EN LIVFÖRSÄKRING

Så tiden går! 

Det var en sommardag för snart tjugo år sedan som en ex-kollega och vän ringde till mig och frågade om jag skulle vara intresserad att var med och starta upp ett nytt försäkringskontor. Visserligen hade jag en bakgrund inom finansbranschen, men den var inte helt uppdaterad eftersom jag i många år jobbar inom floristik och inredning. Men jo, det blev så att jag ramlade in i försäkringsbranschen och där är jag än. 

I en bransch som ständigt är i förvandling. Men så har det kanske alltid varit. I bransch som bransch? 

Men till saken. Klockan. En gammal livförsäkring.

På 1920-talet började försäkringsbolag Verdandi (numera pensionsbolaget Veritas) med den här formen av livförsäkring. En sparklocka. Eller ett sparur. Mig veterligen är Verdandi det enda bolaget i Finland som hade dessa sparklockor, medan, om jag förstått saken rätt, så hade vissa sparbanker i de övriga Nordiska länderna också dessa i sin repertoar. 

Man fick (köpte?) alltså en klocka som fungerade på det sättet att man lade in en peng i "spargrishålet" upp på klockan. Tekniken i klockan var sådan att den gick en viss tid innan man behövde fylla på med en slant. Glömde man, eller hade man inte råd, att sätta in en peng stannade klockan. 

Bak på den här klockan syns att den har stämpeln Verdandi och i botten en lapp om att den fungerar med finska mark. En mark i veckan, och klockan går. Tyvärr har den här klockan under årens lopp tappat sina "vingar" så man skulle kunna dra upp den. Det behövde man alltså göra även om man matat dem med en mark. 

Någonstans läste jag att sparklockan skulle vara uppfunnen i Åbo, och med tanke på att Verdandi har sitt huvudkontor där så skulle det vara logiskt att just det bolaget började med sparklockan, men jag tillåter mig tvivla på den uppgiften. Bara att lappen i botten är på tyska och att sparklockan var såpass mycket mer vanlig i bla Sverige gör att jag inte helt köper den informationen. 

Med jämna mellanrum kom försäkringstjänstemannen och tömde klockan på slantar. Bak fanns en luckan som tjänstemannen öppnade. Genom den samma luckan kunde man, om man hade råd, betala in en överlopps-premie. Endel nämner att låspinnen skulle ha varit låst, men det lär inte stämma, utan försäkringsmannen (det var nog mest män på den tiden) körde med sigill. 

Någonstans läste jag att premien för en livförsäkring skulle varit 50 mark/ år. Det kunde stämma, eftersom vi ju har 52 veckor i året och klockan, enligt källor, gick en vecka på en slant. Och så hade man kanske två "amorteringsfria" månader per år. Lite som man än idag kan bli erbjuden om man tar en kortkredit - eller hur. 

Mycket har ändrat, mycket är samma - fast i annan skepnad. 

Hur mycket ersättningsbeloppet sedan var den dagen man - eller kvinna - föll från pinnen, det känner jag inte till. Inte heller hur man hade tänkt ut vem som var den försäkrade. Familjefadern? Eller Mor i stugan? Och hur var det om något av barnen dog? Betalade man ut en ersättning även då? 

Någon som vet? 

 

EN KOLSÄNKA I BADRUMMET

Det var på vårvintern 2016 som jag fick en förfrågan att vara med på trädgårdsmässan i Helsingfors och förevisa ett annorlunda, då ganska nytt, sätt att kompostera. Eftersom det också för mig var nytt så ville jag testa hur det funkar, men vi levde kallaste januari och att göra något utomhus var uteslutet. Så jag testade på att göra jord av våra matrester inomhus. Och det funkade ju hur bra som helst! Lagom till mässan i mars hade jag blivit övertygad och kunde med egna erfarenheter i bagaget säga att det här funkar. 

Aj, vad då? Nå Bokashi! Sedan dess har jag gjort jordförbättring och näring till både jord och växter av allt bioavfall i vår familj. 

Numera är det sätt att ta till vara sitt bioavfall inte längre nytt och underligt så tänker inte gå in på processen desto mer. Det kan man googla :). 

Innan vi flyttade till lägenhet var det ett par saker som jag tänkte att jag kommer att sakna. Att kunna mata fåglarna utanför fönstret och att ha egen kompostjord. Hela sommaren hade jag ju min Bokashi igång på stugan, och eftersom bostadsbolaget har ett biokärl så förde vi vårt bioavfall dit då vi var i stan. Men så vid något skede på senhösten tänkte att nej så sjutton plåtar heller tänker jag avstå från mitt dyrbara bio-guld. Så nu gör jag egen jord hemma - i badrummet! 

 

Som med all kompostering så samlar man sitt bioavfall i ett kärl i köket. Jag har väl under åren använt allt från snygga blomkrukor till diverse andra kippor och koppor. Första gången jag faktiskt köpt en bytta för ändamålet (nu minns jag inte varifrån) men den är av bambu och har plats för ett biokol-filter i locket. I vanliga fall så fylls det lilla kärlet så snabbt att det inte hinner börja lukta och flyttas då över i den stora Bokashi-hinken (ingen bild - googla ;)). Men filtret lär skall hålla eventuella otrevliga odörer borta. Om det fungerar? Jag vet verkligen inte, för som sagt tycker inte att det hinner börja lukta ändå. 

Och på tal om lukt, så är det ju också en fördel med Bokashi. Använder man bara tillräckligt med strö - och ser till att ströet inte är överårigt så luktar inte avfallet i Bokashi-hinken heller, eller det är mest en syrlig "doft". Lakvattnet som rinner ner i nedre delen av Bokashihinken doftar ju inte rosor precis, om man säger så och här i lägenheten lägger jag en hel del hushållspapper och servetter med bland bioavfallet så det suger upp en hel del av fukten som bildas under processen. På stugan gör jag det inte (bränner upp hushållspapper och sådant där, vilket jag inte kan göra här i stan) och dessutom använder jag lakvattnet där till att gödselvattna växterna. Utomhus då. 

Bokashi fungerar ju så att efter att man fyllt den ena Bokashi-hinken så påbörjar man att fylla på den andra och då får hink 1 vila i rumstemperatur den tid det tar att fylla på hink 2. Hos oss tar det ett par, tre veckor. När hink 2 är full tömmer man hink ett alternativt direkt ute i jorden och täcker med mer jord, eller i en pallkrage och täcker med jord i väntan på att använda komposten i ett senare skede. 

Men vad jag nu gjort är en liten "jordstation/kompost" i badrummet. 

Det är en låda på hjul (bra tips!) på 70x35x40 cm som jag varvar som en lasagne med jord på botten, så bokashi, så jord så det täcker och så håller man på tills det är fullt. 

I motsats till processen som sker i Bokashi-hinkarna som skall ske i så syre-fattig miljö som möjligt så är det bra att - låt oss kalla det komposten - får lite syre i detta skede, så jag har valt att hålla locket lite på glänt. En bekant brukar borra små hål i överkanten på sina lådor, men det är smaksak. Dessutom lägger jag ett lager tidningspapper i botten innan jag börjar fylla på, mest för att den suger upp eventuell överlopps fukt. Som jord använder jag billigaste trädgårdsjord på stor påse som jag hittade i höstas. 

Tanken är att jag skall ha ett par sådana lådor färdig bokashi-mylla i vår att ta med mig till landet. För jag kommer att behöva jordförbättra den beställda myllan som "jag-nämner-inga-namn" i stor iver utan att konsultera mig beställde i höstas.......

Återkommer till detta när vår är. 

P.s Varför jag kallar det en kolsänka? Förståsigpåarna säger att Bokashi-kompostering i större grad än annan sorts kompostering binder kol och kväve tillbaka i jorden då inga växthusgaser "smiter" upp i luften som ju ändå sker vid traditionell kompostering. Ingen kan väl kalla min kolsänka stor och betydlig, men jag myser lite när jag tassar till toa och klappar om den. I vår blir det godis i krukor och rabatter! 

EN GAMMAL KENWOOD

 

Egentligen borde man baka mer. Eller man och man, jag borde baka mer. Finns inget så gott som ugnsvarmt nybakat bröd! Och egentligen är det ju inte svårt alls och inte tar de sådan tid heller. 

Finns liksom inte så många bortförklaringar som man kan ta till. Om man inte räknar med att jag har en barnslig avsky för att få deg under naglarna - och för att avhjälpa det kan man ju ha en hushållsassistent. Så jag plockade fram min gamla Kenwood som landat hos mig efter att min mamma gick bort. Assistenten  har nog inte behövt anstränga sig i mitt kök, men den hade onekligen något årtionde på nacken. Och någon gång kommer slutet emot. 

När jag startade den så började den hoppa och skutta som ett vilt föl, bra att sladden satt fast i väggen, annars hade jag fått springa efter den längs lägenheten! Och eftersom en del av attiraljerna som man kan koppla till assistenten redan gått sönder var detta nog en sista dödskamp för den gamla Kenwooden. 

Rask som jag kan vara ibland så googlade jag snabbt in vad en ny kostar och när jag hittade en med 40 % rabatt så kastade jag mig över enter-tangenten och skakade fram bankkortet. Följande dag kunde jag avhämta den i butiken. 

När jag kom för att hämta hem min nya assistent, så var killen i kassan vänlig nog att erbjuda sig att bära ut den till bilen. Först tänkte jag att de nya grå stråna i min kalufs minsann verkar väcka en artighet i de yngre personerna, fast nog skulle jag nu orka med en hushållsassistent. Men så fortsatte killen: 

- Det här är ju en lite större variant, än den du hade innan. 

Jag hade alltså lämnat in den gamla till elgrunkornas begravningsplats i samma butik. 

Jaha, vad då större? Men det är säkert bara lådan, tänkte jag och seglade ut genom dörren med killen i kölvattnet. Väl hemma insåg jag att det nog inte bara var lådan som var större...Jag hade tydligen missat de där XL-bokstäverna. 

Så nu har jag en assistent som har en degkrok som man kunde blanda cement med om man tittar till grovleken och en degbunk som kan svälja minst dubbelt större degar än de jag gjort innan. 

Med andra ord, nu skall det bakas i detta hushåll! Med en assistent som är både tystare och dessutom står på stället medan den arbetar. 

ETT NYTT ÅR

 Vi har inga speciella planer för att fira in det nya året. Jo, lite god mat skall det förstås bli. Och skumpa. Gubben har haft en seg förkylning (ingen corona) som inte vill riktigt släppa och jag är inte heller riktigt sådär på klackarna i taket-humör. 

Så det är riktigt skönt att sitta här en stund och gå i tankarna igenom året som gått. Det har varit händelserikt även om det känns att det inte egentligen "hänt" så mycket. Ens omgivning har nog blivit så mycket snävare pga denna Covid19. 

Jag fick idag min tredje vaccination mot det eländiga viruset. Kanske vi så småningom slipper det och kan återgå till något mer normal vardag. Fast han som stack sprutan i mig flinade när jag steg upp och gick: 

- Ses sen vid fjärde sprutan. 

- Är det så, frågade jag. 

- Med största sannolikhet, svarade han. Men det är kanske ändå ett mindre besvär att bli vaccinerad än att insjukna. 

Har inte mycket för vaccinationsvägrarna och så är jag så in i h*l*e*et trött på andningsmaskerna. Jag vill bara slippa dem! För evigt! 

Men året som gått ja, det skulle jag ju skriva om. 

I JANUARI hände inte så mycket. Hade en del på jobbet, före och efter årskiftet där är vår hetsigaste tid, men annars var jag mest uttråkad och rastlös. Det var mycket funderingar kring corona och hur året skulle bli. Hade - och har - extra sköra människor i min närhet som gör att jag nog är än mer försiktig. I januari fördes också diskussioner och förhandlingar om Bokullas - min mans hemgård - försäljning. 

Under FEBRUARI blev det klart att gården skulle få en ny ägare och efter hundra år som bondgård, bli något helt annat. Vi, som av praktiska skäl, hade bott på gården de senaste åren, var plötsligt i läge att söka efter ett nytt boende åt oss. Båda våra grabbar som även de tillfälligt hyst in sig på gården fick börja leta nytt boende. Även om omställningen var stor så var det med en enorm lättnad köpebreven skrevs på. Relativt snabbt hittade vi också vårt nya boende - som vi stormtrivs i. 

I MARS påbörjas tömningen av alla miljoooooner skrymslen och vrår som vi och andra förvarat de mest märkliga grejer i. På stallvinden fanns en liten stuga (!) från mitt barndomshem. Snyggt i bitar och delar, men som jag aldrig hittat en plats att uppföra den på. Även övrig släkt har gärna fyllt stallvindar och källare när utrymme funnits. Men nu skulle det tömmas. Aldrig har jag varit så glad att jag aldrig varit någon vrålsamlare som denna vår...

När APRIL kommer blir det att mer och mer vara på stugan. Och nu då vi vet att vi blivit med "stadsvåning" så kommer vi att kunna vara mer på stugan då inga krav finns att ta hand om hus och trädgård där vi bor permanent. Det blir att planera en liten skogsträdgård, eller en skärgårdsträdgård, vet inte vilkendera jag skall kalla den. Blir ju lite av båda. Med tyngdpunkt på lite! 

I MAJ måste vi föra min älskade hund, Aida,  till veterinären för den sista sprutan. Saknaden är så stor. Det är så tomt, samtidigt säger mitt sunda förnuft att nu i all flytt- och byggkaos är det inte läge där en ny hund. Och även om jag haft djur alltid är det plötsligt också ganska skönt att vara helt "ansvarslös". Inga djur, vuxna barn, inga barnbarn. Bara jag å gubben, å han är rätt så självgående ;). 

Den första JUNI flyttar jag in i vår lägenhet. Gubben stannar kvar ännu en månad på Bokulla och sköter det praktiska. Strax innan midsommar slår sommarhettan till och närheten till en simstrand oberoende om vi är hemma i vår lägenhet eller på stugan känns fantastiskt skönt. Nya lägenheten håller hettan utanför relativt bra, så jag fortsätter jobba hemifrån, som jag gjort i 15 månader nu. 

JULI var visst het och torr. Intressant hur snabbt man ändå glömmer. Skriver ivrigt om regniga svala dagar där i slutet av juli. Jobbar tydligen en hel del i juli och pendlar mellan hem och stuga. Skulle annars jobba från stugan, men är min brors egenvårdare och han klarar sig inte mer än någon dag utan hjälp, trots att han har hemvård och så. Och jag vill ju finnas nära till hands. Han är nu i terminalvård, men hemma så länge det går, vilket jag är glad för! 

Semester blev det i AUGUSTI då jag och lillungen hyrde en campingbil och snurrade runt med den i norra Finland i en dryg vecka. Samtidigt kom snickarna och byggde upp vår nya lilla sovstuga som också kommer att vara mitt kontor de dagar jag kan jobba från stugan. Lite terrasser kom till, och några planteringsbäddar grävdes för att nästa år fyllas av växter. Släkten hade en gemensam kräftskiva hos oss på stugan. Lyckad och alla njöt medan den varma natten omfamnade oss. 

SEPTEMBER går i invanda spår. Till helgen till stugan och jobb på hemmakontoret däremellan. Inget speciellt händer, men efter ganska intensiva månader med tömning av Bokulla och flytt är det skönt med en månad då inte så mycket händer. 

I OKTOBER kommer den första frosten. Åker på några små utfärder för att lufta kameran. Något jag knappt hunnit - eller ens haft lust med - under året som gått. Det har funnits så mycket annat. Fyndar lite växter på höstrea, men försöker hålla mig och hålla mig till den plan jag tänkt ut för skärgårds-skogs-trädgården. Den lilla. 

Där i NOVEMBER är det mycket som känns som innan corona. Åker över till Stockholm, och på båten är det nästan ingen som använder mask. I Stockholm är det ingen som använder det. Går på julmarknad på Zetas handelsträdgård och njuter av allt det vackra. 

DECEMBER kom med vinterkyla och vackert frost på träden. Även november var i år ovanligt solig och fin. Likaså december. All slask lyste med sin frånvaro ända till mellandagarna då temperaturerna steg närmare 0-strecket och vägarna blev fula och bruna. Isen på sjön utanför vår lägenhet blev tidigt tjock i och med att det var så kallt och ingen snö. Dagligen är nu skrinnare, skidare, hundrastare ute och går på isen. Själv har jag fått den insikten att med stora fönster och en sjö som med sitt vita är som en enorm reflexduk kommer det mycket naturljus in. Julen firades hos oss, med ungarna och äldre sonens flickvän. Henne som han friade till bara ett par dagar innan nyårsafton. Så nu har vi fästfolk i familjen. Heh.

 Love is in the air. Låt det så förbli. För alla och envar. Hela nästa året. 

Gott Nytt År 2022! 

JULENS HÖJDPUNKT

 Redan några år har jag reflekterat över det där med att jag inte egentligen alls är så väldigt förtjust i just julafton. Adventstiden är alldeles underbar, likaså juldagarna och mellandagarna då julen får tona ut. Men just julafton har jag lite märkligt ambivalenta känslor inför. 

Kanske för att det på sitt sätt ändå är kopplat med en hel del stress och man vill ju bjuda på det bästa till de bästa. Och även om vårt julfirande skalats ner en hel del efter att vi nu är i ett livsskede med bara vuxna runt julbordet, och mängden rätter som skall tillredas och minskat, så sitter någon märklig julstress kvar i mig som ett muskelminne i huvudet. 

Alla min jular under hela mitt liv har varit fina och det har aldrig funnits något som skulle söndra idyllen mer än att någon kanske någon gång har fått en tassig julklapp, och ändå är jag ganska lättad när julaftonen är över. Tvivlar på att jag är den enda som känner så här, men det är kanske inte är så att man står och hojtar om det heller. Och visst njuter jag av att se hur alla de mina har det bra och myser. Och visst blir jag glad när någon klapp får det att lysa upp i ansiktet och visst känns det härligt när vi rings följande dag och jag får höra hur fint och gott och mysigt det var. Ändå tar det en bra bit in på juldagen innan jag känner att jag liksom slappnar av i axlarna. 

Jag kan inte ens skylla på att det skulle finnas några måsten som man inte skulle kunna rucka på. Till exempel valde vi i år bort nästan all traditionell julmat och körde hjortfilé istället. Faktiskt lika juligt för det. I år hade vi inte heller så mycket julrim som vi brukar för dels är min yngre grabb urusel på att rimma, han gillar inte det alls, och det är ju inte så skoj om alla andra har fyndiga rim, men han inte riktigt får till det. Och så hade vi äldre sonens flickvän vid julbordet i år och hon talar inte svenska så då blir det ju så att hon missar en del. Så ja, en del av rimmen skalades av i år. 

Istället hade vi en riktigt rolig julklappslek. Som faktiskt alla gillade. Det är nog en lek som passar bäst då det inte finns barn med som kan bli ledsna om någon annan får fler, eller till och med alla paket. Men vi vuxna hade hjärtligt roligt. Så här går den till: 

Alla köper 1-3 paket för en max summa på tex 10 €. Eller vad man nu vill bestämma för summa. Som en vink om man är många runt bordet så funkar det bättre med ett paket per person, men är man som vi, lite färre, så är det roligare med lite fler paket än deltagare. 

Så behövs en tärning. 

Man lägger alla de inpaketerade paketen i en hög på bordet. Och så börjar man i tur och ordning slå tärningen. Vi har en sådan regel att yngsta börjar. Slår man 1 eller 6 så får man välja ett paket från högen. När alla paket är "utdelade" så sätter man en timer på 10 minuter om man är många, 5 minuter om man är få. Så får man slå tärningen igen och om man slår 1 eller 6 så får man nu "stjäla" ett paket av någon annan.  När tiden gått ut öppnar alla sina paket. Endel kan nu ha fler paket, någon annan får bara se på. När paketen är öppnade så sätter man igen timern på. För fler personer 5 minuter för färre personer 2 minuter. Och nu slår man med tärningen igen och - som tidigare - slår man 1 eller 6 så får man nu "stjäla" ett öppnat paket från någon annan. Riktigt skoj spel. Där man också kan lite taktikera genom att vara supersnabb om man vill ha något paket och kanske inte fullt så snabb om man själv råkar sitta med ett paket som man inte vill bli av med. 

Så det kanske kom sig så att det kom en ny tradition till våra jular. Den tillför i alla fall ingen stress, heh. Annat än att man skall se till att man har en tärning hemma.