KAVELDUN OCH NYASTE NYSNÖ...




…där mot eftermiddagen hann jag ge mig ut en sväng. 
Jag har en alldeles favoritåker en bit från mitt hus som jag av
någon outgrundlig orsak gillar lite, lite mer än 
alla andra åkrar. Jag gillar skogen där runt, och traktorvägen lite mer
än andra traktorvägar och jag vet faktiskt inte ens varför!

Vid åkerkanten finns ett jakttorn och många är de gånger jag varit på väg att vika in på 
skogsvägen för att gå en sväng runt åkern nu under hösten, men nästan varje
gång har jägarna varit där före mig. 
Och förutom att jag gärna ger förtur åt jägarna, och även om jag 
skulle ha all "rätt" i världen att gå där jag med, så känns det liksom 
inte helt hyggligt att ta hundarna ur bilen och så…

Isynnerhet som min hund visar tydliga jaktinstinkter.

Det är lite nytt.
Visserligen har hon varit så där lite på spåret innan också, men
nu den här hösten, då hon fyllt 4 år, har det riktigt blommat upp.

Synd…för numera är det bara att glömma att ha henne lös om det finns
minsta tillstymmelse till spår i närheten. Och det finns det ju typ hela tiden
i naturen. 

Och fast hon annars lyder och kommer på kommandon så händer något
knäppt i skallen på henne när hon får vittring och det är som om
hon försvann in i sin egen bubbla och varken hör, ser, eller känner
att jag står där och ropar, visslar, hoppar och har mig, 
lockar med gourmetstektaskinkbitar med leverkorvstopping.
Lirkar och ryter om vartannat.

Det är rätt lönlöst.

Det här är min första hund ever med jaktinstinkt av den här kalibern.
Lite synd att jag inte jagar, och kunde utnyttja henne till det hon alldeles
tydligt har talang för.

Och brorsans terrierherre…ja den gör mest som hon. 
Så skulle min sticka så hade jag antagligen vips två hundar på rymmen.

Så, ja vi håller oss lite undan när det är jakt-på-riktigt-på-gång.


Men idag var favo-åkern tom på jägare.
I årets första nysnön som föll igår kväll fanns massor med hjort, rådjur och älgspår.
Inte undra på att stället är populärt bland jägare - också.

Jag tycker inte om snö så där generellt.
Inte om vintern heller.
MEN!

Det är något alldeles fantastiskt fint med årets första snö. 
Isynnerhet som den har den goda smaken att komma i lagom dos - 
inte en meter på en gång.

Ljuden, ljuset, dofterna och hela känslan blir så härligt annorlunda med
lite snö. 

Jag blir lite småförälskad i den första snön varje år.

Den förälskelsen går över, det vet jag också, och snön och vintern
kommer att kännas tjatig…tjatig…tjatig! 

Men just idag är den bara fin och ny och doftar gott!




Även om inte färgerna i naturen är så där väldans färgsprakande vackra
just nu, så kan jag ändå längta ut på nytt nästan så fort jag hunnit in och fått
tårna upptinade.

För visst är det något fulsnyggt i kaveldun i nysnö?
Och i allt det där andra bleka och avskalade?

Svartmesen håller nog med.
Tror jag?




UTANFÖR...

…mitt fönster.

Om jag hade tid, och möjlighet så kunde jag sitta i timmar och bara
tokglo på fåglarna som kommer och äter till fröbaren.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka flyger de.
Och jag vet få saker som är så rofyllt.
Som att sitta och glo.
Och låta tankarna vandra.

Nu händer ju det här väldigt sällan.
Som jag ges möjlighet att sitta och glo.
När jag sticker iväg på morgonen är det mörkt, 
och mörkt är det när jag kommer tillbaka på kvällen.
Så mörkt att jag får ta till pannlampa för att kolla om fröbaren 
behöver påfyllning.


För oss som gillar att röra oss i naturen är det här en
riktigt jobbig årstid.

Vardagar kan man liksom bara glömma att det hela.
Om man som jag har ett levebröd som kräver
någon form av närvaro - fysisk i alla fall, helst också mental - vill säga.

Veckosluten är så korta så korta, med så mycket som man 
skall hinna uträtta - och om jag inte räknat helt
fel - så har vi en liten adventstid på intågande också
som pockar på uppmärksamhet i form av diverse
sysslor därhemma som bara…ja, hör till.
För att det skall bli på riktigt. Det här med julen.


Sen kan det ju vara hemskt intressant hur annorlunda
det här med jul ändå kan bli under en enda liten människas 
vandring på jorden vår.

Om vi tar och bara snabbspolar mina jular med 10-års intervaller:

Jag som åtta åring: (1974)

- Här har vi min barndomsjul när den är som bäst.
Godis. Godis.Godis. Gottebord.
Julmiddag (som tog sådan tiiiiid att ta sig igenom)
Julklappar och så någon julklapp till.
Vinterväder. Skidturer med familjen. Mandariner. 
Spel. Afrikas Stjärna. Monopol. Mer mandariner
Familj.
Tid.

Jag som 18-åring: (1984)

Godis. Godis. Godis.
Julmiddag (som verkar gå rätt fort numera…)
Julklappar, färre men mer värdefulla. 
Vinterväder, men nu teater och kultur på mellandagarna.
Mandariner och glögg.
Diskussioner och promenader och kultur.
Familj och vänner.

Jag som 28-åring (1994)

Mamma. Jag. Till en 5-åring. Egen familj.
Byggt ett hus. Är värdinna för släktens julmiddag.
Godis.
Julmiddag (går väldigt fort att äta - "och ni skulle bara veta 
hur många timmar det tog att tillreda det hela, PUST")
Isynnerhet som jag fått för mig att faktiskt göra ALLT själv.
(från att salta skinkan själv, baka bröden, egen ost…hur tokig får man bli?)
Julklappar, fast mest åt de små. 
Vi går in för "bara-en-gåva-per-person"-linjen.
(Tack och lov för det!)
Familj och släkt och vara tillsammans.
När julen dukats ut drar man in ny energi för då kommer;
Nyårsfester med vänner där man verkligen tar ut svängarna…
Champagne och fyrverkeri. Hela köret...
Och ungarna - de parkeras hos diverse mor- och farföräldrar.
Bäst så…;)

Jag som 38-åring (2004)

Mor till en 15-åring och en 6-åring.
Flyttat in i nyrenoverat gammalt hus. Julvärdinna för släkten även nu.
Intensiv jul. Jobbar med något som har sin försäljnings-topp 
på julen. Jobbar mycket och det blir långa dagar.
Försöker knåpa ihop en fantastisk jul på småtimmarna.
Riskerar att göra bort mig och somna med pannan mot julskinkan under julmiddagen! 
Bjuder på en jul för föräldragenerationen, för de jämnåriga, för tonåringen 
och för den lilla skrapabullan. Lite av allt åt var och en.
Jag är på min kreativitetstopp när det gäller att fixa och dona.
Mandariner. Och godis. Lite.
Nu har vi dragit ner på konsumtionshysterin och ger bara julklappar åt
de som är omyndiga enligt ålder...
Och jag tar en tyst promenad för mig själv på juldagen.
Bara hunden och jag.


Jag som 48-åring (2014)

Ja-a…det återstår att se.

Många gånger har jag drömt om den riktigt, riktigt på riktigt, enkla julen.
Helst ute på stugan.

Utan femton olika sillar, utan mat i galet överflöd.
Utan…ja ta det lite mer avskalat bara.

En riktigt enkel jul.

*

Få se hur det blir?

En enkel jul på stugan förutsätter också en
jul utan mycket snö - man måste liksom kunna ta sig ut dit.

Återstår att se hur det blir.
Julen i år.

Sådant funderar,


ÅÅÅÅÅÅHHH…FREDAAAAG...




…jag kan inte minnas när jag tyckt att det är så skönt med fredag som idag!

Jag kryper upp i mitt soffhörn, tänder de där obligatoriska ljusen, häller upp
ett glas rödvin och bara andas fredagkväll med alla sinnen.

Men! 
Först av allt; TACK för de innerligt värmande kommentarerna i mitt förr inlägg.
Ni skall veta att det värmer in i själen! 

Det är nu som det är med livet, det kastar en lite hit och dit, upp och ner…
Samtidigt som mycket ändras, inte bara hos den insjuknade, 
vid ett besked om obotlig sjukdom, så fortsätter mycket precis som
förut. Vi drar de samma skämten som alltid, brorsan och jag.
Det känns som alltid, och ändå så annorlunda.

Brorsan är fortfarande på sjukhus, men läget är stabilare nu och det
gör att jag igen kan andas lite friare, slappna av i axlarna och åka hem
till de mina på fredagskvällen.

Krypa upp i soffhörnet, tända de där obligatoriska ljusen, hälla
upp ett glas rödvin och bara….vara! 

Snurra runt på nätet, läsa bloggar som jag inte hunnit besöka på en tid nu.
Slappna av. 

Jag funderade länge om jag skulle skriva mitt förra inlägg.
Samtidigt som det kändes väldigt, väldigt privat, så kändes det 
väldigt, väldigt konstigt att lämna det borta.
Det är ju en del, en stor del, av min vardag just nu.

Men det fick mig att fundera.
På det här med manligt och kvinnligt, och nu
är det bäst att jag klämmer in en lite varning för starka generaliseringar, 
bara så ni är beredda.

Nä, men det har råkat sig så att jag under en tid nu har smurfat runt en del på 
bloggar som jag inte vanligen besöker för att jag sökt info, erfarenheter, åsikter, om en 
viss specifik sak.

Jag har nämligen läst om våra nationalparker och då är det skoj att läsa
bloggar om människor som skrivit (och fotat) då de besökt dem.

Nu är det säkert rätt lika mycket män som kvinnor som gillar natur, friluftsliv och
att besöka våra nationalparker. Och som bloggar om det.
Men sättet som de besöken beskrivs i bloggar varierar faktiskt så till den
grad, att jag vid något skede började haka upp mig på det.

För det fösta, det vet vi. Män skriver (oftast) om något specifikt ämne.
Om vi tar det här med friluftsliv och nationalparker så är det mycket fakta
(tack för det!) och främst praktiska saker som vad som var bra att ha med sig, 
om däcket gick sönder på cykeln (dålig väg), om veden vid grillplatsen var torr.
Mycket informativt och bra!

Medan kvinnor (lite oftare) också beskriver stämningar, hur det kändes.
Hur allt liksom påverkar lite på allt.
Och hur man upplevde utfärden.
Det blir mer personligt. Det blir en kontaktyta till på något sätt.

Om det sedan är mer intressant att läsa är ju upp till var och en som läser.
Och okej, det här är galet generaliserat, och det varnade jag er redan för,
men det var intressant att verkligen kunna se en liten tendens till att 
kvinnliga bloggare verkligen lättare smyger in små personliga känslofrön
 lite här och där. I synnerhet om det fanns något under ytan 
som påverkade hennes stämning "för dagen" så 
fanns det ofta med.

Så visst män och kvinnor är olika - varför skulle det inte också synas i
bloggvärlden? Allt annat vore väl onaturligt?

Så samtidigt som jag upptäckte det här då jag läste om
friluftsliv så insåg jag att det skulle kännas väldigt konstigt att lämna
min brors sjukdom, hans resa, utanför.
(Tuvull är ju inte annars heller någon strikt sak-och faktablogg precis...*gapskratt*)

Och eftersom det kommer att påverka mig och mitt liv och leverne
en hel del, så skulle det bli haltande att utestänga det.

Jag kommer nog inte att gå in på hans sjukdom, det är hans privatsak,
men det allt det speglar sig ändå så starkt i mitt liv så att lämna det utanför
skulle kännas…fel.

Ja, suck…det här blev väldigt mycket trött babbel nu. 

För jag är rätt trött i skallen. 
Har varit långa dagar, sena kvällar, en hel del oro och så till
råga på allt så rymde min hund igår sent på kvällen jagandes en räv (?) som smugit sig in på
gården för att sno åt sig ett älgben som nog var ägnat för hundarna, men blivit drällande på
gården. En terrier ger minsann inte ifrån sig ett illaluktande älgben så där bara…

Vid två, på natten, kom hon tillbaka - med benet.


Så just nu är fredagkväll i soffan-med ljusen-och rödvinsglaset-konseptet precis lagom spännande.

För ett stycke,

ATT FÖLJA NÅGON PÅ EN RESA...

…här är min brors hund.
Han har flyttat till oss nu. Hunden alltså, inte brorsan.

Brorsan är nu intagen på sjukhus och hur allt kommer att bli i framtiden
är rätt så öppet - för oss alla.
Frågetecknen är många. Väldigt många.

När någon lider av en kronisk sjukdom som det inte finns bot för utan
varje försämring är ett litet steg mot det ofrånkomliga blir det
som att stiga på ett tåg. Ett tåg med många stationer att stanna på under resan,
men med en slutstation som alla vet vad den är. 
Stationens namn som ändå är på ett uttalat sätt är outtalad, 
eller på ett outtalat sätt uttalad, 
men som alla vet ändå.

Man vet inte hur många stationer det finns på resan som stannar upp
färden, men resan går ovillkorslöst mot slutstationen.
Ingen vet bara hur länge resan tar.

*

Han är alltså dödsjuk, min bror.

Som alla, som varit i motsvarande situation själva, vet man att vid något skede
stiger man, som anhörig, på tåget som för någon kär mot…
…ja, vadå? 
Den eviga vilan, döden, vad man vill kalla det.

*

Ingen vet bara hur länge den här resan tar. 
Men vi vet att den är påbörjad.
Och jag har stigit på tåget som skall föra min bror. Dit.
För jag vill följa honom på hans resa.

Jag har varit med om det förr.
Att följa någon till döden. 

Då, första gången visste jag inte vilken resa jag skulle vara med om.
Nu vet jag, och det gör mig på samma gång 
trygg och trött - just för jag har varit med förr.

Jag vet hur det är att vara medresande på den sista resan, 
även om den här resan säkerligen blir annorlunda än resorna innan.
Allas sista resor är individuella, just den personens alldeles egna resa.
För oss medresenärer är det samma och annorlunda på en och samma gång.
Vi behöver "bara" följa med. På vägen. Längs vägen.
Vi medresenärer har ju faktiskt en returbiljett...

För mig är det samtidigt en stor ynnest och ära att få vara med, men det
är också en resa som är väldigt svår och tung.

Oberoende hur tung den är för mig så är den värdefull. 
Det vet jag.
Den är viktig. För oss båda.

Det kan hända att resan är kort, det kan hända att den tar längre tid.
Det enda vi vet nu är att resan har startat.


Tänkte så ni vet.

Att jag nu är med två hundar, och en medresenär på någons sista resa.

Stundvis kommer ni att få följa med.
Vi får se hur resan blir.
Det vet ingen. Inte just nu.

Så kastar livet, 
det vet, 


NÅGOT SOM LIGGER MIG SÅ NÄRA...




…men ändå är rätt långt borta.

Jag har väl i förbifarten nämnt om att min äldre grabb tog sitt pick och pack,
och flyttade till Österrike.
Nu och då skickar han mig bilder från sina upptäckarutfärder.

Det där som är det bästa med att landa på en alldeles ny plats.
Att få upptäcka och ta sig till platser man aldrig varit på.
Har man tur är det en sagolikt vacker upplevelse.

Så, när jag tampas med oktoberdisiga dagar och duggregn och alla
världens gråfärger, så skickar grabben mig dessa bilder…

Ja, vad kan man säga? 

Lyckans ost!
Att få stå sådär, högt ovan molnen med alperna bakom ryggen.

Skall nog bestämt ta och boka flygbiljetter för ett besök hos honom.
Har varit på väg en tid redan, men som jag också nämnt så har jag en
bror vars kondis inte just nu är den bästa på jorden och honom 
vill jag inte riktigt lämna just nu.
Inte ens för några dagar. 
Inte innan hans hälsotillstånd blir lite mer stabilt.
Det går i berg och dal för hans del.
Just nu är det igen mer dal. 


Och på tal om dal…
(förlåt den fåniga åsnebryggan!)

Sådant här tar andan ur mig.
Även om mobilfotona aldrig blir riktigt så där, och foton i 
allmänhet har svårt att förmedla det här med djup, så
kan jag bara föreställa mig det här.

Det tar som sagt andan ur mig.
Av simpel, enkel skönhet.

Men så finns det andra bilder som 
också lyckas ta andan ur mig - men av helt andra orsaker.

Nu verkar det bestämt som om en del av de bilder som 
skickas (direkt) till en mamma genomgått en viss liten "censur."
Oftast är jag väldans tacksam för den censuren - allt vill jag helst inte ens veta, 
hehehe….

Men så hittar man då bilder i sitt fb-flöde, som nog lite får
hjärtat att fladdra till - av flera orsaker än bara den
hänförande utsikten...

(fotokapat foto, av grabbens fb-vän med de många konsonanterna och ´och `hit och dit…)

Där står han, grabben min.

Och jag vet inte om mitt hjärta klappar mer för utsikten eller det faktum att det ser lite 
skrangligt och väldans högt ut där han står!?!!!

Höjdrädd som jag är känns det hela lite, lite, lite….högt.
Men oj, så jag skulle vilja stå där i hans dojor och blicka ut så där.
Om jag inte var så höjdrädd då.

Men ja, ni förstår?!