VÅRSTORM OCH HELGAFTON...

I morgon är det helg, och ledigt från jobbet. En sådan där vårlig extra ledig helgdag, men något stämmer inte riktigt. Vi har världens "höst"-väder här. Storm och regn och inte alls speciellt vår på någon kanal alls! Hängde häromdagen ut de sista gardinerna i gardintvättningsmaratonen, och bra att de hölls kvar på byksträcket! Eller skrivs det bykstreck? Eller är det ett så gammalt påhitt att det fanns innan rättskrivningen kom till? Kan det vara så? Det alltomalltvetande Nätet ger 50/50 svar om vilket som är korrekt. 

 Hur som helst.

Storm och regn. Hela maj har varit regn, regn och mulet och blåst och mulet och regn… och det känns riktigt småjobbigt redan. I medlet av maj har all den regnmängd som brukar falla under hela månaden redan droppat ner på moder jord. Och det syns. Åkrarna orkar inte svälja allt regn nu mera, utan det har börjat samlas små pölar, lite större pölar och till slut nästan små dammar i varje liten åkersänka. Där har det redan sådda och det som hunnit gro storknat av för mycket av det goda - vattnet.

Jag förstår att bonden är lite orolig.
 Det är nog mången annan också. Herr flugsnappare, han som kom med det första tåget mitt i snöstormen för en vecka sedan, väntar fortfarande på sin mö. Hon har nog tagit fel tåg eller så är tåget inställt. Vem vet? Men här är han bara ensam - fortfarande. Bjuder på lite lyxig fröblandning, men så mycket mer kan jag inte göra…
Insekterna lyser med sin frånvaro, och herren här låter sig väl smaka av smulade jordnötter och chiafrön. Jag brukar vanligtvis sluta mata fåglarna långt tidigare, men nu har jag gett dem lite mer, lite längre.
Jag har, av gammal vana och nedärvd sed, inte matat småfåglarna på sommaren. Det är sådant där man liksom får med arvsmassan och så gör man bara så utan att tänka desto mer. 
Sedan för något år sedan så hörde jag om flera som fortsatte sin frömatning i trädgården året runt och spontant tyckte jag ju att det var en fin idé. 
Men sedan är jag ju en sådan där envis get som bara måste få ta reda på varför man/någon någon gång tyckt att det inte är en bra grej att mata året runt. För väldigt ofta finns det faktiskt en fullt förståelig orsak bakom dessa tankar. 

Och så även denna gång, minsann! 

Hur bra det än känns att fortsätta mata småfåglarna året runt, för att ha dem där i närheten, så gör man faktiskt en liten björntjänst ändå.

Tidigare tänkte man att man gjorde illa flyttfåglarna genom att börja mata för tidigt på hösten och på så sätt lura flyttfåglarna att stanna kvar. Nå, det har visat sig vara en myt. De fåglar som flyttar de flyttar nog. Om någon av dem stannar kvar är det förmodligen frågan om svaga eller sjuka individer och de skulle nog stryka med ändå. Med eller utan matning. Jo, man kanske förlänger deras liv något, men ödet för dem är nog redan skrivet i stjärnorna, hur hårt det än låter. Så en vecka hit eller dit spelar knappast någon teater.
Men det som visat sig vara ett större problem än någon småsjuk kvarstannare om hösten, är att om de fåglar som vanligtvis till sommaren övergår till proteinrik föda (insekter då, mer sällan biffar) fortsätter käka fågelbrädets kolhydrat-rika kost (frön) då de har ungar, så har man kunnat konstatera att de ungarna har sämre förutsättningar än de ungar som får en mer proteinrik föda. Så det är minsann inte bara vi människor som kan påverka våra ungars matvanor på gott och ont. Fåglar gör det också. Det är bara det att de inte har full koll på det här med kostcirkeln utan tar det som är enklast att få. 
Och just DÄR kommer vi in. Om vi erbjuder enkel mat så kan det bli riktigt fel i kosthållningen i holken. Så det är kanske sen också en idé i de där gamla vanorna att inte mata fåglarna på sommaren.

Vi människor vet ju att om vi vill övergå till vegetarisk kost så måste vi ändå se till att få proteiner från någon annan källa då köttet faller bort. Vi kan välja grönt - och proteinrikt - åt våra ungar. Vi kan välja bönor, linser, ärter som ersättande proteinkällor. Det kan inte fåglarna. De måste välja insekter. Och det gör de inte om det finns lättfångade frön på fågelbrädet - sommaröppen snack-bar, liksom.


Så snäll-tänk kan bli riktigt fel.

Alla gör som de vill, men jag är lite snål med fröna nu. Bjuder lite nu och då, men absolut inte hela tiden. Och skulle det bli varmare och mer insekter så lägger jag lapp på luckan med texten:

Fröbaren stängd på grund av sommar. 
Öppen åter i september. 
Ät en mygga


SÅ MYCKET SKOJ...

Det här är nog den allra finaste stunden på året. Eller jag upprepar mig nog antagligen sedan där vid midsommar, i augustis mörka kvällar, när hösten glöder och sen när frosten gnistrar. Jag vet! 
Men just NU tycker jag att det här är det finaste som finns!

Längtar till stugans, skogens och havets,  totala lugn även om jag känner att jag nu på något sätt är mer utvilad inombords än jag varit på länge. Känner att det är så mycket skoj på gång! 

I veckan kommer en tidning ut som jag varit med och bidra med i form av en del foton och en liten artikel smög sig visst med där också. Väntar med spänning på hur det skall bli. På fredag kommer den ut ur ugnen. Jag vet så mycket att mitt foto landat på pärmbilden, och den har jag fått tjuvkika på, men resten är som ett paket i julpapper. Man VET att där finns något skoj, men vad...

Och så håller jag tummarna på att det går vägen för mig att väljas ut till en av testarna på ett nytt objektiv som Tamron ger ut så småningom. Hankat mig fram bland tiotusen (jo, du läste rätt!) andra intresserade och landat bland de sista femtio gallrade, från vilka sedan fem väljs till testpiloter. Oj oj oj, hur skoj DET skulle vara. Att få testa ett helt nytt objektiv i fyra veckor! Snacka om julafton!

På tal om julafton…så hör den här röran till mina favoriter. Hade den till julbordet i år, nej fjol. Och jag älskar den röran! 
Sedan jag lekte vegetarian för ett halvår här för ett år sedan så märker jag att det nog blir mer och mer att välja bort kött. Helt automatiskt. Eller kanske inte helt, för med köttälskarna i familjen blir det lite väl krångligt så där tidsmässigt och praktiskt och ekonomiskt också, men köttet spelar absolut inte längre fösta fiol, inte på något sätt hos oss.  

Förr köpte jag hem kött och så funderade jag vad som skulle passa till. Numera köper jag hem grönsaker och funderar vilket kött skulle (kanske) passa till - om nu någon skulle vilja ha.

Och just den här utvecklingen har varit så intressant. Jag tror absolut att det här är nyckeln till att få ner köttätandets andel, för det tror jag att är den enda vägen till någon form av hållbarhet på alla fronter, att man helt enkelt svänger på tänkandet. Jag har de här grönsakerna - vad kan jag göra till. Istället för tvärtom. Har också bunkrat upp med quorn-grejer i frysen för de där dagar då hjärnan går på reptilkanalen och det enda jag kan få i huvudet är grejer med köttfärs när jag står där i butiken och är bara tom på middags-ideér. Och magen kurrar…

Och jag tycker nästan MER om quorn än om köttfärs, så det händer titt som tätt att jag "glömmer" köpa hem köttfärs. *fniss*.

*

Ikväll hade jag nöjet att få grabben med på en löprunda runt byn. På med de löpskorna som fått samla en skrämmande mängd damm i allskönsro ett bra tag nu. Det småregnade och jag undrar om inte det är mitt favoritväder att springa i. Hur galet det än låter. Men det är liksom svalt, och det finns syre i massor.

Nå, tydligen inte nog ändå, för efter en stund när jag mycket tacksamt stannade lite "småflåsande" sådär när hunden skulle göra sitt så kommenterade grabben mycket artigt;

- Inget illa, mamma, men orkar du liksom inte längre än så här innan du behöver stanna?

- Va-a-a-aahhh, njehhhjj, dehhhht är hhh-huuundenn som skaaaalll….jaaaah, duh veeeht?

(men det var ju inte riktigt hela sanningen det. 
Nu jävlar (ursäkta) skall det bli nya ryck i  den här tanten!)

Så var det idag. Och jag har förhört lillungen till hans sista prov i grundskolan. För min del är nu eran som mamma till skolelev slut. Har ju bara räckt sedan 1996 då min första började skolan. 
Nitton år hörni.

Och med risk för att låta riktigt jobbigt nostalgisk så var det faktiskt alldeles just som vi följde den förstfödde till skolan och han gick så kavat in i klassrummet med en ryggsäck större än han själv. 




MORSDAGS-SÖNDGAG...

Idag har det varit morsdag här i våra knutar. 

Min dag började med kaffe, morgontidning och en smörgås med getost och en fantastiskt god röra av
diverse nötter, honung (eller vi använde agavesirap, för det råkade finnas hemma). Lite chili och aaahhh, bara att njuta. 

Så löjligt gott! 

Nu är det dags att krypa i säng och sådant. Natt! 

FREDAGSKVÄLL I TRÄDGÅRDEN...

Ja, men nu är vi väl ändå äntligen där? När det blir senare och senare innan jag får för mig att gå in. 
Än är det många sjungande fåglar som inte kommit, de där riktigt HC-insektätarna väntar än på att dyka upp. Men visst kvittrar det i trädgården, och ljuset sen. Som om jag inte fick nog!
Tänder ett gammalt skevt och lite fläckigt ljus i en vas som också fläckats under sina månader ute i lidret. Och fatet som rostat. Tillsammans finns där en sliten skönhet som jag bara blir så varm inombords av. Lite på samma sätt som när jag ser vackra rynkor hos äldre, gråa hår. Det är så vackert!

Jag älskar att gå ute och möta, väcka, upptäcka allt efter ännu en vinter. 
Tyvärr har våren och maj ändå börjat rätt mulen och med dis och dimma och regn till och ifrån. Men trots det så är det ljuset som är det viktigaste! Eller är det så att värmen kan utebli, solen kan utebli, men ljuset - DET kan man lita på att finns. År efter år. Och vi älskar det!
Hundarna får sina obligatoriska promenader. Först en med mig med båda hundarna, sedan tar konvalescenten ena hunden en sväng ner till stranden och sonen tog den andra på långlänk med grannens tjej och hennes hund. 

Så det blev bara jag och katten då. Och trädgården. I vårkvällen. 



Som många av er vet, eller har räknat ut, eller annars bara förstått så har den här trädgården för mig bara varit en temporär trädgård, så förståeligt nog så har jag inte satsat speciellt stort på den. 
Vi, sonen och jag, flyttade hit för tre år sedan med tanken att grabben skulle ha möjligheten att gå sina tre högstadieår med sina kompisar från barndomen. För mig var det viktigt att kunna erbjuda honom det. Och nu med facit på hand - har det varit en synnerligen bra investering. Ett bra val, helt enkelt.

Men nu är det dags för oss att dra vidare. Sonen börjar studera, med största sannolikhet, på annan ort i höst. Visserligen får vi vänta på det bekräftande till midsommar, ungefär, men troligt är det ju att det blir något annat. Och även om jag trivs alldeles förträffligt bra med både byn, orten, platsen, huset, trädgården och människorna här, så är det läge för mig att ta nästa steg. Igen.

Det här är en underbar plats, en skön trädgård, även om jag inte varken hunnit eller ens brytt mig om att sätta just min prägel på den. Den har varit fin som den är så jag har inte ens behövt göra om något för att trivas. Och det säger redan mycket! Och huset är ju en dröm.

När jag landade här visste jag att det var för en relativt kort tid. Och snart är det dags för mig, för oss, att lätta på kopplingen, eller ankaret då. Vi talar ju ändå om ett hus i en skärgårdskommun med havet ett stenkast bort, så ankar är kanske den mer korrekta benämningen.
Jag kommer att sakna havets närvaro. Men få annat i stället.
Det är alltid val man gör. Och ödet som spökar och styr och ordnar om.

Men innan vi är där att det blir något annat, där ligger en hel sommar emellan. Med ljuvliga kvällar i trädgården.
Med magiskt ljus och ljumma vindar. Och dem njuter jag alltid av, oberoende var jag råkar befinna mig.
Är det här, eller på andra sidan jorden, eller var som helst.

Och just idag, tror jag att det var min allra första riktiga trädgårdskväll, då gränsen mellan vårkylighet och föraningen om hur försommarsvalka i kvällen kommer att  kännas suddades ut lite grann.
Kändes nästan som pyttelite sommar. Nästan som vårmättnad. Ena stunden värme och så kyla igen.

Kylan från havet känns, bor man så här vid havet så är havet alltid närvarande.
I vind, i ljud i doft, i fågelliv, i bara den enkla vetskapen om att havet är där precis intill.

Det är något som känns i hjärtat - precis om man känner sin trädgårds puls i sina egna ådror.
Och det är det som är så fint med trädgård. Denna samklang.
Har man aldrig upplevt det - då har man aldrig haft den rätta av trädgårdar.




NATUREN GER OCH TAR...


Eller så där som det alltid varit. Och borde få fortsätta vara.
Ibland blir jag lite smått mörkrädd över hur ofta jag stöter på det faktum att människan alldeles förfärligt tappat bort sin kunskap och förståelse för naturen. Det där som våra föräldrar och farföräldrar fick med modersmjölken och inte hemskt mycket fundera över. Det fanns där sedan barnsben. Det har vi i nutiden nog tappat bort lite. Eller kanske till och med rätt mycket?
Vi vet hur smarttelefoner och ipadar funkar, men vi har tappat kontakten till naturen. Den verkliga kontakten till allt det övriga levande. Förutom vi.

Vårkvällarna börjar vara så där som de är när de är som bäst. Mitt i allt inser jag att klockan är halv tio, och jag pysslar på därute än. Skönt!
Tidigare på kvällen hade jag rensat upp lite i utkanterna av min trädgård, och snubblat över ett rätt stort gäng snäckor på kvällsvandring.

Jag blir ju till mig och samlar ihop så många och mycket jag hinner och tänker som första tanke förintelse. Trädgårds-jaget tar över naturskyddar-jaget.

Sedan när jag väl tagit bilden här ovan inser jag ju att de inte alls är samma sort, gänget i krukan.

Den randiga är visst ändå, trots allt, en helt okej typ, vill säga trädgårdssnäckan, som mest käkar alger och så, medan den brokiga är en lundsnäcka och gärna ger sig på mina trädgårdsväxter och får hostabladen att se ut som om de deltagit i någon skjutglad hobby efter en tid.

Så när du plockar snäckor i din trädgård - ge dig tid att se vilka de är. För de är faktiskt olika…
Dra inte alla över samma kam.
Snäckorna är precis som vi människor, lika och ändå inte.


Under mina glaskupor väntar ett gäng med fjädrar på att bli förädlade till något fint. Det är fjädrar av järpe. Den hade blivit under en bil, eller kolliderat med en. Jag vet inte. Men jag tog hem den och tog till vara fjädrarna. Bara det kan kännas främmande för många. För att man förlorat den där kontakten. 

Här väntar de nu under glaskupan (främst för att min katt inte skall tro att det är en hemsläpad leksak till henne) att jag skall ha tid att göra något fint av det. Kanske en drömfångare? Kanske en påskprydnad.

Tänker på att många människor faktiskt väljer att slippa tänka på det där "mellanstadiet" på saker från naturen. En fågel har fjädrar och är gullig och fin. En prydnad kan ha fjädrar och vara gullig och fin. Det är bara där emellan, då det är ett dött djur, varken mer, varken mindre som det är "otrevligt". 

Och ändå borde det inte vara det! 

Jag är absolut en anhängare av att djuren skall ha det bra. I alla lägen. Alltid. Allt annat är fel.
Men….!

Om en, låt oss ta en järpe då, dött på grund av av till exempel en kollision med en bil och någon funnit kroppen och tagit den tillvara är det då mer eller mindre jobbigt/äckligt/obehagligt att veta att fjädrarna kommit från en fågelindivid som förvisso mött ett sådant öde men fått leva fri och vild tills dess än att ta till sig ett fjäderprytt föremål som man inte har en aning om vilket liv fågeln haft, kanske som burfågel.

Det här är en evighetsdiskussion. För mig är den påkörda fågelns fjädrar som jag själv plockat tusen gånger mer okej och faktiskt mer naturliga än fjädrar som jag köper i en steril plastpåse någonstans. Eller rentav i en färdig produkt. 

Jag vill ha kvar både förståelsen och kontakten till verkligheten i naturen, sådan som den är.

För om jag inte hade det så skulle jag ta livet av alla snäckorna i min trädgård, också dem som faktiskt är harmlösa och till och med är till nytta i min trädgård, om inte annat så som föda åt andra…

Tänk vilket ansvar vi ändå har att veta vad man gör och när och varför. Och att inte ha det, utan bara gå på primitiv första-känsla…Jag vet inte om det blir så bra, ändå?

Nä, nu skall jag dra mig till fjäderholmarna och ge mig själv en skön och välbehövlig natts sömn.
Det har varit fullmåne här - om än fint kamouflerat bakom lätta moln - men ändå fullmåne. Sådant påverkar den där naturliga del av mig som jag inte helt har kontroll över.

Känns bra, men samtidigt lite besvärligt på något plan, att naturen påminner oss nu och då att vi nog sen också bara är en liten fånig detalj i det stora hela och att vi inte alls behärskar allt, ändå! 


Jag tror ju att man behöver ibland riktigt ta och tänka över hur man förhåller sig till naturen. Och vilka val, om än små, man gör i sin vardag.

Idag har jag lärt mig skilja på fläckiga lundsnäckor och trädgårdssnäckor. Vilka är the god and the bad guys. Igår visste jag inte det. 

Sedan en tid har jag valt bort kött som jag inte vet hur det varit då det levde. Numera är det mer okej att veta att jag käkar en hjort från grannskapet, kalkonen från gården här nära. Det är så mycket mer okej än att käka anonyma broilers och billig köttfärs någonstansifrån. Då väljer jag vegetariskt. 


Och därför är fjädrarna från "min" järpe så mycket mer "värda" än de köpta i en anonym plastpåse i en pysselbutik. För att jag vet. De här fjädrarna fick verkligen vara vilda och fria in i det sista. Att det sedan blev jag som skulle rycka loss dem från fågelkroppen - det är bara en ära som tilldelades mig. En möjlighet för mig att förankra mig i historien och i det naturliga. 

Så viktigt att inte tappa greppet - om det naturliga. Och det verkliga. Varifrån allt är. Och varför. 

Samtidigt som jag blir störd över alla som tappat kontakten med naturen, kan jag bli jättestörd över de som connectat lite väääl mycket till naturen och lite tappat verkligheten på vägen.

Lagom är bäst - en gammal och rätt beprövad sanning. 

Skönhet och sådant viktigt kan gömma sig i snäckor och i fjädrar, och där man minst anar det…….