FROSSA OCH SNÖFALL

 Våren väntar på sig. 

I alla fall vad gäller temperaturen. 

Min lilla bok där jag plitar ner någon rad nu och då ger mig dock

fakta på hand att det de tre senaste åren varit nästan lika 

kyligt den här samma tid i maj. 

Så man glömmer! 

Hade någon frågat mig hade jag sagt att det minsann inte varit så

här kallt de senaste året. Den här våren är exceptionellt kall, 

hade jag svarat med pondus i rösten. 

Häromveckan städade jag min bil förresten. 

Det hör inte till mina favoritsysslor, inte på något sätt eller på något plan. 

Min färskaste kollega berättade under en gemensam lunch att han 

städar och dammsuger bilen minst en gång i veckan. 

Vi hittade inte så där spontant så mycket att tala om...

I övrigt verkar han vara en trevlig prick. 

Men ja, jag städade min bil. Den har en sådant där "lönnfack" under golvet i bakluckan

dit man kan stuva en määäängd grejer som man tror sig behöva i bilen, 

men som man nu ganska sällan egentligen behöver, men som ändå kan vara bra att ha. 

Som en liten snöspade. en extra borste. Sådana saker. 

Och så en massa annat, som tex tre stora paket med munskydd! 

Just nu känns det så avlägset att jag ens känt att det skulle vara 

lönt att köpa ekonomipack av munskydd. Än mindre tre sådana.

Och förvara dem i bilen. På något plan har jag nog lämnat

hela det där pandemi-tänket bakom mig. Det som ändå under några år var en så

stor del av vardagen, är nu väldigt avlägset på något vis. 

Människan går alltid vidare. Man glömmer. 

Det har som sagt varit kyliga dagar och här om dagen så satt jag och 

huttrade vid mitt arbetsbord. Gick efter en tröja. 

Händerna kändes kalla, fötterna likaså. 

Det måste vara vinden som gör att det känns så kallt, vi har stora

fönsterrutor som kyler. Men brrr...vad kallt det är! 

Borde ha gått till butiken, men hittade ett paket nudlar som

jag värmde åt mig och åt dem riktigt heta. Nu skulle jag väl ändå få varmt. 

Plockade filten från sängkammaren med mig till soffhörnet och kröp

ner under den. Fortfarande kändes det kallt. Kollade elementet, 

men det var precis lika varmt som vanligt. 

Märkligt. Gick på toa och fick syn på mig själv i spegeln. 

Var denna typ som såg ut som ett träsktroll med glansiga ögon 

verkligen jag? 

Först då insåg jag att jag kanske höll på att få feber, och det med besked. 

Så länge sedan senast att jag inte ens reagerade på att det är ju så här det känns! 

Feber - undrar om jag ens haft det på detta årtiondet? 

Kanske jag har det? Men så man glömmer! 

Flunsan fick mig i alla fall att lägga om mina planer för veckoslutet. 

Blir inget av det jag planerat. 

Men det är nu så som det är. Och skall man nu ligga

med frossa i soffan så kan det lika gärna maj-snöa därute. 

Med tiden kommer jag inte att minnas det heller 

som något viktigt. 

Och bra så! 

I VALBORGS SÄLLSKAP

Tänkte passa på att bjuda på en bildkavalkad

Valborg till ära. 

Lyssna på valfri manskör sjungande

"Längtan till landet"

(eller "Vintern rasat" som många känner den som)

Och ta dig genom bilderna nedan: 

Eller sjung själv: 

Vintern rasat ut bland våra fjällar

Drivans blommor smälta ned och dö

Himlen ler i vårens ljusa kvällar

Solen kysser liv i skog och sjö

Snart är sommarn här i purpurvågor

Guldbelagda, azurskiftande

Ligga ängarne i dagens lågor

Och i lunden dansa källorne

Snart är sommarn här i purpurvågor

Guldbelagda, azurskiftande

Ligga ängarne i dagens lågor

Och i lunden dansa källorne

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar

Ut till landet, ut till fåglarne

Att jag älskar dem, till björk och lindar

Sjö och berg, jag vill dem återse

Se dem än som i min barndoms stunder

Följa bäckens dans till klarnad sjö

Trastens sång i furuskogens lunder

Vattenfågelns lek kring fjärd och ö

Se dem än som i min barndoms stunder

Följa bäckens dans till klarnad sjö

Trastens sång i furuskogens lunder

Vattenfågelns lek kring fjärd och ö

GLAD VALBORG! 

OM ATT ÅLDRAS

 

Förmodligen är jag med någon form av ära och förståndet i behåll ute 

där på andra sidan klimakteriet. Har inte haft en vallning på 

år känns det som, och mens kan jag knappt stava till. 

Inte för att jag kunde det innan heller för varit hormonspiralare sedan länge. 

För säkert minst tio år sedan så minns jag hur jag över en middag talade med

min knappa tio år äldre väninna om hur jag ser fram emot att bli en tant.

- Nej, det vill du inte svarade hon.

- Jo, sade jag. Jag vill bli en sådan där Tasha Tudor-tant med en vacker trädgård. 

Nu har tio år gått och jag kunde vara en Tasha Tudor-tant, men jag är inte 

riktigt lika övertygad om det är det jag vill. 

Egentligen har jag inget emot att åldras. I synnerhet om man tänker vad alternativet är. 

Det skulle vara sorgligt. Det alternativet hoppas jag ligger en bra bit fram i tiden. 

Men hur åldras jag? 

Plötsligt märker jag att jag är äldst på jobbet. När hände det?

Jobbar i en liten organisation, så utbudet av lik-åldriga är något begränsat, 

men jag kan ändå inte riktigt förlika mig med tanken. 

Det var ju alldeles just som jag hörde till de där yngsta. 

Vad hände? 

Lyckligtvis har jag inte snubblat över någon åldersrasism eller så, 

mer sådant jag går och tänker för mig själv. 

Man vill ju inte stagnera även om jag inte känner någon större

längtan bakåt i tiden, eller så. 

Mer har jag reflekterat i det sköna om att känna förnöjsamhet.

Saker är bra som de är. 

Jag gillar att plocka fram de där samma krukorna varje vår, samma

julpynt till jul, inhandla samma växter, äta samma mat. 

Klä mig i likadana kläder som jag nu gjort i åratal och strunta

blanka godmorgon i om det är mode eller inte, om det är

passande eller inte. Bara det är skönt och liksom jag. 

Sådan jag varit de senaste par decennierna. 

Svarta tights. Kan man ens existera utan dem? 

Scrollade i instagram häromdagen när jag inget vettigt hade för mig. 

Förresten så upplever jag att jag alltmer ofta har stunder som på intet sätt

kan påstås innehålla något vettigt. 

Jo, var blev jag? Just det instagram. 

Jag såg en bild på en bekant och hon hade en scarf snurrat runt halsen på ett

så snyggt sätt, tyckte jag. 

Och så i nästa sekund insåg jag att så klär jag också alltid på mig scarfen.

Och hon och jag är ungefär likåldriga. Det är ju bara en liten petitess, 

en oviktig detalj, men jag reagerade på den. Någonstans stannar man

upp i det bekväma, liksom fastnar i det där man trivs och

struntar i att - avskyr lite ordet i det här sammanhanget men - förnya sig. 

Och då tänker jag förnya sig på det sättet som var naturligt när man var yngre. 

Man testade på klädstilar, hårfrisyrer, inredning, maträtter. 

Ibland för att försöka passa in i en miljö, kultur, klass dit man ville höra, 

men oftast också bara för att det var roligt. 

Och så en dag är allt bara bra. Man har slutat leta och ständigt sträcka sig vidare 

efter nåt nytt och den där förnöjsamheten lägger sig till ro i en. 

Ibland lägger den sig till ro i en tillsammans med ett och annat extra kilo som

också liksom bara uppenbarat sig från ingenstans. Men mer om det en annan gång...

Jag kan inte tycka att det är fel. Att välkomna en belåtenhet med

sig själv, även om det är bra långt från något perfekt. 

Däri ligger en ro. 

Jag kommer säkert att återkomma til detta tema, för att det är

aktuellt för mig - hahhaaa - men också för att jag tror att varje ålder

har en guldkant. Ibland måste man bara polera fram den lite mer. 

Som i mitt fall köpa samma pelargoner och iklä mig svarta tights. 

Och sluta färga håret för sjuhundrafemtioelfte gången.

Men mer om det - också - en annan gång. 

VÄXTRAPPORT EFTER VINTERN

Det var ju med smått hyperventilerande hjärtslag jag lämnade

den nyanlagda skogsträdgården vid stugan å sitt öde

över en vinter i riket där hjortarna huserar. 

Jag formligen dränkte växterna i Trico Garden, och alldeles klart 

är att medlet hjälpte! 

Nu när det smått börjat bli varmare så var det med 

små glädjeskutt i hjärttrakten som jag kollade in vad som 

övervintrat och överlevt i trädgården. 

Det mesta har faktiskt gjort det. Endast vitlöken hade ruttnat bort

under vinter. Smått märkligt, men jag kanske satte den för tidigt så den växte

för mycket på hösten? 

Men till min stora glädje verkar ramslöken trivas där i skogsbrynet. 

En annan som verkar trivas är vallmon. Den är en sort som heter 'Royal Wedding' 

och är alldeles knasigt vacker. 

En av mina absoluta favoritväxter, både i kruka och i rabatt är växter ur 

Hosta-släktet. Det enda negativa med dem är att de är riktiga sömntutor när det gäller att vakna till

på våren. Under många år har jag redan varit färdig att tömma krukan de stått i när 

i n g e t händer i krukorna. Men så...en dag är de spetsiga bladknopparna på väg upp genom 

mullen och ja...de är mina favoriter. 

Är också mycket förtjust i taklökar, Ibland kan de tycka lite skrutt av för blöta

vintrar och så har det skett på sina ställen även i år. 

Lite svinn får man tåla innan man hittar de optimala växtplatserna för varje växt. 

Jag var aningen för sen för att uppleva snödropparnas blomning, den var 

så gott som över när jag kom ut till stugan. 

Men på tal om att trivas. En växt jag gillar mycket är jordrevan, men den

verkar trivas lite för bra, så det blir att gallra den med hårdhandskarna senare i vår. 

Den kan bli riktigt invasiv, jag är medveten om det, så har haft den mest i bergsskrevor där den inte kan sprida sig hur långt som helst, men tydligen har en liten planta kommit med

till en av rabatterna när jag flyttat någon annan växt dit. 

Och ja...den tar galant över om man ger den lillfingret. 

Och så var det de där växterna som övervintrat i kruka i ett kallt utrymme

- men med naturligt ljus. 

Buxbomskloten ser fina ut, men de kan alltid bli lite svårflörtade när man tar ut dem. 

De är ju på gränsen av sin personliga nordliga överlevnadsgräns. 

Men so far so good. 

Så gjorde jag ett litet experiment. 

Är hemskt förtjust i gråtimjan. Och i rabatten övervintrar den ju fint, men 

tycker om att ha dem i kruka också. 

Lite så där minimalistiskt. 

De jag övervintrade inne i det kalla utrymmet har övervintrat fint - och snyggt. 

Men den testkruka jag hade lämnat ute - där hade över halva krukans gråtimjan-

plantor gett upp. Förmodligen är det den där regniga kalla januari som 

spelade in på ett förödande sätt. 

Vintrarna här i södra Finland kan ju vara så otroligt olika, så svårt att veta.

Det som funkar ett år, funkar inte ett annat. 

Så är det bara. 

Men det som ser ut att ha lyckats i kruka i år är tulpanerna. 

Fina, robusta blad - förhoppningsvis blir det också blomning - har

kikat upp ur mullen. Det är sorten 'Black Parrot' som 

förhoppningsvis skall blomma i denna kruka. 

Men nu skulle det behövas regn. När jag körde hem från stugan, 

längs små sandvägar så var skogen intill alldeles "mångrå" av allt vägdamm. 

Det var inte bättre ju närmare stan jag kom. Gatudammet har lagt sig

som en hinna över allt även där. Nu behövs regn. 

Regn och så värme och så exploderar all växtlighet. 

I år igen, som alla andra vårar. 

Och det är så himla härligt! 

*

I övrigt då?

I går plingade min telefon ett antal gånger om någon grej som jag

borde uppmärksamma, men eftersom jag 

inte ansåg mig ha något som jag borde uppmärksamma under veckoslutet så

lät jag den plinga på. Tjugo minuter i sju på kvällen insåg jag att jag inte vill 

lyssna på det där plinget hela kvällen - mycket lättare att ignorera det om man är utomhus - 

så jag måste nu ta och kolla vad det var som var så jä*la viktigt. 

Det var en biljett-tjänst som hade försökt påminna mig om att jag 

har biljetter till kvällens Grease-musikal. Och den börjar om...tjugo minuter. 

Shit! 

Jag hade beställt biljetterna för flera åååår sedan. Så kom coronan och föreställningen blev flyttad, 

och så flyttad igen och biljetterna med det. Och ja, jag hade missat detta totalt! 

Fick något snopet meddela åt min yngre son, det är vi som går på musikaler i vår familj, att 

nu gick det så att jag har biljetter till en musikal som började för typ tre minuter sedan. 

Han skrattade skitigt. Kanske kom det en lite svordom också? 

Men vi är fortfarande vänner...tror jag. 

 

PARBILDNING I ALLA VIKAR

 Det är nu det sker, det där viktiga som vi människor kanske har en förmåga att strö

lite romantiskt skimmer över, men som för djuren är årligen återkommande rutin. 

Usch, vad jag lät oromantisk nu, men det är ju bara så som det är. 

Det är ganska krasst egentligen, och minst sagt tuffa tag för att i år igen försvara sina revir.

Eller försöka vinna nya revir av något försvagat par. 

Vi har både sångsvan och knölsvanpar som patrullerar här på sjön. 

Knölsvanen har i alla fall en rival och har under flera dagar nu kunnat följa med deras

kraftmätningar. Tyvärr lite för långt borta för mitt objektiv. 

(På bilden ett sångsvanpar) 

Det är lätt att lära sig att skilja på ljudet mellan sång- och knölsvan.

Knölsvanens vingar låter när den flyger, medan sångsvanen trumpetar (sjunger???) 

medan de flyger (eller så är de tysta). Men när något låter som om det skulle med sina

sista krafter försöka flyga så är det en knölsvan. 

Har inte hunnit väldigt ivrigt följa med hemsjöns invånare, har mest bara blivit iakttagelser

från balkongen, men i varje fall finns här knipor, gräsänder och till och med

ett skäggindoppingpar - även om jag tror att de bara var "passing by" på väg vidare. 

I morgon bär det i alla fall ut till stugan. Gubben stack iväg redan för ett par dagar sedan, 

men jag valde att stanna hemma och jobba från ett bekvämt hemmakontor. 

Till sommaren blir det nog att flytta även jobbet ut till stugan. 

I morgon skall jag också få en ny kamera att testa över veckoslutet. 

Jag är kanske lite som ett barn på julafton även om jag vet att det

inte skall vara sååå stor skillnad till den kamera jag haft innan. 

Det är mest den jag haft ett år nu som jag inte är nöjd med och vill byta ut. 

Få se vad jag gillar den.