EN SVÄNG I TRÄDGÅRDEN...

Det har varit en långt utdragen vår. Först kom det sommarvärme vid den

sena påsken då allt i naturen exploderade. 

Sedan blev det svalt igen och tillväxten stannade upp. 

Det gjorde att vi fått njuta av tulpanblomning ett bra tag nu. 

Det oaktat har jag inte hunnit ut med kameran i tid för att fånga 

tulpanernas fagraste blomning. 

Fick bli en något medtagen skönhet som fick agera tulpanmodell i år.

Vacker som få är hon ändå! 

Intill min pergola blommar....ja vadå? 

Är skamligt dålig på att skriva upp vad jag själv gräver ner i min trädgård. 

I grävande stund tror jag att jag skall minnas. Borde begripa bättre! 

Man minns aldrig. Så är det bara.

En fantastiskt fin lökväxt som återkommer varje försommar med 

snygga blad och efter en tid skjuter de stiliga, enkla, blommorna upp.

Note to self - gräv fram vilken växt det är. Den är på alla sätt värd att minnas! 

I övrigt är det vitt, vinrött, rosa och gråbladigt som gäller i år.

Den sistnämnda kommer dock att klämma fram lite vinröda 

blommor bara sommaren mognar... 

Den sparsmakade linjen fortsätter med andra ord. 

Kunde inte motstå den mörkbladiga klövern:

'Dark Debbie'

Visst är den fin? 

På ute-matbordet tronar än så länge en liten murgröna. 

Kanske får hon stanna kvar som härskarinna över trädgårdsbordet, 

kanske blir hon petad åt sidan av någon annan.

Man vet aldrig i denna kamp om bästa placering bland 

sommarblommor....;)

I morgon, 

(läs idag, för jag hann inte få iväg 

inlägget under samma dygn

som jag började skriva det...)

skall det bli riktigt tokvarmt! 

Jag känner mig möjligen lite som en gnällspik då jag

önskar lite mer 'lagom' värme. 

Luftkonditioneringen på jobbet hostar och vill inte riktigt ta varv,

och hjärnan känns lite väl mosig framåt eftermiddagen. 

Tänker på vilket lyxproblem det också är! 

Men människan har svårt att avstå från redan uppnådda fördelar och bekvämligheter. 

I det foto/skrivprojekt jag just nu håller på med får jag 

riktigt snöa in mig på hur hållbar - eller ohållbar - vår natur är.

Och hur mycket vi förmodligen blir tvungna att ge avkall på om

detta med klimatuppvärmningen och befolkningstillväxten och

allas längtan efter ett västerländskt konsumtionsmättat liv. 

Det vi inte vill avstå ifrån och det andra suktar efter.

Personligen har jag dragit ner rejält på min konsumtion, vilket gett mig

lite bättre klimatsamvete (kanske?) men också en möjlighet att gå ner i 

arbetstid vilket just i det här skedet av livet har varit både behövligt och välkommet. 

Går runt i plantbutiken och väljer några plantor till pergolan. 

Tänker på hur okej elller inte okej det är att konsumera växter. 

Sommarväxter. 

Prydnad för bara 

några ynka månader. 

Är det det? Vettigt alls?

Väl hemma börjar jag plantera och går till mina 

mull-pallkragar där jag har min kompost och inser att jag

fyller ju mina krukor med växtrester (och köksrester) från

ifjol och att de (sommarblommorna) ju på det sättet får en 

säsong till! Och efter den här sommaren får de, i form av mylla, 

fortsätta "sitt liv" som markförbättrare i någon rabatt. 

Och årets blommor får bli 

till mylla åt nästa års blommor. 

*win-win*

SOMMARENS FÖRSTA DAG...

Det skall bli regn till kvällen, säger de. 

Det är synd, så många ungdomar som idag firar att de blivit studenter, klara

med sina yrkesstudier. Man hade unnat dem en solig, ljummen försommarkväll.

Själv har jag ett planeringsjobb, som är inne på slutrakan, men som har

kvar den där tråkigaste delen av hela projektet, så det får gärna regna för mig

ikväll. Då kan jag koncentrera mig på att få det klart och inte lockas

ut i naturen med kameran...

 Än skiner solen, men de första tunna, utdragna molnslöjorna, de som ser ut som 

kälkmedar drar in över fjärden. De skvallrar om väderomslag, snart blir det regn. 

Ofta har jag tänkt att jag skulle vilja lära mig mer om att läsa tecken i 

naturen om hur vädret skall bli, molnen är väl det vanligaste man kan "spå" i?

Det enda jag vet med säkerhet är dessa utdragna moln - då ändras väderleken. 

En annan grej som jag jobbar med har drivit mig mer än vanligt att 

blicka in mot, och in i skogen. 

Det är intressant med sådana här lite större projekt där 

man får snöa in sig rejält på ett begränsat ämne. 

Idag är det sommarens första dag.

Strax skall jag äta en sen frukost och efter det ge mig ut i skogen

för att se och skildra hur sommarens ankomst syns där? 

Innan det börjar regna....

KATT-HELG....

Åååhh....alltså vilken lycka att få lurad lillungen till stugan över en weekend.

Men att han dessutom tar med sig sin "lilla, lurviga familj" dvs katterna som han 

tog om hand i vintras är ju ännu bättre! 

Från början var det meningen att han bara skulle ta en katt. 

Inte heller en kattunge i detta fall, utan vi kontaktade en förening som tar hand 

om katter som av olika orsaker inte kan bo kvar i sina ursprungliga hem.

Kändes bara bättre att göra så.

Först var det som sagt tal om en katt. 

Det är hon på bilden här, nyfiken, cool och orädd som var tänkt att 

vara den som skulle flytta hem till min grabb.

En bedårande charmig ung kattdam. 

Men så fanns systern där då.

Inte modig alls, sin systers totala motsats. 

Ängslig och ännu mer ängslig. 

Som sagt, vi vet inget om deras bakgrund.

Och kanske just därför kändes det plötsligt väldigt fel att 

lämna den lilla ängsliga "vind för våg" att ta sig vidare i livet. 

När möjligheten ändå fanns att ta båda katterna, så tänkte vi att 

det kanske nog är bättre att hon får leva med sin syster som hon sover med

och som busar med henne och kanske skapar en viss trygghet i alla fall?

Och visst har hon, den ängsliga, blivit mycket modigare på de veckor de bott hos 

grabben min. Men det blev tydligt när de nu var på stugan att nya miljöer är

lite ruskiga och skrämmande. Den modiga utforskade stugan på en timme, och 

började kasta nyfikna blickar ut, medan det för den mer ängsliga räckte 

gott och väl att bara vara på ett nytt ställe. 

Så olika de kan vara - syrrorna! 

TRADITIONER OCH STUGLIV...

Häromdagen talade jag med en ex-kollega som är i samma ålder, och 

liknande livssituation som jag, om det här med att vistas på stugan och 

alla de traditioner som kopplas ihop med livet där. Sammanträffande nog kom det på 

Radio Vega ett program om just det; livet på stugan, eller som det programmet heter:

STUGAN ÄR VÄRST

Nu har jag inte själv lyssnat på programmet, eller håller på precis just nu i skrivande stund, 

men något säger mig att det är inte alldeles mest idylliska berättelser som kryper fram 

ur förträngda minnesskrymslen. En del minnen från barndomen andra från senaste semester - typ. 

Min ex-kollega gillar själv att vara på stugan - bara hennes man är med henne där. Och ja,

han är kanske inte fullt lika entusiastisk över det hela. Inte hennes numera vuxna barn heller. 

Och hon är ledsen för att traditioner som hon vuxit upp med och som hennes barn 

också vuxit upp med nu börjar blekna och kännas mer som plikt än något annat.

Det fick mig att reflektera över hur mitt - vårt stugliv - egentligen är, och har varit. 

Jag vinner med hästlängder tävlingen om den ivrigaste stugbesökaren i vår familj. 

Jag kunde ju bo här halva året, utan problem! 

Har inga som helst problem med att diska för hand (hahaha...detta trots att jag avskyr att diska), 

tassa till ute tuppen, värma bastu. hugga ved. 

Större delen av året har jag ju ändå rinnande vatten. Och dusch! Och internet. 

Vad skulle jag sakna? 

Jag älskar det enkla i detta sätt att leva. Och i ärlighetens namn är det 

inte så spartanskt ändå. Men när jag lyssnar på programmet så inser jag att det kanske är det?

Har min yngre grabb, han "lillungen" här över weekenden och frågar honom om han 

upplevt en massa "måsten" på stugan? Eller "angstiga" traditioner. 

Men det har han till all tur inte....(pust!)

Tänker också på min egen roll i det hela. 

Är jag en sådan där som envist håller fast i traditioner gällande 

livet på stugan, eller har jag haft förmågan att låta tiden blekna och glömma bort en del 

sådant "som man alltid gjort".

Nja, vi är nog alla i vår familj så starka individer att vi inte låter någon annan

styra och ställa för mycket över hur det skall vara. Finns det ens något "skall vara"? 

Under många år nu är det jag som längtar hit så fort jag har typ en kvart ledigt. 

Men skulle inte falla mig in att bli upprörd över att ingen annan vill samma som jag. 

Vill någon i familjen inte hänga här lika mycket som jag så är det ju fine! 

Men jag vill inte  heller höra kommentarer över att jag åker hit "igen". 

(Och det gör jag inte heller - vilket nu när jag skriver får mig att inse hur 

värdefullt allt detta är.) 

Allt på stugan behöver inte heller tillverkas/byggas av en själv den där enda veckan man 

har ledigt. Vi har medvetet valt att hålla tex "trädgården" på stugan just så enkel

och småskalig att jag, som är den enda som i ärlighetens namn är intresserad av detta, 

själv klarar av att sköta om det. Inte är jag heller överförtjust i att lägga min tid på nåt

jag egentligen inte är intresserad av, så jag har full förståelse för att min familj inte gör vågen

inför alla mina idéer. Jag gör det jag kan eller har råd att betala någon annan att göra. 

Resten får vara. Så enkelt är det. 

Ute-toan kan dock inte få vara...inte hur länge som helst. 

Eller helst inte alls - för allas trivsel. 

Jag har personligen (numera) inga problem med att tömma ute-toan. Så jag gör det oftast.

Samtidigt är det ju mest min sk*t som är där då jag är här mest. Så helt logiskt

att det faller på min lott. Skulle kännas lite avigt att be någon annan göra det. 

Lite som: Fääääärdig, kom å tooooorka! 

Jag har liksom kommit en bra bit från den åldern....

Numera har jag utvecklat ett så bra kompostsystem så det är som att 

tömma vilken mullsäck som helst. 

*

Så, njaaa...jag tror inte att det just i den här familjen eller ens i släkten finns

några större schismer vilket jag, nu när jag lyssnat på hela

"Stugan är värst" inser mer än någonsin. 

Vi har det bra i vår koja. 

VILDMARKEN...

Tidsmässigt hänger jag efter ett bra tag här på bloggen. Det är bara mycket just nu, på ett bra sätt.

Sedan sist har jag varit en sväng upp till de stora skogarna i Kajanaland för att fota björn och varg,

och med den här gången fick jag medlurat en väninna som, liksom jag, snöat in mig 

på det här med att fotografera natur. 

Båda nätterna i gömslet hade vi faktist tur så till vida att vi fick åskväder över oss, eller över och över, 

det var väl en bra bit i från, men då man sitter många och långa timmar mer eller mindre tyst

i ett gömsle då både varg och björn lyser med sin frånvaro - då är ett extra "programnummer" 

som ett litet åskväder riktigt välkommet. 

Första natten i gömslet var rätt kylig och fuktig och på morgonnatten

steg det en fin dimma över myren. 

Kanske var det dimman som gjorde att den annars så känsliga och rädda

kungsörnen vågade sig fram? 

Jag slutar inte att fascineras av hur dessa våra skogars rovdjur, som kungsörn,

varg och björn, ändå kan vara så ängsliga, försiktiga och rädda av sig. 

Som om ingen sagt åt dem att de är skrämmande rovdjur...

Också då jag senaste gången var där för att fota dem frapperades jag av hur

lite det behövdes att skrämma iväg dem. Ett hårt ljud, ett prassel. 

Den här gången var det färre björnar i rörelse än då jag var i medlet av augusti.

Kanske var det redan den kommande brunst-tiden som spelade in? 

Björnen på bilden är en två-årig ungbjörn och inte ännu könsmogen. 

Ungbjörnarna är i regel också mer försiktiga av sig. 

Den här kom fram först efter mörkrets inbrott. Så sent att det 

blev riktigt utmanande för kameran att få till någon bild alls.

Vargen har ju börjat dyka upp lite här och där i de trakter jag bor. 

Vargdiskussionen på nätet och tidningarnas insändarspalter är 

skrämmande läsning. Man inser att människan främjat sig från naturen

och låter sig ryckas med i skrämselpropaganda som inte baserar sig på

verkligheten på något sätt. 

Vargen är ju inte ond. Inget djur är det. 

Att den tar för sig i en fårhage där maten inte kommer undan är ganska

förståeligt. Nästan vem som helst av oss människor skulle ha svårt att motstå

om den lokala matbutiken meddelade att det är bara att ta för sig och bära hem 

så mycket mat man orkar. Svårt att motstå, eller hur? 

Gör det oss onda? Nja...

Klart att det är både irriterande och tragiskt om vargen attackerar en hund, 

jakthund eller inte, men den upplever ju hunden bara som en rival och visst skulle vi

människor också bli lite "irriterade" om nu grannen upprepade gånger skulle

oinbjuden skulle dyka upp vid våra köksbord lagom till middagstid. 

Nog skulle vårt tålamod också tryta vid något skede.

Sedan kan man ju filosofera vidare vem som har större förkörsrätt i skogen,

vargen, som skall leva på det den fångar, eller (jakt)hunden som dagligen

får sig ett par garanterade mål mat därhemma. Den springer ju inte till

skogs för sin egen skull, den gör det för att människan ber den göra det. 

Och visst, jakt behövs. 

I synnerhet så länge vi inte tillåter rovdjuren att finnas till i de skogar vi vill behärska över. 

Naturen strävar alltid efter en balans. 

Utbud och efterfrågan. 

Finns det för lite mat någonstans flyttar sig djuren, alla djuren, till

ställen det finns ett bättre utbud på. Det gör jag också. Är osten slut i ena butiken 

går jag till följande. Helt logiskt. 

Det är fråga om balans, stabilitet och jämnvikt. 

I de bästa av världar skulle allt leva i en behaglig harmoni med varann.

Så är det ju inte i verkligheten, och diskussionen om vargens vara eller inte vara 

kommer aldrig att nå en enighet bland med oss människor. 

Men ond, det är vargen inte. 

Den är inte speciellt tuff heller. 

Hungrig som den här vargen tydligen var så vågade den inte 

ta sig fram till älgkadavret på grund av att där var så många korpar (!) 

som kalasade! När korparnas antal minskade smög den snabbt fram, 

knyckte åt sig ett ben och drog sig längre bort för att tugga på det.

Att få se och uppleva dessa rovdjur i verkligheten minskar inte'

respekten (som är hälsosamt att känna för dem) på något sätt,

men det tar förhoppningsvis bort en omotiverad rädsla och hat som så många har. 

Att se dem med egna ögon ger en mer realistisk bild av hur de beter sig i naturen 

och definitivt ökar på en högaktning mot dem. 

Fina djur - fin upplevelse.