FÖRSTA JUNI OCH EU-VAL


Nu är det en dryg månad sedan vi flyttade permanent (undan renoveringen) till
stugan. Och vilken fin månad det varit! Jag som kanske då det ännu snöade kring
Valborg tänkte att det blir utmanande att bo på stugan kan bara tacka för sommar-
värmen och ta emot. Det känns som om det varit sommar ett bra tag - fast
egentligen är hela sommaren framför en. 

På bilden till vänster är förresten mitt distanskontorsfönster. Inte illa alls! 
Och tack vare att man kan öppna både dörr och fönster mot havet så har det varit svalt.
Ända tills igår. Då hade också brisen blivit ljummen och svalkade inte speciellt mycket. 

Nästa vecka skall det bli svalare, vilket nog är helt skönt. Regn kunde det komma också, 
men det ser inte ut som om det skulle ramla sådant över oss. 
Det har inte regnat sedan snön för en månad sedan. 



Vi var precis en sväng till byn och passade på att förhandslästa i EU-valet. 
Vanligtvis brukar jag rösta i de flesta val, men just EU-valen har inte inspirerat
mig så ofta till valurnorna under årens lopp. Men i år kändes det relevant.
Det är så mycket som känns svajigt i världen just nu, så att ge sin röst åt någon 
som man tycker verkar klok och delar samma värderingar känns viktigare än förr. 



Idag är det ännu tryckande hett. Gräsmattan vid torget var redan alldeles gulbrun av torka.
Så som den brukar se ut i slutet av sommaren...en märklig maj minsann! 

En som däremot gillar värmen verkar vara min klockranka. Här på bilden som är 
tagen för fem dagar sedan har den vuxit halvvägs upp på ställningen. 
I skrivande stund har den vuxit över ställningen redan. Fortsätter det så här så 
kommer den att klättra upp på taket innan frosten i höst tar den. 
Framför, i den mindre krukan, har jag Australisk pelargon som är
en vild och oförädlad pelargon-art. Den såg rent ut sagt för j*vlig ut i vintras,
bara ett trassel av torra grenar - trodde redan att det var tack och adjö för den - 
men icke! Där står den nu och lapar sol och värme och växer för varje dag, även den. 

Värmen har också gjort att det exploderat i rabatterna. Mitt växtval är
ganska sparsmakat för att passa ihop med den omgivande skogen och ett par av 
mina favoriter finns här. På översta bilden krollilja (i knopp) och så 
på den nedersta bilden jätterams. Där i mitten en sirlig allium vars fina
vita blommor vajar på långa smala stjälkar. Har nog glömt vilken allium det var
som jag petat ner...sådant händer, heh! 

Krolliljan verkar däremot trivas alldeles ypperligt i skogsträdgården, den har 
nämligen självsått sig på ett par ställen där jag vet med säkerhet att jag inte 
satt lökar. Det är det bästa med den lite vildare delen av trädgården, där skall de
växter som trivs få sprida sig som de vill. 

Däremot har den vintergröna, fina spetsbräken inte klarat vintern.
Någon enstaka ensam bräken orkar ta sig upp, men de flesta är bara bruna, torkade. 
De får ändå stå kvar där i rabatten, trots att de är döda så håller de emot ogräs.
Och nu när det är så galet varmt så vill jag ändå inte plantera något nytt. 
Väntar på att det blir svalare. Och kanske jag planterar först i höst? 

Men idag är det kalender-sommarens första dag och den skall 
vi njuta av. Skall gå och skära upp en mango. 
Sommarsmak!



 

KAMPEN MOT HJORTARNA


Hittills har jag varit överraskad över hur i fred den lilla skogsträdgården har fått
vara för hjortarna och råddjuren. Mest skada har de fått till stånd under vårvintern då
de tuggat i sig mina idegranar och betat av prydnadsgräset (det torra). Ändå är 
trädgården i ett område med mycket klövdjur. Kanske det att trädgården blivit lämnad
ifred beror på flera orsaker. Vi har ingen gräsmatta eller andra stora gröna saftiga ytor
som visuellt skulle locka dem? Har också försökt att välja växter som de inte gillar så mycket. 
Alla narcisser har fått vara ifred även då jag inte hunnit spraya dem med ämnet Trico Garden som
jag kanske tror mest på som den som gör min trädgård osmaklig för hjortarna. 

Men eftersom jag har en liten, liten odling av ätbart i några pallkragar så måste jag
för den grödan hitta på något annat. Vill ju verkligen inte spraya Trico Garden på det vi
själva skall äta. Osäker på om det är skadligt att äta, men det smakar ju pyton...

(har fått en lätt dusch av det på mina läppar då jag sprayade en blåsig dag. 
Slickade sedan i tankarna läpparna och fy tusan så det smakar illa. 
Och smaken sitter i...yäk!) 


Men nåt måste hittas på för odlingslådorna. Jo, jag kan täcka in dem 
med någon form av duk förstås, men det ser inte så skoj ut och är
ganska pillrigt när man skall gallra eller rensa. 

Så jag kom på ett litet experiment som jag tänkte pröva mig på. 
Offrade ett dynvar som jag rev i matt-trase-breda remsor. 

(rivit matt-trasor till trasmattor har jag gjort någon gång som barn, 
så mindes hur man gjorde det. Lite barndomsnostalgi på köpet - heh!)

Blandade en rätt stark lösning av Trico Garden och vatten och lätt remsorna 
dra åt sig av "smaken". 



Sedan fäste jag dessa remsor på de där ställningarna som jag har till
mina odlingslådor och som man kan ha till diverse andra skydd. 
Bara det att de är så vingliga så att ha ett nät över funkar....sådär. 
Testat nämligen. 

Det ser förvisso lite spooky ut med mina fladdrande svarta tygbitar men
om det håller hjortarna borta från min spenat och mina morötter mm. så 
är det den slags skyddsåtgärd också "mitt estetiska jag" faktiskt kan leva med. 

Har hört om människor som hängt upp gamla CD-skivor eller annat glittrigt
och rasslande för att skrämma bort hjortarna. Lär inte funka speciellt bra. 
Dessutom är det i ärlighetens namn ganska fult om man skall glo på det alla dagar.
Tror inte heller att mina tygslamsor i sig skrämmer någon hjort, men om de 
kanske avsöndrar någon odör/smak som inte tilltalar dem? 
Kanske jag då får hålla salladen för mig själv? 

Återstår att se om det funkar. Tidigare år har de minsann varit och
nafsat på mina odlingar även om de tack vare Trico Garden verkat lämna 
resten av växtligheten i fred. 

(Och som sagt, jag gör inte samarbete med någon, så tips för enskilda produkter
är bara för att jag genuint tycker att de är bra och funkar för sitt ändamål). 
Tjatigt, jag vet, men nämner det nu ändå.

Det om det - nu skall jag gå och ställa mig i köket och se om det skulle
bli någon middag idag i detta lilla hushåll. 

Tjilivipp till nästa gång! 



 

TROPISKA NÄTTER I MAJ?



På morgonnatten vaknade jag av att det var rejält kvalmigt. Även om dagarna
varit underbart varma så har vårens kyla satt in så fort solen lagt sig.
Det har varit härligt svalt om nätterna. Men nu var det annorlunda. 
Vred och vände mig en stund innan jag insåg att jag egentligen lika gärna
kunde gå ut och kissa, hade i går kväll suttit och hällt i mig muggvis med te
då lillungen stack sig en sväng till stugan. 
Dessutom har jag i år märkt att om jag vaknar på morgonnatten så har jag
lite svårt att somna om i och med att det är så knasigt ljust. 
Det är nytt för mig. Jag brukar sova som en stock fast världen skulle rasa utanför. 

Morgonen ljusnade redan bakom skogen. Vi har solnedgång, men anar bara
soluppgången. Ett tunt dis låg over morgonen, som en slöja. 
När jag kom in märkte jag att det är betydligt svalare och mörkare i nedre
våningen så jag kröp ner i soffan och drog en filt över mig. 
Sov gott, men antagligen ganska lätt för jag drömde en hel del. 

Vaknade mitt i en dröm där jag hade fixat mig hur fin som helst för att gå på fest, 
men märkte utanför festplatsen att håret var både skitigt och oborstat. 
Kände mig klibbig och varm i håret även så där i vaket tillstånd. 
Klev upp, satte på kaffet, tog en dusch innan jag satte mig på verandan
med kaffe och bulle. 


Bulle ja. Jag minns faktiskt inte när jag senast hade bakat bullar. 
Inte kom någon i min familj ihåg det heller. Heh! 
Men nu blev det av. Märkte att jag inte ens har ett decilitermått i köket här på stugan,
så jag fick ta den lilla glasburken med lock som jag brukar laga salladsdressing i. 
Märkte att den hade mått på sidan. 2,5 dl stor är den. En sådan där gammaldags, vacker
grej som jag hittat på loppis. Har en på en halvliter hemma som är från mitt barndomshem. 
Förr fanns det så mycket vackert i köken. 
Därför häller jag alltid upp mjölken i en kanna, eller som här på stugan i en glasflaska. 
Totalt onödigt, jag vet, men en liten detalj jag njuter av på mitt frukost bord varje dag. 

En delorsak till att jag satte igång med bulla-bak var faktiskt en annan ljudbok som 
jag börjat lyssna på. Det är en triologi från tiden av andra världskriget. Berättar om en ung tjej
som kommer till Stockholm och börjar som hembiträde. Böckerna är skrivna av Katarina
Widholm och heter 'Räkna hjärtslag', 'Värma händer' och 'Käraste vänner'. 

Helt underbar skildring av den tiden. Och det bakas i boken med en så 
levande beskrivning att jag började längta efter nybakade bullar...

Kan hända att böckerna tilltalar mig extra för min mamma var ungefär lika gammal som 
bokens Betty. Min mamma jobbade aldrig som hembiträde, men kom från landet till
Helsingfors just innan kriget bröt ut för att studera maskinskrivning. Hon fick bo
hos en avlägsen släkting i Ulrikasborgs stadsdel just i en sådan där pigkammare som 
beskrivs i boken, mot att hon gick ut med familjens ålderstigna hund 
och höll den lika ålderstigna änkan sällskap på kvällarna. 
Kanske man i dagens läge skulle kalla det att vara någons närvårdare? 

Har ju hört mängder av berättelser som min mamma berättat om hennes ungdomstid i
krigets Helsingfors. En tung och jobbig tid förstås, men ändå fanns där
alltid med någon slags ungdomens levnadsglada hopp. 

Det som måste finnas för att livet skall kunna gå vidare. 


Under bryggan vår går livet också vidare. 
Ladusvalorna har anlänt och det finns väl få ljud som så hör sommaren
till som svalornas tjatter? Vi lät bygga en alldeles för stor och alldeles för dyr
brygga för något år sedan, men både jag och gubben gläds något oerhört
över att svalorna tagit bryggan till sin boplats och vi kan njuta av deras närvaro. 

Eller som gubben sade häromdagen: 

- När jag blir gammal och gaggig och måste surras fast någonstans så
jag inte irrar omkring så gör det så att jag kan se på svalorna. 

Det lovade jag. 


 

EN GÅNG MÖTTE JAG EN SÅDAN MAN


Mitt förhållande till ljudböcker är aningen problematiskt. 
Gillar tanken med att kunna göra annat medan jag serveras litteratur, 
men det är väldigt sällan en ljudbok lyckas fängsla mig på samma
sätt som en bok jag läser själv. 

Men nu har jag lyssnat på en strålande bok. 
Alldeles trollbunden har jag lyssnat den med bara några pauser. 
Det är så mycket som jag gillar i boken. Språket, 
platserna och människorna. Jag sugs in berättelsen, jag är i berättelsen. 

Det underlättar förstås att jag varit på de platser som beskrivs i boken. 
Platser som fängslade mig med sin skönhet, med sin karghet. Där jag kan 
tänka mig att allt det magiska bor. Där man blir jordad på ett sätt som jag aldrig 
upplevt någon annanstans. Kanske har jag levt i ett annat liv där? 


Jag talar om boken 'Kniven i elden' av Ingeborg Arvola

Händelserna börjar i nordostligaste Finland men flyter sedan över 
gränsen till Norge mot Varangerfjorden. 
När jag för något år sedan körde till Varanger valde jag vägen via Neiden, 
Sevettijärventie heter den, och den är så vacker, mytisk rentav. 

I boken lever vi i andra hälften av 1800-talet, men vyerna är än idag de samma. 
Jag behöver bara blunda för att föreställa mig hur naturen ser ut.
Och ofta vill jag blunda när jag lyssnar på boken. Blunda och riktigt 
kliva in i berättelsen. Jag ser människorna där. Lever med i resan, i 
öden, i kärleken och inte minst i passionen. En gång mötte jag en sådan man
som bokens Mikko. En man som har snällhet, klokhet, lugn, men också den 
otämjda vilda passionen i sig. Han drog mig till sig som en magnet. Det 
var helt omöjligt att motstå. Han fanns inuti mig fast vi hade tiotals meter 
mellan oss. Jag tänkte ofta att det måste synas, märkas, vara så uppenbart.
Begäret och längtan. 

Det blev aldrig riktigt något mer mellan oss än några passionerande kyssar
stulna en kall vinterkväll - en kväll vacker som ett julkort. 
Men med alldeles för mycket människor omkring. 
Senare stulna samtal, stulna blickar, stulna beröringar som var nästan fysiskt 
outhärdliga för att det inte gick att få mer. 

Kanske hade det kunnat bli kärlek, vad vet jag? 


Innerst inne ville vi kanske inte söndra det som fanns, 
kanske vi till och med blev lite rädda för den starka passionen?
Skulle elden vi kände bränna sönder oss i längden? 

En attraktion som ändå inte gick helt att motstå. 
Så stark var den. 

Just den känslan beskrivs så fantastiskt bra i boken. 
Det där att man möter en som man bara vill vara en med - på alla plan. 
Men också förhållandet till sina barn. De små, och de som redan är nästan
vuxna och plötsligt ser på en med andra ögon. Och som man själv behöver lära 
sig att möta. Ens barn som vuxnar till sig. 
Om att ge och kunna ta emot hjälp. Om kunskap som man ärvt, 
om tro och om mystik. Och om natur, om att överleva. 

Oj, boken har så mycket! 


Men! 

Jag tänker att om man inte alls känner till hur man förr levde i Sápmi (Sameland) 
eller känner till skolternas, kvänernas och de i området levande övriga folkens historia
så ger boken mer utbyte om man läser på innan man läser eller lyssnar. 

Vad kan jag mer säga? 
En strålande bok som väckte en längtan till en magisk plats på jorden.
Som fick gamla, och nästan bortglömda, minnen att vakna till liv. 

Och så är det här bara första delen av en planerad triologi. 
Bara att vänta - och längta. 

(Fotona är från min resa till Varanger 2019)

 

ETT HALVÅR I EN KOMOCKAS LIV

 


Det fanns en tid i mitt liv då "flyttlasset" till stugan bestod av hundar och katter, ungar 
(något år kajor och någon svala som behövde växa till sig). 
I år har jag packat med mig ganska mycket mer för tiden här skall ju
bli längre än vanligt. Känns nästan lite hisnande att jag skall vara här nu
mer eller mindre nonstop tills det blir höst på allvar. 
I bästa fall nästan ett halvår! 

På tal om halvår så kommer jag att tänka på min "komocka", 
höstcyklamen-knölen som jag lade på ett fat senaste oktober.
Vattnade lite och i november började den blomma! 
Tänkte att om den orkar blomma till jul så är det bra. 
Men...där blommar den än. Ett halvår senare. 

Klart jag tog den med mig. En "komocka" som klarat vintern och 
konstant skjutit ut nya blommor genom alla mörka vintermånader 
skall behandlas som en prinsessa! 

Nu ser jag att det också börjar växa ut små blad.
En magisk växt! 


En annan magisk växt är scillan. Bland de första lökarna jag petade ner i 
skogsträdgården var just scillor. Till min glädje har de redan på bara ett par år
spridit sig. Likaså har de blå scillorna som jag tog med mig från min senaste trädgård. 
Växter bär på minnen. Som bara man själv vet. Som en slags gemensam hemlighet. 
Den vita scillan och jag har ett gemensam förflutet, den blå scillan och jag har också 
något gemensamt - fast inte samma som den vita. Vid valet av växter vi väljer
till våra trädgårdar planterar vi också ibland in minnen. Gäller inte för alla växter, 
många växter blir bara som flyktiga bekanta, men för en del blir det som ett 
slagt känsloband som finns där och upprätthåller ett minne. 

Tror att jag sent kommer att glömma min "komocka" - den som tog mig 
genom vintern 2023-2024, vintern som kändes oändligt lång. 

I övrigt kan jag nämna - så där ur naturiakttagarens synvinkel att jag har
glädjande mycket bin som vaknat ur sin vintersömn i år. Och humlor likaså. 
Har lyckats identifiera flera olika humlearter vilket är riktigt skoj. 
Stugan är ju ganska kargt beläget - där mellan skog och hav - båda två rätt
utmanande biotoper så varje tecken på naturens egna mångfald gör mig glad. 

Varje övervintrande bi jag hjälper ut från stugan under våren gör mig
glad i själen. Varje liten humla likaså. 

Vi bestämde ju oss för att låta skogen häromkring vara, bli en 
vildskog - och med tiden en gammelskog. Det tar dock tid. 
Det har varit ett viktigt beslut för oss. Naturens mångfald är så
mycket mer värd för oss än de slantar vi kunde få ut ur skogen. 

Någonstans i närheten häckar ett hackspett-par. Dagligen ser jag 
dem båda, eller den ena, i närområdet. Vi delar också något. Vi delar
en liten skog som är vår lilla värld. Lite längre bort hör jag spillkråkan. 
Och mindre hackspetten som kommer och lite försynt hackar på tallgrenarna. 
Där hackspettarna trivs, där kommer det också att finnas boplatser för de
allt mer fåtaliga mesar som inte riktigt förstår sig på holkar utan vill ha just gamla
hackspettbon till sina små. Utan gamla, murknande träd, inga hackspettar, utan 
hackspettar inga tofsmesar och svartmesar. 

Till näst skall jag ta er med på en liten promenad i vår gammelskog. 

*

Nu skall jag dock gå och lägga mig - tidig uppstigning i morgon!