FÖRLORA SITT HJÄRTA LITE GRANN...

Det må hända att jag utvecklat mig något smått, som fotograf vill säga, sedan den där dagen i mars för några år sedan då jag satt hemma ynklig och förkyld och släpade fåtöljen lämpligt till den glasade terassdörren, slängde ut gamla ostbitar och nötter och började fota talgoxar som flög till och ifrån och hade envist beslutat mig för att just där och då verkligen begripa mig på en systemkamera.

Men på den vägen är jag.
Och det mest fantastiska är att vägen har så mycket intressant att bjuda på medans man går. Man kan hela tiden bli bättre, man kan hela tiden hitta nytt att lära sig och man kan hela tiden utvecklas och samtidigt uppleva nya saker.

I veckan hade jag möjligheten att några dagar vara på ett av de få ställen där man kan ha en chans att fånga vilda björnar på bild. Det var en mäktig upplevelse att vara där och se (och få fota) dessa skogens kungar och drottningar. Att få vara inne i deras rike om så bara för några få stunder, ett par dygn. Men det räckte för att det skulle stanna ett djupt och innerligt vackert minne i själen från dessa möten med den djupa urskogens härskare.

Björnen.
Så stor, så respektingivande. Så fin. Så stark. Så skygg. Så rädd. Så fin. Sade jag det redan?
Så otroligt vacker.

Bilden är från en av ställen där jag hade möjlighet att fota dessa fantastiska djur. Den lilla sjön ligger under en kilometer från ryska gränsen och rätt mitt ute i ingenstans.
Och när nattens mörker sakta sänker sig vet jag att från detta ingenstans kommer det med god tur att dyka upp björnar. En eller flera, eller inga alls. Man vet inte.

Men det var en av de mest vackra väntingar jag upplevt i mitt liv.

Mer bilder om vad som hände sedan kommer upp här bara jag fått sova igen mitt underskott av sömn.
Det är det främsta jag skall jobba på nu. Att sova ut. Jag tar det på fullaste allvar. Bara för att det är så fantastiskt skönt. Det där med sömn...

PÅ VÄG...

Jag gillar att packa, att fundera ut vad jag kommer att behöva med och sedan när allt är instuvat och 

man får ratta ut bilen från gården - aj, aj, det är en lika skoj känsla alltid. Eller oftast, det beror ju på resan, men när man skall iväg på någon intressant eller annars bara skoj, då är det prima! 

Jag hade kunnat köra raka vägen till Kuhmo, men eftersom jag hade gott om tid, så valde jag att köra mindre vägar och stanna över natten i Kuopio. Det var meningen att jag skulle träffa en studiekompis som jag har sporadiskt kontakt med, men det rann ut i sanden pga av att hennes redan ålderstigna mamma akut hamnat in på sjukhus - och då är man inte så himla sällskaplig. Och eftersom hon är nu och då i Helsingfors i jobbet, så vi får ses då istället. No problem.

Och Kuopio är ju en fin stad att tassa runt i en solig sommardag! 

Har ju lillungen (ja, jag vet - jag måste hitta på ett bättre 'namn' på  honom...)

med mig som resesällskap, så vi besökte några museér och gick bara runt i stan.

Åt en lunch på Ravintola Wanha Satama, fint ställe, men 

kanske hade kocken fått krydda maten också - för samma pris tänker jag.

Men helt okej. Och utsikten var det absolut inget fel på! 

Ja, hahaha....så fotade jag den här. Lillungen suckade; Mamma, skall du v e r k l i g e n fota en 

hundbajs-uppsamlingsställe?

Ja...eh, det är ju lite roligt med uppmaningen att 'Lämna hundarnas facebook-uppdateringar här! '

Ja, ja, kanhända lite nyhetstorka i mitt tankeflöde. 

Så var det med Kuopio för vår del.

Tog in på en camping precis utanför stan och kokade kvällste på det sättet som det hör till att koka 

kvällste på när man är ute på vift. 

I VÄXTHUSET...

...och lite utanför.

Jag skulle prata strunt om jag skulle kalla mig en odlare, eller ens en hobbyodlare.

Numera odlar jag verkligen med vänstra handen - om ens det - och 

resultatet är väl därefter...

På stugan har dillen jag sådde i våras orkat ta sig 7 cm ovan, inte havet, utan markytan. Visserligen var fröna överåriga och visserligen har jag inte vattnat odligen där en endaste gång, naturen har fått sköta den biten. Den har inte skött sig speciellt väl. Inte just på den fronten. 

Och när vi nu går in på det, så har ju värmefronten inte skötts speciellt seriöst den heller...

Nå väl. Här hemma är läget och förutsättningarna lite samma. Det som klarar sig det klarar sig. 

För att vara ärlig så är det rätt skönt att inte ha några större krav på sig som odlare. Blir det 

något så är det bara bonus. Lite så.

Squashen mår bra i sin lådda. Blommar och har sig. Salladen (som jag glömt skörda i tid) håller på att strypas, likaså gräslöken som egentligen bara är en redan en gång nedklippt "butiksgräslök". 

Den fick en andra chans av liv, och den tog det. 

Agapanthusen, afrikas-blå-lilja som jag lärt mig att den heter, har blommar fint i år! Och länge! 

Men nu är det fröställningar på gång. I höst kan jag bjuda på frön - hojta till den som vill ha! 

Från växthusets ständigt öppna fönster skymtar man jättebalsaminen, det där eländiga ogräset som på sitt sätt ändå är rätt fint. Just här har det hållit sig och inte spridit på sig. Framåt klipps gräset så alla små plantor mejas ner av gräsklipparen och bakåt samt åt sidorna finns så mycket växtlighet att där är såpass mörkt att fröna inte gror. 

Håller ständigt öga på att den inte sprider sig. Än så länge får de stanna på denna lilla plätt. 

Där har den varit i åratal. Bara de hålls där, så. 

Ingen egen ätbar tomat än inte!

Men skam den som ger sig...vi kämpar på. 

I övrigt är det inte så mycket i odlingsväg. 

Lite örter, och ja...det var det.

Sidenklematisen har tagit sig i år. Den planterades senaste sommar och får nu kasta sig hejvilt längs

glasrutorna i växthuset. 

Och Mårbackorna får mysa i värmen bakom glasrutorna.

Utanför hade flugsnapparen påbörjat bobygget, men något har hänt.

Detta lilla hem hittades övergivet. Äggen var kalla och ingen snappare rörde sig i närheten på

flera dagar. 

Men det är så livet är - alltid kan inte allting lyckas. 

HÄGERSKRÄN OCH FJÄRILFLAX...

Nu gäller det att ta ut allt som skall tas ut av sommaren på några få dagar.

I natt flyttade 2/3 av den samlade familjen ut och sov sin natt ute. Tills det 

började regna och valda delar familj fortsatte att sova ute, men under tak.

Jag älskar nattregn. I synnerhet om jag kan sova med fönstret öppet och 

ligger vaken när de första dropparna hörs. Här på stugan finns det en plantering av 

Bergenia precis under fönstret så när det första dropparna landar på de stora, 

läderartade bladen så är ljudet nästan sådant att man vaknar till det - om man 

nu redan skulle ha somnat. 

Men sommarregn nattetid - det är så fint det! 

Sommarvärme är också fint! Den kom ju igår den. 

Frukostarna på verandan smakar lite bättre, får ta lite längre och 

blir lite gosigare när det är varmt i luften. 

Ja, alltså vi föröker äta ute om det nu inte snöar, så riktigt alla frukostar 

känns inte fullt så avslappnade...heh.

Över viken flyger familjen häger och låter så...förfärligt skräning.

Fin fågel, men sångröst har hen inte begåvats med.

Blåvingarna flaxar över ljungen och det är så sommar det kan bli.

*

Plötsligt faller de första regndropparna ner på mitt tangentbord och jag

får lov att dra mig in under tak.

En stilla sommarskur eftermiddagen till ära känns bara okej.

Käkar en smörgås med avokadoröra innehållande kriminellt mycket vitlök

och det är så sommarstiltje som det bara kan bli.

Gäller att ta ut allt av sommardagen, det ser ut som om

det skulle bli svalare igen. 

Så idag skall det grillas, badas bastu, simmas 

(ja, de andra då - jag ser gärna på - eller så kanske jag doppar mig...?) 

läsas böcker, dåsas på utsläpade madrasser, drickas kallt vin, 

planeras nästa veckas utfärd.

Just det ja, och ett vansinnigt välkommet sms plingade till i telefonen.

Mitt stoooora objektiv är fixat och väntar på mig i posten.

Jeeee!!! 

ÄNNU MER SOLNEDGÅNGAR...

Ja men det är ju bara så - solnedgångar är så häftiga.

Människan tröttnar nästan aldrig på dem.

Inte är det så stor skillnad i vilken ände av världen man är

och ser en solnedgång, så blir man alltid lite fladdrig i hjärtat av det.

Ja, just det - är tillbaka på stugan. Hann med nästan allt jag skulle, lite grejer

blir kvar tills i morgon, men det kan jag kirra härifrån kojan.

Här har jag minsann fått målat klart en del, så fast bilderna kanske

får det att låta som om jag skulle ligga på latsidan så är det inte riktigt så...

Vi har också fått sand till den sista biten av vägen så numera behöver

jag inte oroa mig för att de som kommer hit med "vanlig" bil skall

fastna med sin bilmage halvvägs...

Nu är den risken eliminerad. 

Ja...det här blev nu inte som ett inlägg alls, utan mer som en PM till mig 

själv om vad som hänt/gjorts/fixats här i sommar. 

Det är faktiskt också bra att ha uppskrivet någonstans även om jag kan hålla 

med om att med tanke på en bloggs underhållningsvärde så är det lite magert.

Låt oss kalla det sommartorka. 

*

Det har det också visat sig vara - helt konkret.

Just här har det minsann inte regnat så det stör. Man, eller jag,

kanske inte har tänkt så mycket på det utan mest på att det varit så kallt.

Men nu när jag tänker efter så har det minsann inte regnat 

något alls då jag varit här. Och det ser man på naturen.

Blåbären är små torra sk*tar. Kantareller finns inte alls, inte än i alla fall.

Till och med min timjan som brukar välla över kanterna från sin 

bergsskräva är torr som fnöske i år.

Och då kan man  i n t e  skylla på värmen. Inte i år inte...

Ja, men NU är det varmt. Och jag SKA ta mig i kragen och hitta på något 

lite mer intressant till nästa gång att skriva om.

Solnedgångar, väderlek och värmegrader är kanske ett

alldeles tillräckligt behandlat kapitel nu?

Jo. Så är det.

Fast solnedgångar? Visst sjutton är det något speciellt med dem?

Lite?