KATTEN VILL UT...

...värmen inomhus är ny och ovanlig, täcket känns tungt och klibbigt, och klockan är 4.56.

Sällan är jag uppe vid denna tid - inte frivilligt i allafall. Tar min kaffekopp och datorn och sätter mig ute i trädgården där sommarmorgonen är sval, nästan lite kylig. Skakar av mig sömnigheten och lyssnar på vinden i asparna. På den morgonpigga duvan som kuttrar i granhäcken. Känns som det bara skulle vara den och jag. Och småfåglarna. Det är tyst i byn.

Hunden kommer ut en sväng för att kolla att allt är som det ska, men smyger ganska snabbt in tillbaka till sin korg. Hon tycker tydligen inte det är varmt och klibbigt därinne.

Sommarvärmen har tagit mig på säng. Det blir så. Jag behöver några dagar att ställa om mig till värmen, sen går det bra. Tänker på att det säkert är så med alla omställningar, det tar några dagar, sedan blir det bra.

Tänker på lillungen min, som ligger därinne med sommarnattsvarma lockar på dynan och snusar. Snart väntar lata sommarlovsdagar på honom, just den omställningen blir nog ingen match, hihi. Men allt det övriga?

Jag vet ju hur det är med mig och omställningar. Jag rycks loss ganska enkelt. Men jag har inte tidigare behövt rycka i lillungens rötter och flytta på honom. Hur fort kommer han att rota sig i den nya mylla som väntar på oss?

I morgon - nej idag, rycker också min äldre loss sina rötter för gott. Han har ju flyttat runt lite hit och dit under de senaste åren, men alltid haft sin fasta punkt här. Hemma. Nu tar han sitt pick och pack och även för honom blir hemma någon annanstans än här. Det är nog just som han utryckte sig häromkvällen: "Jag vet inte om det är vemodigt eller skönt!?"

Jag tror det är bra med bådadera. Utan vemodet skulle det ju vara som om det inte varit bra, det som varit. Och utan den där sköna förväntan skulle förändringen inte vara bra.

Kanske det är så det skall vara? Att man kastas en tid mellan vemod och förväntan när det rumstreras om i ens tillvaro.

Lite som det är med svettiga sommarnätter. Utan dem skulle man ju inte ha soliga, varma sommardagar.

Ser hur den vita tyllgardinen dansar i det öppna sovrumsfönstret. Det ser svalt och skönt ut. Katten kom och kurade ihop sig i korgstolen brevid min. Hon tänker tydligen sova vidare en stund. Göken galar i väst. Jag skall nog också gå och kura ihop mig ännu en stund. Kkrrrr...säger katten och makar på sig, som om hon också tyckte det var en god idé.

Det är ju faktiskt ledig dag idag, vilket betyder sovmorgon.

Klockan är 05.26

M



GYLLENE TONER...

...förknippar jag så lätt med hösten. Ända tills igår när jag städade upp bland mina maj-foton, och märkte att det hade smygit in sig en massa gyllengula toner.

Allt är alltså inte alltid som man tror det är.

Detsamma tänkte jag på senare på kvällen när jag fastnade framför ett program om ekologiska fotspår och miljötänkandet. Jag hör till den där småpräktiga skaran människor som försöker tänka ekologiskt när jag står där i butiken och skall välja vad familjen skall äta.

Jag hör till dem som försöker välja närodlat framom importerat, nötkött från närproducenten framom kyckling från enorma hönsfarmer. Lämnar kvar bönorna från Afrika, även om jag under vinterhalvåret i synnerhet ofta, ofta petat på paketet...Väljer oftast inhemska tomater framför utländska även om jag i ärlighetens namn måste medge att jag tycker de spanska tomaterna smakar bättre - typ tio månader av året. I går raserades min enkla logik totalt.

Nöt köttet som jag köper när"odlat" förorsakar ca 25 kg växthusgaser / kilo kött, vilket är massor!

Må vara att kossan har rapat och gasat i lycklig ekotillvaro...det är ändå ett gigantiskt spår den lämnar efter sig.

Kycklingen i hyllan brevid har bara förorsakat en tiondel av det, trots att den under sin korta levnadstid knappast ens sett solen...

Nå, men tomater. Det är väl klart att jag föredrar när- eller relativt närodlade tomater!

Nähe, inte om de är uppväxta i växthus uppvärmda med olja. Då är inte bara de holländska utan även de spanska importerade tomaterna att föredra om man  på vill tänka på miljön...Även om de flygs hit till kallaste Norden med flyg förorenar de mindre än våra "egna" tomater. Hur skall jag veta om den inhemska tomaten har vuxit upp i ett växthus värmt med olja eller?

Morötter då. Simpelt. En morot, helst ekologiskt odlad kan inte vara en miljöbov! En sådan bisarr tanke! Men..men...än en gång hade jag fel! Ekomorötter (eller  KRAVmärkta) kan mycket väl vara odlade på sk mulljordar (fd kärr) som de fakto är lika stora "miljöbovar" som de skövlade regskogarna. När man plöjer en dylik mulljord frigörs en ansenlig mängd växthusgaser. Så den präktiga moroten kanske inte alls är så präktig när det kommer till kritan...?

Men tillbaka till de afrikanska bönorna. Dem lämnar jag väl ändå kvar i butikshyllan?

Den afrikanska bönan växer under solens värme. Hela bönans livcykel handhas av människor - inte maskiner. Endast ca 10 % av dessa bönor går på export - och ändå står just denna 10 % för större delen av odlarnas inkomster. Så om jag av miljöskäl väljer bort den afrikaska bönan för att den har åkt flyg, gör jag rätt? Transporten står för ca 1 % av bönans totala utsläpp vilket är minimalt.

Dessutom, om jag väljer att köpa bönan, då bidrar jag också till att hjälpa upp tillvaron på lokal nivå.

Ja, det behövs ju några till förutom mig för det - så mycket bönor äter inte jag, men ni förstår?

Köper jag den lokala bondens ekokött, hjälper jag också på lokalnivå, men mitt ekologiska fotspår blir rejält större...

Och vem har sagt att det är enkelt att välja vad man skall ha till middag?

undrar

M



TILL DET LILLA GULA HUSET...

Första gången jag blev varse det lilla gula huset var det vitt. Vitt med gröna knutar och fönsterbräden.

Ett litet hus var det då, som nu. I elva år har det varit mitt hem, mitt och min familjs. Mina djurs hemvist. I elva år har det varit ett hus i förvandling, på sätt eller annat. Huset har förändrats av och med mig. Och huset har förändrat mig.

Det lilla gula huset gjorde att jag så totalt förälskade mig i det gamla, det vackra, det skavda och slitna.

Det lilla gula huset lärde mig se ljus, se stämmningar, se rymd, känna lugn.

Från första stund då jag kom in i det lilla gula huset upplevde jag hur ljuset strömmade till från fönstren som i de flesta rum släpper in ljuset från två håll.

Detta ljus har jag nu fått njuta av i så många år. Det, och rymden som nästan tre meter i rumshöjd ger.

Jag har blivit bortskämd. Av ljuset, av stämningen, av den sköna känsla av hemtrevnad som detta lilla hus alltid ger mig.

Kände att detta lilla hus skall få en egen bok, min nästa fotobok skall tillägnas det lilla gula huset. Huset som gett mig, och andra före mig så mycket mer förutom ett tak över huvudet. Om dessa väggar bara kunde tala...

För ett hem är så mycket mer än bara ett tak över huvudet. Det lilla gula huset är, och har varit ett hem. Vårt hem. Min plats på jorden.

När det lilla gula huset blev vårt tänkte jag att här blir vi två...eller tjugotvå år. Nu är vi halvvägs till tjugotvå, kanske det är dags för mig, oss, att lämna över till någon annan och traska vidare i livet.

Nu är jag i det skedet att det är dags att gå vidare, mot nya stigar, mot nya hem. I mitt hjärta kommer jag alltid att känna att detta lilla gula hus betytt så mycket mer för mig än bara tak över huvudet och skydd mot kalla vindar.

I detta hus fann jag min ro, i detta hus blev jag den jag är. Här växte mina barn upp. Även om den äldre sonen upplevt andra hem innan så tror jag ändå att båda mina pojkar har de starkaste barndomshemsbanden till just detta hus. Också jag har upplevt den bästa tiden av familjelivet här.

Detta trots att familjen bytte skepnad i detta hus. Vi vuxna gick skilda vägar, sonen blev vuxen, den yngre tonåring. Katter och hundar dog - och det kom nya. Ett hus med liv - på gott och ont. Som livet.

Och ändå har jag alltid känt mig trygg i detta lilla hus.

Jag kommer alltid att tänka på Holmgård med en alldeles speciell värme. Nu har huset ändå gjort sitt för vår del. Nu känns det bra att gå vidare. Nya hem väntar, nya vindar blåser och jag väntar med förväntan på att få ge mig i kast med att skapa ett nytt hem.

Huset, det lila, finns redan - men ett hem är det inte än.

Det är nog med en blandning av vemod och förväntan jag skriver detta.

Jag klappar det lilla gula huset på gaveln och tackar för mig.

Nu går vi framåt, vi är klara nu.

Men en bok skall detta fantastiska lilla gula hus få - för det är det värt!

M.

P.s När bilden är tagen vet jag faktiskt inte, men eftersom granarna som syns bakom det lilla huset nu är riktiga giganter, så är det en tid sedan. De flesta åkrar är ännu just åkrar, men vissa är numera bebyggda. Husen ligger tätare, men den lantliga stämningen finns kvar än i dag. Och det lilla gula huset står där det står.
Som en trygg klippa.

MIN MATTE ÄR LITE KONSTIG...

...just nu. Vanligtvis är hon den obestridda ledaren, men nu är hon bara märkligt disträ, dillar om flytt, dyker ner i källaren och ordnar upp saker i tre S-högar.

Slängas, Säljas, Sparas.

Jag förstår ingenting! Promenaderna blir bara snabba turer runt byn och fast jag hur försöker väcka hennes uppmärksamhet med tricks jag kan och tricks jag inte borde kunna så mmmmm-ar hon bara.

När hon inte yrar omkring så en liten hund inte riktigt vill hinna med, sitter hon med pannan i djupa veck över sina mappar och är om möjligt ännu mera onåbar.

Jag längtar lite till det där stället som matte kallade Stugan. Det var ett prima ställe, med skogar att snusa runt i, havet att ta sig ett dopp i, ja, och så långpromenaderna längs stränderna. Matte suckar att hon längtar dit också...men inte just nu.

Det finns inte tid säger hon och ler lite snett som om jag inte riktigt förstod vad hon menade.

Det har hon ganska så rätt i, det gör jag inte heller...
Det är väl bara att sätta sig i bilen och åka iväg?
Ja, ja då förr skulle jag tyckt att det är lite jobbigt att åka bil, för jag blev så lätt åksjuk, men numera tycker jag nästan om själva åkandet också.
Och tid...det finns väl? Ibland känner jag att jag har massor med tid - att tugga på mattes, lillhusses och storhusses crocs. Vet ni de är fantastiska att tugga på! Rena rama terapitugget!

Men nu spårade mina tankar också på villovägar - som mattes.
För mitt som det är så sätter hon , matte, ner sig nånstans och bläddrar i trädgårdsböcker och -tidningar och mummlar om hur skoj det skall bli att få bygga upp en liten trädgård från början.
Jag förstår inte! Vad är det på gångs? Hon har ju en trädgård redan, en stor en!
Skall hon ha en till?
Eller en i stället?

Precis som matte tycker jag att det är skönt att sitta vid stranden (å, sjö, hav allt duger) och fundera på allt det nya.

För något nytt är det på gångs, det känner jag på mig.

Skönt med en kvällspromenad, matte sade att hon behövde lufta hjärnan efter allt pluggande.

Jag kände att jag behövde lufta hela mig!

Matte hade kameran med, varför vet jag inte - här finns ju unget speciellt att fota - bara en massa fantastiska dofter. Men vi kanske uppskattar lite olika saker?

Matte upplyste mig om att hon ville fota tuvstarren, och se om det kommit fram nya tuvor.

Inte begriper jag vad som skall vara så speciellt med just dehär tuvorna? Tuva som tuva tycker jag, men matte tittar på mig just sådär överseende.

- Aida, det här är alldeles speciella tuvor, ser du, ler hon.

Jaha?



 Men för mig får hon leta fram vilka underliga tuvor som helst, bara jag får hänga med!

Matte rufsar mig i pälsen och säger att jag snart får nya skogar att upptäcka, nya stränder att springa på, nya gator (vad är det???) att traska på.

Nåt är på gångs!

Jag känner det på mig!

voff säger jag

Aida

BESLUTET....

...här går det undan ibland.

Något som livet lärt mig är att gå på magkänslan.

Att välja det som känns bra - och att välja bort det som inte gör det.

Enkelt i teorin, och nåt att sträva efter också i praktiken.

I praktiken har jag idag shoppat nåt med lila väggar och en trädgård som ropar på hjälp...;)

Nu gäller det verkligen att lita på magkänslan här....hehe.

 Planer och funderingar åker berg-och dalbana när tankarna och koncentrationen egentligen borde vara kopplade till nästa veckas tent.

Men det är så svårt att vara sådär riktigt fokuserad...när nya möjligheter, och nya vindar och nya tankar strömmar genom synapserna som yra kalvar på sommarbete.

På tal om det...sommarbete alltså...så skall jag nog i morgon damma vinterdammet av gräsklipparen och se om den också beter sig som en yr kalv på sommarbete. Hoppas iallafall att den betar av alla maskrosor som likt gula OBS lappar påminner mig om att det är sommar. Och dags för sommarsysslor därute.

Vilken bra orsak att slita sig från pluggandet en stund...hihiiiii....;)

kram

M.

Fortsättning följer....;)