NÄSTAN SOM I EN TROLLSKOG...

Sedan jag såg den finska naturfilmen "Järven Tarina - Sagan om Sjön" för ett drygt år

sedan har jag vetat att jag ville hitta till stället där några av de mest häpnandsväckande

och magiska filmsnuttarna filmats in. 

Kolla trailern till filmen - bara den är redan galet vacker!

Idag var den dagen.

Den här lilla skogssjön är inte stor i yta mätt, men samtidigt är det 

en av Finlands största källor där inte mindre än 7000 m3 kristallklart vatten från 14 källögon "bubblar" ur vattenreservoarerna djupt inne i marken.

(de samma som de senaste dagarnas snöslask fyllt på, 

så ett litet tack för det - då...;))

Stället heter Kiikun lähde. 

(Lähde är källa på finska, så Kiikus källa.)

Det är ett par hundra meter att gå från en liten p-plats, och det känns nästan lite

overkligt när det knallturkosa vattnet börjar skymta mellan trädstammarna.

Det ÄR nämligen just så här trolskt där.

Man tror lite att ens ögon inte kopplar färgerna rätt - för det är

inte så här en sumpig skogssjö skall se ut.

Det skall liksom inte vara turkost och kristallklart.

Men det är.

Det är lätt att ta sig till källan. Lätt att hitta, lätt att gå längs vägen,

men som idag då marken ännu är våt av de senaste dagarnas snöslask så var 

branten ner till källan snorhal av lera. 

Och ja, det kom sig att riktigt semisnygga dojor nu är degraderade till trädgårdsdito.

Och grabben min konstaterade ofrivilligt att vattnet inte var sååå kallt. 

Men bara det torkat upp så skall det inte vara några problem alls. 

*

Det som är viktigt att komma ihåg om man vill besöka stället

är att det faktiskt är privat mark. Markägarna har möjliggjort för

oss besökare att ta oss ner till källan på ett ställe. Redan det 

tycker jag är toppen, så det gäller nog att respektera deras 

intill liggande markområden och inte tänja på allemansrätten! 

Man skall också undvika att ta sig ett dopp i källan - även

om det skulle locka ifall temperaturen skulle vara lite mer

somrig än den var idag.

Här är nämligen dybotten - även om det inte ser så ut - och

klampar man ut här så grumlar man upp allt i onödan.

Och inte bara det. Husen här intill tar sitt dricksvatten från källan

direkt, och de vill nog inte ha dy i sitt vattenglas.

Men tänk. De här personerna får källvatten direkt från kranen! 

Vilken lyx! 

*

För mig var det en lyx att få uppleva den här trolska platsen en liten stund.

MERRY VAPPU...

Jag känner att ett sådant där lite vansinnehysteriskt skratt ligger 

och gurglar i mellangärdet när jag kikar ut genom fönstret.

Här hade vi tänkt sitta och fira Valborg. 

I skrivande stund känns det inte helt aktuellt med 

skumppa och sill i trädgården...

Visst fylls jordens vattenreserverna på och visst vet jag att aprilvädret kan vara synnerligen lynnigt.

Men  ä n d å !!!

*

Tänkte förresten passa på och påminna om en liten grej när nu vårvädret 

har backat så här radikalt. Många fåglar har redan hunnit lägga ägg och när

det nu är så här kallt så är det jättevikitigt att honan får ro att ligga på äggen.

Så undvik att gå nära holkar, eller på ställen i naturen, där du misstänker att 

det kan finnas fåglar som lägger ägg. Fåglarna blir lätt skrämda när

man kommer för nära och flyger då iväg. 

Om du ser att en fågel nu lämnar sitt bo så är det bästa 

du kan göra att gå bort så honan kan återkomma till boet så fort som möjligt.

Som ett litet tips på hur man kan vara lite hygglig mot naturen :).

Men i övrigt är det väl bara att sitta inne och vänta ut snöstormen (igen).

Och vara lite småsurmulen så där.

Och låta bli att tänka på att det funnits gånger då man

firat Valborg i t-skjorta ute till havs.

Hmmmppfff....!

HUR VÅR FRAMTID BLIR...

Under de senaste dagarna har jag haft fördelen att sätta mig 

in i hur våra framtida arbetsplatser kanhända kommer att se ut.

Jag hör själv till dem som gärna skulle jobba mer digitalt, mer som freelance 

och med olika sorters jobb.

Jag tror inte att jobben i sig kommer att försvinna i samband med den digitala

revolutionen. Den vi de facto lever i redan nu. 

Men vi behöver nog alla ta oss en liten stund av nytänk om hur 

digitaliseringen kommer att påverka oss.

Oss, var och en! 

I eller utanför arbetslivet. Ung som gammal.

Digitaliseringen berör alla. 

Jag har skrivit om det innan, hur viktigt det är att efter bästa förmåga 

hänga med, utveckla sig, lära sig, vara nyfiken på teknik.

Det kan nästan hetta lite till i de diskussioner jag haft med blad annat nybakade 

eller blivande pensionärer och andra personer som suckar av välbehag över 

att NU behöver de inte längre ha något med datorer eller smarttelefoner

att göra. Bara att strunta i allt digitalt.

Det är bara det att den knappen finns inte längre...

Tekniken och digitaliseringen går framåt i en sådan takt nu att man blir yr.

Och faktum är att många kommer att bli desorienterade och risken för 

en uppdelning av samhället mellan de som hänger med och de som inte gör det är stor.

Någon sade åt mig vid något skede, att man kunde ju vänta med

digitaliseringen av "allt" tills de som nu är gamla dör bort. 

Det finns inte ett sådant scenario.

Tvärtom går utvecklingen fortare och fortare hela tiden.

Bra att dagens medelålders hänger med. Ens lite.

Redan nu har vi på något plan överskridit den punkt för människans 

förmåga att anpassa sig.

För tusen år sedan kunde ett förändringsskede ta hundra år, och människan hade inga som 

helst problem med att hänga med där.

Vid tiden för den förra stora revolutionen, industrialiseringen, ökade hastigheten

drastigt. Det som innan hade tagit ett sekel kom nu ner till ett par tre årtionden under vilken

tid teknologiska förändringar skapade en förändring. Bilen, flygplan.

Men människan hängde med. Man hinner enkelt smälta och lära sig

en hel del nytt på 20-30 år.

Idag, 2017, är motsvarande förändringsprocess nere i 5-7 år.

På bara några få år skall vi ta emot, lära oss, och kunna utnyttja 

motsvarande mängd ny teknologi som våra föräldrar eller

farföräldrar hade 25 år på sig att ta till sig.

Förvisso har vi blivit duktigare, och snabbare, på att anpassa oss.

Men vi har inte blivit snabba nog...och det är ett faktum. 

Känner att det är spännande att få leva och uppleva denna "revolution".

På gott - och på ont.

Såg idag en ruskigt bra dokumentär i ämnet, 

den hittar du HÄR

*

Just det ja, hann en stund ut med min digi-kamera och fånga lite vår på bild.

Det var äntligen lite varmare i dag.

Vi lever på hoppet.

Både gällande väder och digital utveckling.

ENVIS SOM F_N....

I snöslask plockade jag fram krukorna från källaren. Det kändes inte speciellt vårigt

om man skall vara riktigt ärlig! 

Det blir ju en vår, det kommer värme, och när den nu äntligen kommer så

kommer den att komma med buller och bång. 

Jag vet ju det. 

Men snöslask på krukorna ger nu bara inte så 

höga vårvibbar precis...

Tröstar mig med att scillornas blomning håller i sig i kylan.

På det sättet försöker man lite hålla modet uppe...ja, eller nåt.

Och förvisso fyller Finland 100 år i år,

men jag kunde tänka mig det blåvita temat lite annorlunda än såhär:

Men nu till den egentliga orsaken varför jag knölade mig ner i källaren för att plocka fram 

krukor från källaren mitt i snöslasket.

Minns ni dehär?

De sammetslena fröskidorna som jag hämtade med mig från Spanien i vintras.

De som stod och poxade på mitt köksbord och när alla frön poxat klart 

så samlade jag alla frön i en skål och lade dem i kylskåpet. 

Med en lapp på - inte ätbara - de är nämligen giftiga! 

Bara för säkerhets skull om hungriga män skulle få för sig att roffa runt där.

En vecka innan påsk så lade jag fröna i blöt och där fick de ligga ett par, tre dygn

innan jag pillade ner fröna i mylla.

Idag skolade jag om en del av plantorna. 

Man märker att blåregnet, Wisteria sinensis, minsann är en kraftigt växande klängare. 

Rötterna var redan e n o r m a och kraftiga på dessa små skott. 

Inser att de nog behöver flyttas över till störrre krukor än de här rätt så snart! 

Hoppas det då blivit såpass varmt därute att jag kan flytta ut dem på en gång.

De här är nämligen bara en liten, liten del av alla plantor som grodde.

Det börjar med andra ord bli lite dålig tillgång på fönsterplatser för dem alla.

Och något annat har jag inte ännu sått...

*

I skrivande stund kommer det en liten slask-skur igen.

Ja, ni har hört att våren är sen här på våra breddgrader?

Jasså, ni har det?! 

SEGASTE VÅREN - EVER....

Ja, nu har jag snart tjatat hål i huvudet på er alla med min längtan efter ett

litet anspråkslöst löfte om vår. Så där på riktigt vår! 

Vår som värme. Och icke-blåst.

Och icke-snö.

I morse såg det ut så här (bilden ovan) utanför mitt arbetsrum och 

nu vräker det ner hagel och regn om vart annat. 

Och så åskar det! 

Lite som om vädergudarna skulle städa upp i sitt skafferi och laga en

väderlekspizza av några rester från vintern. 

Man får ju hoppas att resterna tar slut så småningom.

Heh....sedan kunde jag konstatera att jag nog inte själv heller var så där

knivskarpt uppdaterad med hemmets pynt och inredning. 

Lite utan att jag hunnit märka så har det ju faktiskt gått ett 

par veckor sedan påsk, men glatt har jag fortfarande ägg 

drällandes lite här och där. 

Idag städade jag undan påskpyntet då 

och passade amtidigt på att putsa upp min kameraoptik

när jag nu ändå idag går här hemma och skrotar i en lindrig vårförkylning.

Skönt att märka att förkylningen nog inte riktigt orkar ta stryptag på en,

det känns redan som om den skulle ge vika. 

I trädgården börjar haren tappa päls. Jag förstår ju att den behållit vinterpälsen, sådant 

busväder som det varit därute i en månads tid nu,

Det i växtväg som startade växa i mars har stagnerat och stampat på stället.

Tulpanerna har inte vuxit en cm på en månad.

Tuplanerna ja....undrar om de får vara ifred för hararna....?

Och den här ja, hon är inte så ivrig på att hänga ute i det här vädret hon heller.

Idag leker vi riktiga soffpotatisar båda två. 

Tänder ljus och brasa och drar filten lite närmare om sig.

Sockor! Det måste man ha - en vår som denna.