LITTERATURENS DAG OCH KO-MOCKOR

 Idag firas det det Aleksis Kivi-dagen, eller den finska litteraturens dag. 

Egentligen känns det helt knasigt att tänka att den finska litteraturen faktiskt är väldigt ung. 

Man räknar med att just Aleksis Kivi lade grunden för den finskspråkiga litteraturen, främst

då med sitt verk Sju bröder som kom ut 1870. På svenska utkom den först 1919. 

Aleksis Kivi föddes 1834 och då han började skriva så fanns det alltså inte någon finskspråkig 

litterär tradition i Finland. Det fanns bara någon enstaka annan författare som skrev på finska. 

Det mesta som skrevs innan det var ju på svenska (eller latin) - under de nästan 600 år som Finland 

var en del av kungariket Sverige, och från 1809 gick ju Finland under namnet Storfurstendömet Finland 

och lydde under Ryssland fram till 1917 då vi blev självständiga. 

Aleksis Kivi dog förresten bara ett par år efter att den finska versionen av Sju bröder gavs ut, så

han fick nog aldrig erfara vilket storverk han i själva verket hade skrivit. 

Själv är jag totalt tvåspråkig. Brukar säga att då det gäller det mesta känner jag att jag

lutar mer år det svenska, jag lyssnar på svensk musik - känner knappt till några finska 

band eller artister. Jag har haft större delen av min arbetskarriär fördelen att kunna jobba

tvåspråkigt varpå svenska också fått vara mitt arbetsspråk. 

Men jag älskar det finska språket. 

Att läsa på finska är som att få tjugofem nyanser på samma sak. 

Där var svenskan, eller engelskan för den delen, har ett par ord för en och samma sak, 

kan finskan ha uppemot tio eller till och mer fler synonymer. 

Och alla märkliga, underliga böjningar av ord som också ger spännande skiftningar 

i språket. Allt det där som gör finskan till ett svårt språk att lära sig. 

Men till ett fantastiskt språk att läsa! 

Har funderat på vad det kan bero på att ett såpass ungt skriftspråk kan vara så

djupt och rikt? Man skulle tro att det var tvärtom? 

Finskan har ju, som alla språk, under gamla tider främst varit talat språk. 

Och då fanns säkert lokala uttal, benämningar, låt oss kalla det dialekter som 

gjorde att alla dessa olika utryck för samma sak levde kvar. När ett språk blir ett

skriftspråk så kanske det över tid sker en "förenkling" och en "sammansmältning" av

ord och uttryck som på sikt rationaliserar det skrivna ordet. 

Och den processen har kanske inte nått så långt ännu i det finska skriftspråket. 

I talspråket har det säkert skett snabbare. Som det gör i alla språk, skulle jag tro. 

Men nu skall jag försöka knyta ihop det här till fotona också. 

Perttu Immonen är en finsk författare och historieforskare (tror han är

utbildad psykolog också) som satt sig i backen på att skriva historieböcker

om den finska historien utgående från tre släkters öden. 

Han har gett ut två böcker "Rahvaan historia" och "Suomalainen historia" av vilka den första

handlar om allmogen sett ur dessa tre släkters synvinkel med början från slutet av 1400-talet

fram till början av 1800-talet. I den andra boken kan man följa samma släkter från början av 

den sk ryska tiden (1809) fram till nutid. 

Någon sade om böckerna att det här är det enda man behöver läsa för att förstå 

finsk historia, och det är mycket sagt. Tyvärr finns dessa böcker inte (än) på svenska. 

Jag älskar ju den svenska författaren Per Anders Fogelströms Stockholm-

skildringar som har lite samma upplägg, att följa släkter genom århundraden. 

Här är lite samma idé, men baserat på människor som levat. Båda böckerna

har ca 60 sidor (!) källförteckningar. Underbar läsning! 

Julklappstips för de som läser finska. Och gillar historia. 

*

Men ko-mockorna på bilden då? 

Vad sjutton är det? 

Där har jag tre ko-mockor på ett fat på paradplats på vardagsrumsbordet och jag inser

ju att om jag skulle få spontanbesök av någon så skulle de antagligen 

smått undra vad jag sysslar med.

Men det här är alltså tre stycken lökar av höstcyklamen. 

Planen var att jag skulle grävt ner dem i trädgården vid stugan, men 

eftersom jag är osäker på om jag åker dit mer i höst och kanske ännu 

mer osäker på om de skulle övervintra där så valde jag att försöka

driva dem i blom här hemma på fat. Har ingen aning om det 

lyckas eller inte. Får återkomma med det. 

Men höstcyklamen är alltså en liten cyklamen som blommar sent på 

hösten. Ganska mycket på gränsen att den kan övervintra på de

breddgrader där jag bor. En lök/knöl kan ge tio eller fler bedårande

små cyklamenklockor och bladen skall likan lite murgrönans (hedera på latin)

blad. Det är förresten därför höstcyklamen heter på latin 

'Cyclamen hederifolium'. 

Murgröna-bladen på fotot är dock fusk. Jag var och snodde några blad 

från murgrönan jag har på balkongen så att det inte bara och enbart

skulle vara tre ko-mockor på mitt fina fat.

Även om jag tror att de som den närmaste tiden kliver in i mitt vardagsrum

och ser mitt stilleben nog funderar lite om min estetiska läggning har

fått sig en allvarlig törn...

HÖSTKVÄLLAR ÄR VEMODET SÄLLAN LÅNGT BORTA

Det börjar helt klart bli kyligare nu, en kollega berättade att han skrapat frost från bilens vindruta. 

Själv njuter jag i vårt kalla sovrum och drar täcket bara lite tätare om mig och lyssnar

till asp- och björklövens prassel då vinden tar tag i grenarna. 

Somnar till ljudet av en regnskur. 

Har jag inget speciellt inbokat till kvällarna så har jag gärna satt mig en stund på balkongen

och läst en bok. Ett par dagar nu har det känts för kallt och jag har gett upp och gått in. 

Det känns lite vemodigt. Jag brukar inte känna så här på hösten, men i år gör jag det. 

Hösten är ju min årstid, skall det kännas så här? 

Brukar gilla när det blir liksom långsammare tempo i dagarna, när man känner

att man kan vila i dagarnas stilla lunk. Att det blir lite mindre kravlöst. 

Det där sista kanske mer är en kvarleva från mina år med stor och större trädgård,

att äntligen få lämna alla de sysslorna för i år. Då hade det känts skönt med senhöst. 

Nu är det ju inte så att jag saknar mina stora trädgårdar, verkligen inte.

Är mer än nöjd med den lilla jag skall ta hand om vid stugan, och njuter fullt ut av mitt 

stadsliv i lägenhet. Tänk, förresten, hur snabbt tiden går. 

Det blir redan vår tredje vinter här! 

Nu är det torsdag kväll, jag har tänt ljusen och krupit upp i soffhörnet. 

Gubben är på stugan för säsongens förhoppningsvis sista byggprojekt. 

Vi måste förnya trapporna ner till stranden för att de hade börjat murkna 

och ingen vill stiga igenom ett murket trappsteg, det är ett som är säkert. 

Men där är han, och det är tyst här hemma. Under arbetsdagen har 

jag ofta radion på, men stänger för det mesta av den när dagen är slut. 

Jag gillar tystnaden också. Kanske det är det som bidrar till vemodet ändå. 

Till höstvemodet. Det hörs inga fåglar utifrån, och gör det det så är det 

tran- eller gåsplogar på väg söderut. 

Talgoxarna dyker upp ibland och kollar in vad det finns på balkongen. 

Vår hackspett brukar hålla till i träden i närheten, även dess knackande

efter larver under barken låter smått vemodigt. Ett stilla ljud i

en allt mer tystnande natur. 

 

SLOW FOOD FESTIVAL

 

Efter en ovanligt seg efterdyning av magsjukan kände vi äntligen att det här med att tänka

på mat var en riktigt angenäm sak och styrde kosan till Fiskars bruk där det 

detta veckoslut är en slowfoodfestival. 

Vad är då en slowfoodfestival? 

Nå, kanske någon slags kombo av höstmarknad, närmatsmarknad, 

skördemarknad, viltmatmarknad...lite av att få fem för tre. 

Riktigt trevligt faktiskt. Inte för stort men ändå större än en lokal liten höstmarknad i närbyn. 

Och Fiskars är ju alltid fint att besöka. Gamla bruksmiljöer är ju det. 

Jag hade faktiskt kameran med men så lämnade jag den ändå i bilen. 

Gillar ju nog att fota situationsbilder men i och med att jag fått med hela familjen 

så ville jag hellre umgås än jaga fina bildvinklar. 

I det stora hela var marknaden absolut värt sitt besök, inget tal om annat, men

en liten reflektion som skorrade hittade jag nog. Heh.

Det var nämligen så att då jag frågade min äldre grabb om han vill hänga med 

- det är han som är kanske mest matintresserad av mina familjemedlemmar - 

så tyckte han genast att det skulle bli skoj, och i samma andetag så sade

han att man säkert kunde äta där på något asiatiskt snabbkök.

Jag hmmm:ade lite och sade att det här är en närmatsmarknad och att asiatisk

mat kanske inte känns så där "nära" rent geografiskt, men också mentalt på

det vad jag i alla fall associerar med närodlat. 

För mig är det inhemska grönsaker, fisk fiskat i närvattnen, kött 

- både vilt och från köttgårdar -

i närområdet. Oftast eko dessutom. 

- Jag tror inte du skall förvänta dig det, svarade jag honom. 

- Vi får väl se, fick jag till svar. 

Och mycket riktigt fanns där en bil som sålde thai-mat med en

stressad thailändska som langade matportioner i hiskeligt tempo

ut från den lilla luckan. Och kön var lång för att få sina vårrullar och

friterade hönsbitar - med ris. 

Nu har jag generellt absolut inget emot thaimat, tvärtom! 

Men tycker nog att de hör lika lite hemma på en närmatsmarknad som

lakritssnören och dammsugspåsar hör hemma på "gammeldags" julmarknader. 

Kanske är jag bara en hopplös nostalgisk romantiker.

*

Nu skall jag ändå gå och få till lite höstmat i det egna köket. 

Det blir en bolognese, en sådan där som får puttra i timmar på spisen. 

Det är så stor skillnad i smak! 

Så slow food när det är som bäst. 

ÄNNU LITE STUGBILDER

Det har hunnit bli torsdagkväll och min jobbvecka är så gott som klar. 

Skall bli skönt med en ledig fredag även om jag har ett möte och ett 

måste-ta-samtal inbokat. 

Vi har ju, gubben och jag, varit lite däckade av kräksjuka som inte riktigt

vill gå om. Alltså inte så att vi kräks längre, men vi märker att vi "har en mage" liksom. 

 Och det tar lite musten av en. Energinivån är långt från den vanliga. 

Så efter jobbet har det blivit att vila. Och det har kameran också fått göra - så 

därför lite bilder från förra weekenden på stugan. 

Däremot har jag läst en hel del nu om kvällarna vilket har varit 

väldigt skönt! I morgon hoppas jag ändå att jag har tid och ork att 

ta mig ut en sväng. Och ta kameran med. Får se hur det blir...

Det har varit underbart varmt även på kvällarna än. Inte nu kanske direkt 

sommarvarmt, men njuter massor av att sätta mig på balkongen en stund efter

arbetsdagen och läsa ett slag. Vi har kvällssol på balkongen och även om den 

nu inte direkt värmer längre så är det ändå skönt att sitta där i den fårskinnsbeklädda

korgstolen och låta sig flyta in i litteraturens underbara värld. 

Har alltså inte varit speciellt aktiv på fritiden denna vecka...

...men lite har jag ändå fått gjort! Inte mycket, som sagt, men

av mängden tomater som hade mognat - och inte mognat - i trädgården

fixade jag till två olika sorters tomatmarmelad. 

En av de gröna tomaterna och en av de röda. 

Fattar inte varför jag inte lagat tomatmarmelad innan? 

Av de gröna tomaterna brukar jag göra inlagda gröna tomater som 

ju är galet gott till kötträtter, men denna gång blev det marmelad.

Har bara smakat på dem då de ännu var varma och jisses vad gott det var! 

Nu längtar jag bara efter lite gott bröd och en ännu godare ost som kan få

gifta sig med marmeladen! 

Marmeladen jag gjorde av de röda tomaterna kanske jag sparar till julen?

Eller lite av den, så tomteröd som den är! 

Inkommande veckoslut skall jag ta mina (matglada) grabbar och åka på 

en slowfood-marknad. Det ser vi fram emot! 

SISTA STUGWEEKENDEN ?

Så där i princip stängde vi stugan för säsongen nu. 

I princip av den orsaken att gubben och grabbarna mina kommer att åka

dit om ett par veckor för att förnya trapporna ner till stranden. 

Åker jag med eller inte, det är lite öppet än. 

Men trädgården är klar för vintern. 

Det tycker jag är skönt. Allt det där utomhus är fixat. 

Krukorna tömda och tvättade i väntan på nästa vår. 

Det sista skördat, och lite nya lökar nedpåtade i jorden. 

När jag kom hem från resan hade jag ett gäng lökar som väntade

på mig i posten. Mest nyfiken på hur de kommer att se ut är Majlöken,

som jag inte haft i mina rabatter innan. På bilden ser den alldeles ljuvlig ut. 

Och idag när jag körde hem från stugan så lyssnade jag på podden 

RödaVitaRosen där de faktiskt tog upp just Majlök och sade att den 

är en sådan lök som återkommer år efter år, att den sprider sig. 

Och är den i verkligheten så fin som på bilden så får den gärna göra det!

I övrigt blev det mest lite narcisser som jag grävde ner. 

Inga nya tulpaner i år. De som blommade i våras får gärna återkomma

om det vill sig, men de kändes kanske lite för "yviga" för min smått sparsmakade

skogsträdgård så om de inte orkar ta ett år till så är det också okej. 

Jag kan i framtiden tänka mig ha ett gäng av dessa fladdriga primadonnor, 

men sparsammare än jag hade i år. 

I övrigt, gällande trädgården så har det mesta klarat sig bra.

Ena rosen fick ett angrepp att steklar vars larver satte igång att käka

upp bladen. Borde ha bytt ut jorden under busken för att bli av med

eventuella larver som övervintrar där, men där växer en så himla fin matta av 

gråtimjan så jag nämndes bara inte börja gräva upp där. 

Eller jag å jag...skulle ha varit att be gubben göra det. 

Kräksjukan (noro-viruset?) som kom på besök var av den mer

ilskna varianten och krävde sin tid av återhämtning, om man säger så. 

Han var det också som fick greppa grepen och ta upp den sista potatisen. 

Lite Rosamundor blev det. Med tyngdpunkt på lite. Och små. 

Bara att inse att platsen jag satte potatisen i år är alldeles för

skuggig och alldeles för lerig och alldeles för ointressant

för potatis att växa i. Bara att tänka om tills nästa år. 

Men det är ju så där som det är med trädgård. 

Det blir som det blir. 

I år var inget vidare år för vare sig luktärt eller dahlia. 

Inte heller tomat på friland. 

Men de flesta perenner som planterades i fjol har växt rejält till sig och

mår alldeles förfärligt bra. Så bra att jag nog redan nästa år får lova att 

dela på vissa för att det ite skall bli för tätt. 

Men det tar vi nästa år. När Majlöken blommar.