I SOMMARHETTAN...

När det dallrar i luftlagren och det mesta levande kippar lite efter andan i hettan är det nog ändå bäst att bara njuta och ta för sig. Det här lär som sagt vara övergående. Redan i morgon skall det bli svalt på nytt säger prognosen. På sitt sätt är det nog helt okej, för min del. Det är roligare att resa runt när det inte är så där galet tokvarmt men... att det sedan utlovats nästan frost i Lappland på nätterna, och att vi tänkt övernatta i tält/bil blir ju riktigt intressant…

Idag hade jag en födelsedagsfest inprickad. Konvalescentens kusin fyller 60 och redan i våras bokades dagen. Festen skulle gå av stapeln ute på sommarstugan i Sibbo skärgård och med det här vädret så undrar man om något kan gå fel? Och det gör det knappast. 

Bara att jag stannar hemma, då. 

Ett gammalt spöke från tiden långt innan bloggen har lyft sitt rytande huvud och prickat in mig som sitt offer.

Redan några gånger under våren och försommaren har jag känt av det. Mitt monster. 

Men jag skall kanske gå tillbaka lite:

2006 på hösten drabbades jag av utmattningssyndrom för första gången. Jag bara totalt tappade orken och lusten och kände mest att jag gick på autopilot och det dessutom ute på gungande kärrmark. 

Det är en synnerligen skrämmande och obehaglig känsla. Att tappa allt det där som känns viktigt och bara ha en trötthet inom sig som suger ut det sista av inspiration och energi. 

Sedan dess har jag försökt vara lyhörd för att undvika att ramla dit igen. Har sett tillräckligt många som ramlat så mycket djupare och fått kämpa så för att ta sig tillbaka. Det är en lång väg. 

Jag vet.

Har väl känt lite varningsklockor under vintern och våren, men så tänkte jag att bara det blir semester så skall jag få mig nollad och uppvilad och allt det där. Det har gått sådär…Jo, jag har vilat men är inte utvilad. Långt ifrån. Och idag kom de första panikattackerna. När bröstet snör sig samman, det sticker och det gör ont att andas och hela själen liksom skrynklar ihop sig. Och så denna trötthet. 

Som är så mycket mer.

Än bara trötthet. 

Det är obehagligt, och säkert skrämmande när man känner det första gången. Nu vet jag vad det är, så jag känner mest bara sorg, lite matthet och en uppgiven inte-nu-igen-känsla. 

Jag som försökt så vara alert, försökt lyssna inåt och mota just denna Olle i grind. 

Och ändå åker jag dit. 

Ringer och avbokar min närvaro på festen. Men varför då, frågar man. Berättigat. 

Jag är ju okej - utåt sett. Och jag låter okej. Jag låter inte sjuk alls faktiskt. 

Jag orkar inte förklara utan säger bara att jag mår dåligt. För det gör man. Men orkar inte gå in på detaljerna. Hur förklarar man att man är trasig inombords när man oftast ändå är glad och öppen och helt "vanlig" utåt?  Eller inte ens trasig utan har bara så slut på batterierna att de inte klarar av att ta emot laddning mer? Att man mest känner att vid möten av människor har man inget att ge själv, och då blir mötet en belastning. Inte så att jag tycker det blir en belastning för mig, inta alls. Utan en belastning för dem man skall möta för att man känner sig så tom i sin egen output. Och det vill man slippa. Låta andra slippa. Det är så vi sakta försvinner från den sociala kartan, 

som utmattad känner vi att vi inget har att ge. Inget alls. 

För mig är det ett nederlag. Jag vet precis att det inte är så man skall tänka. Men jag gör. De flesta gör. 

Har så många intressanta projekt på kommande som kanske nu måste sättas på hyllan. 

Har ett jobb att återgå till om en vecka. Hade gärna återvänt utvilad och energisk. Nu gör jag inte det. 

Jag vet det redan nu. Återvänder jo, men inte utvilad…och det gör mig sorgsen.

Har panikattackerna en gång fått fotfäste är det inte så där bara att knipsa på fingrarna för att få dem bort. Det kräver jobb…och tid. På det sättet bra att jag varit med förr. Jag vet vad som väntar - och förväntas.

Hittills har jag total vägrat medicin. Velat klara mig själv på torra land. Förra gången lyckades det. Jag lägger en tilltro på att det går vägen även nu. Men man får se. Jag är äldre nu och visare, vilket ju är bra. 

Men jag är också kanske lite mer realist. Nu än då. 

Vi får se hur det går.

Går en lite småmelankolisk sväng i trädgården och ser till min glädje att potatisen blommar.

Man vet vad det betyder? Att det snart är dags att skörda även här.

Och må vara att själen är trött och slut för tillfället, men 

egen nypotatis finns det få saker som vinner.