…där mot eftermiddagen hann jag ge mig ut en sväng.
Jag har en alldeles favoritåker en bit från mitt hus som jag av
någon outgrundlig orsak gillar lite, lite mer än
alla andra åkrar. Jag gillar skogen där runt, och traktorvägen lite mer
än andra traktorvägar och jag vet faktiskt inte ens varför!
Vid åkerkanten finns ett jakttorn och många är de gånger jag varit på väg att vika in på
skogsvägen för att gå en sväng runt åkern nu under hösten, men nästan varje
gång har jägarna varit där före mig.
Och förutom att jag gärna ger förtur åt jägarna, och även om jag
skulle ha all "rätt" i världen att gå där jag med, så känns det liksom
inte helt hyggligt att ta hundarna ur bilen och så…
Isynnerhet som min hund visar tydliga jaktinstinkter.
Det är lite nytt.
Visserligen har hon varit så där lite på spåret innan också, men
nu den här hösten, då hon fyllt 4 år, har det riktigt blommat upp.
Synd…för numera är det bara att glömma att ha henne lös om det finns
minsta tillstymmelse till spår i närheten. Och det finns det ju typ hela tiden
i naturen.
Och fast hon annars lyder och kommer på kommandon så händer något
knäppt i skallen på henne när hon får vittring och det är som om
hon försvann in i sin egen bubbla och varken hör, ser, eller känner
att jag står där och ropar, visslar, hoppar och har mig,
lockar med gourmetstektaskinkbitar med leverkorvstopping.
Lirkar och ryter om vartannat.
Det är rätt lönlöst.
Det här är min första hund ever med jaktinstinkt av den här kalibern.
Lite synd att jag inte jagar, och kunde utnyttja henne till det hon alldeles
tydligt har talang för.
Och brorsans terrierherre…ja den gör mest som hon.
Så skulle min sticka så hade jag antagligen vips två hundar på rymmen.
Så, ja vi håller oss lite undan när det är jakt-på-riktigt-på-gång.
Men idag var favo-åkern tom på jägare.
I årets första nysnön som föll igår kväll fanns massor med hjort, rådjur och älgspår.
Inte undra på att stället är populärt bland jägare - också.
Jag tycker inte om snö så där generellt.
Inte om vintern heller.
MEN!
Det är något alldeles fantastiskt fint med årets första snö.
Isynnerhet som den har den goda smaken att komma i lagom dos -
inte en meter på en gång.
Ljuden, ljuset, dofterna och hela känslan blir så härligt annorlunda med
lite snö.
Jag blir lite småförälskad i den första snön varje år.
Den förälskelsen går över, det vet jag också, och snön och vintern
kommer att kännas tjatig…tjatig…tjatig!
Men just idag är den bara fin och ny och doftar gott!
Även om inte färgerna i naturen är så där väldans färgsprakande vackra
just nu, så kan jag ändå längta ut på nytt nästan så fort jag hunnit in och fått
tårna upptinade.
För visst är det något fulsnyggt i kaveldun i nysnö?
Och i allt det där andra bleka och avskalade?
Svartmesen håller nog med.
Tror jag?
