Även om jag gillar att resa spontant, så fanns det två grejer jag fixade till
hemma redan innan resan hit till Granada.
Biljetter till Alhambra, det rekommenderades mig eftersom besökarantalet begränsas till
(anspråkslösa) 8000 per dag.
Och så beställde jag en guide med jeep och inrikting på natur.
Sierra Nevada är ju det sydligaste läge där man kan åka slalom, men det är inte min grej riktigt.
Många år sedan jag susat ner för en pist. Och i synnerhet här känns det lite...avigt.
Snömängden på Sierra Nevada har stadigt minskat i takt med den globala uppvärmningen och
nu hölls pisterna i skick med tiotals och åter tiotals snökanoner. En undrar hur
mycket energi det kräver...
Nå hur som helst, jag ville se Naturparken Sierra Nevada, jag.
Guiden körde upp längs små, sandiga, dammiga vägar. Det är inte en bra idé att
hyra en bil och själv försöka hitta småvägar. Dels är de i rätt så varierande skick, och en
jeep är ingen överdrift. Och dessutom är det förbjudet att köra i naturparken
utan speciellt lov. Uppe i bergen finns vakter som möter en där vägen slutar med en
böteslapp i värsta fall. I bästa fall kommer man kanske undan med en varning.
Så, ja...ta en guide. Har man turen att få en som vår, så får man goda skratt och
en hel del information om naturparken och livet i Sierra Nevada.
Vår guide berättade att han hittade den här lilla vägen som är en del av det nätverk av
stigar och mindre vägar som fårhedrarna använder. Själv hade
han upptäckt den här turen då han cyklade (!) omkring i bergen.
Han gillar att som motvikt till sitt sociala jobb komma upp hit
och vara i ensamhet, stillhet och total tystnad.
Och bland dessa vyer!
Att jag så förstod honom!
Hih, lillungen min som inte är speciellt ivrig på att knäppa selfies tog säkert
fler under den här turen än under de senaste fem åren sammanlagt.
Vyerna tog bara andan ur en!
På sina ställen körde vi förbi vattenreservoarerna dit smältvattnet från Sierra Nevada
samlas upp. I framtiden, om uppvärmningen fortsätter, kan
det bli ett problem med att få tillräckligt med vatten för Granada-borna.
Nu är vatten-nivån låg av förståeliga själ, det är vinter. Men till
våren, då snö och is smälter uppe i bergen, skall vattennivån stiga upp till
skogskanten som man ser på bilden.
Det blir mycket vatten, det!
Här kör vi på den första, för bilar, menade vägen upp till Sierra Nevada.
Den är asfalterad, men den är inte bred.
Vid möte..ja, då backar någondera - ofta ett bra tag dessutom.
Vägen gick förbi några vackra hotell, som numera är nerlagda på
grund av att man inte längre använder den här vägen.
Men då det begav sig hade det varit fantastiskt att bo där.
Nu höll naturen på att ta sitt tillbaka.
Vi skulle upp och ner för ett par kullar innan vi skulle nå Sierra Nevadas nästhögsta topp:
Pico del Veleta.
Sierra Nevada består ju av runt 20 toppar med höjder på ca 3000 m, så det blir att
åka upp och åka ner.
Men så kommer vi fram.
Den sista kilometern (?), svårt att beräkna i sådan terräng,
blir det att vandra uppåt längs en stenig och slingrande stig.
Ibland försvinner stigen under snön, så man får lite ana sig fram,
men väl framme, andfådd och varm, belönas man:
Ser ni den där lilla pricken mitt i bilden.
Det är ju min lillunge, det.
Här, i det här landskapet, ser han synnerligen liten ut.
Jag vill bära dessa vyer i min själ med mig för att ta fram de
när det känns som om väggarna faller över en.
Här är det långt mellan väggarna.
Vackert! Andlöst vackert!
