BÖNHÖRD...

...ja, nu gäller det ju inte en bön om att få smälla i mig alla fudgen som jag kokat här inför lillajul, även om det också kunde vara en liten bön i sig - så goda är de faktiskt!

Näjnäj...jag har ju lite gått och hoppats på en vit lillajul. Snö till advent.

Jag vet ju inte riktigt vad som gick fel.

Blev jag kanske lite väl ivrig i mitt önsketänkande, lite väl högljudd i mina böner, lite för 

gå-på i mitt manande?

För, visst jävlar...nu har jag snö! Liksom hela vinterns dos på ett dygn - och det bara kommer mer och mer och mer...

Lite sådär som när man någon gång lyckats med en sådan där manick som man petar in en slant i och oftast sväljer den bara slanten, men sedan någon gång kan den bara sätta igång och spotta ut slantar så man till slut tror att den fått fel - eller att man är ofrivilligt med i en sådan där hemlig-kamera-grej. 

Det har hänt mig en gång på ett nöjesfält när jag var typ tolv. Först blev jag glad, sedan lite till mig och till slut tyckte jag det var riktigt pinsamt med allt slantskrammel.

Det bara kom och kom och kom.

Slantar.

Nu är det lite samma med snön då.

Det tar liksom inte heller slut alls.

På ett dygn har en, känns det som, normalvinters totala snömängd landat på vår plätt av jorden. 

Från noll till 70 cm på ett dygn!

I drivorna på andra sidan huset finns det ännu mera snö.

En meter snö på bakgården - på ett dygn.

Och då bor jag liksom så sydligt man kan komma i detta land, inte i Lappland.

Kan ni tänka er att trädgårdssoffan som jag fotade i går med ett litetlitet snötäcke såg ut som på bilden ovan när jag kom hem från jobbet idag. 

I skrivande stund syns inte sitsen längre!

Så nu tycker jag att, om jag skottat tusen kubik snö (minst) från ett ställe till ett annat för att frilägga en plats för bilen,  så är jag minsann värd en och annan fudgebit - i förskott!
Innan advent!

Och så för att vara ärlig, tre timmars snöskottning är inget jag ser fram 
emot varje fredag kväll precis.

Kanske blir jag bönhörd på det också?

Snö, men i små mängder i fortsättningen.

Okej?

I VÄNTAN PÅ STORMEN...

...som lurar där bakom hörnet. 

Morgonen bjöd på de allra första vilsna små snöflingorna. Det doftade snö långt innan de landade på marken.

Årets första snöarbete väntade på mig när jag kom hem.

Visste inte riktigt om jag skulle rasta dammsugaren, hunden eller snöskoveln - och i vilken ordning. 

Lillungen drog iväg till sina scouter iklädd en mundering som skulle få en michelingubbe att blekna. Men det behövdes - det var en synnerligen snöig, svettig, glad unge med röda äppelkinder som ramlade in någon timme senare.

Snön gör ungar glada.

På morgonen brukar jag köra förbi busshållplatser med en massa ungar på.

Under ett par månader nu har de bara stått där. Tyngda av sina ryggsäckar, kurandes under paraplyn. Men i morse...ryggsäckarna låg slängda i en färgglad hög och snöbollar susade fram och tillbaka genom luften och det tjoades och tjimades.

Vilken skillnad lite snö gör!

Lite snö.

Det skulle räcka för mig.

Istället sitter jag nu här och förberedd för årets första vinterstorm.

Vindar på upp till 25 m / sek och snö upp till trettio cm - utöver de 20 som redan kommit.

Elbolaget skickade ett sms att det finns risk för elabrott i det område jag bor.

Jag har bunkrat upp med ved - fast det har jag alltid - även utan stormvarning.

Laddat upp med stearinljus - fast det har jag alltid - även utan stormvarning.

Det kommer inte att gå någon nöd på oss.

Förutom på lillungen då, som till sin fasa kom på att elavbrott betyder datoravbrott också...;)

Efter att ha rastat dammsugaren, hunden och till slut snöskoveln var det dags att dra sig inomhus och kasta sig i en het dusch.

Så nu väntar jag på snöstormen. Egentligen inte mera förberedd än vanligt, men redo.

Let it snow!

LITE MOTSTRIDIGT...

...så här inför köpstoppet, 

och helt i strid med mitt löfte om att undvika reklam i bloggen 

så kommer jag nu att  sjunga ut i en liten eloge till 

mandeloljan.

Hur logiskt som helst - egentligen...om man tänker med lite skruvad logik.

Här kommer den;

Jag hör till dem som så fort det börjar frysa på där ute har en hud som gör revolt i

 potens till tretton. Minst.

Jag blir narig och torr och tråkig i hyn.

Mängder och åter mängder av lotion har gått åt under mina är på jorden.

Jag lovar.

Under en resa för något år sedan (jag tror det var i Budapest...eller någonstans) så ramlade jag in i en synnerligen väldoftande liten butik som sålde l'occitane- produkter.

Det doftade gott, men inte så där "über" som det ibland kan bli.

Lite naturligt och lyxigt på en och samma gång.

En kombination som jag inte riktigt kunde motstå.

Jag är inte mycket för det där överdådigt flärdiga, men vill ändå känna att mina hudprodukter är lite lyxiga. Så där lagom. Ja, ni vet?

Och det har dessa produkter.

Dessutom är de dryga.

Mandeloljan, som finns att få både som duscholja och som hudolja (efter bad) räcker till 

och räcker till och räcker till.

Och så gör den huden underbart mjuk (utan att kladda) och doftar franskt och rent och lite sommar och semester och småflärdigt på ett avslappnat sätt.

Nu är den kanske inte den billigaste burken på hyllan.

Men!

 Den är så dryg så jag undrar om det inte i slutändan i alla fall är vettigare med en sådan flaska på badrumshyllan. Än att byta ut tio billigare under samma tid?

En produkt på burk som dessutom inte kommer i närheten ens av samma sköna doft - och den där lilla, lilla känslan av välbehaglig vardagslyx på lagom nivå.

Vad jag vill ha sagt här är att det inte alltid är idé att bara stirra sig vindögd på prislappen om man vill vara medveten om sin konsumtion.

Tio billiga burkar är faktiskt mer skräp i slutändan än en lite dyrare - men drygare.

Och så är det också rätt skönt att kunna strunta i alla andra produkter - när man hittat den man trivs med själv. 

Motstridigt kanske - eller så inte?

ATT MOTA MÖRKER...

...är det bästa man kan göra när November tar över på alla sätt och vis. 

Om en vecka är det lillajul och startskottet för årets konsumtionsfest drar igång.

Jo, jag veeeeet - jag kan inte riktigt släppa det här med konsumtion.

Vad är det som gör att man blir glad av att köpa? Fenomenet bakom lyckokänslan.

Och är det ens en lyckokänsla? Eller bara ett substitut för avsaknad av något annat?

Jag minns första gången jag upplevde en liten "angst", det vill säga raka motsatsen till tillfredsställelse i en köpsituation.

Det var i december 2007.

Min mamma hade precis dött, och eftersom begravningen ägde rum på luciadagen, och urnenerläggningen några dagar innan jul, kan man lugnt påstå att det året var jag minsann ute i sista minuten med julklapps-shoppande.

Mitt i sorgen och saknaden rusade jag runt i de stora shoppingvärldarna och letade julklappar. För barnens skull ville jag ju få till stånd en "vanlig" jul.

Från den tiden har det blivit kvar en aversion mot köpcentrum.

Så jag hör liksom inte till dem som frivilligt, någonsin, skulle "döda tid" i ett dylikt.

Ändå tror jag att jag konsumerar mycket mer än jag egentligen behöver.

Och jag har som sagt börjat fundera en hel del på det.

Till och med har jag funderat på något så radikalt som köpstopp i ett år.

Vad skulle jag då dra ner på? 

Det finns många, många bloggar som tar upp ämnet. 

Men var och en som tänker på att ge sig in på köpstopp, måste göra upp en 

"behövlighetslista". Vad vill man inte avstå ifrån - trots köpstopp.

Jag är inne på den listan nu.

Ljus.

Jag skulle ha svårt att avstå från ljus under den mörka årstiden.

Så ljus kommer att höra till min lista av förnödenheter.

Blommor.

Lika lite som jag kan vara utan ljus under vintern, kan jag vara utan sommarblommor på sommaren.

Men allt det övriga...

...onödiga.

Min situation är synnerligen tacksam. Han av mina barn som fortfarande bor hemma är till sin läggning väldigt nöjd med lite.

Likaså är min äldre i och för sig, men han har sitt eget liv att styra och ställa i, och skulle inte nämnvärt beröras av mammas köpstopp.

Vad skulle jag då avstå ifrån?

Vilka är mina konsumtionsfällor?

Jag äter rätt ofta ute på restaurang. Lunch.

Jag köper lätt hem ett lyxigt schampo, ett och annat nagellack slinker också med.

Övrig smink har under årens lopp självmant reducerats.

Numera räcker dagcreme och mascara.

Kläder då?

Jo, jag gillar kläder...och jag har så det kommer att räcka över en längre period av köpstopp.

Klart jag kan tycka det är skoj med något nytt, men jag tror också att min klädstilskreativitet skulle få ett litet uppsving om jag blev tvungen att hitta på nytt med det jag har.

Inredning?

Det är länge sedan jag har haft ett behov av att köpa nytt till hemmet.

Jag är rätt nöjd som det är.

Inte ens julreklamen har påverkat mig i år.

Jag behöver verkligen inte nya dynor, gardiner eller något.

Jag tycker mitt hem är fint som det är.

Har inte det senaste, men jag trivs som det är.

Mat?

Hmmm...här kommer kanske min största utmaning.

Jag älskar att laga mat, god mat ,av bra tillvaror - och gärna lite, lite lyxigt sådär.

Emellanåt. Rätt ofta.

Kommer att vara svårt att lämna den där skitgoda och skitdyra osten på hyllan och välja något mer vanligt. Och det kanske inte heller behöver vara så - att avstå helt, utan mera att återplacera den där lyxiga osten till Det Där Speciella Tillfället.

Återge den sin lyxstatus.

Så jo, jag förbereder mig på köpstopp.

Och varför inte börja direkt?

Från 1 december.

Inget slutdatum - tar en månad i taget och känner efter.

Fortsättning följer...

MITT I ALLT...

...är jag inne i en period då jag ifrågasätter en hel del.
Jag blir sådär i bland, den inneboende humanisten i mig vaknar och aktiverar sig och blåser upp sig som en förälskad padda.

Att vara ifrågasättande har jag nog fått med modersmjölken (tack för det mamma...;)) har bara liksom alltid varit sådan.
Ibland mer ibland mindre.

Det är intressant hur sådant där kan pluppa upp mitt i allt.
Det går perioder då man liksom bara flyter på.
Men sedan vaknar man till och börjar fundera på om saker och ting verkligen skall vara så här? Det finns saker man kan, åtminstone försöka, påverka, och en massa som man inte kan göra något åt - annat än tänka själv och ifrågasätta.

Citerar en intervju av sociologen, professor Zygmunt Bauman 
(Hbl 24.11.12 Philip Teir)

"Q: Jag tillhör en generation som blivit varnad om den globala uppvärmningen sedan jag var barn. Samtidigt får man lära sig att konsumtionen är en fosterländsk gärning. Det känns som en av de största paradoxerna i vår tid.
A: Konsumtionen är den universella lösningen på alla sociala problem. När folk tar fram sina kreditkort kommer det att leda oss ur krisen. Vi har glömt andra praktiker som gjorde våra förfäder lyckliga. Kärlek, vänskap och framför allt (...)  idén om att kollektivt arbete i sig kan göra dig lycklig. Lyckan man upplever när man inser att man gjort väl ifrån sig."

Med andra ord, hur jag än svänger och vrider på mig och väljer så har jag rumpan där bak?

Vi skall spara, tänka på miljön, vara lite återhållsamma i vår konsumtion men samtidigt ändå konsumera för att hålla de redan lite gnisslande hjulen i rullning? Om hjulen stannar, har jag då mer glädje av att jag sparat eller av det jag använt mina besparingar på?

Vi traskar på i en tillvaro där allt det man byggt upp kan tas i från dig över en natt. Man kan förlora sitt jobb, oberoende hur bra man presterat tidigare, bara för att marknaden lever sitt eget liv. Om jag minskar min konsumtion, bidrar jag då till mitt eget fall?

Många är de arbetsplatserna där alla tävlar mot alla, man är sin 
närmaste kollegas värsta konkurrent.
Alla dras över samma kam. Samtidigt som man skall vara individualist för att sticka ut i mängden, synas, skall man också helst bara vara en i massan som kan styras som en flock sidensvansar i formation.

"Zygmunt Bauman är den 87-årige affischpojken för en växande global rättviserörelse. Men han vägrar förutspå framtiden.
- Hur ska er generation lösa alla problem? Frågar han i stället."

Ja, det är ju frågan det...


Någon som har svaret?