ROSA OCH RÖTT...



...just nu i trädgården. 
Helt okej för mig. Det liksom passar mig riktigt bra.
Man blir lite glad när man hittar i sin "nya" trädgård växter som man själv också skulle ha planterat. Då känns det direkt "hemma" på något vis. Sommar på "rätt" sätt - utan att man ansträngt sig det minsta.
Ganska skönt faktiskt!

Däremot, finsk (för)sommar är som känt en rätt så ombytlig figur.
På fredag kväll var det riktigt ruskigt och det var brasa som gällde...vars värme gjorde att jag var synnerligen osällskaplig och somnade i en famn som kanske hade förväntat sig lite sällskaplighet - vad vet jag? I går var det då sommar igen, med sol och gräsdoft och äta ute och skön vind.



Humlor som surrade i syrenen och en och annan fjäril (som vägrade posera det minsta lilla).
Läste någonstans att fjärilar inte nödvändigtvis alls får nog av nektar därute i naturen, och till och mad jag kan tycka att det faktiskt fanns mera fjärilar innan. Nu har jag ju flyttat på mig de senaste åren, vilket gör att biotoperna jag placerat mina bopålar i har varierat, så någon egentlig statistik har jag inte att komma med, men jo, jag tycker de har minskat.

Även om min trädgård går i tjusiga rosa och rött, som tilltalar mig, så vet jag inte om den lika mycket tilltalar fjärilar. Det är lite för välstädat kanske för deras smak? Lite för lite sådant blommande som fjärilar gillar. Och lite lika ser grannarnas trädgårdar ut. Dikeskanterna är välklippta och putsade.

Så då får man ta till lite knep. För att locka fjärilar.


Själv har jag tagit en liten glasburk och blandat honung,vatten, lite råsocker och aningen hallonsaft. Den sista för att få lite färg på det hela. Fjärilar tilltalas ju av färg också.
Placera gärna din fjärilsrestaurang nära blommor som fjärilar annars också gillar. Min hänger intill några prydnadstobak och lite annat smått å gott.
Fjärilar gillar ju lite "enklare" blommor vars nektar är lätt att komma åt.
Många förädlade blommor som kan se riktigt smaskiga ut i våra ögon kan vara för besvärliga för till och med fjärilens låååånga tunga.

Och främst kanske för att de långt förädlade blommorna inte längre doftar, 
som förfädrarna en gång gjorde.



Sedan finns det ju fler knep att ta till om man vill hjälpa fjärilar.
Det finns en hel del olika fjärilsholkar att köpa, och den händiga kan ju peta ihop en själv.
De här är för övervintring, så det är inte så bråttom ännu att få dem utplacerade.
Det kan vara idé att placera dem i närheten av växter som fjärilar gillar. I botten av holken kan man lägga lite bark och kanske lite torrt gräs/strö. Bark är ändå bäst, för fjärilar brukar klämma in sig bakom någon lös barkbit, eller ett lös bräde, eller annat skrymsle.
Det är just kanske avsaknaden av lite dåligt fastsatta bräden och otäta hus som gör att fjärilarna behöver lite hjälp med övervintringsplatser.
Om det inte finns naturliga övervintringsplatser så skadar det ju inte att hjälpa till lite.
Endel fjärilar övervintrar som vuxna individer, andra som larver.
Om fjärilarna verkligen fattar att jag satt upp ett vinterhotell åt dem - återstår att se.

Och sedan - sist men inte minst:
Sven - årets kaja:


Snudd på att hen blivit riktigt salongsfähig.

Fjädrarna har vuxit ut, och även om hen sitter bekvämt här på min salongsmatta, så vandrar hen runt, sträcker på benen, flaxar med vingarna och är ungefär dubbelt så stor som när hen skrev in sig hos oss för snart två veckor sedan. 

Nu kommer Sven att vara bortrest i fyra dagar, lillungen kommer att vara fyra dagar hos sin pappa - och Sven följer naturligtvis med. Sven behöver fortfarande mat varannan timme så det funkar inte riktigt om jag är på jobb hela dagarna.

Fast det är ju inte så många dagar till innan jag kan leka friherrinna och baronessa i fyra veckor.
Efter fyra dagar, till midsommaren, sammanstrålar vi alla två- och fyrbenta, ja och vingförsedda då, för att klämma i oss sill och nypotatis, jordgubbar och allt-det-där-som-hör-midsommar-till.

Och vet ni vad - enligt den senaste väderleksrapporten skall det ombytliga (för)sommarvädret slå på stora trumman och bjuda på både sol och värme.

Det ni!


SKRIKHALSAR...



...och skönheten i dem.

Under våren har jag haft ett projekt på gång. Att fota de där alldeles vanliga djuren och fåglarna som rör sig runt ens egna husknutar.
Och det har öppnat ögonen på mig, fått mig att se det vackra i det där man hela tiden ser.

Senast jag var ute med kameran fokuserade jag på måsar.
Ni vet de där skränande eländiga otygen som finns typ överallt och som i värsta fall snor din glass innan  du ens hunnit så mycket som ta den första lilla glass-slick.

De är fenomenala. Egentligen.

Man varken ser eller hör dem någonstans.
Man går ner till stranden för att rensa sin fiska. 
Och så är de där. På tio sekunder. Från ingenstans.



På tio sekunder till har de tillkallat alla andra måsar inom skränhåll.
Det är nästan magiskt!

Och varför gör de så? Varför håller de där första inte bara käft och få så mycket mer 
att dela på per mås?

Nej, så funkar det inte.
Måsarna måste vara de mest demokratiska fåglar som finns?


Och när man riktigt, riktigt ser på dem, så är de otroligt fina - vackra - fåglar!
De kämpar om födan som alla andra, men är ändå beredda att dela med sig av det (lilla) som finns när jag rensar min ynka fiskfångst.

På något sätt får det mig att se på måsar med andra ögon än tidigare.
Det är kanske därför vi människor ofta upplever dem så jobbiga, för att de är så många på noll tid. Och de håller ihop. 
Kanske vi människor borde lära oss något av det? Att det inte alltid är det bästa att vara egoist och bara tänka på sig själv. Någon dag kanske man själv behöver hjälp. Att någon skulle ställa upp för en.

Ibland kan det kännas som om vi människor håller på att förlora den konsten.



Men inte heller en mås har det lätt alla gånger.
Man må tänka att en mås är en rövare.

Men det finns de som rövar måsungar...





Och en måsmamma är minst lika desperat som vilken mamma som helst!

Naturen är hård.
Vacker, men hård.



Jag  slänger ut fiskrenset i vattnet och inväntar skådespelet.
Genom en kameralins blir det där vardagliga som jag upplevt åtskilliga gånger under min livstid till en dans vars skönhet jag egentligen aldrig sett.






Att en fågel kan vara så bekväm i så vitt skilda element som 

vatten...

och 

...luft






När den personliga fokuseringen är på topp...

...men där det ändå finns utrymme att dela det hela med någon annan.
För att man inte håller tyst, utan meddelar högljutt om något av intresse uppenbarar sig.
Inte bara för sin egen vinning skull.


I mina ögon har dessa skrikhalsar, som vi ibland så föraktar, en liten poäng faktiskt.



Ensam är inte alltid så himla stark. Och ibland kan det hända att det finns andra omkring dig som tänker som du, tycker som du, men som inte vet om det om man inte låter lite.

Om vi ändå lite mer gjorde som måsarna, om vi ändå skulle skräna lite mer.
Vara lite skrikhalsar nu och då?

EN FJUTTIG VECKA...



...och så kastar jag loss, och blir semestervimsig. Kommer att sova fyra dygn i ett sträck och 
sakta förvandlas till mitt sommarjag.

Genomgå en sommarmetamorfos.

Så jag längtar!




Hör ni vågskvalpet, känner ni vinden, och solen.

Det är liksom det jag beställt - få se vad som levereras...?


Här, här skall oändligt långa frukostar intas...

...och jag räknar dagarna - en fjuttig vecka bara!

MED RUMPAN BAR...



...så såg "Sven" ut när jag hittade honom. Inte mycket till tuff kaja precis.
Nästan skallig på kroppen och skallen.
De första nätterna sov hen i ett bo av frottéhandduk för att hålla värmen.
Äter gör hen en gång i timmen, ungefär. Och jo, hen meddelar ljudligt när det är dags för käk.



Redan ett par dagar senare satte sig hen upp. Lite vingligt, lite måste hen ta stöd med vingarna, men hen satt. På benen, inte på gumpen.
Blicken har blivit vaken, nyfiken.

Hen äter huvudsakligen kattmat (sådan där rysligt fin av bästa kvalité....;)) men också grynost, köttfärs i små mängder (jo, de undrade vid köttdisken när jag ville köpa 10 g köttfärs...). Melon var gott. Och lax.
Vatten ger vi via en spruta, fast utan nål då - förstås.

Potatis spottar hen ut - också mosad nypotatis. Den var enligt "Sven" ingen höjdare.
Men man kan kanske inte begära att en kaja skall förstå sig på primörer?


På fredagen tog "Sven" sina första steg ute i gröngräset.
Det var spännande...

...så till den grad att hen raka vägen traskade till tryggheten i lillungens händer.



Det säger något om intelligensen hos en kaja, på bara ett par tre dagar har hen präglat sig på oss. 
(bilden är tagen förra fredag, 7.6)
Det är så med kråkfåglar. De är intelligenta.

Någonstans läste jag att en kajas intelligens är på samma nivå som en schimpans, och jag tvivlar inte.

Och ser ni...på några dagar bara har fjäderdräkten vuxit ut och dunen är nästan helt bort.
Det ger hen ett lite ruggigt utseende, och så kommer hen att se ut ännu en tid. 
Lite luggsliten och ynklig.

Men "Svena" "Svenne" "Svenka" - kärt barn har många namn vid det här skedet - är en riktigt 
tuff liten krabat. 

Som för tillfället sover gott i sitt handduksbo inne i kattburen. Inte för att stänga in hen, utan att skydda hen från diverse nyfikna katt- och hund-kontakter när vi inte är i närheten.

Så vårt sommarprojekt är att få en "Sven" flygklar och introducerad till det lokala kaj-gänget här.

Idag greppade han hårt om fingret och lyckades (rätt så) bra hålla balansen.
Det kommer framsteg varje dag.


INGEN SKÖNHET PRECIS...




...men here we go again!

Hen heter Sven.
Hen är en kaja.
Once again är man fostermor.

Ni kanske minns 
Centsu och Kajsa
Så ni vet vad det handlar om...

Det är nämligen så att huset där jag jobbar är en rysligt populärt boplats för kajor.
Någonstans där i mellantaket tiotals meter upp har de sina bon.

Nu och då ramlar någon unge ut ur boet.
Det är ganska naturligt att de gör det och om fågelungen är fem före flygklar brukar föräldrarna nog sköta om sina ungar, och då skall man inte flytta på ungen mer än att flytta upp den på en gren, eller om möjligt, upp tillbaka till boet.

Här är det inte möjligt. Faller en fågelunge ner här så faller den ner på en asfalterad parkeringsplats med mycket trafik, därtill intill en lastbrygga till en butik med trafik mer eller mindre dygnet runt.
Oddsen att klara sig där är 0!

Nu kan man ju tycka att det finns nog av kajor ändå och så är det säkert.
Men jag har väldigt svårt att lämna en fågelunge där för att bli mosad av ett bildäck - förr eller senare.
Att "offra" en fågelunge i skogen till en hungrig räv eller uggla känns faktiskt mer okej än att låta den bli mosad av en bil.

Om man inte vet vad man gör skall man be någon annan ta hand om fågelungen - om man misstänker att den (ens med föräldrarnas hjälp) inte har en chans att klara sig.
Man kan till exempel ringa någon fågelförening och få praktiska råd.

Få se vad den blir av Sven här.
Han är kanske ett par veckor gammal? Han har ännu dun och fjädrarna har precis börjat växa ut.
Visste ni förresten att fågelungars fjädrar växer ut inuti små "sugrör" som sedan fjällar av?
När man hittar en fågelunge, eller tittar in i ett fågelbo just innan de fått sin fjäderskrud, så kan hela fågeln och boet vara fullt av något som liknar fjäll. 
Fågelungar kan se rätt "sjuka" ut just då de blir av med de här "sugrören" för de liksom smulas sönder.
Det är bara helt naturligt.

Det är dem ni ser på bilden som liknar små pinnar som sticker ut ur Sven - därinne finns fjädrarna - i väntan på att få veckla ut sig.

Nästa gång berättar jag hur man tar hand om en liten fågelunge av arten Kaja