar i gräsmattan. 

Det är rysligt tyst och stilla en regnig onsdag när alla andra är på jobb eller i skolan.

Om man skulle ta och kolla in vilka fantastiska repriser TV:n bjuder på idag.

Och så väntar vi med kaffet ännu en stund...

ÅTERUPPTÄCKA VARDAGEN...

...under alla mina år här på jorden, har jag säkert om och om och om igen vandrat under fågelholkar med flugsnappare som hyresgäster. De har flaxat runt i mina buskar, de har kvittrat för mig, de har byggt och fejat, de har kuttrat och jobbat på. 

Men jag har aldrig riktigt sett dem.

De där vanliga, vardagliga, som bara finns.

Så plötsligt fanns de där, som på brickan.

De flyttade in i holken precis intill terassen där vid stugan, och bara inbjuder till fåglarnas eget BigBrother liksom.

Han är kanske det kaxigaste man kan klämma in på cirka 15 gram fågel.

Här hittar man självkänsla så det räcker! Allt som är lite mindre än en havsörn jagas bort!

Hon är flitig så man själv får lite dåligt samvete om man ens så mycket som kikar mot solstolen...

Däremot kan han nog vara en rätt jobbig partner...

När hon väl pyntat färdigt och ligger och ruvar, så tar han sig gärna en liten historia vid sidan om.

Men när hon, nr 2, i sin tur ligger och ruvar på sina ägg, återkommer han till hona nr 1 och hjälper henne.

(Låter som något från en billig veckotidningsnovell...jag vet...*fniss*.)

Men nu har jag ju fått ögonen på detta vardagliga par och deras liv, så det här lär kunna bli en riktigt följetong.

*

Men så där i övrigt så väntar och längtar både lillungen och jag efter lite sommarlov så småningom.

Det har varit mycket jobb i år (som inte kanske märkts så mycket här på bloggen) men vi börjar nog känna oss riktigt förtjänta av lite semester, båda två!

Lillungen har ett par veckor kvar, och jag har en dryg månad kvar till min.

Vi kommer båda ha en hel del att bita i från hösten, och just därför känns sommarlovet 

lite extra lyxigt i år.

*

Flugsnapparen ruvar i knappa två veckor och efter det tar det ytterligare två veckor innan ungarna är redo att lämna boet. 

Så med den matematiken borde hon vara klar med sin kull då jag börjar min semester. Typ.

Tills dess fortsätter vi med våra vardagssysslor var för sig.