OM KOKBÖCKER


 G L A D   P Å S K  
till alla er därute i slott och koja! 

Har skakat av mig min melankoli och har roat mig med att välja och vraka bland
bilder som skall komma till min kokbok. 

Snubblade över en favoritfoto som jag knäppt för några år sedan av 
en av påskens favoriter - pasha. 
Knåpade då ihop lite morötter av marsipan och smulade Oreo-kex till mylla. 
Blev liksom påsk och vår i samma efterrätt. 

Har nu röjt i alla mina urrivna och printade recept. Det har blivit några genom åren kan 
jag säga. Men skönt att gå igenom dem. Slängde en hel del. Maträtter som bara
varit en engångsföreteelse i mitt kök. 

Idag skall jag gå igenom några kokböcker som jag har här hemma och plocka
fram de där favoriterna från dem. 

En av mina absoluta favoriter under åren har varit - och är fortfarande -
Anna Bergenströms kokböcker. 

"Annas mat" (1991) och "Vinterns goda ting" (1995) är nog de mest tummade
kokböcker jag har. I synnerhets "Vinterns goda ting" ger mig 
härliga nostalgivibbar. Den är också mer än bara en kokbok. 

Jag har också en del andra böcker av duon Anna och Fanny B. 
"Det goda enkla" (2014), "Under valnötsträdet" (2006) och 
"Kärlek, oliver och timjan" (2001). 

De är alldeles galet vackra böcker, men av någon orsak har de mer blivit böcker som
jag bläddrar i för de vackra bildernas skull och för att insupa inspiration. 
Kanske var det då det började bli allt vanligare att googla fram recept? 
Tänk, jag minns inte! Och ändå var det alldeles nyss - eller? 

Hur som helst så märker jag att det lite börjat utkristallisera vad jag skall ha med
i min lilla kokbok. Jag kan ju inte ha med allt - skulle bli en sådan gigant, och ett
verkligt sammelsurium av husmanskost, medelhavsmat och asiatiskt. 

Just nu - det kan ju ändra - så lutar det lite åt husmanskost. Vardagsmat. 
Med tyngdpunkt på sådant som man tillreder efter årstid och som man tillreder 
kanske en eller ett par gånger i året. 
Med andra ord just så sällan att man kanske vill checka receptet
så där i stort i alla fall. 
Lite nostalgimat. Blandat med nyare favoriter. 

Kanske? Svårt att avväga...
... får fortsätta fundera. 

För att nu skall jag ta mig till köksregionen och göra något så ovanligt, 
för att vara jag, som att baka! Inget mindre än en citronpaj med
marängtäcke. Det om något är nostalgi för mig, för den minns jag som en
påskefterrätt då jag var barn - och det är hörni väldigt länge sedan det, heh! 


OLIK KÄNSLA AV ENSAMHET


Nu hände det sig att jag packade mitt pick och pack och återvände hem
från stugan. Även om jag älskar den lilla stugan på udden så denna gång
var det i ärlighetens namn bara ganska kallt, råfuktigt - och ensamt! 

Allt annat utom det sistnämnda var jag beredd på, men inte på att jag skulle
känna mig ensam. Det var nytt! 

Jag är ju rätt så introvert av mig och har hela livet trivts alldeles utmärkt 
i mitt eget sällskap, därför kändes ensamhetskänslan lite överraskande! 
När barnen var små, och man själv var uppe i det mest hetsiga livspusslet
med stressigt jobb och en fartfylld fritid så var det där att komma ut till stugan,
till havet, till skogen, till tystnaden som en lisa för själen. 
Plötsligt kunde jag andas djupt och lugnt. 

Under en tid innan jag blev utbränd på jobbet minns jag att det var
fantastiskt att få tillbringa en hel vecka ensam på stugan och bara hitta 
mig själv och mitt inre lugn igen. Hur jag då drömde om att sedan när barnen
inte bor hemma mer, sedan när tid finns, sedan när möjlighet finns, sedan skall
jag bara vara på stugan - hela tiden - från tidig vår till sen höst! 

Nu när sedan är här märker jag att jag saknar det inte alls
på det där nästan maniska sättet som jag gjorde då. 
Och framför allt så kände jag mig ensam. 
Det var inte alls magiskt att tassa upp på morgonen och gå ut för att kissa. 
Det var bara kallt. Fuktigt och kallt. 

Det var för tidigt för att pyssla i trädgården, det mesta var ännu fruset. 
Fruset och fult. Hjortarna hade bajsat på mina trädgårdsgångar. 

På spaljen för min clematis flagnar färgen, den ser inte alls så fin ut längre. 
Det är för kallt att måla, eller kanske jag borde såga bort den helt och hållet? 
Den har blivit lite skev också. Skev och sned och ja...ful. 
Jag hittar inte sågen, så jag går in. 

Skriver artikeln som jag lovat - långt före deadline - vilket är skönt.
Det går snabbt när jag väl sätter igång. Brasan hinner inte ens falna innan jag
blir klar. Bra flow där. Vad skall jag nu göra? 

Blir rastlös och känner mig ensam. 
Sätter på radion och babblar i telefon. 

Inser att jag vill hem. Vill inte stanna kvar. Inte nu, inte än. 

Kanske är det den långa vintern som ännu håller kvar sitt melankolitäcke på
mina axlar. Kanske är det vårens långsamma framfart med väldigt få
riktigt soliga dagar som matar min nedstämdhet och får mig att känna
den sortens ensamhet som jag inte alls är van att känna? 

Kommer hem och gubben undrar; 
- Är du hemma redan? 

- Jo, jag kände mig ensam, piper jag lite nedstämd. 

- Det var lite ensamt här också utan någon som snusade intill mig, svarar gubben med ett flin. 

VÄCKA EN SOMMARSTUGA


Det är den tiden på året igen. Spindelnäten skall sopas och 
mösskiten dammsugas. Dags att väcka upp stugan från sin vintersömn. 

Låter värre än det är, eller hur det brukar vara. I vanliga fall så har jag sällan mycket möss-
skit att städa upp efter vintern för jag är noga med att inte lämna något framme som ens 
skulle kunna tolkas som ätbart för mössen. 

Nu var det dessvärre så att i höstas så var det gubben och lillungen som var de sista på
stugan och om vi nu snällt utrycker det så är det en viss skillnad på noggrannheten i
att ställa undan allt ätbart mellan mig och resten av familjemedlemmarna...

Kan bara nämna att ett paket farinsocker, ett stort knäckepaket och en del annat
gött som blivit framme förser en hel bataljon möss med energi över en vinter. 
Här har det varit mössfest under vinterns mörka månader kan jag lova! 
 
Så ja, jag har städat mer mösskit än typ någonsin...
...och skall ta ett samtal med familjen. 
Lite frostvarning i rösten liksom. 



Skogsträdgården är på väg mot sin tredje växtperiod. 
Två vintrar ligger bakom och än ser man ju inte hur växterna överlevt.
Här i skogen intill havet är det rätt utmanande växtförhållanden men en av de största 
utmaningarna är ju nog hjortarna. För en ständig kamp mot dem genom att 
försöka välja växter som de ratar och rätt bra har det gått, trots allt. 

Endast idegranarna har blivit ätna in på bara grenen. Nu är ju idegranen en
av de få barrväxterna som kan skjuta nya barr direkt från grenarna, så plantorna
överlever nog men de ser ju onekligen smått taniga ut och fyller inte helt min 
sinnebild om en välmående, tät och stilig häck som vindskydd mot
kalla vindar från havet. Nix, det är mer som en luggsliten, gles hög med
nästan skalliga pinnar som spretar ur marken. 

Måste tänka om.

Däremot är jag riktigt nöjd över hur den här skuggiga, fuktiga skogsmiljön 
får krukorna att bli så där härligt mossiga - precis som jag vill att de skall se ut
här i skogsträdgården. Trots att våren knappt nått hit till udden så 
börjar jag lite fundera på sommarblommor.


Det är fortfarande tjockt istäcke på fjärden. Svanarna flyger förbi och 
vid måsskäret hördes några förvirrande skrän av måsarna som anlänt. 
När jag gick ut i morse flög ett gäng fåglar (kanske storskrakar, 
hann inte se så noga) skrämt iväg från stugtaket där de kanske övernattat?

Kanske värmde de sig i värmen från skorstenen? Knappast så, men en 
mysig tanke är det ju? Det är nämligen riktigt råkallt. Så som det nu alltid 
är på våren härute vid havet. Isen på havet kyler otroligt mycket fastän det i
skogen är nästan snöfritt redan. Våren tar sina steg lite mer försiktigt här ute. 



Det är kallt än. Minusgrader på nätterna, så vattnet kan inte kopplas på
än. Påsken verkar enligt senaste prognosen bli varmare än vad som tidigare utlovats
men det ser nog ut som om vi ändå firar påsken i stan. 
I år blir det faktiskt sönerna som skall stå för påskmiddagen och det skall ju bli skoj. 

Jag lovade leka påskhare i år igen och gömma påskäggen - det är en tradition som man
minsann inte växer ifrån så där bara  - och så fick jag efterrätten att tillreda på min lott. 

Men innan det skall jag hänga några dagar här på stugan, har några semesterdagar att ta ut. 
Bara vara och småpyssla med dittan och datten, fixa lite nya påskägg, skriva en artikel till en 
tidning, kratta gångarna rena från nedfallna kvistar, bränna upp gamla papper som inte 
längre behöver sparas (jo, jag har en papperförstörare hemma men den är så 
liten och trög och använder den egentligen bara till jobbrelaterat), promenera i skogen, välja ut
recept till mitt lilla kokboks-projekt, läsa böcker, mysa brasa. 
Inte göra något speciellt och ändå sådant som är viktigt för själen. 
Att jorda sig till stuglivet efter en lång vinter. 


 

DET FINNS PROJEKT - OCH SÅ FINNS DET EVIGHETSPROJEKT



Det är ganska exakt femton år sedan jag knäppte bilden ovan. 
Av en något blek bröddeg på jäsning. 
Det var i mars 2009 och jag minns inte om jag lade upp bilden 
här på bloggen, eller om jag bara tyckte att det var skoj att fota mat. 
Minns inte ens vad jag planerade, men någon gång då tänkte jag att det skulle
vara skoj att laga en "kokbok" med "mammas favoriter" att ge åt min 
förstfödde som då var på väg ut ur boet. 


Nu är det ju bara att medge att just det projektet verkar vara ett sådant där
evighetsprojekt. Min förstfödde fyller i år 35 år och är i mångt och mycket en 
bra bättre kock än jag. Så lite sent att ha honom som målgrupp för mitt projekt...heh! 

Men tanken på någon slags matbok har inte släppt mig. 
Och under årens lopp har det blivit en ansenlig mängd bilder på mat. 
Fotona från "early days" fyller kanske inte de krav på bildkvalitet som jag har idag, 
men det finns några riktigt fina som jag gärna skulle se i en matbok innehållande
just vår familjs favoriter. 



Antagligen kunde man redan 2009 googla en hel del recept, och i dagens läge
är det väl ganska sällan man faktiskt plockar fram en kokbok? 
Har någon ansenlig meter kokböcker i min bokhylla för att jag älskar att bläddra i dem. 
Vackra kokböcker och vackra trädgårdsböcker kan man inte vara utan! 

Nåjo, nu har jag i alla fall bestämt att ett evighetsprojekt skall bli ett projekt. 
Under det här året skall jag sammanställa en liten mat/kokbok åt familjen. 

Eftersom jag inte lever i den villfarelsen att en "mammas kokbok" skulle bli
speciellt tummad om jag gav sådan till de redan vuxna ungarna, så tänkte jag istället
fokusera på riktigt enkel mat. Sådan som vi ätit och äter då vi är på stugan. 
Det kunde samtidigt bli en liten bok i nostalgi och nostalgimat att bläddra i där på stugan. 

Gick nämligen igenom mitt bildarkiv och kunde konstatera att jag har några hundra
matbilder, endel kan man använda andra inte. Men de är ju inte till någon glädje 
där på en dammig hårdskiva. 

Sedan är det en annan femma att vissa bilder är hur snygga som helst, men 
jag har ingen aning längre vilken soppa det är frågan om, hahaha...

Men på den senaste bilden är det ett bröd som man kan baka utan att ens
ha annat än en skål och en träslev som verktyg. 
Bästa brödet att baka på stugan! Behövs inte ens knådas. 
Sådana recept liksom. I en snygg förpackning mellan två pärmar. 
Det skall bli årets projekt - med en deadline...😉

*

Och vet ni, jag har en arbetsdag kvar och så är det semester för den här tanten.
Hon tänker minsann dra ut till stugan och känna på det där enkla livet, den 
enkla maten. Och dessutom den mycket enkla tillvaron på alla sätt då det fortsättningsvis
är så kallt så vattnet inte kan kopplas. 



DISIGA DAGAR - OCH NÄTTER



Som jag skrev i ett inlägg här tidigare så har husbolaget där vi bor startat
upp med modernisering och uppdatering av våra hus. Det är bra, och kommer
att öka på både det praktiska och det estetiska. För att vara ärlig
så är våra hus fula som stryk, det går inte att förneka. Och en renovering av
fasaden och nya balkonger kanske inte får dem att bli stora skönheter i fortsättningen 
heller, men de blir i alla fall fräschare "fulingar". 

För tillfället arbetar man med att förse oss med jordvärme istället för fjärrvärme. 
Och det är en massa grävande och berg-borrande sex dagar i veckan, från 8 på morgonen
till 18 på kvällen. Så det är onekligen skönt att sent om sider ställa sig på balkongen 
och lyssna på tystnaden över sjön. Hörde, mer än såg, råddjuren gå längs strandlinjen. 
Skaren låter när deras klövar går igenom. Krasch, krasch. 
Ser ljusen på andra sidan sjön. Husen där. 
Till sommaren är de dolda bakom trädens grönska. 
En lugn förort inbäddad i klorofyll. 



Än är isen rätt tjock på sjön. Det känns långt till vår även om det varit plusgrader 
och nederbörden som kommit har varit vatten. På nätterna är det ändå oftast minusgrader. 
Ute på isen sitter det pimpelfiskare. Dem skall man hålla sig på god fot med. 
Dels för att de har koll på det här med isens tjocklek 
och så kan man ibland få med sig en firre. 
Färskare än så här blir nog inte dagens mat. Den mindre fisken på bilden
blev gäddans sista måltid innan den själv blev fångad. 
På den lilla fisken ser man hur otroligt effektiva en gäddas tänder är. 

Nä, nu skall jag sluta babbla här och gå och tillreda en riktig
barndomskassiker - ugnsgädda med äggsås. 
Det ni! 

Ha en skön lördagskväll!