BALKONGBUNDEN

I nästan hela mitt vuxna liv har ischias-nerven i mitt högra ben

med jämnt ojämna mellanrum påmint mig om sin existens. 

Jag vet inte vad det är som utlöser det hela, och om jag hade varit en mer

noggrann person så skulle jag skrivit upp när besvären ploppar upp, 

men tycker mig att det oftast är vår eller höst när det är liksom

fuktigt och kyligt samtidigt. Och ja, jag kanske har satt mig på nåt 

kallt en stund...? Eller gått med för tunna skor...? 

Ingen aning.

Nåväl. Nu var det dags igen. Inget jätteont denna gång, men nog för

att jag inte har lust att ge mig ut på någon promenad precis - det underbara

höstvädret till trots. Med andra ord, vill jag vara ute och njuta

höstsol och frisk luft så är det balkongen som gäller. 

Har redan ett bra tag haft mina tulpanlökar i kylskåpet. Har lärt mig 

den långa vägen att man inte skall sätta tulpanlökar för tidigt, isynnerhet

om man skall ha dem i kruka. Vilket jag tänkte testa på. 

Det är visst något med att om hösten är för varm så startar tulpanlökarna att 

växa redan på hösten och det kanske kan hämma blomningen på våren.

Nåt sådant. Och man vill ju inte riskera. 

Så det blev att pyssla lite sådant på balkongen i går. 

Det är ju inte något fel på utsikten, älskar vår lilla sjö, men

lite svårt nog när man egentligen längtade ut på en promenad.

 

Haha...tog ett foto av vilka tulpaner jag satt i krukan så jag på våren

skulle komma ihåg. Under alla år med trädgård har jag inte på något

vis blivit bättre på att komma ihåg att skriva upp vad och vart jag

satt min lökar. Tydligen är jag ganska så kass på att anteckna nåt alls...

Men ja, det var först när jag såg fotot som jag kom på att de heter Beach Berry och

passar ju bra, här vid stranden som vi är. 

Under sommaren ser vi inget av husen på andra sidan sjön, men nu börjar det glesna 

i trädkronorna och husen blir synliga igen. 

Näe, nu skall jag klinka iväg och starta en tvätt. Bar ju hem lassvis med

lakan, handdukar och sådant från stugan och allt skall tvättas. I veckan

var elpriset så högt (har börs-el) så valde att vänta tills priset 

sjönk igen, vilket nu är fallet. 

Ha en fin söndag, folks! 

Kram från Maggi

DET BLEV INGEN SVAMP

Åkte till stugan för att stänga ner inför vintern, jag tycker ibland att jag gör det 

i två, tre omgångar, men det finns en viss logik i att det blir så. 

Någonstans där i början av september gör jag den första delen av att 

försätta stugan i vintervila. Plockar hem sådana matvaror som inte kan

bli kvar över vintern (konserver och torrskaffning som håller på att gå ut, 

mat från frysen...sådant)

Tömmer krukorna på de sommarblommor som ser eländiga ut. Sätter

blomlökar. Den här hösten har ju varit extra varm så vi har kunnat ha vattnet kopplat 

längre tid än vanligt. Har faktiskt inte varit en enda frostnatt ens! 

Så när och hur stugan stängs för vintern varierar från år till år. 

Det blev en överraskning att det faktiskt kom en liten storm på helgen. 

Jag hade mest kollat in temperaturen och att det skulle vara soligt och fint. 

Men en liten höststorm är ju alltid välkommen! Det susar fortfarande i mina öron efter 

att jag varit ute i den hårda blåsten flera dagar. 

I veckan fyller lillungen  (27) år, och det är ju så att man minns den sista tiden man var gravid

ganska bra. Jag minns att den hösten var det isande kallt. Inte alls som nu. Hade iklätt mig i både

stövlar och handskar då jag besökte biblioteket, för är låna böcker att läsa om 

jag skulle stanna en tid på sjukhuset (hade alltså en graviditetshepatos som skulle följas upp). 

Det var så kallt, så mörkt och så regnigt. Alla löv hade redan fallit från träden. 

Om det nu är något att hurra för med klimatuppvärmningen så är det kanske

de längre och varmare höstarna? Om man skall plocka fram något positivt. 

Och fler stormar. Stormar i lagom styrka då om man får be. Så det luggar i

håret men att man inte får en massa stormskador. 

Om en fick välja alltså. 

Har som jag kanske nämnt dammat av mina penslar och plockat fram akvarellpappren. 

Det är otroligt roligt, men så himla svårt att få både färg och pensel att lyda det mitt

huvud säger att det skall bli...

Det var så rofyllt att sitta i stugan och skissa medan stormen ven i knutarna och

brasan knastrade stillsamt. 

Eftersom de fortsatt utlovat ganska så vamt så hade jag kanske kunnat vänta ett tag

till med att föra de krukväxter som skall övervintra in i annexet, 

men gjorde det nu ändå på samma gång - så är det gjort. 

I år blir det inte så många. Buxbomsklotet, någon sedum som passar enligt mig i 

kruka och så sammets-sumaken förstås. Grävde också upp ett par rosor som inte riktigt

trivdes där jag hade planterat dem och där jag till nästa år faktiskt vill ha något mindre spretigt 

som en slags motvikt till skogen bakom (granar - spretiga) och perennerna i 

framkant (också spretiga). Idegranarna som jag skall klippa till klot bara de växt

till sig fick sina skydd mot hjortarna, resten av trädgården borde klara sig. Man kan 

ju inte ingärda hela trädgården, så man får välja sina skyddsobjekt och låta

resten klara sig själv. Men idegranarna - de vill jag ha för mig själv! 

En liten burk med inlagda gröna tomater kokade jag också här för ett tag sedan. 

I år hade jag inga egna tomater så en kompis till mig var snäll nog att släpa hem

sina omogna tomater till mig. Sååå gott till höstens mustiga kötträtter! 

*

Men ja, det blev ingen svamp. 

Pysslade på med så många andra saker att plötsligt var

det tid att åka hemåt. Så kan det bli ibland. 

Kram från Maggi

 

HEMOMKRINGVANDRINGAR - GAMMELSTADSFORSEN

 

Senaste veckan lyckades jag lura både gubben (ena dagen) och en foto-kompis (andra dagen) 

med på lite hemomkringvandringar. 

Eller det där med hemomkring kanske är en sanning med modifikation, men 

för mig är nog alla promenader och vandringar i huvudstadsregionen hemomkring. 

Vi besökte Wiks naturskyddsområde som ligger alldeles intill Gammelstadsforsen, 

dvs det område där Helsingfors ursprungligen grundades 1550.

Att det hyfsat snart - eller snart å snart - det tog väl sina modiga nittio år att inse 

att platsen egentligen var en grund och lite sunkig havsvik som inte alls

fungerade som livlig hamnstad i klass med Reval (nuvarande Tallin) 

Då flyttade man "staden" ca 10 km längre ut mot havet där Helsingfors 

centrum ligger idag. Och området här fick bli Gammelstaden - vilket den alltså heter än i dag. 

Med ytterligare landhöjning har viken vid åmynningen blivit än mer grund och vassbevuxen. 

Det har i sin tur gett området ett ovanligt rikt fågelliv. 

Och hör till mina favorit-promenadställen egentligen året runt. 

Området kring Gammelstadforsen och Viks naturskyddsområde går

egentligen ihop så lite knepigt att hålla dem isär, men den här gången startade vi från

gammelstadsforsen. Spångarna (som är breda och både barnvagns- och rullstolsvänliga) 

går igenom vassen. Så här års är vassen hög och man går mest inne i vassen. 

På flere ställen finns upphöjda ställen där man kan se över vassen och där man

nästan alltid träffar på fågelbongare och annat "naturfotograferande pack" - mig själv

inberäknat - som gärna berättar om sina iakttagelser. 

På ängarna runt viken betar både kor och får från den närliggande 

FORSKNINGSGÅRDEN (klicka för mer info) som lyder under Helsingfors universitet. 

De, kossorna och fåren, bidrar till den lantliga stämningen bara ett stenkast från Helsingfors centrum

Ofta hör man hur människor som bor på landet grämer sig över att stadsborna minsann inte

berörs av besvärliga naturfenomen som "vi på landet" får dras med, som vargar och annat elände. 

Och som skarvar, men si...skarvarna har nog hittat in till centrum de med. 

Men området i sig. Ja det har liksom lagom av allt! Det är fågelliv så det räcker och 

blir över. Man har i området karterat ca 300 fågelarter, av vilka en tredjedel häckar här. 

Då jag besökte platsen kunde jag (läs min fågelapp för jag är kass på fågelljud) höra

både skäggmes och stjärtmes vilka gärna hade fått landa på mina foton, men de valde

att hålla sig gömda i den höga vassen. Istället fick jag njuta at kossorna och av det

underbara höstvädret - och sällskapet, båda turerna, men också av att det så här nära 

huvudstan finns ett område som faktiskt känns lite som äkta natur även om man efter en tur

runt området kan välja mellan diverse snabbmatsvagnar att stilla sin hunger med innan man 

tassar iväg till sin parkerade bil, eller om man är ännu mer urban än vad jag är tar bussen hem. 

Skall nog ta er med på fler hemomkringvandringar i Helsingforsregionen. 

Skall bli en ny "serie" minsann! 

Kram från Maggi

KALENDERN GÅR HÖSTERUT

Det känns inte riktigt klokt att det precis strax är oktober! 

September har bara rusat förbi och det utan att jag gjort något speciellt alls! 

Är det så här det är att vara pensionär, undrar jag och märker att mina

dagar bara flyter iväg utan att jag ens riktigt märker det. Okej, jag unnar

mig långa sovmorgnar och långfrukostar lite titt som tätt och det tycker jag 

faktiskt jag är lite värd också! 

Har inte ens börjat fundera på att försöka hitta ett nytt jobb, nej den här 

hösten har jag tänkt ge mig själv. 

Sitter på stugan, ute på den sk "bakre terrassen", den mot skogen. Jag hör hund-

skall på håll, och ett skott. Det är jakt på gång. 

Det känns fortfarande lite avigt att kunna ge sig iväg till stugan när som helst,

som tex en onsdag. Vilket jag gjorde. Jo, jag kunde ju tidigare också jobba

från stugan, men det krävde ändå att packa ner hela jobbarsenalen och oftast 

kändes det inte mödan värt för bara några dagar. 

Men nu har vi varit här i några dagar och jag har rensat upp i rabatterna, 

städat upp i odlingslådorna och skördat de sista örterna. 

Lillungen kom ut igårkväll. Har knappt sett skymten av honom på

ett par månader då han både studerar, sommarjobbar 

(fast det tog slut förra weekenden) och gör sin obligatoriska praktik. 

Han fortsatte efter smed-studierna med att utbilda sig till svetsare, och

det är väldans praktiskt med en praktiker i familjen! 

Vår fina, och sylvassa, häcksax, som vi också använder till att

klippa vass nere vid stranden med har fått ett nytt handtag av stål. 

Det gamla av trä mådde inte så bra av att bli blött lite nu och då, men nu

är det problemet löst. Tror att det är med träskaft på verktyg lite samma som med

moderna fönster. Kvaliteten på virket är inte vad det var förr då man valde 

bra tättvuxet virke till både fönsterbågar och verktyg. 

Den här häcksaxens bett är mycket bra, men träskaftet höll bara ett par år. 

Och jo, det förvarades nog torrt i lidret. 

Eftersom det har börjat bli lite trångt i mina rabatter så tänkte jag göra 

ett litet experiment. Snubblade över storpack av både krokus och snödroppe till

en nedsatt peng och kunde inte riktigt motstå...

Skall testa med att sätta lökarna i det gamla tråget som jag har.

I min fantasi sticker där i vår upp en liten "äng" av krokus och snö-

droppar. Eller så inte...återstår att se. Nästa vår! 

Tills dess, tänkte jag skriva, men även om jag varit lite lat med

skrivande nu i september så lär jag nog sätta mig vid tangentbordet

lite oftare bara vädret jagar mig inomhus! 

Kram från Maggi

 

LITE SOLGULT BLAND REGN OCH DIS

Jag är inte helt på det klara om det faktiskt varit så sjuttons regnigt den senaste tiden, 

eller om det bara är nåt jag inbillat mig? Kanske det ändå varit det slår jag fast

när jag idag i samband med besök i matbutiken passade på att köra till en av mina

favorit naturstigar och märkte att den var bara lera, snorhal lera. 

Det är en inte så välunderhållen (och välkänd) vandringsled så man får ta det som det är

och inse att om man inte vill halka omkring i lera till anklarna så är det bara att vända. 

Så regnat - det har det - inte bara nåt jag hittade på. 

Åkte i stället hemåt. Och precis då jag kurvar in på parkeringsplatsen plingar det till

i telefonen. Gubben skriver: Kunde du köpa nåt gott till kaffet? 

Han kunde inte ha kommit på det snäppet tidigare. Tänker inte vända. 

Gaaah!!! 

Jag är inte så ivrig själv på sötsaker till kaffet, eller ens kaffet i sig, men gubben har blivit en 

riktigt liten söt-bulle-gris på äldre dar. Kunde han liksom inte bara skrivit det där liiite tidigare

suckar jag inom mig, men så minns jag att jag minsann i ett svagt ögonblick köpt hem jäst. 

I ett möjligen lika svagt ögonblick hade nämligen lillungen undrat om jag kunde lära honom

att baka matbröd. Att han bad mig om det är mycket förvirrande för jag har aldrig varit

speciellt duktig eller ens ivrig på att baka, men vill nu inte ta och söndra gossens illusion

om en bakande mor. Gudarna vet varifrån han fått det intrycket? 

Kanske för att jag ändå är en hyfsad kock så där i övrigt? 

Nåväl, det har visat sig att han inte sen heller haft tid för en bak-session så jästen

låg ju och väntade på sin tur där i kylskåpet. 

Sagt och gjort. Jästen blev använd och gubben är till sig och från sig 

av lycka över att ha ett rejält gäng kanelbullar med ett mycket varierande utseende att 

plocka fram från frysen närhelst bulla-suget slår till. 

Och jag fick känna mig lite duktig och husmoderlig och så där. 

Och jo, jag skall jobba på utseendet av bullarna. Men smaken är det inget större fel på. 

Och pärlsocker skall jag också köpa. Det håller ju ett decennium eller två, inte sant? 

Men så jag har till nästa gång...

Vi, och nu menar jag verkligen vi, stävar efter att ha färska blommor till veckoslutet 

på vårt matbord. Gubben köper minst lik ofta blommor hem som jag. 

Matbordet är det första man ser när man stiger in i tamburen hos oss, 

och man ser det från biblioteket som tillika är gubbens kontor

och jag ser det från mitt älskade soffhörn i vardagsrummet. 

En optimal plats för en veckobukett! 

Gult är fult är ju min devis, men just solrosor älskar jag. 

(ja, och kanske narcisser på våren) 

De lyser upp som små, eller rätt så tilltagna, solar när vädret är lite disigt 

och grått. Kanske är det just så att gult behövs när tillvaron är som mest grå?

Och att man ibland behöver få frossa i lite ugnsvarma kanelbullar? 

Bara för att...

Kram från Maggi