ATT FÖLJA NÅGON PÅ EN RESA...

…här är min brors hund.

Han har flyttat till oss nu. Hunden alltså, inte brorsan.

Brorsan är nu intagen på sjukhus och hur allt kommer att bli i framtiden

är rätt så öppet - för oss alla.

Frågetecknen är många. Väldigt många.

När någon lider av en kronisk sjukdom som det inte finns bot för utan

varje försämring är ett litet steg mot det ofrånkomliga blir det

som att stiga på ett tåg. Ett tåg med många stationer att stanna på under resan,

men med en slutstation som alla vet vad den är. 

Stationens namn som ändå är på ett uttalat sätt är outtalad, 

eller på ett outtalat sätt uttalad, 

men som alla vet ändå.

Man vet inte hur många stationer det finns på resan som stannar upp

färden, men resan går ovillkorslöst mot slutstationen.

Ingen vet bara hur länge resan tar.

*

Han är alltså dödsjuk, min bror.

Som alla, som varit i motsvarande situation själva, vet man att vid något skede

stiger man, som anhörig, på tåget som för någon kär mot…

…ja, vadå? 

Den eviga vilan, döden, vad man vill kalla det.

*

Ingen vet bara hur länge den här resan tar. 

Men vi vet att den är påbörjad.

Och jag har stigit på tåget som skall föra min bror. Dit.

För jag vill följa honom på hans resa.

Jag har varit med om det förr.

Att följa någon till döden. 

Då, första gången visste jag inte vilken resa jag skulle vara med om.

Nu vet jag, och det gör mig på samma gång 

trygg och trött - just för jag har varit med förr.

Jag vet hur det är att vara medresande på den sista resan, 

även om den här resan säkerligen blir annorlunda än resorna innan.

Allas sista resor är individuella, just den personens alldeles egna resa.

För oss medresenärer är det samma och annorlunda på en och samma gång.

Vi behöver "bara" följa med. På vägen. Längs vägen.

Vi medresenärer har ju faktiskt en returbiljett...

För mig är det samtidigt en stor ynnest och ära att få vara med, men det

är också en resa som är väldigt svår och tung.

Oberoende hur tung den är för mig så är den värdefull. 

Det vet jag.

Den är viktig. För oss båda.

Det kan hända att resan är kort, det kan hända att den tar längre tid.

Det enda vi vet nu är att resan har startat.

Tänkte så ni vet.

Att jag nu är med två hundar, och en medresenär på någons sista resa.

Stundvis kommer ni att få följa med.

Vi får se hur resan blir.

Det vet ingen. Inte just nu.

Så kastar livet, 

det vet, 

NÅGOT SOM LIGGER MIG SÅ NÄRA...

…men ändå är rätt långt borta.

Jag har väl i förbifarten nämnt om att min äldre grabb tog sitt pick och pack,

och flyttade till Österrike.

Nu och då skickar han mig bilder från sina upptäckarutfärder.

Det där som är det bästa med att landa på en alldeles ny plats.

Att få upptäcka och ta sig till platser man aldrig varit på.

Har man tur är det en sagolikt vacker upplevelse.

Så, när jag tampas med oktoberdisiga dagar och duggregn och alla

världens gråfärger, så skickar grabben mig dessa bilder…

Ja, vad kan man säga? 

Lyckans ost!

Att få stå sådär, högt ovan molnen med alperna bakom ryggen.

Skall nog bestämt ta och boka flygbiljetter för ett besök hos honom.

Har varit på väg en tid redan, men som jag också nämnt så har jag en

bror vars kondis inte just nu är den bästa på jorden och honom 

vill jag inte riktigt lämna just nu.

Inte ens för några dagar. 

Inte innan hans hälsotillstånd blir lite mer stabilt.

Det går i berg och dal för hans del.

Just nu är det igen mer dal. 

Och på tal om dal…

(förlåt den fåniga åsnebryggan!)

Sådant här tar andan ur mig.

Även om mobilfotona aldrig blir riktigt så där, och foton i 

allmänhet har svårt att förmedla det här med djup, så

kan jag bara föreställa mig det här.

Det tar som sagt andan ur mig.

Av simpel, enkel skönhet.

Men så finns det andra bilder som 

också lyckas ta andan ur mig - men av helt andra orsaker.

Nu verkar det bestämt som om en del av de bilder som 

skickas (direkt) till en mamma genomgått en viss liten "censur."

Oftast är jag väldans tacksam för den censuren - allt vill jag helst inte ens veta, 

hehehe….

Men så hittar man då bilder i sitt fb-flöde, som nog lite får

hjärtat att fladdra till - av flera orsaker än bara den

hänförande utsikten...

(fotokapat foto, av grabbens fb-vän med de många konsonanterna och ´och `hit och dit…)

Där står han, grabben min.

Och jag vet inte om mitt hjärta klappar mer för utsikten eller det faktum att det ser lite 

skrangligt och väldans högt ut där han står!?!!!

Höjdrädd som jag är känns det hela lite, lite, lite….högt.

Men oj, så jag skulle vilja stå där i hans dojor och blicka ut så där.

Om jag inte var så höjdrädd då.

Men ja, ni förstår?!

EN BLÅSIG DAG...

…även om mina bopålar för tillfället är, inte mer än hundra meter från havsstranden, 

så är den stranden som en mesig liten tandlös något jämfört med Havsstranden.

Stranden nedanför mitt hus är havsdoft och vass och blåblänk, men det är sällan det

ryter till i den viken.

Så stundvis känner jag att jag bara måste få ta mig ut dit ögonen tåras av vindens kraft och

det låter om havet.

Hit har jag inga som helst problem att lura med grabben min.

(och hunden, men det är aldrig problem att lura med den…)

Det härliga med att komma hit, där havet inte tar slut, är att även om det inte

stormar i vindstyrka så är vågorna väl tilltagna.

Jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att släppa iväg tankarna på egna 

vandringar som här.

De bästa tankarna kommer tillbaka, stärkta och friska.

Medan de tankar som inte leder någonstans, inte längre behövs, har

dragit iväg, och tappat bort sig, någonstans i vinden, i havets skum,

i bruset. 

Jag skulle önska alla en plats där man kan rasta sina

tankar och funderingar, låta dem segla iväg och

pröva sina vingar, bli starka, eller om så

är meningen gå under.

En egen plats att andas på.

Det här är min plats just nu.

Platsen där vinden luggar och havet doftar…bara hav.

Skönaste lördagskväll på er alla!

från,

DET GÅR SÅ FORT...

…ett litet veckoslut!

Jag skulle så gärna vilja bromsa lite. 

Inte bara det att jag tycker att veckoslutsdagarna rusar iväg lite, lite fortare

än de andra, utan jag skulle vilja hålla kvar den där fina

hösten ännu en stund.

Jag älskar höstfärger, höstsmaker, höstlugn, höstmelankoli, höstdoft.

Jag vet att jag inte kommer att få nog innan novemberdimman kommer och

sveper in allt i ett luddigt fukt.

Hade planerat hinna en sväng till svampskogen på veckoslutet.

Jag kan höra trattkantarellernas lockrop.

Men det blev inte så.

Istället pysslade jag på i trädgården, klippte gräset (!) 

och krattade lönnlöv i massor.

Tänk förresten att alla lönnar minsann inte släpper sina löv på en och samma gång!

Jag har en liten lönn som är den första att släppa sina löv, sedan

släpper en stor del av lönnarna på gården sina, och så har jag kvar då några 

envisa som håller, och håller och håller i sina löv in i det sista.

Visste ni förresten vad det här kan bero på?

Jo de träd som släpper sina löv först är troligen av en nordligare sort än

de andra. Och de med tydligt sydligt påbrå behåller sina löv lite längre.

Därför finns det ekar som släpper sina löv först till våren, de behåller sina

torra löv hela vintern. Det är inte en annan sorts ek, bara en sydligare 

variant av samma sort.

De går liksom efter den kalendern som fröet det växt ifrån hade.

Så lite förenklat har jag alltså en nordligare lönn på gården,

de flesta har kommit hit av frön från något närbeläget träd medan ett

par har betydligt sydligare släktingar.

(Till saken hör att inga av lönnarna här är planterade, eventuellt den

nordligaste av dem. De flesta har nog fått fröså sig hejvilt!)

Men löv blir det ju så det räcker och blir över.

Och krattan sjunger.

I övrigt är det ju bara att inse att det mesta i trädgården börjar dra på sista versen för i år.

Oreganon börjar också se lite tanig ut. Fast den har ju riktigt fina höstfärger, den med.

Svårt att föreställa sig att den faktiskt täckt in sin ställning för inte

så länge sedan.

Ja, ja….det är väl bara att inse.

Att det blir tråkhöst alldeles snart!

Det var veckoslutets dagar ett bra exempel på.

Lördagen var så där strålande vacker som höstdagar bara kan vara.

På söndagen var alla färger igen borta och regnet öste ner och

det gick inte att göra något inomhus alls utan att tända husets samtliga lampor.

Minst!

Stundvis känner jag mig som småfåglarna.

Vi som skall stanna kvar -hur skall man överleva vintern?

Med den tanken i bakhuvudet har jag alltid en stor åga om 

mina stannfåglar.

Det är liksom lite VI- känsla.

VI som skall övervintra här. 

I mörker. I kyla.

Låt vara att de har det lite tuffare än jag.

Men bara lite…!

Jag vill inte att höstdagarna, de fina, skall rusa iväg.

Mentalt är jag inte redo för gråvinter än.

Inte alls!

Bra att mina envisa lönnar håller kvar sina granna löv.

För det är det första jag ser när jag stiger ut genom min ytterdörr!

Länge leve den färggranna hösten!

tycker,

I RÖNNBÄRENS TID...

…för 16 åren sedan hade hösten varit kallare, regnigare och mindre

solig. Vill jag minnas.

Jag hade tagit fram mina handskar för länge sedan.

Jag hade gått längs regnvåta, mörka gator.

Jag minns det så bra.

Den hösten var jag gravid. 

Vi hade precis flyttat och jag hade antagligen fullt upp med att 

fixa och dona och greja och fixa så kanske jag bara

missade de soliga dagarna.

Jag minns faktiskt bara de regnvåta gatorna när jag ständigt

var på väg någonstans för att fixa något.

Om det var mycket rönnbär det året? Det har jag ingen aning om.

Synd nog minns jag inte, för vintern som kom var lindrigt sagt snörik.

Man säger ju att rönnen inte bär två bördor samma år:

mycket bär och mycket snö.

Men så säger man ju också att mycket rönnbär betyder mycket snö.

Så ta nu reda på det sedan. Om jag skulle minnas så skulle vi kanske veta?

Ja…eller?

Men något minns jag, kommer alltid att minnas.

När vi på morgonnatten till den 16 oktober åkte iväg till BB

var natten mörk, så där som den skall vara i oktober.

Men så lyste natthimlen upp av blixtar på blixtar, och 

det var nästan lite magiskt.

Jag hade fått av min mamma ett smycke som hon köpt mig 

på en resa till Island. Det var Tors hammare. Det hade jag på 

mig den där natten då min yngsta son kom till världen.

Och så heter han också Tor i andra namn.

How come…?

Satt igår kväll och snarvlade med nästan-16-åringen.

Berättade lite historier från då han var liten, och så kom vi in på det här om åskvädret

(som han hört tusen gånger - kanske ni också hört det förr…;))

- Vet du mamma, jag kommer antagligen ännu när jag är 75 år 

(från en 16-årings position är det tydligen jättejättegammalt…) att sitta

och kolla om det blir åska på natten! 

Så där kan det bli.

Naturfenomen kan sätta spår som kommer att sitta i länge, i årtionden.

Men om det fanns mycket rönnbär, då i rönnbärens tid anno 1998, har jag föga aning om.

Så kan det gå.