VÄXTRAPPORT EFTER VINTERN

Det var ju med smått hyperventilerande hjärtslag jag lämnade

den nyanlagda skogsträdgården vid stugan å sitt öde

över en vinter i riket där hjortarna huserar. 

Jag formligen dränkte växterna i Trico Garden, och alldeles klart 

är att medlet hjälpte! 

Nu när det smått börjat bli varmare så var det med 

små glädjeskutt i hjärttrakten som jag kollade in vad som 

övervintrat och överlevt i trädgården. 

Det mesta har faktiskt gjort det. Endast vitlöken hade ruttnat bort

under vinter. Smått märkligt, men jag kanske satte den för tidigt så den växte

för mycket på hösten? 

Men till min stora glädje verkar ramslöken trivas där i skogsbrynet. 

En annan som verkar trivas är vallmon. Den är en sort som heter 'Royal Wedding' 

och är alldeles knasigt vacker. 

En av mina absoluta favoritväxter, både i kruka och i rabatt är växter ur 

Hosta-släktet. Det enda negativa med dem är att de är riktiga sömntutor när det gäller att vakna till

på våren. Under många år har jag redan varit färdig att tömma krukan de stått i när 

i n g e t händer i krukorna. Men så...en dag är de spetsiga bladknopparna på väg upp genom 

mullen och ja...de är mina favoriter. 

Är också mycket förtjust i taklökar, Ibland kan de tycka lite skrutt av för blöta

vintrar och så har det skett på sina ställen även i år. 

Lite svinn får man tåla innan man hittar de optimala växtplatserna för varje växt. 

Jag var aningen för sen för att uppleva snödropparnas blomning, den var 

så gott som över när jag kom ut till stugan. 

Men på tal om att trivas. En växt jag gillar mycket är jordrevan, men den

verkar trivas lite för bra, så det blir att gallra den med hårdhandskarna senare i vår. 

Den kan bli riktigt invasiv, jag är medveten om det, så har haft den mest i bergsskrevor där den inte kan sprida sig hur långt som helst, men tydligen har en liten planta kommit med

till en av rabatterna när jag flyttat någon annan växt dit. 

Och ja...den tar galant över om man ger den lillfingret. 

Och så var det de där växterna som övervintrat i kruka i ett kallt utrymme

- men med naturligt ljus. 

Buxbomskloten ser fina ut, men de kan alltid bli lite svårflörtade när man tar ut dem. 

De är ju på gränsen av sin personliga nordliga överlevnadsgräns. 

Men so far so good. 

Så gjorde jag ett litet experiment. 

Är hemskt förtjust i gråtimjan. Och i rabatten övervintrar den ju fint, men 

tycker om att ha dem i kruka också. 

Lite så där minimalistiskt. 

De jag övervintrade inne i det kalla utrymmet har övervintrat fint - och snyggt. 

Men den testkruka jag hade lämnat ute - där hade över halva krukans gråtimjan-

plantor gett upp. Förmodligen är det den där regniga kalla januari som 

spelade in på ett förödande sätt. 

Vintrarna här i södra Finland kan ju vara så otroligt olika, så svårt att veta.

Det som funkar ett år, funkar inte ett annat. 

Så är det bara. 

Men det som ser ut att ha lyckats i kruka i år är tulpanerna. 

Fina, robusta blad - förhoppningsvis blir det också blomning - har

kikat upp ur mullen. Det är sorten 'Black Parrot' som 

förhoppningsvis skall blomma i denna kruka. 

Men nu skulle det behövas regn. När jag körde hem från stugan, 

längs små sandvägar så var skogen intill alldeles "mångrå" av allt vägdamm. 

Det var inte bättre ju närmare stan jag kom. Gatudammet har lagt sig

som en hinna över allt även där. Nu behövs regn. 

Regn och så värme och så exploderar all växtlighet. 

I år igen, som alla andra vårar. 

Och det är så himla härligt! 

*

I övrigt då?

I går plingade min telefon ett antal gånger om någon grej som jag

borde uppmärksamma, men eftersom jag 

inte ansåg mig ha något som jag borde uppmärksamma under veckoslutet så

lät jag den plinga på. Tjugo minuter i sju på kvällen insåg jag att jag inte vill 

lyssna på det där plinget hela kvällen - mycket lättare att ignorera det om man är utomhus - 

så jag måste nu ta och kolla vad det var som var så jä*la viktigt. 

Det var en biljett-tjänst som hade försökt påminna mig om att jag 

har biljetter till kvällens Grease-musikal. Och den börjar om...tjugo minuter. 

Shit! 

Jag hade beställt biljetterna för flera åååår sedan. Så kom coronan och föreställningen blev flyttad, 

och så flyttad igen och biljetterna med det. Och ja, jag hade missat detta totalt! 

Fick något snopet meddela åt min yngre son, det är vi som går på musikaler i vår familj, att 

nu gick det så att jag har biljetter till en musikal som började för typ tre minuter sedan. 

Han skrattade skitigt. Kanske kom det en lite svordom också? 

Men vi är fortfarande vänner...tror jag. 

 

PARBILDNING I ALLA VIKAR

 Det är nu det sker, det där viktiga som vi människor kanske har en förmåga att strö

lite romantiskt skimmer över, men som för djuren är årligen återkommande rutin. 

Usch, vad jag lät oromantisk nu, men det är ju bara så som det är. 

Det är ganska krasst egentligen, och minst sagt tuffa tag för att i år igen försvara sina revir.

Eller försöka vinna nya revir av något försvagat par. 

Vi har både sångsvan och knölsvanpar som patrullerar här på sjön. 

Knölsvanen har i alla fall en rival och har under flera dagar nu kunnat följa med deras

kraftmätningar. Tyvärr lite för långt borta för mitt objektiv. 

(På bilden ett sångsvanpar) 

Det är lätt att lära sig att skilja på ljudet mellan sång- och knölsvan.

Knölsvanens vingar låter när den flyger, medan sångsvanen trumpetar (sjunger???) 

medan de flyger (eller så är de tysta). Men när något låter som om det skulle med sina

sista krafter försöka flyga så är det en knölsvan. 

Har inte hunnit väldigt ivrigt följa med hemsjöns invånare, har mest bara blivit iakttagelser

från balkongen, men i varje fall finns här knipor, gräsänder och till och med

ett skäggindoppingpar - även om jag tror att de bara var "passing by" på väg vidare. 

I morgon bär det i alla fall ut till stugan. Gubben stack iväg redan för ett par dagar sedan, 

men jag valde att stanna hemma och jobba från ett bekvämt hemmakontor. 

Till sommaren blir det nog att flytta även jobbet ut till stugan. 

I morgon skall jag också få en ny kamera att testa över veckoslutet. 

Jag är kanske lite som ett barn på julafton även om jag vet att det

inte skall vara sååå stor skillnad till den kamera jag haft innan. 

Det är mest den jag haft ett år nu som jag inte är nöjd med och vill byta ut. 

Få se vad jag gillar den. 

KOLTRASTENS SÅNG

Har satt mig ute på balkongen, det har blivit eftermiddag och solen når snart min korgstol. 

Det är fortfarande kyligt, men så fort man nås av solstrålar så kommer värmen. 

Ändå saknar jag regnet.  Ja, ja...aldrig är man nöjd. 

Förra veckan kom det en liten liten regnskur och oj, oj, den doften!

Men det är nu inte bara doften som jag saknar, utan också 

naturen skulle må bra av lite regn. Det är faktiskt väldigt länge sedan det regnade. 

Senast det gjorde det var det i form av snö. 

Det varnas för gräsbränder i markerna, och känsliga ögon som mina

blir torra och sträva av allt gatudamm som än finns kvar. 

Skall jobba en vecka ännu, sedan har jag några dagar ledigt och skall 

åka ut till stugan för att öppna upp där. Längtar. 

Även om djurlivet här hemma "i stan" minsann bjuder på upplevelser så är det 

ändå ut till den "riktiga naturen" jag längtar. 

Häromdagen när jag satt och läste på balkongen (i kvällssolen) så 

hörde jag hur det krafsades i rabatten nedanför vår balkong. Smög mig upp för att 

kolla - trodde nog att det var koltrastar som krafsade, men minsann - stod där inte ett 

råddjur och käkade på nåt fräscht grönt. 

I går kväll såg jag hur en mårdhund hade lagt sig för att dåsa i kvällssolen. 

Också det alldeles intill vår balkong. Den lät sig snällt fotograferas. 

 

I morse hade en del av den redan isfria sjön fått en ny tunn isskorpa. 

Längs de smala stråk öppet vatten utkämpades tuffa strider mellan 

ett par svanhanar. Våren är inte enbart ljuv musik och parbildning. 

Det var hårda tag som gällde för att jaga iväg rivalen. 

Så pass häftigt gick det till att det skrämde iväg några harar som legat 

och tryckt intill stranden att ta till flykt över isen. 

Nu i kvällningen sjunger koltrasten för allt vad den kan och

hackspetten klättrar koncentrerad uppåt längs björkstammen i jakt på 

något ätbart. Själv har jag gjort mig en smörgås och tänkte avnjuta den

sittande i kvällssolen. Blunda och låta solvärmen sätta sig i pannan, på

kinderna. Dra ner den tjocka tröjans ärmar över de något kalla

händerna som börjat frysa medan jag skrivit detta inlägg. 

I morgon skall jag byta till sommardäck - också det ett vårtecken!

OM ATT SLÄPPA TAGET

Igår när jag vaknade låg jag en stund kvar i sängen och bara lyssnade på ljuden 

utifrån. Måsarna, sångsvanarna, duvorna, kniporna, talgoxarna, 

rödhakarna, trädkryparen och koltrasten. Alla var de där och sjöng in våren.

Var och en på sitt sätt. 

I sjön finns en syrepump som förser vattnet i vår sjö med syre, varje dag. Året runt. 

Det har gjort under för vattenkvaliteten i denna lilla sjö mitt i huvudstadsregionen. 

Det är där kring pumpen som de första öppetvatten-pölarna bildas nu på våren. 

Bilden till vänster tog jag kring klockan två på eftermiddagen då jag från mitt arbetsrums fönster

märkte att isen märkbart mörknat sedan morgonen. 

Till höger är hur det såg ut då jag slutade jobba vid fyra-snåret. 

Och idag är det mer öppet vatten än is. Dags för vintern att släppa taget. 

*

Jag har idag varit på en begravning. 

Han hade dött i ett akut sjukdomsanfall. Ingen hade sett det komma. 

Jag gillade honom. Det fanns en skön otvungenhet över honom som jag tyckte

om. Han var så där rejäl och utan krångligheter, som man kanske ibland

tänker att den finska mannen är. Inte så mycket ord, men med en inneboende

hjärtlighet som är genuin och äkta. 

Jag blir alldeles för emotionell på begravningar. Hade jag levt för länge sedan hade

jag säkert kunnat tjäna mitt levebröd som allmän gråterska. 

Det är något som berör mig på djupet - varenda gång. Och märkligt nog 

på något sätt olika från gång till gång. 

Som om min känsla inför varje enskild sorg är unik. Låter knasigt, men det är så det känns. 

Som om jag har ett eget - oftast tunt, ibland lite grövre - band att släppa taget om för att 

den sorg själen känner skall få bli till minnen att bevara. 

*

Det var en vacker begravning. De flesta begravningar är vackra. 

Sorgliga, men vackra. 

Efteråt, på minnestunden är stämningen ofta lättad och ganska uppsluppen

till och med. Precis som det skall vara - man har släppt taget. 

Sorgen finns naturligtvis kvar, och skall så få finnas, men där finns också 

en lättnad om att ett smärtsamt farväl är taget och man har släppt 

greppet om det där bandet man aldrig ville släppa. 

Men måste. 

För att gå vidare. 

*

Hemma senare på kvällen ser jag ut över sjön. 

Ytterligare isflak har sjunkit och försvunnit. Vattnet svallar än mer öppet. 

En ny vår är på kommande. Nytt liv spirar. 

Eller som prästen sade innan han gick från minnestunden; 

Han tackade för att fått vara med, men han hade ett dop som väntade. 

Livet. 

Det som kommer och går. Och som man har en rätt kort stund att förvalta. 

*

Vila i frid Lasse! 

 

PÅSK SCRIPTUM

 Vi är ju en familj som alla är lika glada i god mat. 

Många högtider är i vår värld samma som mathögtid. 

Och så får det vara. Varför liksom ändra på ett fungerande koncept, heh!

I år hade jag som någon form av tema att laga maträtter under påsken

som alla innehöll gult, orange och grönt i någon form. 

Blev dillstuvad potatis med gravad lax och ärter. 

En gul currykyckling med pasta, mango och  avocado. 

Och så "huvudmiddagen" då vi alla samlas runt bordet. 

Förrätt med halva ägg, avocadokräm, gravad lax och gul "rom"

och så en klassisk långkokgryta av lamm, ugnsbakad vitlök, gelé av mynta

 och potatismos. När jag tänker efter så har ofta påsken blivit en 

högtid då vi äter vinterns sista köttgryta eller annan "vintrig" mat.

Av någon orsak är vi alla mer intresserade av det salta. 

Det är sällan vi ids laga efterrätt eller något annat sött, 

men i årets gula tema passade ändå in en citronkaka som 

slinker ner även hos de flesta. 

Receptet är från kokboken Annas mat och har 

under åren blivit en favorit hos oss. 

Länk till receptet H Ä R

* 

Våren har idag (igen) tagit ett litet steg bakåt. 

Igår var det riktigt varmt och jag satt första gången ute på balkongen

och läste en bok i kvällssolen, såååå skönt! 

Men idag är det hård blåst och mulet. Isen på sjön har ändrat

färg från snövitt till något som påminner om stålgrått, eller egentligen -blått. 

Måsarna har anlänt och jag vaknar numera av deras skrän. 

Ett sångsvanpar flyger fram och tillbaka över sjön, trumpetande kanske lite upprört över att

isen ännu ligger kvar. Och kniporna flyger också visslande längs stranden. 

Kanske för att kolla in årets boplats. 

Fastän det är lite kallt än, så står vårens alla tecken där och bara väntar på

att få ge sig av i full galopp. 

Nu skall jag gå och kolla min bokashi-kompost som borde vara klar för att läggas ut i 

balkongkrukorna i väntan på sommarens invånare.