NORRSKEN OCH TILLBAKA PÅ JOBB

Det var helt av en händelse som jag märkte norrskenet. Skulle gå ut

i natten och kolla på Perseiderna, ett meteorregn orsakad av kometen Swift-Tuttle.

Meteorregnet återkommer årligen kring den 12 augusti. 

Och visst fick jag syn på några "stjärnfall", men så plötsligt började himlen 

ljusna och mörkna lite märkligt. Förr skulle jag kanske inte ens ha reagerat på det, 

men började ana att det kunde vara norrsken. Färgerna syns nämligen inte

med blotta ögat så här långt söderut och den här tiden på året. 

Kameran - också mobilens kamera funkar - behövs för att få fram färgerna. 

Och då blir det magiskt. Kunde stå och beundra detta hur länge som helst. 

Och det var nästan det jag gjorde också. För att fota norrsken behöver man ha 

ca 30 sekunders slutartid så det blir max ett par foton i minuten. Att fota norrsken

är en långsam göra. Och tar tid...

När jag kom in vid tvåtiden var jag så frusen - det var en ovanligt kall natt - att

jag måste tända en brasa, koka mig lite varm kakao och snabbt kolla igenom

fotona. Ibland kan man bara inte vänta till nästa dag.

Det säger sig självt att det inte blev så många timmar sömn i och med att jag 

nästa dag skulle på jobb efter semestern. 

Tack och lov för distansjobbmöjligheten! Med kaffekoppen i högsta hugg tar det mig

en halv minut att kliva in i "kontoret". För att liksom poängtera att det är lite, 

om nu inte slut på sommaren - för det är det ju inte, men lite åt hösthållet i alla fall så

fyndade jag några höstblommor på rea. Så här till hösten brukar jag satsa på perenner

och buskar som en tid får stå för höstfägringen i mina krukor. 

Senare sedan planterar jag dem i marken och hoppas på att de överlever. 

Just nu finns fina alunrot- och kärleksörtsplantor. 

Och hortensior. De har klivit upp och blivit en av mina absoluta favoriter. 

Visst är det sommar än. Inget tal om annat. Sitter på verandan i kvällssolen

och det är alldeles underbart. Väntar på att unga paret skall anlända om ett par timmar

så där. Solen är mjuk och vinden snäll. Skall gå in och steka kantarellerna jag 

hittade på min kvällspromenad här om dagen. Tänkte bjuda på lite sen 

kvällsmat i form av gratinerade kantarellsmörgåsar. 

Tända ljus, sitta och prata om ditt och datt medan kvällen mörknar omkring. 

Har vi tur kanske norrskenen uppenbarar sig igen i natt. 

Man vet inte med norrsken, de är lite lynniga. 

Men att stå under en mörk augustihimmel, full med stjärnor och så 

plötsligt få en explosion av färger över sig. 

Det är få saker som slår det! 

 Kram Maggi

 

SMARRIG SMÖRGÅSTÅRTA

 

Vad jag inte visste var att smörgåstårtan är en svensk "uppfinning". 

Uppfinning inom citattecken av den orsaken att smörgåstårtan nog tagit 

tid på sig att utvecklas. I början av 1900-talet var det modernt med 

sandwiches i flera lager. Och sandiga sandwiches. Smörgås åt man

i torpen, sandwiches i de lite bättre hemmen. Skulle jag tro. 

Det är först i medlet av 1900-talet som smörgåstårtan så som vi tänker

att den skall se ut började bli vanlig och då brukar äran för den "uppfinningen" gå

till svensken Gunnar Sjödahl. Tack Gunnar! 

Så i mitt liv har det alltid funnits smörgåstårtor och det är jag glad för. Eftersom jag

inte är specielt stor vän av sött så är det smörgåstårtorna jag går loss på om det bjuds

på den sortens kaffekalas. Det är förvisso lite retrokänsla över smörgåstårta för mig. 

För minnen tillbaka till tiden då jag var barn och det var någon som fyllde jämnt 

eller så var det någons begravning. Och det passar in i tiden då smörgåstårtan 

blev allt vanligare. Och den är ju perfekt till den sortens tillställningar. 

Numera är det inte så ofta man får en smörgåstårta serverad - tyvärr! 

Men tidigare i somras så var vi på en släktträff och värdinnan hade snott

ihop i mitt tycke den godaste smörgåstårtan jag ätit på typ någonsin! 

Eftersom jag inte då täcktes gå efter en femte portion 😇 så tjatade jag till

mig receptet och igår var det läge att laga en egen. Bara för mig. Och lite till gubben

också. Men bara lite. Och receptet måste jag ju lämna här på bloggen så jag

hittar det nästa gång jag blir sugen på smörgåstårta. 

Mängderna är lite hippsomhapp - det beror ju på hur stor tårta man vill laga. 

Men till en liten tårta på 1x4 formfranska (på bilden) använde jag: 

2 burkar tonfisk i vatten på burk

1 hackad gul lök

3-4 msk färdig amerikansk gurksallad 

salt, peppar och örtsalt

Och så blandas allt med 

majonäs

så det blir en röra som håller ihop men inte känns torr. 

Skär bort kanterna från brödskivorna. 

Jag hade 12 skivor till min tårta. 

Bredde på knappa hälften av röran på det understa lagret bröd, 

sedan byggde jag upp ned följande lager bröd. Det fuktade jag med lite

grädde (i originalreceptet är det mjölk, men det hade jag inte hemma så

blev grädde) ca en msk/bröd. Och så på med nästa lager röra. 

Och så nytt bröd och jag lade ännu ett tunnare lager röra allra överst. 

Sedan täckte jag hela tårtan med majonäs/creme fraische- blandning. 

Man kan ha bara majonäs också, men jag måste skarva till med creme fraiche. 

Så får den stå och dra sig i kylskåp till följande dag. 

Då dekorerade jag den. Hyvlade gurkskivor att ha längs kanterna, och så 

hade jag finhackat hårdkokt ägg, finskuren dill och räkor 

som jag försökte lägga ut lite som salmiak-rutor. 

Det gick nu sådär när tårtan var så smal, men lagar man en 

fyrkantig så blir den jättesnygg! 

Halverade också några oliver som jag lade lite hit och dit. 

Den 13 november är det förresten smörgåstårtans dag. 

Vad kan vara bättre än att ljusa upp en grå novemberdag med en färggrann tårta? 

I väntan på det! 

 Kram Maggi

ETT LITET TIPS BARA

Har aldrig riktigt fattat tycke för plast. Som material är det bara på något sätt

otäckt och motbjudande. Så har jag alltid tyckt. Men visst - det finns en mängd saker

i plast som gör livet lite enklare. Som att plasta in mat till exempel. 

Men nu har jag hittat ett alternativ till det som jag tycker är helt suveränt. 

Och det är bivaxat tyg. Funkar alltså helt som vilken plastfilm som helst.

Fast utan att trassla ihop sig som plastfilm gör. Extra poäng för det! 

Det vaxade tyget är lite "klistrigt" av just bivaxet så det kladdar ihop sig när man överlappar 

det vikta tyget mot varandra. Hmmm...hur skall jag förklara? Det kladdar liksom inte

fast i maten utan i en annan del av tyget. Som plastfilm. På samma sätt 

fäster det tight mot en skål eller vad som helst som man vill wrappa in. 

En strålande produkt! 

Jag testade igår med att ha en skål med skuren lök som jag täckte med en sådan här vaxduk

för att kolla om det skulle fastna någon lukt av löken. 

Möjligen lite, men då är det ju bara att märka ut den duken som 

man använder till sådant som kan avge en lukt. 

Och inte att förglömma - bivax i sig är ju antibakteriellt så bra grej det med! 

Har några sydda påsar av det här samma vaxade tyget och faktum är att 

jag tycker att bröd håller sig längre i dessa än i en påse av papper eller plast. 

Kanske är det inbillning? Här i skärgården är det ju ständigt lite fuktigt så bröd brukar

börja mögla snabbare än hemma i lägenheten, men med de här vaxdukspåsarna tycker

jag att det håller sig lite bättre. Har inte utfört någon seriös empirisk forskning.

En känsla bara. 

Köpte några dukar som jag sedan har klippt i storlekar som vi oftast använder. 

Efter användning så sköljer jag dem bara i ljummet vatten. Och skrubbar dem lätt

med en diskborste om det skulle behövas. Jag köpte också en liten bit

bivax så att jag kan "återvaxa" tygen efter ett tag då vaxet slitits bort efter 

tvätt. Möjligen i lite för varmt vatten?

Nu har jag haft dessa i användning redan i någon månad men än har jag inte känt att jag 

skulle behöva vaxa dem på nytt. 

Ja, det här var nu lite av ett husmorstips. Förmodligen har du hört om dessa vaxdukar?

Det hade jag också men inte riktigt kommit åt att testa dem. Och nu när jag märkt hur bra de 

är så känner jag mig lite korkad som inte skaffat dem tidigare. 

Finns säkert många olika "märken" av de här också. Och visst kan man säkert

göra sådana själv också, men jag valde att köpa ett start-kit 

HÄRIFRÅN

Främst för att de hade så snygga tyger. Är man estet så är man - heh! 

 

MJUK MINIMALISM

Nej, jag är inte en renlärig minimalist. Till det gillar jag alldeles för mycket

vissa onödiga prylar. Men minimalist är jag på det sättet att jag nästan vågar lova att jag inte

äger en enda pryl som jag inte skulle tycka om. Med andra ord är allt det där

som jag inte har en "känslomässig" anknytning till ut- och bortstädat. 

Och under årens lopp har jag ersatt i mitt tycke fula vardagssaker med vackra dito. 

Mycket medveten om att andra ifrågasätter det vackra i skruttiga ting. 

Men i min värld är de det vackraste. Och bidrar till vad jag kallar mjuk minimalism. 

Min minimalism är ju inte raka former och någon enstaka designskål i skåpet. 

Nej, det är mer böljande former och fladdrig tillvaro. 

Men ändå en ganska så strikt linje i vad som behövs och vad som är onödigt. 

Att det finns en vilsamhet i det enkla. 

Kanske till och med en liten hyllning till tider som gått. 

Till en tid där just begreppet tid upplevdes på ett annat sätt än 

det ofta görs i dagens värld. Tidsminimalism? Att all tid inte behöver fyllas med aktivitet. 

 

Har haft den för mig ultimata semestern. Sova tills jag vaknar av mig själv. 

Ofta vid nio-snåret. Ibland tidigare, ibland senare. 

Långfrukostar med gubben, slöläsa mig genom nyhetshändelser på nätet. 

Ibland aktivera sig med nåt, oftast inte. Peta lite i trädgården, läsa en bok. 

Ta en tupplur i skuggan. Snarvla i telefon med en kompis. Chatta med barnen. 

Kolla kylskåpet vad som man skulle röra ihop till middag. Lyssna på radio. 

Hänga byke. Ta en stilla promenad - ryggen bråkar...

Värma bastun. Simma - om inte ryggen bråkar... Glo på de där underbara solnedgångarna. 

Krypa upp i soffhörnen, tända ljus och fortsätta läsa eller se på en serie medan 

sensommarmörkret kryper närmare. Lyssna en stund på gässen 

som så småningom slutar tjattra och somnar de med. 

Tassa upp på loftet, lägga sig och känna det svala lakanet mot huden. 

Känna nattbrisen genom det öppna fönstret innan jag somnar. 

Innehållsmässigt ett rätt minimalistiskt liv, eller hur? 

Men en enkelhet som jag tycker så om. Tacksam är jag över just den läggningen, 

att känna förnöjsamhet i det enkla. En slags mental mjuk minimalism? 

Att hitta det fina i det enkla och att inte ständigt sträva efter mer. 

Varken grejer eller upplevelser. 

 Kram  Maggi

ÄR DET AUGUSTI REDAN?

När jag var barn så var sommarlovet långt, två och en halv månad.

Men mina föräldrar hade bara semester i fyra veckor och de veckorna var

vi alltid på Åland, de övriga veckorna fick jag väl klara mig själv på nåt vis. 

Min mamma försökte fixa att jag kunde vara hos en familj, men där vantrivdes

jag så att jag rymde och smet hem. Tyckte det var skönare att få vara hemma ensam. 

Då var jag sex eller sju år. Somrarna innan det levde min mormor ännu som kunde hålla

ordning på mig. Men den där sommaren innan jag började skolan var lite märklig. 

Som vuxen har jag insett att jag är introvert till min läggning, men då jag var barn 

var det nog ingen som ens tänkte på att det fanns nåt sådant. Som introvert. 

Kanske var mina föräldrar oroliga att lämna mig ensam om dagarna, vad vet jag? Men 

jag minns inte att det skulle ha varit så. De antog väl att jag skulle klara mig. 

Och det gjorde jag ju. Minns inte alls att jag skulle tyckt att det var jobbigt. 

Tvärtom var det ganska skönt. Byggde en koja på vår balkong som jag lekte i. Vi hade ju

en stor gård, men det kändes inte bra att gå ut. Inomhus var okej. 

Och balkongen var inomhus. En trygg plats. 

*

Mina barndomssomrar, då föräldrarna hade semester, var lika med stugliv på Åland. 

De, och min bror, älskade att fiska så det var det som var den främsta sysslan då vi var där. 

Jag var mer road av att läsa, så medan de gav sig iväg med båten och kunde vara borta hur länge

som helst så njöt jag av ensamheten och av mina böcker. Ville aldrig att de där veckorna

skulle ta slut. Längtade inte ens under tonåren in till stan. Älskade lugnet ute i skärgården. 

*

När mina ungar var små var det mitt och barnens fars arbeten som hindrade oss

från att vara längre stunder på stugan i skärgården. Det var tider då distansarbete inte

ens fanns som en term. Minns att jag jobbade första gången med något som kunde

likna distansarbete i början av 1990-talet då jag tjatat åt mig en gammal dator hem

där jag kunde förbereda större delen av mitt arbete och sedan åka in till kontoret

ett par dagar för att sammanställa det hela. Mycket före sin tid skulle jag säga. 

Men att det skulle vara möjligt att tillbringa hela sommaren på stugan 

- och kunna utföra sitt arbete därifrån - 

det kändes utopistiskt! 

 

Jag har alltid gillat sensommaren mer än försommaren. Det är något med dessa mjuka

milda augustidagar som jag så gillar. Har gärna valt att ta ut semestern mer åt sensommarhållet. 

Sensommaren är så där lugn och sävlig och har tappat allt av för- och högsommarens hysteri. 

Men så har det varit det här med skolstart då barnen var i den åldern. Senast i början av augusti

skulle man packa ihop sig och bege sig hemåt. Det skulle shoppas skolväskor och nya penaler. 

Plast att plasta skolböckerna med. Och nya kläder för oftast hade ju gossarna skjutit i höjd och

fotlängd under sommaren. Det var alltid vemodigt att lämna skärgården den här tiden. 

När sommaren snubblat in på augusti sidan. 

Så jag då längtade efter en tid som inte styrdes av skolstart. 

*

Nu är det ju ett tag sedan mina barn på något sätt varit beroende av min närvaro, men

när de kommit upp i den åldern att de klarade sin vardag själv, 

så kom annat som krävde närvaro. Jobb, åldrande släktingar så där överlag 

men i mitt fall främst min bror som insjuknade kroniskt och vars egenvårdare jag 

kom att bli under många år. Han var för sjuk för att kunna vara ute i skärgården längre stunder. 

Egentligen trivdes han inte alls med att vara här, så skärgårdsgosse han också varit, 

han kände sig tryggast hemma i sin vana miljö. 

Och det tycker jag man skall respektera. 

Nu är det ett par år sedan han gick bort. Det är också ett drygt år sedan min svärmor, som 

också var en av de där äldre som vi tog hand om, gick bort. Just nu finns ingen som behöver mig.

Inte sådär akut och på ort och ställe. Plötsligt är det läge att stanna här ute i skärgården

så länge jag vill. Och det vill jag ju! Känns som ett privilegium. 

Vi kom ut hit till stugan och dess enkla liv kring Valborg och har njutit av att se sommaren

vakna, fåglarna häcka, blommorna blomma och sol och regn komma och gå. 

En sommar är egentligen som ett helt liv - fast snabbspolat. 

*

Nu saknar jag ju inte helt det här med tidtabeller, eftersom jag förväntas logga in mig om en 

dryg vecka då semstern är slut, men jag kan göra det härifrån stugan. 

Jag behöver inte bry mig om att infinna mig någon annanstans något visst datum. 

Och det känns förbaskat skönt. Jag kan fortsätta detta enkla liv och följa med hur

naturen går in i sin medelålder, och snart i sin ålderdom. 

Gässens tjatter, då de samlar sig runt skäret ute på fjärden, är ett sensommarljud. 

Harkrankorna som börjar krypa omkring. Tärnorna som redan givit sig av på sin väg mot sydpolens

övervintringsplatser. Svalorna, vars ungar redan är lika bra flygaress som föräldrarna, pilar över vattnet. 

Kvällarna som plötsligt blivit så mörka. Milda men mörka. Numera går jag inte utan 

ficklampa ut till utedasset. Det brukar jag göra innan jag lägger mig vid tolvsnåret. 

Rönnbären har börjat få färg. 

Det är nog redan augusti.