NÄR RISK FÖR NATTFROST...

...är över.

Då, då flyttar de här små krabaterna ut.

Än vräker snön ner, och drivorna är meterhöga. 

Tanken på frostfritt känns avlägsen som en vän man inte sett på rysligt länge.

Men ljuset, det bleka ljuset, det första tvekande steget mot frostfritt har tagits av Moder Natur.

Min hungrande själ längtar efter mer, men jag får hålla mig, nöja mig med de små smulor av hopp om vår som strös ut i små, små doser.

I sina mjuka babysängar av torvblock ligger kronärtskockans små barn och sträcker tyst på sig och känner efter.

Vänder sig mot det bleka, tysta ljuset som finns att hitta i februari.

Det finns de frön som är otåligare, som hungrigt söker sig mot varje lux.

De rangliga, omättliga, ivriga.

De vet inte om att de är ett försök. Utsatta för ett test som kan bli bra - eller så inte.

Totalt ovetande är de om att jag lurar dem - det är inte sommar, inte ens vår än, men om de visar sig det minsta samarbetsvilliga får de som belöning en tjuvstart till sina likar.

Om det inte lyckas - ja, då väntar komposten på dem - life is hard...

Totalt utan rädsla för att sluta i komposten innan livet ens riktigt startat är mitt olivträd och mina lager.

Som om de ändå känt av ett litet, litet hot gör de sig till och skjuter ljusgröna nya skott lite här och där.

Blidkar mig. Övertalar mig.

Nyss har de sett hur det kan gå, då man ger upp i vintermörknet.

Muehlenbeckian gav upp. Orkade inte.

Klarade inte av väntan.

Jag kan inte klandra den.

Mårbackadamen.

Hon kämpar på, sträcker sina långa magra armar över hela fönstret. Suckar tyst och fäller några torra blad.

Tröstar henne och berättar om en ny sommar, ny mylla, näring, värme, sol. Allt det som kommer att få henne att grönska, att blomma ut. Om vinden som kommer att smeka hennes sammetsblad, om det sköna sommarregnet.

Hon lyssnar stumt, kanske tvivlar hon på mina ord?

Kanske måste hon överväga om hon skall lita på mig?

Men som svar sköt hon iväg några nya, rangliga, långa skott.

Hon är med!

På vandringen mot våren.

VAR DET BÄTTRE FÖRR...

...?

Nostalgitrippen som utlöstet av att gräva bland gamla foton får mig att fundera på det där som jag trodde att bara generationen, eller generationer före mig tänkt och funderat på.

Var det bättre förr?

Jag hör ju till den åldersgruppen under vars livstid det mesta har hela tiden blivit bättre.

Tills nu känns det som.

Nu tänker jag inte på min lilla värld inom mitt hems väggar - utan den stora där ute.

Å andra sidan, om man ser bakåt i historien - har det någonsin funnits en tid då allt bara blir bättre hela tiden?

Det har altid funnits krig, alltid kriser, alltid något hot.

Förr var kriserna ändå kanske mer konkreta - det gick att förstå dem.

Vem som helst förstod.

Nu känns det annorlunda. Lyssnade på en föreläsning här för en tid sedan om ränteläget i världen.

Euribor, den där räntan som styr så mycket. Den baserar sig ju egentligen inte på något verkligt, inget som skett, inget som hänt, utan på förväntningar, gissningar, analyser. Som görs av personer som gissar, analyserar, förväntar.

Lite märkligt - egentligen!

Än märkligare blir det då ett såpass känt bolag som tex Apple gör sin historias bästa vinst - och ändå får det aktiekursen att sjunka - fär att förväntningarna på resultatet var ÄNNU högre.

Riktigt märkligt - egentligen!

Min banks chefsanalytiker brukar nu och då förgylla min epost med nyhetsbrev om det ekonomiska läget i världen, och han är superduktig på det han gör - tror jag - jag förstår ungefär hälften av vad han skriver om ifall man skall vara ärlig.

Men nu senast skrev han något som till och med jag förstod.

Att framtidens ekonomi i världen måste bygga på långsiktighet. 

Nääää...allvar?

I min lilla värld, inom mitt hems väggar ,skulle typ ingenting fungera varken särkilt bra eller särkilt länge om jag bara tänkte kortsiktigt och glodde mig vindögd på sk kvartalsekonomi.

Långsiktighet är väl en självklarhet?

Eller?

Talade med en kille idag som sitter dagarna i ända i en sådan där stor snöplog som jag var livrädd för när jag var barn.

Han har jobb - mycket jobb - massor med jobb - han jobbar hela tiden. Dygnet runt.

Han skulle inte vilja jobba så mycket. Inte dubbelt mer än vi alla andra.

Men han har liksom inget val - om han vill ha en arbetsplats.

Företaget han jobbar på tycker att vintrar med mycket snö inte är norm för Finland.

Inte ens då vi haft tre vintrar å rad med Riktigt Mycket Snö.

Ingen ny anställs. Redan nu har flera av hans kolleger blivit sjukskrivna av utmattningssyndrom.

Motivationen varför man inte anställer någon till-läggsresurs är att om man sprider ut de dagar då det snöar på hela året, så borde det räcka med den arbetskraft de har!

Det är ju helt absurt - för det snöar ändå rätt sällan under perioden april - september. Inte ens i Finland.

Om en ekonomi baserar sig på antaganden och förväntningar, men vägrar reagera på verkligheter, är det inte lite märkligt?

Och var det kanske bättre förr?

I alla fall?

Jag vet inte, kanske jag också bara baserar min analys på känsla och antaganden - så där som man gör där ute i stora världen....?

VINTAGEVECKA...

...har det varit på facebook och i synnerhet på veckoslutet pluppade det upp den ena profilbilden efter den andra som föreställde personen minst 5 år bakåt i tiden.
Det här verkar vara ett finskt fenomen, men hoppas det sprider sig.
För det är en riktigt rolig grej faktiskt - att se barndomsvänner ladda upp bilder hur de såg ut - och som man minns dem.
Men också färskare vänner - hur de såg ut  - då någon gång.

Man blev riktigt nostalgisk - och många valde att gräva lite djupare i sina fotoalbum, fotolådor och laddade upp mer gamla bilder.

Måste själv också dyka ner i den där lådan vid något skede och skanna in några pärlor från min barndom och ungdom och på så sätt spara dem också på någon annan plats än bara där i låddan.

*

Här är jag då 11 år.
Frisyren har inte ändrats så mycket på 36 år. Eller jo, den har varit både den ena och den andra, men jag är liksom tillbaka till det här...om än kanske inte fullt så spänt...inte alla dagar i alla fall, hehe.

Jag minns inte själva fototillfället - antingen har jag alldeles toksvårt att hålla mig för skratt, eller så var det just det året jag hade tandställning för mina framtänder pekade liksom lite olika vid något skede.
Det var nog det senare. Jag har liksom aldrig haft svårt för att fnissa, skratta, eller asgarva när jag känt för det!

Vem var jag då - 11 år gammal?

Tja...en rätt medelmåtta+ elev i skolan, utan att speciellt mycket anstränga mig, tänka på saken, eller ens bry mig.
Det rullade på bara.
Jag trivdes i skolan - ja, trivdes väl med det mesta. En helt vanlig, rätt sorglös unge.
Inte så att jag inte redan då fått smaka på att livet inte alltid var bara solsken, men det fanns alltid en trygghet som..ja var just det trygg, även om det stormade och regnade omkring en.

Jag älskade att skrinna, kommer jag ihåg. Tog sparkstöttingen till skridskobanan mest hela tiden.
Jag skidade, långa turer, och då fanns det alltid kakao och apelsiner i ryggsäcken. Apelsiner som var färdigt skurna av mamma, men oskalade och om man väntade för länge så frös de och smakade nästan som isglass.

Jag var snabb som en hind. Till och med grabbarna i skolorna vi tävlade mot ogillade att ha mig emot sig i stafetten på 4x100 m. Jag tränade inte speciellt mycket, kanske jag faktiskt var rätt begåvad bara. Fast det tänkte jag inte så mycket på då. Jag bara sprang - för fullt.
Det var sedan i tonåren som jag saktade farten - så killarna Någon Gång skulle få fast mig...*fniss*
(fast det var då det....liksom)

Det här var också innan jag blev hästintresserad och började rida. Det var innan jag nästan hellre hade valt att leva i en spilta 24/7  fram om Ålands skärgård där jag ändå tillbringat de flesta av mina barndoms somrar innan det.
Eller kanske inte ändå. Åland och sommar är min barndom liksom i ett nötskal.
Där, på Åland, har jag sprungit på klippor, fiskat, läst massor av böcker, klappat får, blivit brun som en pepparkaka, läst lite till, kört båt och mekat med båtmotorer, satt hö på störar och blivit ihjälbiten av bromsar.
Levt sommarliv av hela hjärtat.

*

Det var vad som alldeles spontant kom upp ur mina minnens djupa dunkel.
Tänk vad ett litet, slitet gammalt foto väcker till liv?


Skoj med sådant här.
Att damma av gamla bilder ibland.
Testa.

Rekommenderas!

DET SNÖAR PÅ MIN FARSTUKVIST...

...och lyktan har inget ljus - bara en skugga.

Idag har snön vräkt ner - igen.

Jag söker och letar, men hittar inga vårtecken. De är som uppslukade av snön varenda ett.

Jag vet att min själ är alldeles för otålig för dessa breddgrader. Den passar inte in här.

Ändå kan jag stundvis tycka om vintern, men det är bara just det som är problemet, det är bara stundvis.

Sedan tar min längtan överhand. Den bara gör det, som en alkoholists längtan efter sprit, eller den eviga bantarens längtan efter wienerbröd. Jag kan inte komma på något annat som man kunde likna det med.

Det är som ett lockrop från djupet av mitt innersta, som jag inte rår på.

När jag hade skottat klart mina stigar, min parkeringsplats, mina ingångar stannade jag upp och försökte, verkligen försökte hitta det fina i allt detta vita - fortfarande efter tre månader av mörker och snö.

Det är friskt, syrerikt och fräscht. Jo. Det är det.

Det är vackert - det går inte att förneka på något sätt.

En kväll som denna är det vackert! Varenda en gren och uppstickande kvist har en spetsslöja som en brud.

Det är tyst och dämpat - snön tar bort alla vassa ljud.

Jovisst, jovisst.

Och det får vilket köksfönster som helst att se inbjudande, lockande ut.

Nu vet jag också att det där inne, i just det här köket, doftar gudomligt gott, precis nu.

Har projekt Tömma Frysen och i ugnen puttrar en osso bucco. 

Och en riktig vanlig hederlig köttfärslimpa som får åka snålskjuts i samma ugnsvärme. 

När jag skottat klart kan jag gå in till dofterna, tända en brasa och svepa in mig i en filt.

Smyga in fötterna i ett par raggsockor.

Knäppa fram Spotify och välja en violinkonsert. 

Kanske...den här som jag aldrig, aldrig, aldrig tröttnar på...

Och även om jag in i hjärtat tröttnar på vinter, så kan jag ju nog ändå fortfarande se dess skönhet.

Det är bara det , att jag fruktansvärt gärna skulle önska lite avstånd till just detta, just nu.

Vackert, men tack det räcker...

Och jag är inte ensam om mina tankar. De flesta jag talat med - och jag talar väldans mycket i jobbet, är av samma åsikt.

Jag är inte ensam om att känna så här - inte mer än en månad till av detta, det klarar jag inte av!

I mars svänger det - det är min, och många, många andras mantra så här års.

Och har man en själ som hamnat i en annan proveniens än den borde, då är februari inte lätt - inte för någon av oss som känner igen sig.

Och ute...ja, där fortsätter det snöa på min farstukvist.

I SKOGENS SAL...

...är det tyst. Stilla. Vindstilla. Totaltyst.

På håll hör jag korpen ropa hest och i tallen breved talgoxens stillsamma bön om....vår?

Försiktigt skruvar jag bort locket på min kaffetermos och smyger fram en tillplattad ostsmörgås ur plastpåsen. 

Plastpåsens prassel kunde få till stånd en ravin känns det som.

Undviker ljud så gott det går och bedövas av detta ickeljud som finns där i naturen.

Som liksom finns, fast det inte är - ickeljud.

Tystnad.

Hundtassarnas möte mot skaren skickar iväg en störtvåg av ljud över fjärden.

Snön frasar, skrapar, sliter och bräcks.  

Jag dricker mitt kaffe, tuggar min ostsmörgås och glor ut över havet, över den stumma isen.

Om jag bara kunde stanna här längre.

Bli i detta ickeljud, se allt det spåren avslöjar.

Blicken vandrar över snövidderna. Läser in.

På torsdag var det töväder, natten till fredag frös det på.

Det bildades skare.

På fredagen snöade det lite nysnö som lade sig som ett lager med damm på skaren.

Vilket betyder att lon som smugit sig runt stugknuten, och som satt ner sig där timjan sover under snötäcket, alltså har inom det senaste dygnet suttit och sett ut över samma vy som jag nu.

För ett par år sedan hittade jag ett par färska spår av björn bara ett par hundra meter från stugknuten.

Att gå där i naturen och kunna läsa spåren, är som att läsa i en bok. Läsa en berättelse om det som hänt. Hänt alldeles för en så kort tid sedan att det inte ens kan klassas som historia. 

Det är något som bara är.

Eller var - alldeles nyss.

Även om mina ögon aldrig fick se det. För jag var inte där. Just då.

Packar ner termosen i ryggsäcken och ger mig ut för att uträtta det jag är där för att göra.

(läs: assisterar, efterhjärnskakningsyrsel och tennisarmbåge gör mig inte till en hejare på just detta jobb)

Den stora, tysta skogens invånare skall få nya boplatser.

För något år sedan häckade en slaguggla i granskogen bakom utetuppen.

Jag minns än ljudet, svischandet, av vingarna när den så gott som ljudlöst åkte slalom bland gammelgranarna.

I den tysta skogen känns det som om allt liv hade flytt.

Om det inte skulle vara för spåren på snön, som berättar en helt annan historia.

Redan i februari kan man, om man lyssnar, höra ugglornas frierisång i natten.

Bara man är där och lyssnar.

Vinterns språk.

Man ser det man inte sett och man hör det man inte ser.

Efter sex nya uggleholkar, utspridda på  områden som hoppeligen tilltalar de olika arter de är ämnade för, är det dags att ta sig hemåt. 

Det börjar skymma i skogen sal. Ljuset minskar.

Kvar på terassen blir fyra holkar som är ämnade för dem med anknytning till havet.

De är senare i starten, så de får vänta.

Likaså de små holkarna, för det lilla folket.

Går en sväng ännu där i skogens sal. Beundrar takmålningen av kungliga tallkronor. Pelarna av fura och gran.

Gardiner av björk. Nu nedtagna och kala.

Kristaller av is. 

Stilla går mina steg över den frasiga mattan av skare och nysnö.

Sakta, försiktigt, lägger jag mitt finger i spåret av lon.

Känner.

Kommer den, lon, sedan, eller om, den återkommer att snusa förundrat i mina fotspår och undra vem jag är? 

Så som jag nu undrar?

Svänger mig om, slänger ryggsäcken på baksätet i bilen, hunden kurar ihop sig på filten och somnar innan jag hinner starta bilen.

I backspegeln ser jag hur skogsvägen försvinner som om man sakta stängde en dörr.

Den till skogen sal.