Tänker att det är rysligt många människor ändå som har någon form av
minne och förankring till strömmingsmarknaden på Salutorget i Helsingfors.
Jag menar, den har ju pågått sedan 1743 och med det det äldsta traditionsevenmanget
i Helsingfors. Nu har ju jag, och väldans få andra, minnen från samtliga marknader,
men under mina årtionden på jorden så har det ju blivit en och annan marknad.
Jag minns varma sköna, soliga höstdagar men också gånger då
det varit så kallt att jag och min förstfödda som ännu då satt i sittvagn var
så nedisade så vi aldrig trodde vi skulle tina upp igen.
Även om jag, som o-turist, kan bli lite störd på all turisttjafs som säljs så
tycker jag renskinn på sitt sätt passar här - även om fiskinlägg från skärgården och renskinn från Lappland inte direkt korrelerar så där geografiskt så har de ändå lite samma känsla.
Och numera är ju strömmingsmarknaden ändå mest känsla.
För de flesta.
I tiderna hade Strömmingsmarknaden en speciell betydelse främst för prissättningen av fisk.
Ännu in på 1800-talet bestämdes priset på salt fisk i hela landet just här på
marknaden vid torget i Helsingfors.
Då, i begynnelsen, på 1700-talet började man bygga Sveaborgs fästning,
som ligger helt intill och staden Helsingfors växte, både i folkmängd och betydelse.
Fisk och andra skärgårdsvaror var efterfrågade då - och kanhända nu också.
Det är ju i år inte bara så att Finland fyller runda hundra utan också 150 år
sedan vårt lands värsta nödår.
Naturen luggade detta folk riktigt rejält då med extremt sen vår och tidig frost på
hösten som fick skörden att misslyckas totalt.
Även i år har naturen inte varit helt samarbetsvillig, på många ställen ser man ännu
åkrar som är oskördade trots att det brukar vara vid skolstarten i augusti som
man ser skördetröskorna skurra runt på åkrarna.
Kall vår, mycket regn, kall sommar, mera regn...
Ingen framgångsaga för odlare, nej.
Nu behöver vi kappast uppleva en vinter i nöd.
Tack och lov för det! Det hade inte varit riktigt bekvämt.
Det som jag först nu läst om är det faktum att man
kanhända hade kunnat varit bättre på att samla in svamp och bär.
Så där i teorin låter det ju vettigt, men man skall ändå komma ihåg att på
många områden bestod 2/3 av näringsintaget av det man fick in på
odling, dvs säd - bröd, gröt...och svamp inte var
riktigt "in" som föda.
Samlarsamhället hade blivit odlarsamhället.
Och i och för sig, ett samlarsamhälle skulle aldrig ha kunnat förse lika
många människor med mat som motsvarande odlarsamhälle kunde.
De år det gick som i Strömsö. Men som man vet nu.
Det går inte alltid som i Strömsö!
Skogarna var tomjagade på bland annat älg och hur märkligt
det än kan låta så var vinterfiske inget man riktigt behärskade i inlandet.
Just det att man i kustregionerna hade en större tyngdvikt på fiske, och behärskade det bättre,
än på odling gjorde att "vi" här längs kusten klarade nödåren snäppet bättre än inlands.
Det tänkte jag på idag när jag gick på Strömmingsmarknaden i Helsingfors.
Hur enkelt vi idag räcker över en tia för en liter svamp och en ask med bär.
Med tanke på vad vi vet om vår historia, vad vi lärt oss, vad vi insett
är det fantastiskt att vi går här 274 år senare - i (nästan) samma ärenden.
Hade varit intressant att kunna transforma sig till de första strömmingsmarknaderna.
Same, same but different...
Numera dock i ett så stort överflöd - av allt - som ingen av de före oss
ens kunnat föreställa sig.
På sitt sätt ger det perspektiv för en liten människa.
En sådan som jag.