ALLA HJÄRTANS DAG...

...dags att komma ihåg alla vänner.

Fast jag vet inte, jag tänker ofta på mina vänner, fast det bara är en alldeles vanlig onsdag.

De finns liksom ändå med i mina tankar fast jag inte aktivt tänker på dem. Och ofta händer det ändå att något påminner mig om någon och min tanke traskar iväg till den personen en stund.

Så ni skulle bara veta hur jag tassar runt er i mina tankar!

Jag är så himla tråkig så det inte är sant, men jag är inte mycket för att skicka vändagskort, inte vändagstextmeddelanden heller. Sen är jag dessutom och utöver det föregående så fantastiskt oromantisk lagd att jag har lite svårt att tänka mig köpa något hjärtformat, gulligt och rött till en karl. Sorry, men jag kan tänka mig tusen andra sätt att visa mina känslor på och som känns mer naturliga och för mig mer äkta än att överräcka ett teddyhjärta som den stackars mottagande karln nog inte riktigt vet vad han skall göra av med...

Det är något i det där överkommersiella tjafset som jag inte riktigt klarar av.

* 

Man började visst fira något helgon Valentinus redan i slutet av 400-talet. Så alldeles nytt är det ju inte.

(En historieälskare som jag skulle ju kanske gå i gång på det, men inte sen heller)!

Dessutom har det väl aldrig riktigt blivit klart vem denna Valentinus var, det nästan drällde av Valeninusar med helgonstatus på den tiden, så vem av dem som gjort vad och varför han firas är väl fortfarande lagt i rätt dammigt dunkel.

Sen på medeltiden kom då den här romantiska kopplingen med i bilden.

Helgonet Valentinus firades redan från tidigare den 14 februari.

Sen är det ju så att man ofta vill ha en konkret koppling till det man firar, så man började liksom länka Valentinus med det faktum att fåglarna ofta i februari började söka och hitta sin partner.

Vill du bli min Valentin, liksom, kvitterikvitt ?

*

Sedan Alla Hjärtans Dag börjats firas har den, åtminstone i Finland, tappat sin lite romantiska stämpel och blivit mer just en dag att uppmärksamma sina vänner.

Och det tänker jag inte så mycket på.

Det ju bara så, att varenda en som känner inom sig att den är min vän faktiskt också är det!

Krångligare än så är det inte.

Verklig eller virtuell vän - känn er träffade :)

*

Och nu gäller det att koppla ihop text och bild då...

...*trumvirvel* 

Årets Alla-hjärtans-dags-hjärta går till.......

.....småfåglarna därute som trotsar vinter och snö och ger fan i det och söker sin egen Valentin genom att kvittra sig genom dygnets ljusa timmar.

Aldrig förr har de fått ett Valentinhjärta av mig, så det var minsann på tiden!

MAGISKA DATUM...

(2009)

...ingen årstid är så datumfixerad i min lilla värld som våren.

Första snödroppen, flugan, tussilagon, plusgrader på natten, flyttfåglar, fjärilen...finns hur mycket som helst ju!

Som den mest nyckfulla av alla nyckfulla primadonnor beter hon sig.

Våren.

Ibland varm, lockande, förförande för att nästa stund ändra sig och bli sval, avstötande och svåråtkomlig.

En knepig en. 

Ramlade efter yogalektionen som en säck i soffan och bläddrade bland gamla foton på jakt efter ett alldeles speciellt på en av mina grabbar. När jag hittat det, blev jag kvar och seglade runt en stund.

Så olika vårarna varit!

Snödropparna ovan är (tyvärr) inte alldeles färska. De är från 7 mars 2009.

Inger lite hopp, förväntningar...det är ju rätt snart!

Fast, vid närmare eftertanke kanske den våren var mer av den förförande, varma sorten...

(2010)

2010 i april, närmare sagt femte april låg snön segt kvar. Inte en liten barmarksfläck någonstans!

Fotot av den något sammanbitna grabben är tagen på vägen till vår stuga.

Det var det året då vi inte kom fram med bilen, utan fick traska den sista kilometern genom snö.

Den upptrampade stigen skvallrar om att det blivit några gånger att gå fram och tillbaka för att få allt transporterat till stugan. Jag tror vi fick gå fram och tillbaka mellan stuga och bil kanske fem, sex gånger. Även om bilen bara är en kilometer ifrån blir det i alla fall att gå en 10-12 km innan allt är på plats.

Det förklarar den något uttråkade attityden i grabbens kroppsspråk....

Men Vad Gör Man Inte För En Vår(?)weekend På Stugan?

(förutom att man tar med en pulka nästa gång?)

(2011)

2010 och 2011 var ju riktiga snövintrar. Den 25 april (!) 2011 låg snön ännu i drivor längs vår skogsstig.

En lycklig hundvalp visst inte riktigt vilket som var bäst...smältpölar eller snödrivor. 

Eller båda?

(2012)

I fjol, efter ytterligare en snövinter, släppte istäcket i viken den 6 april.

På morgonen fanns isen ännu där - på eftermiddagen var den borta och havet fritt.

Lite issörja låg kvar vid strandkanten och gäckade en oerfaren hund, vars balanssinne sattes på prov.

Hur blir det i år?

Är årets vår hetlevrad och ivrig, eller sval och svårflörtad?

Och när dyker den första flugan upp, när skymtas den första snödroppen?

När är det plusgrader på natten?

När vaknar man av fågelsång? Och när har solen torkat upp trappan?

När svänger man näsan första gången mot solen, blundar och känner värmen?

När, när, när?

Så många magiska saker att hålla reda på!

Sådan är våren.

???foto???

(2013)

ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN...

...är det fler som tänker som jag.

Under många år har fastan varit en tid för mig då jag medvetet dragit ner på något. Det har varit kött, det har varit TV, det har varit än det ena och än det andra.

Inte så mycket för den kristna sakens skull, utan mer för att det bara känts så...vettigt.

Vardag och fest har kommit så nära varandra att det där med festligt lite tappat sin glans.

Håller ni med?

Man kan trolla fram vilken sagomiddag som helst, när som helst. Om man vill.

Man kan gå och shoppa sig vilken lyxgrej som helst när man vill. Om man vill (och har råd, då...)

Men även vi, som kanske inte tar vårt morgondopp i slanthavet precis, har lite suddat ut gränserna på vardag och fest.

Och för att återfå gränserna, uppskattningen, den barnsliga glädjen och längtan, vi kan ta till fasta.

Man kan fasta på annat än mat. 

Bara ens egen fantasi sätter gränser för vad man kan ha för tema för sin fasteperiod.

Och mina teman har varierat under årens lopp. Men fasta, på något sätt, det har jag hållit på med en tid nu.

Det finns få saker som känns så bra som att avstå, för en tid, från något och sedan till påsk återinföra det i ens liv igen.

Eller så händer det, som det hänt för mig - ibland märker jag att jag egentligen klarar mig bra utan, eller åtminstone med mindre än innan.

Och nu...äntligen, äntligen finns det ett namn på det jag sysslat med:

EKOFASTA

Man avstår från något under fastetiden. Man kombinerar den urgamla kristna traditionen med ekologi och miljötänkande.

Hur underbart, smart som helst!

Vi kombinerar ju annars också kristna traditioner med mer kommersiella dylika.

Tänk nu...jul. 

Eller varför inte påsk?

Påsken avslutar ju fastan, det känner varenda kotte till.

Vi firar våren, är man kristen har påsken än djupare betydelse.

Man firar att fastan är över.

Många av oss upplever nog påsken som något som strör lite extra lediga dagar i arbetskalendern.

Vadå fasta?

Men testa på det! Jag lovar att ni blir överraskade över hur bra det känns att för en tid avstå från något.

Göra sig uppmärksam på sina egna ingrodda vanor, som kanske inte är så bra, inte för en själv, och kanske inte för naturen, för miljön.

Bara att gå in på hemsidan här och välja vad man vill och delta i EKOFASTAN.

Sex veckor under vilken tid man drar ner på något, eller avstår helt från något.

Det är inte för resten av ditt liv - det är bara sex veckor, men det kan ändra en hel del på din inställning.

Jag lovar - jag har testat förr.

Och man väljer vad man vill. Inga pekpinnar här, inte! 

Det är ju bara du som vet...

Jag är med.

Med vad - det är bara jag som vet.

Och påsken kommer att vara så mycket mer än bara några lediga dagar och vårens återkomst.

Just därför.

NÄR RISK FÖR NATTFROST...

...är över.

Då, då flyttar de här små krabaterna ut.

Än vräker snön ner, och drivorna är meterhöga. 

Tanken på frostfritt känns avlägsen som en vän man inte sett på rysligt länge.

Men ljuset, det bleka ljuset, det första tvekande steget mot frostfritt har tagits av Moder Natur.

Min hungrande själ längtar efter mer, men jag får hålla mig, nöja mig med de små smulor av hopp om vår som strös ut i små, små doser.

I sina mjuka babysängar av torvblock ligger kronärtskockans små barn och sträcker tyst på sig och känner efter.

Vänder sig mot det bleka, tysta ljuset som finns att hitta i februari.

Det finns de frön som är otåligare, som hungrigt söker sig mot varje lux.

De rangliga, omättliga, ivriga.

De vet inte om att de är ett försök. Utsatta för ett test som kan bli bra - eller så inte.

Totalt ovetande är de om att jag lurar dem - det är inte sommar, inte ens vår än, men om de visar sig det minsta samarbetsvilliga får de som belöning en tjuvstart till sina likar.

Om det inte lyckas - ja, då väntar komposten på dem - life is hard...

Totalt utan rädsla för att sluta i komposten innan livet ens riktigt startat är mitt olivträd och mina lager.

Som om de ändå känt av ett litet, litet hot gör de sig till och skjuter ljusgröna nya skott lite här och där.

Blidkar mig. Övertalar mig.

Nyss har de sett hur det kan gå, då man ger upp i vintermörknet.

Muehlenbeckian gav upp. Orkade inte.

Klarade inte av väntan.

Jag kan inte klandra den.

Mårbackadamen.

Hon kämpar på, sträcker sina långa magra armar över hela fönstret. Suckar tyst och fäller några torra blad.

Tröstar henne och berättar om en ny sommar, ny mylla, näring, värme, sol. Allt det som kommer att få henne att grönska, att blomma ut. Om vinden som kommer att smeka hennes sammetsblad, om det sköna sommarregnet.

Hon lyssnar stumt, kanske tvivlar hon på mina ord?

Kanske måste hon överväga om hon skall lita på mig?

Men som svar sköt hon iväg några nya, rangliga, långa skott.

Hon är med!

På vandringen mot våren.

VAR DET BÄTTRE FÖRR...

...?

Nostalgitrippen som utlöstet av att gräva bland gamla foton får mig att fundera på det där som jag trodde att bara generationen, eller generationer före mig tänkt och funderat på.

Var det bättre förr?

Jag hör ju till den åldersgruppen under vars livstid det mesta har hela tiden blivit bättre.

Tills nu känns det som.

Nu tänker jag inte på min lilla värld inom mitt hems väggar - utan den stora där ute.

Å andra sidan, om man ser bakåt i historien - har det någonsin funnits en tid då allt bara blir bättre hela tiden?

Det har altid funnits krig, alltid kriser, alltid något hot.

Förr var kriserna ändå kanske mer konkreta - det gick att förstå dem.

Vem som helst förstod.

Nu känns det annorlunda. Lyssnade på en föreläsning här för en tid sedan om ränteläget i världen.

Euribor, den där räntan som styr så mycket. Den baserar sig ju egentligen inte på något verkligt, inget som skett, inget som hänt, utan på förväntningar, gissningar, analyser. Som görs av personer som gissar, analyserar, förväntar.

Lite märkligt - egentligen!

Än märkligare blir det då ett såpass känt bolag som tex Apple gör sin historias bästa vinst - och ändå får det aktiekursen att sjunka - fär att förväntningarna på resultatet var ÄNNU högre.

Riktigt märkligt - egentligen!

Min banks chefsanalytiker brukar nu och då förgylla min epost med nyhetsbrev om det ekonomiska läget i världen, och han är superduktig på det han gör - tror jag - jag förstår ungefär hälften av vad han skriver om ifall man skall vara ärlig.

Men nu senast skrev han något som till och med jag förstod.

Att framtidens ekonomi i världen måste bygga på långsiktighet. 

Nääää...allvar?

I min lilla värld, inom mitt hems väggar ,skulle typ ingenting fungera varken särkilt bra eller särkilt länge om jag bara tänkte kortsiktigt och glodde mig vindögd på sk kvartalsekonomi.

Långsiktighet är väl en självklarhet?

Eller?

Talade med en kille idag som sitter dagarna i ända i en sådan där stor snöplog som jag var livrädd för när jag var barn.

Han har jobb - mycket jobb - massor med jobb - han jobbar hela tiden. Dygnet runt.

Han skulle inte vilja jobba så mycket. Inte dubbelt mer än vi alla andra.

Men han har liksom inget val - om han vill ha en arbetsplats.

Företaget han jobbar på tycker att vintrar med mycket snö inte är norm för Finland.

Inte ens då vi haft tre vintrar å rad med Riktigt Mycket Snö.

Ingen ny anställs. Redan nu har flera av hans kolleger blivit sjukskrivna av utmattningssyndrom.

Motivationen varför man inte anställer någon till-läggsresurs är att om man sprider ut de dagar då det snöar på hela året, så borde det räcka med den arbetskraft de har!

Det är ju helt absurt - för det snöar ändå rätt sällan under perioden april - september. Inte ens i Finland.

Om en ekonomi baserar sig på antaganden och förväntningar, men vägrar reagera på verkligheter, är det inte lite märkligt?

Och var det kanske bättre förr?

I alla fall?

Jag vet inte, kanske jag också bara baserar min analys på känsla och antaganden - så där som man gör där ute i stora världen....?