HEMOMKRINGVANDRINGAR - GAMMELSTADSFORSEN

 

Senaste veckan lyckades jag lura både gubben (ena dagen) och en foto-kompis (andra dagen) 

med på lite hemomkringvandringar. 

Eller det där med hemomkring kanske är en sanning med modifikation, men 

för mig är nog alla promenader och vandringar i huvudstadsregionen hemomkring. 

Vi besökte Wiks naturskyddsområde som ligger alldeles intill Gammelstadsforsen, 

dvs det område där Helsingfors ursprungligen grundades 1550.

Att det hyfsat snart - eller snart å snart - det tog väl sina modiga nittio år att inse 

att platsen egentligen var en grund och lite sunkig havsvik som inte alls

fungerade som livlig hamnstad i klass med Reval (nuvarande Tallin) 

Då flyttade man "staden" ca 10 km längre ut mot havet där Helsingfors 

centrum ligger idag. Och området här fick bli Gammelstaden - vilket den alltså heter än i dag. 

Med ytterligare landhöjning har viken vid åmynningen blivit än mer grund och vassbevuxen. 

Det har i sin tur gett området ett ovanligt rikt fågelliv. 

Och hör till mina favorit-promenadställen egentligen året runt. 

Området kring Gammelstadforsen och Viks naturskyddsområde går

egentligen ihop så lite knepigt att hålla dem isär, men den här gången startade vi från

gammelstadsforsen. Spångarna (som är breda och både barnvagns- och rullstolsvänliga) 

går igenom vassen. Så här års är vassen hög och man går mest inne i vassen. 

På flere ställen finns upphöjda ställen där man kan se över vassen och där man

nästan alltid träffar på fågelbongare och annat "naturfotograferande pack" - mig själv

inberäknat - som gärna berättar om sina iakttagelser. 

På ängarna runt viken betar både kor och får från den närliggande 

FORSKNINGSGÅRDEN (klicka för mer info) som lyder under Helsingfors universitet. 

De, kossorna och fåren, bidrar till den lantliga stämningen bara ett stenkast från Helsingfors centrum

Ofta hör man hur människor som bor på landet grämer sig över att stadsborna minsann inte

berörs av besvärliga naturfenomen som "vi på landet" får dras med, som vargar och annat elände. 

Och som skarvar, men si...skarvarna har nog hittat in till centrum de med. 

Men området i sig. Ja det har liksom lagom av allt! Det är fågelliv så det räcker och 

blir över. Man har i området karterat ca 300 fågelarter, av vilka en tredjedel häckar här. 

Då jag besökte platsen kunde jag (läs min fågelapp för jag är kass på fågelljud) höra

både skäggmes och stjärtmes vilka gärna hade fått landa på mina foton, men de valde

att hålla sig gömda i den höga vassen. Istället fick jag njuta at kossorna och av det

underbara höstvädret - och sällskapet, båda turerna, men också av att det så här nära 

huvudstan finns ett område som faktiskt känns lite som äkta natur även om man efter en tur

runt området kan välja mellan diverse snabbmatsvagnar att stilla sin hunger med innan man 

tassar iväg till sin parkerade bil, eller om man är ännu mer urban än vad jag är tar bussen hem. 

Skall nog ta er med på fler hemomkringvandringar i Helsingforsregionen. 

Skall bli en ny "serie" minsann! 

Kram från Maggi

KALENDERN GÅR HÖSTERUT

Det känns inte riktigt klokt att det precis strax är oktober! 

September har bara rusat förbi och det utan att jag gjort något speciellt alls! 

Är det så här det är att vara pensionär, undrar jag och märker att mina

dagar bara flyter iväg utan att jag ens riktigt märker det. Okej, jag unnar

mig långa sovmorgnar och långfrukostar lite titt som tätt och det tycker jag 

faktiskt jag är lite värd också! 

Har inte ens börjat fundera på att försöka hitta ett nytt jobb, nej den här 

hösten har jag tänkt ge mig själv. 

Sitter på stugan, ute på den sk "bakre terrassen", den mot skogen. Jag hör hund-

skall på håll, och ett skott. Det är jakt på gång. 

Det känns fortfarande lite avigt att kunna ge sig iväg till stugan när som helst,

som tex en onsdag. Vilket jag gjorde. Jo, jag kunde ju tidigare också jobba

från stugan, men det krävde ändå att packa ner hela jobbarsenalen och oftast 

kändes det inte mödan värt för bara några dagar. 

Men nu har vi varit här i några dagar och jag har rensat upp i rabatterna, 

städat upp i odlingslådorna och skördat de sista örterna. 

Lillungen kom ut igårkväll. Har knappt sett skymten av honom på

ett par månader då han både studerar, sommarjobbar 

(fast det tog slut förra weekenden) och gör sin obligatoriska praktik. 

Han fortsatte efter smed-studierna med att utbilda sig till svetsare, och

det är väldans praktiskt med en praktiker i familjen! 

Vår fina, och sylvassa, häcksax, som vi också använder till att

klippa vass nere vid stranden med har fått ett nytt handtag av stål. 

Det gamla av trä mådde inte så bra av att bli blött lite nu och då, men nu

är det problemet löst. Tror att det är med träskaft på verktyg lite samma som med

moderna fönster. Kvaliteten på virket är inte vad det var förr då man valde 

bra tättvuxet virke till både fönsterbågar och verktyg. 

Den här häcksaxens bett är mycket bra, men träskaftet höll bara ett par år. 

Och jo, det förvarades nog torrt i lidret. 

Eftersom det har börjat bli lite trångt i mina rabatter så tänkte jag göra 

ett litet experiment. Snubblade över storpack av både krokus och snödroppe till

en nedsatt peng och kunde inte riktigt motstå...

Skall testa med att sätta lökarna i det gamla tråget som jag har.

I min fantasi sticker där i vår upp en liten "äng" av krokus och snö-

droppar. Eller så inte...återstår att se. Nästa vår! 

Tills dess, tänkte jag skriva, men även om jag varit lite lat med

skrivande nu i september så lär jag nog sätta mig vid tangentbordet

lite oftare bara vädret jagar mig inomhus! 

Kram från Maggi

 

LITE SOLGULT BLAND REGN OCH DIS

Jag är inte helt på det klara om det faktiskt varit så sjuttons regnigt den senaste tiden, 

eller om det bara är nåt jag inbillat mig? Kanske det ändå varit det slår jag fast

när jag idag i samband med besök i matbutiken passade på att köra till en av mina

favorit naturstigar och märkte att den var bara lera, snorhal lera. 

Det är en inte så välunderhållen (och välkänd) vandringsled så man får ta det som det är

och inse att om man inte vill halka omkring i lera till anklarna så är det bara att vända. 

Så regnat - det har det - inte bara nåt jag hittade på. 

Åkte i stället hemåt. Och precis då jag kurvar in på parkeringsplatsen plingar det till

i telefonen. Gubben skriver: Kunde du köpa nåt gott till kaffet? 

Han kunde inte ha kommit på det snäppet tidigare. Tänker inte vända. 

Gaaah!!! 

Jag är inte så ivrig själv på sötsaker till kaffet, eller ens kaffet i sig, men gubben har blivit en 

riktigt liten söt-bulle-gris på äldre dar. Kunde han liksom inte bara skrivit det där liiite tidigare

suckar jag inom mig, men så minns jag att jag minsann i ett svagt ögonblick köpt hem jäst. 

I ett möjligen lika svagt ögonblick hade nämligen lillungen undrat om jag kunde lära honom

att baka matbröd. Att han bad mig om det är mycket förvirrande för jag har aldrig varit

speciellt duktig eller ens ivrig på att baka, men vill nu inte ta och söndra gossens illusion

om en bakande mor. Gudarna vet varifrån han fått det intrycket? 

Kanske för att jag ändå är en hyfsad kock så där i övrigt? 

Nåväl, det har visat sig att han inte sen heller haft tid för en bak-session så jästen

låg ju och väntade på sin tur där i kylskåpet. 

Sagt och gjort. Jästen blev använd och gubben är till sig och från sig 

av lycka över att ha ett rejält gäng kanelbullar med ett mycket varierande utseende att 

plocka fram från frysen närhelst bulla-suget slår till. 

Och jag fick känna mig lite duktig och husmoderlig och så där. 

Och jo, jag skall jobba på utseendet av bullarna. Men smaken är det inget större fel på. 

Och pärlsocker skall jag också köpa. Det håller ju ett decennium eller två, inte sant? 

Men så jag har till nästa gång...

Vi, och nu menar jag verkligen vi, stävar efter att ha färska blommor till veckoslutet 

på vårt matbord. Gubben köper minst lik ofta blommor hem som jag. 

Matbordet är det första man ser när man stiger in i tamburen hos oss, 

och man ser det från biblioteket som tillika är gubbens kontor

och jag ser det från mitt älskade soffhörn i vardagsrummet. 

En optimal plats för en veckobukett! 

Gult är fult är ju min devis, men just solrosor älskar jag. 

(ja, och kanske narcisser på våren) 

De lyser upp som små, eller rätt så tilltagna, solar när vädret är lite disigt 

och grått. Kanske är det just så att gult behövs när tillvaron är som mest grå?

Och att man ibland behöver få frossa i lite ugnsvarma kanelbullar? 

Bara för att...

Kram från Maggi

 

 

OM ATT KONSUMERA - BRA ELLER DÅLIGT

 

En av de absolut största fördelarna som jag haft på min

arbetsplats är att jag sedan dag ett på pandemin har kunnat jobba

på distans, och har haft förmånen att få fortsätta med det. 

Har haft, skrev jag, för att företaget som jag jobbat på har blivit 

uppköpt av ett bolag vars strategi är att köpa upp mindre bolag

inom den bransch jag jobbat i. Och ja...det fanns inte plats för

det jobb jag gjort i det nya bolaget så nu är jag utan arbete. 

Det är ingen större katastrof så där personligen, och osäker om jag 

ens hade velat fortsätta i det nya bolaget med helt andra premisser. 

På sikt hade både möjligheten att arbeta deltid och på distans tagits bort?

Många är de företag som nu vill locka sina arbetstagare alltmer tillbaka 

till kontoret, också de vars arbete oftast ändå är "ensamarbete" i form av

analys och annat som ofta kräver att man får koncentrera sig. 

Men jag blir onekligen lite provocerad då en av orsakerna för att man

vill ha arbetstagarna tillbaka till kontoren är - förutom att man kan kontrollera 

och visa sin makt - att man vill att arbetstagarna skall konsumera mer. 

Köpa snyggare kläder, äta mer ute på lunchrestaurangerna, spontan-shoppa 

när man stressad hastar hem från jobbet. 

Kanske är det så? Att vi måste konsumera mer för att hålla ett samhälle i

rullning? Men ibland tänker jag att är det nu sedan så sunt? 

Jo, jag vet...vi är alldeles för många människor för att vi skulle kunna gå 

tillbaka i utvecklingen, alla behöver ju en arbetsplats och visst ger 

konsumtion arbetsplatser men ändå känns det lite knasigt. 

I bl.a. Japan har man vaknat till att människorna där konsumerar allt mindre och

man vet inte riktigt varför. För att de har tröttnat på den eviga hetsen kring allt nytt

och allt man "måste" ha. 

Att ständigt hålla på att konsumera gör oss inte speciellt lyckliga. För stunden kanske

men det är nog bara ett övergående rus för de flesta av oss. Men då har vi

ändå gjort av med pengar. Liten slant eller stor sedel, spelar ingen roll. 

Vi har ofta ändå konsumerat på något som inte egentligen var oss viktigt. 

Läste en artikel där man kommit fram till att våra hjärnor egentligen

mår bäst när vi är lite snåla. Så där som människan alltid behövt vara för att 

överleva. Under större delen av mänskligheten har det inte funnit ett överflöd. 

Möjligen för någon enstaka person, men under många generationer bakåt i tiden

har man haft fördel av att vara lite gnidisk med pengarna. Eller vad man nu hade

för ägodelar. Och vår "stenåldershjärna" gillar det. Sparsamhet ger oss, enligt forskningen, 

en längre tids tillfredsställande än vad snabba köp gör. Jag tycker det är en otroligt

spännande tanke. Att vi skulle må bättre om vi konsumerade mindre. 

Nu kan man ju tycka att lätt har jag att säga som har en hyfsat stabil ekonomi, 

ett hem som jag under årens lopp fyllt med möbler och ting som jag gillar

och som det skall mycket till för att någon skall ta ifrån mig. 

Och säkert har åldern min också en bidragande orsak till att jag kan

luta mig bakåt och tycka att det är så bra så som det är. 

Men om man nu frånser från min situation och tänker lite bredare. 

Tänk om man skulle bejaka den där uråldershjärnan som vill att man skall 

vara sparsam och strunta i fanskapet på axeln som ständigt viskar åt en att

man skall skaffa mer - för att man skall skaffa mer. Man skall shoppa. För att. 

Har en hel del tankar om just konsumtion som snurrar i huvudet på mig, 

men jag skall avsluta här för idag. Får nog återkomma till mer tankar i ämnet 

om ett tag, en annan dag. Nu skall jag gå och kolla att inte min katt

äter upp all mat som är avsedd för för fina kattgäst, Bertha. 

Hon är på alla plan väldigt mycket försiktigare än våran Iris så hon är ännu

lite blyg av sig och håller sig på lagom avstånd. 

Inte läge ännu att klämma upp en kamera i morrhåren på henne liksom! 

Kram från Maggi

DISIGT OCH VARMT ÄR DET

De senaste dagarna har det vart otroligt disigt tills långt in på

eftermiddagen. Nu är bilden från skärgården, men precis lika disigt

har det varit här hemma vid sjön. 

Det har också varit överraskande varmt, nästan kvalmigt. 

Även nätterna har varit ovanligt varma för årstiden. 

Jag som redan längtar till hösten och de där krispiga dagarna har

lite svårt att helt uppskatta denna plötsliga brittsommar. 

Eftersom vi varit på stugan i dryga två månader så var det lite glest med

överlevande växter på balkongen när vi kom hem. Endast en kruka med

rödbladig alunrot och en liten kruka med taklök hade överlevt tillvaron 

på den heta inglasade balkongen. 

De fick sätta färgen för övriga växter och då blev det en blågrå en

som fick bosätta sig i den stora svarta krukan, och en djupt vinröd cyklamen 

och en murgröna fick bli höstens balkongväxter - bara att det inte alls 

känns som höst än. Bara det disiga vädret har gett lite höstvibbar. 

Innan jag åkte från stugan tog jag och plockade ett rejält gäng med vallmo-

frökapslar. De får nu torka i egen takt och så har jag något att så nästa år. 

Här finns både den där bedårande gråblå vallmon som den vanliga

knallröda. Lite oklart vart jag skall så dessa nästa vår, men 

man får se sedan om inte det dyker upp någon bra plats? 

Kanske i den där bergsskrevan framför huset där jag har några

plantor av ormbunke. Det kunde kanske bli fint? 

I höst har jag inte planerat att sätta några blomlökar alls för att det

börjar vara alldeles fullt i mina rabatter där vid stugan. Så pass

fullt att jag nästa år nog hamnar att gallra lite. Möblera om lite liksom. 

Det är så när man anlägger en rabatt, vissa växter trivs, andra inte. 

Men helt köpstop på lökar har det ändå inte blivit. De här skall jag 

testa med att sätta i kruka här hemma på balkongen. De kom idag i posten, 

men än är det alldeles för varmt för det än, så påsarna hamnade i

kylskåpet - i väntan på den riktiga höstkylan. 

Men nu skall jag gå och ta emot vår underhyresgäst för en dryg vecka, 

grannens katt Bertha. De hade vår Iris hos sig när vi var i Sydkorea tidigare

i somras, och nu skall Bertha vara hos oss medan de stadssemestrar i Paris. 

Det var nog allt för denna gång. 

Kram från Maggi