VÅREN SOM KOMMER OCH GÅR...

Det kunde lika gärna vara snö hur mycket som helst än, det var det för två år sedan. Vid den här tidpunkten hade vi inte ens en tanke på barmark. I år har krokusarna blommat en månad tidigare än 2013. Så kan det vara olika. Märker på mig själv bara hur enkelt jag kan bli otålig i min väntan på våren, den riktiga, då snötäcket saknas. 

Och ändå kommer våren då det är meningen att den skall komma. Är det snö eller inte. 

Vi har ju snart haft barmark en månad här i södra Finland, havet har knappt varit istäckt alls, och på något helt märkligt vis så blir man nästan lite otålig över att våren tar sådan tid på sig. En blick i kalendern säger att våren minsann är just in time.

Kanske det är avsaknaden av de där riktigt soliga dagarna som gör att vårens närvaro inte känns riktigt här, att den på sitt sätt lyckas smyga sig på en aning? I år, och inte i fjol heller, har det här funnits möjlighet att skida i marssol, eller gå på isen, eller ens lyssna på islossning. För det har inte funnits, inte i år, inte i fjol. 

Inte för att jag saknar vintern i sig, avsaknaden bara gör våren så utdragen. Lite murrig och grå så där.

Jag gillar ju den färgskalan, så vem är jag att klaga? Men ändå…mossgrönt känns mer okej på hösten, liksom.

Det gömdes chokoägg i en murrig trädgård. Bara att inse att man nog aldrig blir för gammal för att söka påskägg. Förmodligen blir man inte heller för gammal för att gömma dem…*hosthost*.

Vädret har som sagt hela påsken varit jämngrått och lite regnigt och rätt kallt. Ett par ynka plusgrader.

Så det blev inget stugliv. I stället har det blivit att vara en hel del i köket. Inte bara smarriga middagar har snurrats ihop utan vi har med grabben nu en riktigt fin arsenal av utfärdsmat i kylen, bara att plocka fram när vädret är sådant att det känns läge att slänga ner lite gott i ryggsäcken och ge sig iväg. 

Att planera utfärder är ju ofta halva glädjen, inte sant? 

Och som om vi lite tog ut glädjen inför vårens utfärder i förskott så började snön vräka ner.

Vräka var liksom ett lindrigt uttryck. 

Vintern vann den här dagens kamp 7-0.

Men till morgonen hade det svängt igen. 

Snön smälte bort och även om solen vägrade så mycket som ens lite visa sig så försvann snön i alla fall.

Grabben och jag bestämde oss för en kort sväng till mitt favoritställe här nära. Kopparnäs i Ingå.

Oftast går jag, eller vi, en sväng längs havet, men idag hade vi bestämt att söka fram en skogsstig som 

är rätt ny, och som ingen mindre än grabbens lärare försett med fina informationstavlor längs med.

Hon, läraren som var grabbens klasslärare i lågstadiet, har bidragit med jättevackra illustrationer om naturen där man är, men också bilder om områdets historia. Han, lärare han med, har försökt banka biologi och geografi i grabbarna mina då de gått i de övre klasserna, har bidragit med texten, kan jag tänka. Ett fint arbete har det gjort! Jag får återkomma med bilder på infotavlorna när jag har ett bättre objektiv på kameran än idag. 

Dagens objektiv var liksom bäst att fånga saker på lååångt håll. Även om ljuset redan höll på att försvinna, det var sen eftermiddag, så hann vi ändå få ett par hjortar med på bild när de traskade över åkern. Oftast har jag hundarna med, och även om jag alltid har dem kopplade i naturskyddsområden, så vill deras flåsande iver och förmodligen lukt också skrämma iväg djuren långt innan jag ens anat att de är där. Så ibland lämnar jag hundarna hemma och tar bara kameran med mig. Och grabben, om han vill. Och vi tränar på att gå tyst som indianer och inte tala. Vår lukt sprids väl som vinden vill, den kan vi inte så mycket åt. Men, som sagt idag lämnade vi två över-glad-ivriga-hundar hemma och jag gick en hemma-i-knutarna-skogspromenad med dem när vi kom hem. Då blir kameran oftast hemma.

Läste om någon kändis i en tidning då jag senast var i frissan (det är där jag läser skvaller…) att han velade mellan att skaffa hund eller kamera som sällskap på promenaderna.

Förstår så väl ordet eller. Jag har ju båda, både hundar och kamera, men får nog lov att prioritera någondera. Så ofta blir det både ock. En sväng med hund och en med kamera.

Men tillbaka till svängen utan hund.

Dagens tur ut i naturen var minsann inte lång, en liten sväng bara, så det var liksom inte annat än att bara ge sig ut bara. Någonstans vid 10 km går gränser för då det är okej att ta med kaffe i termos (och så det där goda övriga…;))

Men ändå så stannade grabben mig idag och frågade om jag inte hade en mugg med mig. Under våra tidigare turer ut i naturen har vi titt som tätt fyllt på vår vattenflaska från diverse rinnande bäckar. 

Idag stötte vi på en liten rinnande bäck med det klaraste av vatten. Nejdå, jag har ingen mugg alls med mig. Vattnet på bilden kanske ser gult ut, men det beror bara på att botten består av ljus sand, vattnet är som kristall. Klart, kallt…

Det visade sig att grabben minsann hade smusslat med en coca-cola burk i fickan. Och så stod tonåringen där med sin burk och sade de där orden som jag knappt trodde var sant när jag hörde dem:

- Alltså jag har en burk med coca-cola här men jag skulle hellre vilja ha vattnet från bäcken.

*woh*

Och jag då; nämen det är väl bara att hälla ut cokisen och så har du något att samla upp bäcksvatten i. 

Sagt och gjort. Cokisen hälldes ut och ersattes av vatten från en vårbäck, medan en förvånad mamma (jag) stod och gapade. 

Bara det! Är. Lycka.

Att renaste, mest naturligaste vatten från en våryster bäck ute i ingenstans faktiskt vinner över en världsjätte på sockrig dricka som Coca-Cola av en tonårig grabb är………stort!

Och jag lovar; det vattnet smakar som inget annat! Det smakar liksom inget alls, det är bara svalkande och kallt och saknar all smak överhuvudtaget, vilket är alldeles underbart!

(Tänk att få leva i den del av världen där det faktiskt är helt ok att ta sig en slurk ut bäcken! Bra ändå att ha lite koll på vilka bäckar man fyller sina muggar ifrån.) 

Men ändå. Visst är det fint? Att det blev en nitlott för Cokis….eller ja, vi hade ju redan betalat för Cokisen, så nitlotten i det här fallet blir ju lite mer teoretisk, men ni förstår? 

Ja…hahhahaha….märker ju nu att det inte riktigt känns så där välplanerat att efter en text om rent vatten visa en bild på en utetupp! Nähe, kan bara inse att bättre kunde jag ha placerat mina bilder, ja. Men nu råkar det vara så att det faktiskt var i den här ordningen jag tog dem. Och så är det faktiskt en bra bit mellan vattendraget och utetuppen, så där finns liksom inget sammanhang. Och den här tuppen har nog inte varit igång på länge, länge och så innan jag ens snöar in mig på diskussionen om utetuppar överlag så avslutar jag självsvådligt den diskussionen. Ja.

Men i övrigt så bjuder den här stigen på en massa intressant! Skall som sagt återkomma lite senare i vår då naturen hunnit med, och med rätt objektiv på kameran och med mer info om området, kulturen på området och historia. För det är riktigt, riktigt intressant! 

På väg mot bilen, stötte vi ännu på ett litet gäng sångsvanar som pausat här för att äta på sig lite innan sin färd ännu mer norrut. 

I det här gänget fanns två vuxna par och så de här två, som alldeles tydligt är ungdomar från i fjol, det ser man på deras ännu lite gråa färg på fjädrarna. Fjolårets ungar ruggar (byter fjädrar) så där till hälften

på hösten eller under vintern efter sommaren de fötts. Men bara delvis, därför ser de ut som om de hade varannan fjäder vit, varannan grå följande vår. Det tar två till tre år innan ungarna är könsmogna, så alldeles tydligt var det här tonåringar som ännu hängde med sina föräldrar. 

Lite som min. Tonåring. 

Som ibland vill haka på en tur i naturen, ibland inte. Som ibland skulle slåss för lite Coca-cola och ibland utan att blinka häller ut det till förmån för bäcksvatten naturel.

Som om han vore en liten grå svan. Och jag älskar det! 

PÅSKDAGS...

Så var det påsk då. Och ledighet i dagarna fyra. På mitt jobb stänger vi dörrarna klockan ett på skärtorsdagen. En märklig kvarleva från gudarna vet när. Åker hem och njuter på sitt sätt av att inte behöva rusa iväg som en yr höna till butiken, inte ha en matlista långt som ett fattigår vilket brukar vara läge om vi skall ut till stugan första gången på året. I år blir det inte så, vi väljer att stanna hemma och invänta mer humana grader, helst med ordet värme framför.

Kommer hem innan någon annan. Släpper hundarna ut en sväng i trädgården, men eftersom vädret är sådant att varken jag eller hundarna precis står och rycker i kopplet utan snarare sneglar på soffan och dess sköna kuddar och filtar. När regnet börjar smattra mot fönsterrutan är valet inte speciellt svårt.

Hemmakväll it is! 

Bakar ett fröknäckebröd. Och här kommer nu lite reklam fast jag inte brukar roa mig åt det i vanliga fall, men det här är bara en sådan toppen grej att jag känner att jag måste få dela med mig.

Risenta,  *klick här*, har en helt underbar produkt, fröknäcke som jag stötte på under en fest här om helgen.

Bara att blanda i kokande vatten och lite olja, kavla ut och strö på lite kryddor och några svängar med lite flingsalt (tycker jag). In i ugnen för en knapp timme och två plåtar helt galet gott knäcke är ditt.

I Finland verkar det som om K-kedjan förstått sig på den här, medan den åtminstone inte än finns på S-sidan. Än.

Och det är Så Galet Gott! Och hälsosamt dessutom. Så riktigt winwin här. Och inget större fel på priset heller, tycker jag. För två plåtar fröknäcke får man punga ut med mindre än fyra euro. 

Och gott! Så gott! 

I övrigt är det så där påskledighetsskönt och stilla i den här lilla delen av världen. Tänder ljus och brasa och låtsas att det inte regnar alls och att det ute är med nöd och näppe just å just plusgrader. Lagret med ljus håller oroväckande att ta slut, men jag vill tro att de här skall räcka våren ut. Beroende på vädret. Planerar att fylla på lagret sedan i augusti, eller september. 

Sonen, han som bott i Österrike sedan hösten, nu en sväng via Sydkorea för att träffa sin käraste, kommer hem om en vecka. Och jag ser fram emot en och annan långdiskussion om framtiden och värderingar och och hur världen kommer att se ut om bara några år. Finns ingen som är bättre på de här filosofiska diskussionerna som min förstfödde. Och så är han helt okej kock också, så det finns många orsaker att längta efter besök av det skrället.

Jag menar, intressanta diskussioner och god mat - vad kan gå fel?

Lite som fröknäcke - inget, absolut inget kan gå fel där. Det blir bara gott och bra. 

Skön påskhelg åt er alla! 

SNÖ JA...

Så kom den då….vintern. Den där som ger våren en slaskvåt örfil och skickar den tillbaka flera 

trappsteg. Våren alltså.

Känner mig som Aida och skulle helst bara sticka huvudet mellan ett berg av kuddar och bara;

-lalalalalalalaaaaa..aaaa…..det ÄR inte snöstorm där ute, det ÄÄÄÄÄR inte!

Men det är.

Och det har inte lovats något tjolahoppsanhejsanfint vårväder till påsken heller. 

Vilket får mig att tveka och vela och vända och vrida på vettigheten i att släpa en motstridig tonåring, en konvalescent, ett par hundar som helst vill krypa in i husets alla filtar när det vräker snö därute och en katt som inte ens vill stava till uteliv, till en stuga i skärgården utan typ alla bekvämligheter för att fira påsk. 

Om nu inte tystnad, mörker, vind och hav och örnar och svanar, ejdrar och knipor, trädkrypare och hjortar räknas till bekvämligheterna, vilket det efter en omröstning tydligen inte gör.

Så om det är busväder blir det hemmapåsk. Mindre busväder ger stugpåsk. Vi får se vad det blir.

Till all tur, hehehe, har jag varit lite förutseende och påskpyntat hemma också. Eller pyntat och pyntat. 

Det är nu bara så att så himla mycket pynt blir det inte att släpa fram nu mera. Lite kvistar och ett par fjädrar och så betong-äggen som jag köpt för en massa år sedan och för varje år blir mer och mer förtjust i får krypa fram ur sin dvala och dammas av för en dryg vecka i rampljuset. 

Avskalat så en färgentusiast skulle tro att jag lider av våranemi. Men just nu mår jag bara så bra av att inte ha så mycket färger omkring mig. Jag älskar den där känslan av att få omfamnas av mjuka naturfärger när jag kommer hem. Har sagt det tidigare, men desto rörigare, stressigare och tuffare tempo jag har i min vardag (på jobbet) desto mindre färg och saker som sticker ut vill jag ha här hemma. 

Å andra sidan. När det inte finns så mycket färger här hemma, så får de finaste, vackraste, skönaste och

spädaste färgnyanserna ta det utrymme de förtjänar.

Idag slog de första små,små bladen ut på kvistarna från plommonträdet jag plockat in. 

Finns inget finare. 

ORDET GLÄDJE...

För en tid sedan efterlyste jag ett ord att få skriva om, och Åsa gav mig en utmaning som heter duga.

Tack du, det var inte alls så enkelt som man skulle tro, att knåpa ihop och fundera ut något utgående från bara ett ord. Och ordet var riktigt bra! Vad är liksom glädje, egentligen?

På något spontant sätt kommer jag att tänka på att glädje i våra liv nog är minst lika viktigt som C-vitamin och syre. Kanske ändå inte en så långsökt tanke med tanke på vad som hände ett flyg här i veckan, då en pilot förmodligen saknade glädjen i sitt liv…

Och ändå, få av oss går väl ständigt med glädjekvoten på topp? Lite konstigt skulle det nog vara.

Men kanske det just därför är bra att ibland stanna upp och tänka på, tänka ut, vad det är som är glädje, som ger glädje i just mitt liv, i sin egna livssituation. För det ändrar. Fokuseringen på och vad som är glädje. Så man vet vad man skall rikta uppmärksamhet till för att mata sin själ med det som gör gott.

Om jag tänker på mig själv, vilket jag får för det här är min blogg (hih) så känner och har jag väl alltid  känt den största glädje när jag får göra åt mina ungar och mina djur det som grabben min gör åt katten vår på bilden. Sticka näsan i nacken på någon kär och bara snusa och få vara där i stunden. Det är glädje för stunden. Men i praktiken blir det ju lite besvärligt att hålla på så. Och det här var ju den där enkla, och rätt banala förklaringen på glädje, så vi struntar i det. Och tänker vidare.

På något plan så tror jag att vi i dagens värld (förlåt ordklyschor här) har ett litet problem med sorg och avsked. Vi råkar alla utför förluster och avsked och sorg i våra liv, men på något sätt känns det som om det inte skulle få ta plats. Att känna sorg. Det är inte produktivt. 

Och det här är fel, tror jag. Om sorgen får ta den tid den behöver så når man tillbaka till glädjen igen när man är redo för det, men blir man forcerad att gå snabbare fram än man vill och klarar av blir det hela knepigare. Man kan bli kvar i en sorg och en saknad som inte släpper en framåt. Nu är det här inte bara sorg vid någons död, nej det finns andra, inte alls nödvändigtvis mindre, men andra sorger att boxas med en i livet. 

Jag tror på något vis att om sorgen inte fått den tid den behöver så kommer den alltid att stå i vägen för glädjen hur man än försöker. I enkel glädje, eller glädje över det enkla finns inga hinder. Känslan kommer och går smidigt som en katt in och ut i ens egen vardag. 

Glädjen är så till vida mer lättlurad än sorgen för den går enklare att locka fram. Okej, vem skulle nu vilja locka fram sorg, så glädjen är nog skojigare att lura fram lite. För stunden i alla fall. 

Jag tror absolut vi alla har tider i våra liv då vi behöver verktyg att locka fram, skrapa fram, gräva fram

det som ger oss glädje. Det blir då en aktiv handling. Endel lyckas med det här utan större ansträngning.

Det är som om de här människorna på något sätt hade inbyggt en automatiserad "plan B" i sin själ om hur man framkallar glädje, då den är vilse i sig själv, av olika orsaker. För oss andra, som inte har den automatiskt inprogrammerad blir det kanske livsviktigt att tänka ut vad som man kan göra, hur man lockar fram glädjen då den inte vill infinna sig så där automatiskt. 

Tror inte att det skadar att tänka ut det i tid. Vad gör mig glad? Att veta det innan man blir nere är nog av största vikt, för då man väl är deppad känns få saker skoj alls, och risken finns att man då inte kommer på något alls som ger en glädje. Så inget fel i att mota Olle i grind här!

Mitt enkla råd är då, att blunda och tänka tillbaka på det som man blev glad åt när man var barn, eller ung. Vilka stunder i barndomen var de där då man kände sig riktigt trygg, riktigt stark, riktigt fri, riktigt glad. Och hur barnsligt det än må vara så försöka återskapa de stunderna. För de glädjestunder man känner som barn är nog det mest riktiga ändå, i all sin naivitet och underbar, barnsliga äkthet. För där och då fanns ingen som styrde över att det här är okej att vara glad i och det här är inte det…

Och så tror jag att man behöver, som vuxen, sluta skämmas för det där som gör en glad. Att ta mod i sig och fullständigt och på ren svenska skita i vad andra tycker och tänker. Det är kanske det viktigaste! 

Att få göra det som skänker en glädje skall vara glädje till hundra procent, inget mindre. 

Oberoende av vad eller vilken aktivitet (eller avsaknad av aktivitet) som man vet är bra för en så behöver man våga plocka fram ett, om inte verkligt så i alla fall inbillat, långfinger och visa det åt alla som kritiserar det man gör, eller ifrågasätter eller något. Att göra det man känner glädje av är  a l l t i d  okej. Alltid. 

Det ger mer än det tar. Alltid. På lång sikt. Glädje ger glädje ger mer glädje. Och är man ledsen eller har man sorg så är det livsviktigt att ge tid åt det som strör lite glädje i ens vardag. Och det är alltid okej, skit i vad andra tycker. Det är ens egen sorg och en egens glädje som skall fås i balans med de krav och behov man har att tampas med. 

Som jag sade, det här var ett riktigt delikat ord att få ta itu med!

För så tänker jag vidare att det är också skillnad på det här att känna glädje och vara glad över något.

Men det är kanske läge för det i ett annat inlägg?

Det blev också väldigt mycket sorg här, vilket nog inte var min mening från början. Men det är bara så, att mina inlägg föds rätt spontant, oftast uppkrupen här i mitt soffhörn som nu, och instinktivt tänker jag att det ena kan inte vara utan det andra. Inte så att de behöver vara i lika delar, men de behöver vara i jämnvikt. Det är inte samma sak. Tack och lov har de flesta ändå bra mycket mer glädje än sorg i sina liv. 

Men man behöver verktyg att alltid, alltid hitta, ta hem, plocka fram, känna igen glädje, hur små smulor det än må vara så att balansen återställs. Ibland kan det vara frågan om små små fragment från något man älskade att göra som barn som kan stilla vågen. Sorgen må alltid få ta den tid den behöver, det är viktigt, men den må aldrig ta överhand. Om sorg och glädje gungade på ett gungbräde, upp och ner och upp och ner, så är det nog läge att se till att när gungbrädet stannar så är det Glädjen som har markkontakt och som fortsätter vandringen tillsammans med dig. Lämna sorgen kvar. Den har gungat dig nog nu.

Och så kan man vara så säker…det kommer nya sorger och nya gungbräden i livet. Då är det mer än bra att ha lite glädje med sig från början så man igen kan lita på att glädjen verkligen väger tyngre när den nya gungningen stannar och man får åter gå vidare lite mer förstärkt i sig själv.

Och glädje ja…det finns väl lika många sätt som det finns människor att tanka det. 

Jag tror det är viktigt att ta sig lite tid och fundera vad det är, för var och en.  För en dag kommer man behöva plocka fram det, det behöver vi alla någongång.

När jag insåg att det faktiskt finns en massa, som för andra är säkert banala saker, men som åt mig skänker glädje så hände något i mig. Till exempel, jag älskar att fota (någon som missat det?) och delar hellre än väl med mig mina alster. Känner en glädje av att jag lär mig nytt, utvecklas, hittar min stil att ta bilder och bryr mig blanka gomorron i om det är "okej" eller "inte okej" enligt någon fotoskola. Jag blir glad av att få fota. Punkt. Jag älskar att sitta och skriva. Ibland saknar mina texter säkert både innhåll och relevans. So? Jag njöt när jag skrev. Det var kanske inte min bästa skrivdag, men vadå? Vem bryr sig om hundra år liksom? Jag kände sann glädje uppkrupen i mitt soffhörn. Och det räknas, för mig…;)

Jag känner sann glädje när jag får gå i naturen och upptäcka saker som tusentals människor sett före mig, men som för mig är en förstagångare. Jag vägrar att inte få känna barnslig glädje i det!

Jag känner också sann glädje i att få fixa till det fint i mitt hem, i mitt bo. Det behovet har jag haft sedan jag var 14 år. Må vara äckligt ytligt men det har många gånger varit en enkel grej som gett mig simpel glädje då livet luggat. Tack och lov har jag ändå en smak som är rätt så enkel. Har liksom inte behövt ge mig iväg för att ropa in en Rembrandt varje gång jag känt för lite ombyte i hemmet för själens välmående. Men jag tänker ändå: Skönhet för ögat är stillhet för själen är manna för hjärtat är lugn för hjärnan. Där har vi säkert alla olika behov, men jag mår så mycket bättre i en (för mig) vacker miljö, så visst sjutton är det viktigt! 

För många, många år sedan skrattade vi, jag och väninnan, att inget får en bättre i balans som att få köpa en ny tapetbård till köket.  Det kan låta himla banalt, och det var det vi garvade åt då också. Men undrar om det banne mig inte sen också finns en riktigt djup sanning i det hela. Att skapa, att göra vackert, att förnya och att få fysiskt jobba, det ger glädje. 

Så, jo jag är lite känd för att ha svårt att avrunda när jag väl får muntur…..vilken tur att jag så sällan ber om muntur då ;) 

Summasumarum; Glädje är: Att få tid och rum att göra det som ens själ längtar efter. Oberoende vad andra tycker och tänker. Att ge sig den gåvan, att odla sin glädje, är en kraft som bär då livet luggar och väldans trevligt däremellan! 

(Så här kan det gå om man ger mig ett ord att skriva om.

Det här var så utmanande roligt, så ge gärna fler ord som jag får skriva om :D)

Ha en skön fredagskväll go' vänner!

MORBIDA FYND OCH ANNAT FINT...

Vaknar upp framåt åttasnåret och känner mig skönt utvilad trots att jag jobbat på med städning och målning och burit ved och vatten. Eller kanske just därför? 

Stundvis har jag varit nästan lite orolig för att jag känt mig så trött den här våren. Men nu börjar det lätta, känner jag. Kanske det bara var så att en semester var precis det som behövdes - och som kom väldigt lämpligt. Det här behövde jag. Verkligen! 

Först här när jag hinner landa i lugnet riktigt på riktigt, så känner jag hur behövligt det här var. 

När det sista fönstret är målat, fönstertagen skruvade på plats och den sista svängen med dammsugaren är gjord, så tar jag hundarna på en lång sväng längs stranden. Det blåser friskt och mössa, halsduk, vantar och vinterjacka, sockor och ylletröja är ingen överdrift alls. Snarare tvärtom. Byxorna kunde ha varit varmare. Vi går en sväng. Klipper lite björkkvistar, som kanske hinner slå ut små mössöron tills jag är tillbaka på skärtorsdag. Kanske inte? 

Spanar efter örnarna, men idag ser jag dem inte.

Däremot gör jag ett strandfynd till. Av det lite mer morbida slaget. 

Först hittar jag några ryggkotor på strandängen. Och till slut en hjortskalle. Kanske det är det örnarna kalasat på? Säkert är jag lite udda, men jag har alltid tyckt att skallar och ben är fina. Som barn hade jag skelettet av en groda på en hylla i mitt rum. En del av mina kompisar förstod nog inte riktigt hur det nu sen kunde vara fint. Men jag tyckte. Har jag berättat om min snigel? Jaså, det har jag inte…jaså, det vill ni inte höra om heller? Jaha, jaha…;)

Men den här skallen bara  ä r  så fin! Med sina tänder och finafina "sömmar" på skallen. 

Lite längre bort hade en mås fallit offer dör en ond, bråd död. Bara fjädrarna vittnade om vad som hänt.

En massa fjädrar var det. Det var inte länge sedan det "brottet" inträffat. Kanske slutar dunen som värmeisolering i något fågelbo, vem vet? Den enas död, den andras bröd. Så sant.

Här hade järpen nog klarat sig med blotta förskräckelsen, för den har bara blivit av med några fjuttiga fjädrar. Men de får stå för påsk-fjäder-pyntet i år. Vi tackar naturen för dem! 

Och så när naturen bestämde sig för att visa sig från sitt mer mulna och stormiga och regniga sida så kom det sig att jag packade ner hundar och mig själv i bilen och styrde kosan hemåt. 

En renstädad, lite nymålad och påskpyntad stuga får vänta till jag återkommer till påsk. 

På vägen hem kör jag förbi en vik där den här lilla krabaten guppade omkring. En sväng med bilden ut på de sociala medierna och får förslag på att det kan vara en brunand, men då jag berättar att hon (för det är en hon) nog hängde runt med en alldeles vanlig gräsand, så blir svaret att det nog är en färgvariant av gräsand. Inte alldeles ovanligt, men inte så att man skulle råka på dem hela tiden heller.  Och oj, vad jag tycker hon är fin! 

Och i morgon är det min sista semesterdag för denna gång. En vecka går så himla fort! 

Eftersom de, som sagt, hotar med skräpväder och regn och rusk så skall jag nog ta och åka till det stora varuhuset en sväng. Nu när fönstren är nymålade så ser jag ju hur eländiga mina terass-stolar ser ut. Så här är det sedan! Innan man ens hinner blinka så är man inne i en snöbollseffekt bara för att man tog och målade om lite…

Men de nuvarande stolarna och bordet har redan en uttänkt ny plats, där det är okej att se lite  mycket skamfilade ut tills jag hinner olja/måla om dem, vilket år som helst. 

För jag hittade ju på en del (små) nya projekt när jag tassade runt stugknutarna. Och så har vi en (gigantisk) brygga som skall behandlas, en trappa ner till stranden som inte ännu finns men som också skall behandlas och blomlådor som skall byggas och en sovstuga som skall målas inuti och, när var det måntro jag hade prickat in min sommarsemester??? 

Men det är riktigt okej. Har lite svårt att bara, bara vara. Något litet projekt är alltid skoj att ha på lut. 

Och så sista lediga semesterdagen till ära, så skall jag åka och möta lillungen från skolan och så går vi nog ut och äter något smarrigt och så har vi en farmor som fyller 91 år, och skall firas på lördag och vips har den veckan gått. 

Och vad skönt jag ändå haft det!