SOM ELD OCH (FRUSET) VATTEN...

...det har blivit fredagskväll och 12 dagars jobb med en liten ledig dag mellan

varven gör att kvällen känns välkommen.

Nu har jag säkert tidigare nämnt att jag ju tycker om mitt jobb, på det sättet

att det är intressant, utmanande och roligt.

Att vi sedan på grund av yttre omständigheter råkat i en situation där ingen riktigt trivs,

där man tvingas jobba på ett sätt som varken passar en själv eller kunderna bara för att någon design-

nisse lyckats sälja sin idé till inget ont anande chefer som tappat kontakten med verkligheten

 - det är en helt annan historia.

Det är bara...hemskt sorgligt.

För alla parter.

Nu är det ju inte så att vi skulle vara ensamma om att hamna i denna situation.

Det verkar stundvis som om hela landet fått kucku och beslut görs som inte verkar förankrade

i något som helst sunt förnuft.

Satt här och funderade på att det verkar som om "man" tappat förmågan att se helheter.

Är det sedan frågan om smått eller stort.

*

För en tid sedan kom det ett lagförslag på om att man skulle beskatta bilkörande

genom en skatt som baserar sig på körda kilometrar istället 

för nu enligt bilens utsläpp. 

Okej, det är ju vettigt....i synnerhet i de områden där kollektivtrafiken är ett verkligt alternativ.

Lite miljötänk är aldrig fel.

Nu är ju problemet att det inte finns kollektivtrafik så det stör utanför den sk varg-gränsen.

Den som går 12 km utanför hufvudstadens kärncentrum vill säga.

I 2010-talets Finland.

Jag bor dryga 60 km från huvudstaden. Jobbar 30 km bort - eller mot huvudstaden - så bort är kanske fel ord. Bort från mig, mot huvudstaden. Typisk pendlarprofil.

Jag kan inte använda mig av kollektivtrafik (buss) för inget passar mina tider.

Alldeles vanliga kontorstider vill säga. 

Jag kanske kommer åt ena hållet, men inte hem tillbaka.

Alltså kör jag bil.

Skulle jag däremot jobba inne i huvudstaden skulle jag gärna åka tåg.

Visserligen skulle jag behöva ta bilen till tågstationen 12 km bort för alla mindre tågstationer på närmare håll är nerlagda för länge sedan...

Jag skulle köra 12 km åt "fel håll" för att åka dryga 70 km tåg. Ena vägen.

Nå, om man nu skulle vilja riktigt "klämma till" oss som kör bil och försöka styra oss

mot större användande av kollektivtrafik så skulle man ju kunna tänka sig att 

man då satsar mer på just den biten.

Men si nä...och det är här som det isiga kommer in:

Istället väljer man att  d r a  i n  tågturer. 

Sluta med dem.

Kaputt-slutt. 

Så även de som pendlat med tåg som passat deras 

arbetstider, blir tvungna att damma av bilen och sätta sig vid ratten.

Och nu talar vi alltså inte om obyggdernas obyggd där tågresenärerna består av

fem pensionärer utan om kommuner på humant pendelavstånd från huvudstaden

där lokaltågen är smockfulla både morgon och kväll.

H U R har man T Ä N K T här???

Ah...jag kom på det!

VR (statens järnvägar) drar in lokaltågen = sparar pengar.

De som kan ta bilen tar den = betalar skamlös km-skatt -för det är det verkligen, 

om det blir verklighet!

(och jag hör till dem som faktiskt gärna betalar skatt om jag också 

förväntas få något för de pengarna jag de facto placerat i firman staten. 

Det är bara det att allt det monteras ner, varför skulle jag ha ett intresse att betala?)

Det blir så fel!

Nå, lokaltågen dras in alltså. 

För de som inte kan ta till egen bil - de betalar ett saftigt pris för att ta sig med

ett Pendlinotåg till stan.

Ett sådant tåg stannar ju bara på de allra största hållplatserna, vilket gör att även de som skulle vara

villiga att betala nästan dubbelt upp för tågbiljetten, men råkar ha den dåliga smaken att bo vid en 

liten by på bara några hundratal invånare där fjärrtågen inte stannar också blir tvingade att ta till bilen.

Fjärrtåg kan ju inte stanna på varje liten hållplats - då skulle det ju förvandlas till ett lokaltåg.

Och då skulle ju ingen betala fjärrtågens biljettpriset för att komma långsamt fram.

Och märk väl. 

Vi talar om områden som ligger bara några tiotals kilometer från

huvudstan. I vilket annat land som helst skulle detta räknas till förort.

Men inte här.

Förutom hos dem som planerar bilskatten då. 

Beskattaren  skulle räkna stora delar av Finland som tätort, 

med hårdare bilbeskattning som följd.

Kollektivtrafiken  räknar stora delar av Finland som obyggd, 

inget att satsa lokaltrafik på.

Bara dyrare fjärrtrafik.

Blir vi blåsta eller blir vi blåsta här? 

Det är frågan.

Jag lutar mig tillbaka i mitt soffhörn, sträcker tårna mot brasans värme och 

suckar. Något är elementärt fel i vår tid...

...eller är jag faktiskt den enda som tänker så?

Jag vet inte...

BARA TANKAR...

...sitter och läser Susan Cains bok 

"Tyst-de introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs."

Brasan sprakar och det är bara skönt. 

Tyst

För någon månad sedan flyttade vi på jobbet in i sprillans nya utrymmen.

Snygg design, god smak, fina utrymmen, nytt koncept...

Jobbet är det samma, sättet att jobba är annorlunda.

Innan hade vi egna rum där vi jobbade på och stämde träffar med kunder i.

Kolleger stack sig in och pratade, frågade, diskuterade - då det behövdes.

En stängd dörr var ett finkänslig vink om att man behöver få koncentrera sig.

Det funkade.

Nu har vi övergått i landskapskontor och separata rum som man kan boka för möten med kunder i.

Den gyllene tanken var att i ett landskapskontor skulle man kunna bolla idéer, lära av varann och 

allt det där hablahabla som landskapskontorsförespråkare verkar tro på.

Det  f u n k a r  inte!

I ett landskapskontor kan man inte hålla kvar en enda tanke längre än två minuter innan

någons telefon ringer, någon hojtar till om något som strular, grannen talar semesterplaner med

en annan kollega och den femte rusar runt och söker efter något borttappat papper.

Det går inte att tänka - än mindre koncentrera sig på sitt jobb - som stundvis faktiskt kräver koncentration.

Nu störs mitt arbete, förutom av det ovannämnda också av att jag måste hålla koll på 

klockan så jag hinner i tid till en annan plats för att möta mina kunder.

Jag skall se till att jag har allt med mig som jag behöver för mötet.

Istället för att möta dem på ett ställe där jag färdigt hade allt jag behöver.

Hur sjutton har man tänkt?

Nu är jag ju en rätt introvert person, som gärna arbetar i en lugn miljö.

En introvert person är däremot inte (nödvändigtvis) en osocial person.

Och jag är faktiskt rätt duktig på det sociala - till och med.

Men jag behöver ro när jag jobbar för att vara som bäst när jag skall möta människor.

Det är lite yin och yang. En balans. 

Och ett landskapskontor skapar bara obalans.

Och det är det som är så bakvänt. 

Vi jobbar med sociala kontakter med människor, största delen av tiden.

Och hur motstridigt det än kan låta så är de flesta av mina kolleger mer

åt det introverta hållet än det extroverta.

Vi är sociala när det gäller att möta människor utgående från en "problemlösningssituation".

Vi, introverta, bryr oss inte om att tjafsa om så mycket annat. Vi har mycket sällan behov av att 

föra fram oss själva, få oss att lysa. Vilket gör oss till hyfsat bra lyssnare.

Någon har ett problem, vi kan hjälpa. Lyssna inte lysa.

Punkt.

Vi möter Människor; pratar, skrattar, kramas, skojar, lyssnar, ger råd, med-lever.

Men när vi sedan skall förverkliga det vi pratat om med kunderna - då vill vi jobba i lugn och ro.

Så funkar jag. Så funkar de flesta av mina kolleger.

Den möjligheten har liksom tagits ifrån oss.

Som introvert är jag rätt van att bli "överkörd" och "missförstådd" i 

en värld där allt hela tiden skall vara så på G.

På de extrovertas villkor känns det som ibland.

Men jag har också några riktigt typiska extroverta kolleger.

Och när även de klagar över att de inte får ro att koncentrera sig i ett

landskapskontor - då blir jag riktigt orolig.

Vem vinner på ett sådant koncept....där ingen trivs att jobba?

Man trivs med sitt jobb, men inte sättet (det nya) att jobba på.

Där man helt enkelt inte ens har en chans att kunna ge sitt bästa?

Oberoende om man är introvert eller extrovert, faktiskt.

Har man ett jobb, som åtminstone stundvis kräver koncentration, hur

sjutton kommer någon på att tänka erbjuda landskapskontor? 

Någonsin?

undrar,

Låt oss åka sakta,
låt oss dock betrakta
skogens vita slott,
golvens marmorstenar,
vita valv av grenar,
som till himlen nått.

Ej ett snöstoft röres,
under valven höres
ingen vinds musik,
snön har rett alkover,
och därinne sover
sommarns frusna lik.

Iskristaller stöda
lägret, där den döda
sig till vila lagt,
vita sängomhängen
sväva över sängen,
enar hålla vakt.

Och metalliskt kalla
månestrålar falla
ned i öde sal,
och från alla kanter
gnistra diamanter
i oändligt tal.

Stjärnorna med sorgens
silver smycka borgens
genombrutna tak,
dunkla skuggor glida
sakta genom vida
skymtande gemak.

-Gustaf Fröding-

*

...och jag bara instämmer.

SNÖ OCH (LITE) SOL...

...eller (lite) snö och (mycket) sol.

Det är nog mera så. Ändå.

Sitter bara större delen av dagen instängd inom fyra väggar och solen hinner nästan 

smita undan innan jag är hemma.

Vad har det hänt denna vecka då? 

Särbon skulle köra sonen till skolan härom morgonen.

Han fick punktering på bilen, och sonen tyckte det var skoj att det hände något oförutsett.

Vad som helst som avbryter vardagslunk verkar uppfriskande, tydligen...

På min bil är däcken hela. Men det samlas en massa snögeggamojs bekom hjulen, som fryser

till enorma (alltså riktigt enorma) is-klumpar berg. En morgon fick jag för mig att det inte är en så

bra idé att ha dem där. Sparkade till klumpen på ena sidan av bilen, den lossnade lätt.

På andra sidan satt det bättre fast. En liten fjuttig spark med tåändan hade ingen

verkan överhuvudtaget, varpå jag finner mig själv tänkande som en häst,

 och vänder mig om och sparkar bakut.

Klacken slår i isen...men inget händer. Tar lite bättre sats, och känner mig som en ardenner när

jag ger an. Bara att denna gång var det inte klacken som tog smällen, utan min häl som bara

skyddades av några mm fjuttig läderstövel. Och den skyddar inte något vidare kan jag berätta.

Följaktligen tar jag mig sakta linkande framåt resten av dagen.

Hälar förlorar 0-1 mot stenhårda isberg.

Nu vet ni det!

Köper hem ett massageryggstöd som lovar shiatsu-massage och blir lite 

förälskad. Vilken härlig uppfinning! Någon som utan att knarra knådar en över ryggen, och

det med lite extra värmestrålning. På riktigt. Det är gudomligt!

Till och med tonåringen som annars är lite blasé om det mesta smyger sig till "massagefåtöljen"

för lite knåderi. Det är skönt!

På jobbet vill de inbokade jobben i kalendern och verkligheten inte riktigt synkronisera.

Det är verkligheten som härskar och får min stressnivå att kila stadigt uppåt.

Jag får en rynka mellan ögonbrynen. Den tycker jag inte om.

Jag vill göra saker och ting bra. Gärna snabbt också, men främst bra.

Det verkar som en utopi just nu.

Mina kalendrar, den privata och den på jobbet går lite i kors.

Jag märker att jag borde vara på två platser samtidigt. Få har lyckats med det. Inte jag heller.

 Och idag var jag fullständigt övertygad om att sonen skulle till tandläkaren idag, så jag 

påminner honom om saken sisådär tolv gånger inom hans första tio vakna minuter.

Så där som bara tonårsmammor gör.

Det var fel dag. Sonen var lagom road. Tandläkaren var lagom road.

Läraren från vars timme sonen varit borta 

var också lagom road. Och jag var lagom road över att mina kalendrar inte

verkar synkronisera...alls.

Särbon vill åka på en kulturell/historisktintressant/aktiv/programfullspäckad semester

och jag vill helst bara förvandla mig till en nöjd grönsak på en varm plats för en vecka.

Längtar efter total nonstimuli och lite yoga på terassen i morgonsolen. Gå till ett närliggande

torg och fördriva tre timmar på att hitta de rätta tomaterna och kanske en melon.

Dricka tusen koppar kaffe på ett café i en mild bris från Medelhavet.

Läsa en bok och snurra en hårtest runt fingret.

Vi försöker hitta en kompromiss. 

Jag känner att jag kanske kan bli helt hysteriskt om orden

tidtabell och semester förekommer i samma mening.

Han försöker undvika att göra mig hysterisk. Det gör jag med.

Jag blir sällan hysterisk - just därför är det skrämmande för oss båda.

Vi kanske kommer överens.

Jag har en idé. Som kunde vara bra för oss alla.

Hunden har haft diarré och katten har vårfnatt.

Julrosen har dött i sin urna på grund av ingen uppmärksamhet alls och

sotaren som kom idag för att sota mina fyra eldstäder tyckte att jag

kunde vara flitigare på att stänga spjället och inte elda så mycket åt kråkorna.

Han har säkert en point...

Och ute snöar snöar det. Och temperaturen ligger och dallrar någonstans vid - 17 grader.

Det är midvinter och egentligen händer det inte så mycket.

hos,

OXVECKOR OCH KYLA...

...jag kommer aldrig att lära mig gilla någondera av dem.

Isynnerhet inte kyla. Förmodligen inte oxveckor heller.

Och isynnerhet inte när de sammanfaller, vilket de rätt ofta gör.

Det gör mig aningen nedstämd och lite uppgiven och bitter som en mandel.

Jag kan tycka att vintern är vacker - på håll, och helst bara på foton.

Jag kan kanske på något sätt tycka att det låter skönt med en skidfärd, jo.

Jag kan tycka att det låter njutbart med frost.

Men jag ogillar heligt från hela mitt hjärta sträng kyla.

Det där när näshåren börjar klirra sakta som kristaller efter 500 meter 

och man måste klä på sig lager på lager på lager på lager...

Och nej, jag jag gillar bara inte januari, och inte februari för den delen heller.

Dessa månader gör något med mig. Får mig att längta bort - vart som helst, men bort.

Så länge jag minns, så har det nog alltid varit så. Redan när jag var liten 

kunde jag bara inte gilla dessa två månader. Det har inte gått om.

Varje år i januari, så där på ett ungefär vid samma tidpunkt som de sista

nyårsraketerna slocknat, startar längtan.

Min oro, min...jag vet inte.

Jag höll mig borta från resemässan i år. Inte för att jag inte ville, utan för att jag känner att 

jag inte behövde. Jag vet redan vad jag vill se...nu snart.

Färöarna, dit vill jag åka. De baltiska länderna. Sicilien eller...kanske Sardinien?

I och för sig hade jag en resa till Vilnius redan preliminärt inbokad, men

det kommer att kollidera med ett bröllop och dop i Oslo.

Inte så svårt att gissa vilket jag väljer...eller hur?

Ibland längtar jag efter att bara sätta mig i bilen och köra dit näsan pekar.

Lite på samma sätt som jag bara älskar att gå rakt ut i skogen och se vart jag kommer.

Det oförväntade tilltalar. Kanske jag ramlar in i en tråkig skog, eller in på en vacker väg.

Man vet aldrig. Och det har sin charm, som jag har svårt att motstå.

Men riktigt hård vinterkyla, det kan jag inte med. Jag VILL motstå det, men 

det går ju inte, det kommer om det skall komma.

Och januari har ju en tendens att vara en månad då risken för hemskt många

köldgrader är överhängande.

Och...jag...har...bara...lite...svårt...med....just...det.

Kölden.