ÖPPNA LANDSKAP


Jag bär nog alltid inom mig en längtan att "bara dra" som jag skrev om i mitt förra inlägg, men också en längtan till öppna vyer, att kunna se långt. Stundvis är längtan till dessa starkare än ibland. 
Här i veckan hade jag en sådan där förfärlig saknad efter öppna landskap, säkert påverkad av min längtan att resa iväg någonstans. Ge mig av. 
En bekant till mig tipsade redan i somras om ett naturskyddsområde i östra Helsingfors som jag faktiskt aldrig besökt förr! 

Här finns en låååång sandstrand som säkert är alldeles proppfull på sommaren av soldyrkare och ystra barnfamiljer och eftersom jag är mer lagd åt det meditativa hållet då jag tar mig ut i naturen så har platsen blivit obesökt tills nu. 
Den här gången kunde jag inte gå ner till sandstranden i och med att jag hade hunden med mig. Hundar är inte så välkomna dit. Helt förståeligt. 



 
Men till all tur går det en trevlig stig runt hela udden så strand och öppna vyer får man även om man med hund måste undvika just simstranden. Kallvik är en sandås som formades under istiden för mer än 10 000 år sedan. Egentligen finns här två olika naturskyddsråden. Stranden och så sandåsen med sin tallskog. 


På området finns kvar en del sommarvillor från förra seklets början. Då var detta rena rama landsbygden, förstås. Innan andra världskriget tog man sig ut hit till villan med ångbåt från Helsingfors centrum. Idag tar man metron. 
Området här på Kallvik var bland de första som började ta emot sommargäster i och med att Helsingfors började växa som stad. Redan i medlet av 1800-talet flyttade stadsbor ut "till landet" och hyrde då ofta ett torp av någon fiskare. Man säger att bland de som hyrde sig ett torp här ute fanns en viss Alexis Stenvall. Han som senare blev känd som Aleksis Kivi. 

Den 10 oktober firas Aleksis Kivi dagen som också är den finska litteraturens dag. 


Här är det inte många steg för att ta sig ett morgondopp i havet. 
Under den mest populära sommarvilla-perioden, i början av 1900-talet, kunde man på våren av ångbåtsbolagen hyra en egen ångbåt så man fick sitt bohag transporterat från stan till villan. Och så på hösten tillbaka. 
Att ångbåtstrafiken i Helsingfors skärgård så abrupt tog slut efter andra världskriget berodde på att största delen av ångbåtarna som trafikerade måste upplåtas till Sovjetunionen som krigsskadestånd.


Lämnar stranden och går också en sväng längs åsen. Det finns stigar och spångar hit och dit att välja mellan. En vardag är det glest med andra människor. När jag närmar mig parkeringen kommer en gråhårig herre susande med sin cykel, han saktar in vid mig och undrar om jag vet var caféet finns någonstans.
- Ingen aning, svarar jag. Jag är här för första gången! 
- Jag med, hojtar han till svar. Och jag har ändå bott i Helsingfors i hela mitt liv! 

Så kan det gå. Det kan finnas små pärlor till ställen nästan rakt framför näsan på en. Dröjer bara ett tag innan man upptäcker dem! 

OLIDLIG RES-KLÅDA


 Som introvert har jag ju inga som helst problem med att inte fysiskt ränna runt och träffa folk, så på det sättet har det här med Corona inte påverkat mig speciellt mycket. 

Jag trivs också alldeles ypperligt med att jobba på distans. Och på grund av personer i riskgruppen som jag har i släkten vill jag också hålla möjligast mycket avstånd till ja....lite allt och alla. 

Men jag börjar sakna att bara sätta mig i bilen och styra iväg någonstans dit näsan pekar. Bara dra. 

Det har varit ett alldeles underbart höstväder och jag längtar mig sönder ut i naturen, men när man bor som jag i huvudstadsregionen så är alla de nära utflyktsmålen alldeles smockfulla av människor nu och jag vill inte ständigt ha människor omkring mig - inte i skogen. Och det har inget med coronapandemin att göra. Jag vill helst redan då jag parkerar bilen uppleva att jag är ensam på platsen. Och det är helt solklart att det händer inte alla tiders varmaste (och vackraste) septemberveckoslut i en region med 1,3 miljoner invånare. Då dessutom många under vårens och sommarens corona-tider upptäckt detta med friluftsliv och det härliga med att vara ute i naturen. Jag passar detta veckoslut. Jobbar på en text som egentligen borde varit klar förra veckan, men som kunde skjutas upp. Solen är varm. Höstlöven dansar. Gubben eldar bastu. Allt är fridfullt och skönt.

Men min själ blir orolig och rastlös. Längtar ut. Längtar bort. Bara för ett par dagar. Bortbort! På riktigt bort! 

Det är precis ett år sedan jag senast åkt iväg någonstans som inte är till stugan. Eller matbutiken...typ.  Och det börjar gnaga som en sten i skon. Jag har en sådan packa-bilen-och-bara-dra-iväg-klåda att det inte är sant!  

Jag tror jag måste bota den på något vis. På något sätt måste jag få lindring! Jag kanske bara måste dra iväg. Bara en liten sväng...Utan att träffa nån, bara jag och naturen. 

Få andras fritt. I djupa andetag. 

DET HÄR MED LINNE


Det här är snudd på pinsamt. Men jag delar det ändå. Ifall det finns EN annan person i världen som inte visste det här som jag skall skriva om här och som jag inte hade en tillstymmelse till aning om. 
Det här inlägget är till Dig! 

Vad i hela friden namn handlar det här om?
Vi tar det helt från början. I tiderna var jag en sådan där person som strök allt. Om ni lovar att inte berätta för någon, så har jag tom strykit både undisar och strumpor i mina dar. Ja, jag vet...
Och inte bara mina utan hela familjens...

Men jag är botad och numera har jag inte på åratal, vill jag påstå, greppat strykjärnet. Hade väl en blus som krävde ett varv under järnet, men den har också fått ett andra liv hos någon annan. Och gubben, han stryker sina skjortor själv - om det behövs. 

Så där på hushålls-sidan har jag mer och mer gått över till linne. Mina kökshanddukar, lakan, borddukar och servetter är av sådant där mjukt skönt skrynkel-linne. Nå, handdukar och lakan stryker jag ju inte, men då jag dukar med duk och servetter så vill jag ju helst inte ha de där av vikningen uppkomna skarpa "skrynklorna" i tyget. Visst kan man stryka men då ryker de där fina skrynklorna ju också. 

Har använt Eau de linge, eller linnevatten, i åratal för att ge det lilla jag stryker en extra doft. Men det var först häromdagen som jag blev upplyst om att man kan använda detta linnevatten Utan Strykjärn också! 
Låter ju helt knasigt att jag inte fattat det innan. Bara att spraya på och voilá alla vikskrynklor är borta men finskrynklorna är kvar! 


Förmodligen fungerar det här precis lika bra med simpelt kranvatten, men linnevattnet har ju tillsatt lite doft och den lilla bonusen är ju bara trevlig! 
Okej, jag är antagligen den sista på jorden som begriper detta, för mig var det nästan en lika stor aha!-upplevelse som den den gode Arkimedes fick när han lade sig i badkaret. 

Nu skall jag gå och fixa till lite käk åt gänget. Och duka med mina linneservetter - utan vikskrynklor! 

SES NÄSTA VÅR



Puuust, vilken vecka! Just var det måndag morgon och så ett par blinkningar och så är det fredagkväll! Känns som en evighet sedan jag satt där på stugan i stormen och då är det bara en dryg vecka sedan. Men höstvädret har varit så vackert som det bara kan vara! Riktigt fina dagar då det verkligen harmar att behöva sitta inne framför datorn eller ränna runt på stan som ett skållat troll.

Morötterna, de sista, rev jag upp från odlingslådan här en kväll. Rensade och påtade på tills det blev mörkt. Älskar doften av höst. Fuktigt, lite småruttet - fast på ett fräscht sätt ändå. 

Gässen flyger över och skränar. På dagen såg jag en tranplog som drog iväg. 

- Ses nästa vår, viskade jag till dem medan jag fortsatte med att skörda lite svartkål till kvällens filmchips.



Mina lökar anlände idag. En del av dem. Då jag i våras började bygga på "den intima trädgården" kunde jag inte ana att det denna sommar skulle växa så galet bra som det gjort. Rabatten är sprängfylld med växter...Bra så! Men då jag tidigare på sommaren gjorde min vårlöks-beställning så hade jag tänkt att jag hade mer utrymme att gräva ner i. 

Nu blir det då, för en del av lökarna att testa på att odla i kruka. Eftersom jag ändå kommer att glömma var jag skrev upp vad jag satte vart så tänkte jag skriva även här. Bloggen finns ju alltid här. 

Här i den lilla krukan ovan är inklämd vita pärlhyacinter. I en lite större terrakottakruka har jag rosa pärlhyacinter med sorten 'Pink Sunrice'


I den gamla gjutjärnsgrytan finns en gammaldags narsiss 'Actaea'. När jag täckte över lökarna med mylla viskade jag också ett litet: - Ses nästa vår!"

En annan narsiss av sorten 'White Marvel' hamnade i min näststörsta svarta kruka. De här är helvita med en fylld mitt, ser nästan inte ut som en narciss. Kallas också orchidénarciss. Blir få fascinerad av att det i en sådan liten, rätt ful knöl, bor något så vackert! 


I år kommer jag således att ha rejält mycket lökar som jag skall testa hur det går att odla i kruka här på våra breddgrader. För min inre syn ser jag en stor kruka fylld med fransiga narcisser framtagna till trappan sedan när gässen och tranorna återvänder. 

Då vi ses igen! 

Tänder ljusen på bordet, men lämnar lamporna släckta. Tar in den smygande höstmelankolin. Som kan vara besvärlig för många, men som för mig är som en snäll famn som tillåter till vila och eftertanke. 



TILLBAKA TILL TRÄDGÅRDEN


Av orsaker jag inte kunde påverka blev jag tvungen att lämna skärgården lite tidigare än planerat. Livet är nu en gång sådant. Släktingar som insjuknar akut och behöver hjälp. Och jag fick i alla fall en helvecka höstskärgård och fastän jag jobbade på dagarna kändes det nästan som semester ändå. 

När barnen var små minns jag att jag tänkte att sedan när barnen är vuxna och klarar sig själv då skall 
jag minsann försöka skaffa mig ett jobb så jag kan jobba från stugan. Eller ta ett alternerings-år och på det sättet kunna följa naturen i skärgården under en lite längre tid än något veckoslut nu och då. 

Nå, nu är barnen vuxna och det finns en möjlighet att jobba alltmer på distans, men så kommer det här 
med åldrande släktingar som är ensamma och sjuka och helt enkelt behöver hjälp. Någon som går till butiken - i dessa coronatider - och ja sådant! Är där. Närvarande. Håller handen och skämtar lite. Fast sjukdom är närvarande behöver inte humorn försvinna. 

Bara att inse att det är så livet är. Så jag är hemma igen. Men skärgården försvinner ju ingenstans. Jag hinner än. 


Och bra var det att komma hem. Har behandlat min trädgård med vänstra handen någon vecka och den varma hösten med regn har gjort att allt vuxit till höger och vänster uppåt och neråt. Trädgården var ett mindre kaos av lite väl växtglada växter. Morotsskörden i år var mer än tillfredsställande. Likaså alla örter. 
Något som inte lyckades i år var bönorna (av någon outgrundlig orsak) och tomaterna var inte heller en höjdare i år. 
Fick väl fyra tomater från den där sorten som skulle ge chokladbruna tomater. Totalt egoistiskt delade jag inte ens med mig av de fyra, utan åt dem alla helt själv. Det var ju ändå jag som helt själv fött upp dem, så någon måtta på att dela med sig av avkastningen, tänker jag...;) 

Snart blir det att gräva ner tulpan- och andra lökar. Att göra det blir till löftet om en kommande vår. 
Många blir nedstämda av att det blir höst. Min yngre grabb hör till dem. Där jag ser skönhet i gulnande löv och en viss vilsamhet i uppstannandet av tillväxt, ser han bara kommande kala träd och gråhet. Så olika man kan tänka! 
Men jag har ju min årliga mentala sänka sedan i februari istället. 

Näe, nu skall jag ta och köra bort ogräset jag rensade igår och sätta mig och planera var jag skall stuva ner vilka lökar. Kär syssla, minsann!