…ibland kan jag längta efter detta alldeles enkla och banala i tillvaron
så det knyter sig i mellangärdet.
Så är det bara.
Av olika orsaker,
som jag inte tänker gå in på här på bloggen för allt det skulle ni inte orka läsa,
så har jag nog lite naggat i kanterna på min ork-reserv.
Det är ju bara så, men vilken tur att vi alla ändå har en ork-reserv att ta till.
Jag tror bara att man behöver vara väldigt lyhörd på sig själv när
man börjar gå in på den där reserv-orken.
Alltid behöver det inte vara så att det är en enda stor och jobbig sak som
får en ur ork-balansen.
Det kan vara så att det i livet finns många skikt som tidvis alla kräver att man ger
sitt allt åt dem alla, samtidigt, på en gång.
Och fast då en enda extra utmaning i sig inte skulle kännas någonstans, så
kan det bli för mycket då det sammanfaller att många skikt kräver mer av en
på en och samma gång.
Då kan det bli lite så där att man börjar tulla på reserven.
Det är lite så för mig just nu.
Ibland kan jag bli nästan lite avundsjuk på de där personerna som kan
agera ut sin frustration och stress och sitt illamående till allt och alla i sin omgivning.
Lite som att bara spy ut det och så landar några droppar spya på
var och en, men för en själv lättar det genast.
Men så finns det vi, som inte så lätt får för oss att spy vår stress över alla
som råkar befinna sig i närheten.
Vi håller det inom oss, men inte gör det oss mindre illamående för det.
Tvärtom. Desto längre tiden går, desto mer illa mår vi och desto mer sväljer vi vår
kväljande känsla.
Och ingen verkar se att vi blivit nerspydda. Av andra.
Jag är förvisso glad över dem som kan "spy av sig".
Det är bara väldigt jobbigt att vara den som fått rollen som slaskhink - också.
För ofta har de här "slaskhinkarna", vi, också egna problem att tampas med.
Och om man hör till dem som inte är sådär rysligt raska med att slänga sina
egna sopor i någon annans sophink, så blir det med tiden en hel del sopor att släpa på.
Och oftast orkar man ju, för att man vill hjälpa.
Så funkar ju de flesta av oss.
Man vänder och vrider på sig, man jämkar och böjer sig,
man flexar och fixar som en daggmask.
Och så en dag börjar man gå lite på rött, in på den där reserven.
Olika, många i sig rätt små händelser, har fått mig att närma mig den där
linjen då grönt övergår till rött.
Och jag är medveten om det. Tack och lov.
Har sett hur det gått för dem som inte dragit i bromsen i tid.
Alltid kan man ju inte dra i bromsen och ropa stopp.
Men då måste man försöka hitta något annat sätt att åtminstone sakta farten.
Det finns mycket i livet man helt enkelt inte kan välja bort.
Och så finns det sådant då man kan välja annorlunda.
Egentligen "borde" jag kanske ha suttit på en färja på Östersjön på väg till en födelsedagsfest som
jag i och för sig gärna hade gått på, men nu valde jag annorlunda.
För jag känner att jag går på rött.
På jobbet visade sig att det på grund av sjukdomsfall blev lite strul att få
alla tidtabeller att gå ihop. I en sekund, eller två, tänkte jag säga, som jag gjort tidigare,
att jag kan flytta på mina lediga dagar, innan jag knep ihop och valde annorlunda.
För jag känner att jag går på rött.
Och det är något man skall lystra till!
Så jag valde annorlunda och åkte ut till stugan.
Ensam till tystnaden och den där tillvaron där man kan andas djupt och innerligt.
Och tänka klart. Eller, nå, lite klarare i alla fall...
I frysen hittade jag en ensam pizza som med lite tonfiskpastej blev det en riktig gourmet-upplevelse.
Och ibland kan just det här mycket anspråkslösa, enkla, avskalade, simpla vara
precis det vad man jag behöver.
Det går inte tid, eller energi, till något annat än att bara ta vara på att vara.
För mig är, och har egentligen alltid varit, det där att få uppleva tystnad
och stillhet en riktig lyx.
Det kanske kan låta skittråkigt, och det är det kanske också för någon, men
själv tänker jag att det faktiskt är en ganska fin förmåga.
Det där att kunna uppleva att ha skittråkigt som något njutbart.
Korgen, kameran, kopplet och så gav vi oss iväg, hunden och jag.
Gick längs stranden och andades höst.
Vassen doftade inte så mycket längre, vikbottens förmultning hade tagit över doftförnimmelserna.
Jag kan inte tycka att det luktar illa. Det är så det skall lukta på hösten i viken.
Skarvar hade samlats i hundratal, gäss i tusental.
Jodå, havsörnen var kvar och seglade förbi i ett par omgångar.
Skäggdoppingsfamiljen är kvar i viken. Ungen, den enda, verkar vara lika stor som
föräldrarna, så snart drar de väl iväg också?
Några knipor visslade förbi.
(de var de som landade på första bilden)
Någonstans här känner jag hur lugnet tar över mitt inre.
Jag blir alltid lappad och omplåstrad här. Det är nästan lite magiskt.
Här kan inte stress få fäste i en, det är bara så.
Upp över klipporna och så in i skogen, en liten sväng bara.
Det började duggregna. Hunden springer av sig som bara hundra kan.
Och jag samlar svamp till en smarrig lunchsmörgås tills i morgon.
*
Jag känner mig kluven, eller som om jag befann mig mitt emellan två tillvaron.
Mitt hjärta är i ro men min hjärna har inte förstått att gå ner i varv än.
Kanske också det en orsak att lära sig att lyssna på hjärtat…?
För hjärtat tror jag säger tidigare till att det är dags för en paus än vad hjärnan gör.
Försöker ta modell av mina djur, katten och hunden.
I fyra dagar stannar jag här, fyra dagar att andas fritt och ta vara på stunderna
som de kommer och som de är.
Bara för att ladda upp, så man återigen är på grönt.
*
I skrivande stund är det bäcksvart utanför fönstren, brasan sprakar sakta, de sista vedträden
brinner ut. Katten ligger hopskrynklad i fotändan på min säng.
Hunden i en kringla i stolen här breved.
Regnet smattrar på taket och ljusen har brunnit ut.
Kanske kommer jag att åter börjar närma mig det gröna, sakta, så sakta.
Riktningen är i alla fall den rätta.
Må gott, och ta vara på varandra.. och er själva!
