GROTTORNA I SACROMONTE



Området här har under århundraden varit en smältdegel mellan olika
kulturer. Det arabiska och det kristna. Det judiska.
I grottorna här i området har det säkert funnits bosättning redan på 600-talet.
Och man bor där än i dag.


Vi tog oss upp till muséet som visar hur livet i grottorna såg ut för hundra år sedan.
Bor man i Albayzín eller i Sacromonte så är det med största sannolikhet så att man
alltid skall ta sig upp någonstans. 







Grottorna var ofta uppbyggda - eller skall jag säga utgrävda - så
att sovrummet fanns längst in. Varmast så på vintern och kanske ännu
viktigare svalast så på sommaren.
Mitt i grottan fanns ett "vardagsrum" där man samlades på kvällarna och
sjöng och dansade. Man vet ju inte riktigt var flamencon har sitt ursprung,
men att den fortfarande är starkt levande i dagens Sacromonte är helt klart.

Man kan knappast gå många kvarter innan man stöter på den ena
flamenco-baren efter den andra. Endel just inhysta i grottor som denna.




Här ser man hur livet tedde sig då. 
Fotot ovan är taget från en av de grottorna som nu hör till museum-området.
Man ser Alhambra där i bakgrunden.

Också kreaturen hade egna grottor att söka skydd i. 


Att sadlarna utvecklats sedan den tiden är säkert något både ryttare och 
åsna eller häst uppskattar...

Samma kan man säkert säga om packåsnans bärsele. 




Att vara packåsna i dessa backar. Inget jag skulle sett fram emot precis.
Om jag nu skulle varit en åsna då för hundra år sedan.
Nu är det skotrar som låter klagande i uppförsbackarna.
Och turister med inte den bästa av kondition...


I de vanliga grottorna var köket lagt till utrymmet närmast utgången, för ventilationens skull förstås.
Men hände det sig att barnaskaran växte och utrymmet behövdes till sovutrymme 
grävde man ofta en separat grotta och lade köket där.



Tvätta, det gjorde man utanför. Klokt nog hade man lett smältvattnet från bergen ner i en 
fåra precis intill så man fick både tvätt- och dricksvatten.

Den dagen jag besökte muséet spelades en rockvideo in där.
Nytt möter gammalt.


I de olika grottorna förekom också olika verksamheter.
Det fanns grottor för att dreja keramik.
Grottor för smide och grottor för vävning.





(återanvändning...åsnornas gamla bärselar är numera krukhållare). 







Härligt ställe - absolut värt att klättra upp hit! 
Och man fick en sådan bra insikt i hur det kommer sig att det
funnits - och finns - grottor man bott - och bor - i. 

Efter en tid här i Sacromonte och Albayzín börjar man se var
det finns grottor där människor bor i. Numera har grottorna
ofta "husbyggnad" framför ingången som förmodligen inhyser
badrum och WC, kanske kök?
Mitt i bilden nedan ser man en sådan.

Det är bara en del av hemmet som syns - resten är inne i sluttningen.
Att det finns så mycket grottor man bor i just här beror naturligtvis på
jordmånen. Den är mjuk nog att vara enkel att gräva ur, men 
sammanhållande nog för att grottorna skall vara hållbara.




Det tog ett par dagar innan jag insåg att vår granne de facto bodde
i just en sådan hus-grotta! Något som med första anblicken ser ut som 
två rum på varandra med takterrass under renovering faktiskt bara är en "fasad".
Inne i marken finns resten av hemmets rum.
Och här bor en helt vanlig familj. 
Med ungar som kommer hem från skolan kring två-snåret,
går ut med hunden, och grillar och chillar med vänner på kvällen.

*

Som med resten av livet finns här naturligtvis hela skalan
grottboende. Ännu högre upp blir grottorna än mer anspråkslösa och 
invånarna liksom mer där i utkanten av samhället, medan grottboendet
mer inne i stan håller högre standard, med balkonger, trädgårdstäppa och garage.  
Vill man testa på att bo i en grotta finns här gott om airbnb-grottor att hyra.

En het sommardag är det garanterat ett skönt alternativ! 

*

Men det som kändes speciellt bra och intressant med dessa stadsdelarna
Albayzín och Sacromonte är just det faktum att det är så levande "på riktigt".
Det finns ingen stämpel av att leva i ett museum, utan här pågår livet
helt normalt, precis som det gjort i hundratals år.
Just det gillade jag kanske allra mest. Två gånger frågade man mig vägen 
och det gav en skön känsla av tillhörighet. 

På de ofta otroligt smala gatorna och gränderna var trafiken
begränsad, vilket bara var bra med tanke på den fantastiska historia
som här finns. 
Men bor man här är det okej med bil, vilket gör det hela levande. 
Husen må vara hundratals år gamla, men det finns ett pulserande liv i 
gränderna. Man bygger, skrattar, lever, grälar, lagar mat, hundar skäller,
katter slåss, barn faller och slår sig. Ungdomar samlas, flamencorytmer
når en genom kvällens mörker. Det är inte för turister...man lever så här. 

Jag tänker att det ibland finns platser i världen som man rätt på direkten
känner att det är som att hitta hem på något vis.
Det här var en sådan plats. 

Återkommer jag någonsin, vet jag att jag kommer att känna lite som att komma hem.
Andalusien gjorde intryck i min själ. 
Ja.


SANTA MARIA DE LA ENCARNACIÓN...


Eller katedralen i Granada.
En lite kylig dag blev det att gå på stan, och lite av en slump gick
vi på katedralen i Granada. Det är nämligen lätt hänt, att man "går på den".
Den ligger aningen inklämd mellan en massa gator och gränder och absolut 
inte så mycket till landmärke - inte från gatunivå i alla fall.

Den är nästan lite anspråkslös, men det beror bara på att man inte får in hela
katedralen utifrån, så inklämd mellan andra hus är den.




Att det är frågan om världens största katedral i renässansstil blir man varse om
när man väl tagit sig in genom de enorma trädörrarna.

Katedralen är en verkligen vacker och speciell i sitt ljusa ljus. 

Det var drottning Isabella som efter erövringen av Granada lät starta upp byggnationen
av katedralen. Detta efter slutet på det muslimska styret som varit rådande
i närmare 800 år. Katedralen är byggd på samma plats som 
det innan det funnits en moské.

Katedralen blev klar 181 år senare.
I ett kapell i anslutning till katedralen vilar både hon, 
Isabella och hennes man, kung Ferdinand.




















Här finns så mycket att vila ögonen på, så mycket att ta in, så
det lönar sig ta god tid på sig när man besöker katedralen.


Här finns många altare för olika helgon, den ena mer gyllene än den andra.
Men fantastisk fina allihop! 
Nu var jag ju här utanför den värsta turistsäsongen, så stundvis 
var jag nästan ensam i katedralen, bara en handfull andra besökare.
Det är också en så annorlunda känsla att inte behöva trängas, utan i
lugn och ro få gå omkring och ta in allt detta. 



 

Intill ingången till katedralen finns ett museum med en massa gobelänger, prästkläder, smycken,
skulpturer och annan fantastisk konst. 
Där finns också den här...Johannes Döpares huvud på fat.

Ja, det blev ju klart att det gick tokigt för honom...









Så ja...är du i Granada.

Gå inte förbi denna vackra kyrka.
Den är värt ett utdraget besök. 
Absolut.



SIERRA NEVADA...


Även om jag gillar att resa spontant, så fanns det två grejer jag fixade till
hemma redan innan resan hit till Granada.
Biljetter till Alhambra, det rekommenderades mig eftersom besökarantalet begränsas till
(anspråkslösa) 8000 per dag. 
Och så beställde jag en guide med jeep och inrikting på natur.


Sierra Nevada är ju det sydligaste läge där man kan åka slalom, men det är inte min grej riktigt.
Många år sedan jag susat ner för en pist. Och i synnerhet här känns det lite...avigt.
Snömängden på Sierra Nevada har stadigt minskat i takt med den globala uppvärmningen och
nu hölls pisterna i skick med tiotals och åter tiotals snökanoner. En undrar hur
mycket energi det kräver...

Nå hur som helst, jag ville se Naturparken Sierra Nevada, jag.

Guiden körde upp längs små, sandiga, dammiga vägar. Det är inte en bra idé att
hyra en bil och själv försöka hitta småvägar. Dels är de i rätt så varierande skick, och en
jeep är ingen överdrift. Och dessutom är det förbjudet att köra i naturparken
utan speciellt lov. Uppe i bergen finns vakter som möter en där vägen slutar med en
böteslapp i värsta fall. I bästa fall kommer man kanske undan med en varning.
Så, ja...ta en guide. Har man turen att få en som vår, så får man goda skratt och
en hel del information om naturparken och livet i Sierra Nevada.




Vår guide berättade att han hittade den här lilla vägen som är en del av det nätverk av 
stigar och mindre vägar som fårhedrarna använder. Själv hade
han upptäckt den här turen då han cyklade (!) omkring i bergen.
Han gillar att som motvikt till sitt sociala jobb komma upp hit
och vara i ensamhet, stillhet och total tystnad. 
Och bland dessa vyer! 

Att jag så förstod honom! 


Hih, lillungen min som inte är speciellt ivrig på att knäppa selfies tog säkert
fler under den här turen än under de senaste fem åren sammanlagt. 
Vyerna tog bara andan ur en! 


På sina ställen körde vi förbi vattenreservoarerna dit smältvattnet från Sierra Nevada
samlas upp. I framtiden, om uppvärmningen fortsätter, kan
det bli ett problem med att få tillräckligt med vatten för Granada-borna. 

Nu är vatten-nivån låg av förståeliga själ, det är vinter. Men till
våren, då snö och is smälter uppe i bergen, skall vattennivån stiga upp till 
skogskanten som man ser på bilden.
Det blir mycket vatten, det! 


Här kör vi på den första, för bilar, menade vägen upp till Sierra Nevada. 
Den är asfalterad, men den är inte bred.
Vid möte..ja, då backar någondera - ofta ett bra tag dessutom.

Vägen gick förbi några vackra hotell, som numera är nerlagda på
grund av att man inte längre använder den här vägen.
Men då det begav sig hade det varit fantastiskt att bo där.

Nu höll naturen på att ta sitt tillbaka.


Vi skulle upp och ner för ett par kullar innan vi skulle nå Sierra Nevadas nästhögsta topp:
Pico del Veleta.
Sierra Nevada består ju av runt 20 toppar med höjder på ca 3000 m, så det blir att 
åka upp och åka ner. 

Men så kommer vi fram.
Den sista kilometern (?), svårt att beräkna i sådan terräng,  
blir det att vandra uppåt längs en stenig och slingrande stig.
Ibland försvinner stigen under snön, så man får lite ana sig fram, 
men väl framme, andfådd och varm, belönas man:








Ser ni den där lilla pricken mitt i bilden.
Det är ju min lillunge, det.
Här, i det här landskapet, ser han synnerligen liten ut.

Jag vill bära dessa vyer i min själ med mig för att ta fram de 
när det känns som om väggarna faller över en.
Här är det långt mellan väggarna.

Vackert! Andlöst vackert!