Ja, alltså...inte på det sättet. Det förstår ni juh?!?!!!
Med tanke på min ålder, som för tillfället mest förser
mig med varma vallningar och svettdroppar i pannan, så är
det inte förlossning av barn som jag talar om.
Tack och lov!
Nej, i mitt fall är det mera frågan om känslan som lite kunde likställas med
en förlossning när jag äntligen begrep att det bästa jag kan göra är att trycka
på enter och lämna in mitt examensarbete.
Känslan att ha krystat fram en jättebebis - i veckor - var påtaglig.
Nu är det bara att vänta på att få sin 'bebis' poängsatt - godkänd eller inte.
Den biten tar vi sedan när den dagen är.
*
Nu har jag äntligen landat ute i skogen, vid havet och skurat rent i
hela stugan efter mössens vilda vinterparty.
Passade samtidigt på att minimera grejerna i stugköket när jag nu
engång var igång med att plocka ner allt från hyllor och skåp.
Det var en verkligt skön känsla, nästan som en lättnad, att bara plocka
tillbaka dryga hälften av grejerna. Det yttepyttelilla köket kändes
plötsligt nästan rymligt med sina luftiga hyllor och halvtomma skåp.
Att inse med hur lite man klarar sig här ute på stugan får en
verkligen att fundera över mängden grejer man alldeles i onödan
har drällandes i sina skrymslen och skåp därhemma.
Nu när mina vårens projekt och studier som jag roar mig med utöver mitt vanliga
jobb är rodda i land, så skall jag nog ta itu med det här med att rensa
upp därhemma med nya tag igen.
Nästa weekend får bli en "ta-hand-om-hemmet-weekend" för sedan blir det några
helger då jag är på språng igen.
Men precis nu är jag här där solnedgångarna alltid är som allra vackrast,
tiden går lite långsammare och pulsen verkar slå i lite lugnare takt.
Och man kan andas lite djupare och för varje andetag få lite mer syre i sig.
Det är de vackraste av platser jag vet.
Och jag kanhända är bara en liten aning subjektiv i min åsikt.
Inte mycket - bara lite. Så lite att det knappt kan räknas.
