OM ATT BEMÖTA OLIKA SORTERS MÄNNISKOR

Under många år var det mest min sistfödda - aka Lillungen - som i viss mån figurerade här på bloggen. 

Till stor del för att han bodde hemma ännu många är in i min bloggtid, medan min äldre redan då jag

började blogga för snart femton år sedan var på god väg in i sitt vuxenliv och hade nog inte varit

speciellt bekväm i att landa i mammas blogg. Det har varit viktigt för mig att ge egen space åt ungarna då

de skall traska in i vuxenlivet. Men finnas där om livet luggar. I övrigt ta ett steg tillbaka. 

Med facit på hand har det nog varit en bra plan. Mer om det en annan gång. 

Men nu till Storungen då. I morse ringde han och frågade om jag hade lust att komma med och 

välja nya glasögon åt honom. Smakråd, det ställer man ju upp på om man får lite mysigt lunchprat

på en och samma gång. Hans tjej sedan tio år är nästan halva tiden i Sydkorea, så också nu. 

Min Storgrabb kan ta ganska så mycket "mental space" när han kliver in på egentligen vilken 

"arena" som helst. Orsaken till att han vill ha nya glasögon var att han citat: 

" Är så jävla trött på mina att se mig själv i mina runda glasögon när jag har teamsmöten, 

vill ha några som ger mig en skarpare look, som passar mer ihop med det jag är". 

Och skarp är han. Och tar plats. 

Inte fysiskt, inte alls bullrig, han bara tar mentalt utrymme. 

Vi gick in i den första optikerbutiken. Och vips dök det upp en ung tjej som ville hjälpa. 

Grabben min sade att han var ute efter glasögon som hade en slags 

"intellektuell-aggressiv" utstrålning. 

Tjejen fattade inte alls galloppen utan försökte erbjuda honom märkesglasögon som 

kostade skjortan, vilket är inte alls vad han var ute efter. Tvärtom anser han att 

en bit plast inte på något sätt kan motiveras kosta 700 €. Eller ens 300 €. 

Det blev inte affär och jag tror tjejen var mest glad att han vänligt tackade för sig. 

Om det kan vara galaxer mellan kund och försäljare så var det här det skedde. 

Hos nästa optiker kände grabben att prisen var mer sådana han tyckte att man kan 

begära för bågar, men utbudet var ganska tråkigt och vid förfrågan om han kunde hämta 

egna 3D-printade bågar så blev det lite hicka...med ett påföljd njaaa.???

Vidare till nästa. 

Där var det en dam som direkt fattade vad som önskades. Så till den grad att han plötsligt hade 

fyra bågar som han gillade - och som passade honom perfekt. Även enligt detta eminenta smakråd

som hans mor då. Snabbt kollat så tyckte jag glasögonen i de olika optiker-butikerna var 

ganska lika, men det var i den tredje som det blev ett möte mellan kund och försäljare. 

Som iakttagare var det här fascinerande att se. Även om det i de tidigare affärerna varit 

åldersmässigt en bättre "match" så blev det här en slags möte på samma våglängd. 

Och affären blev rodd i land - det blev inte bara ett par glasögon utan efter lite 

lirkande till och ifrån - två par till nästan priset av ett. 

Sådant här är så skoj att se. Det är nästan som en dans. 

Innan vi gick ut tackade grabben min försäljaren och sade att hon var ett sant proffs. 

Och även om hon med största sannolikhet visste om det så är det ju ändå roligt att få 

höra det. Även personer som är duktiga på vad det gör behöver få uppmuntran. 

Och även om Storgrabben min kan vara kaxig och blir lätt frustrerad så 

är han minst lika givmild med beröm och uppmuntran - när någon är bekänt av det. 

Har själv jobbat med att bemöta människor från "hög till låg" under största delen 

av mitt arbetsliv. Att kunna bemöta en VD för ett stort företag kräver sitt, men att få en 

15-årig moppe-kille att känna sig bekväm kräver en annan infallsvinkel. 

Och att behärska den skalan av bemötanden är nyckeln till mycket. 

Det kräver att man är trygg och kunnig i själva jobbet och att bygga upp en slags

snabbskanning av personen man möter. Det är aldrig frågan om att spela en roll, det är mer

som att sätta på olika förkläden på sin egen personlighet så det skall kännas bekvämt

för den andra. Och för mig också. För mig har det varit viktigt att alltid få vara mig själv. 

Förutom att vara smakråd idag, fick jag följa med det spännande mötet mellan olika 

människor som bara möts för att göra en liten affär. Men det är intressant hur mycket

mer som utspelas under dessa ganska triviala möten än vad man först tänker. 

Om man bara stannar upp och analyserar lite. 

Bara för att det är skoj. 

Och för att man kan lära sig lite om att bemöta och bli bemött. 

I MORGON BÖRJAR DET

 

Det har blivit tisdagskväll och jag har varit tillsammans med lillungen 

till veterinären med hans katt. Han skulle naturligtvis klarat veterinärbesöket

själv, men jag tror att för en fattig studerande så var det mer mors plånbok som 

spelade roll. Och det bjuder man ju på. Vi har försäkring. 

Utan försäkring är det inte billigt att ha ett sjukt djur. 

Katten kommer att bli bra, men i alla fall ett återbesök kommer det att bli. 

Men vad är det som kommer att börja i morgon? 

Jo, husbolaget där vi bor kommer att inleda en radda med renoveringar och 

förbättringar. Vi skall få jordvärme och elbil-laddningsstolpar. 

För ett par veckor sedan började de borra hålen neråt i marken. Dryga 300 m ner

borrade de. Och eftersom husbolaget är rätt stort blev det många hål. 

I morgon påbörjas arbetet med att koppla dessa hål ihop horisontellt. 

Det kommer att betyda stora grävmaskiner och what not. 

Det är estimerat att ta sex veckor. 

Senare på våren kommer följande firma och klär in hus efter hus

för förnyande av tak, fasad, balkonger och en del av fönstren. 

När vi köpte lägenheten visste vi att detta var på kommande, så det har inte

kommit som en överraskning, men det blir ju mer konkret när det faktist börjar röra

sig en hel del gubbar i gula reflexvästar och med orange hjälmar på huvudet mellan husen. 

Med en viss erfarenhet av renovering och nybyggen under årens lopp är jag mer

än tacksam att bara låta andra fixa och dona. 

Hoppas bara att tidtabellen för då vårt hus är inbäddad i huva sammanfaller

med en sådan tid på året då vi kan mer eller mindre bosätta oss på stugan. 

Skall bli intressant att följa med en sådan här storrenovering på nära håll. 

Vad har nu sedan det här med bilderna att göra? 

Ingenting faktiskt. Bilderna är från söndagens utfärd med min bästa fotokompis. 

Vädret var grått och tråkigt, vilket det lätt är så här när vintern tippar

över mot vår. Soliga dagar är ju fina, men milda varma mulna dagar är 

inte det mest inspirerande fotoväder. Men vi åkte runt och kollade in 

olika forsar i vårt närområde. Det var överraskande hur mycket gamla kvarnar 

vi hittade. Det var mer som att åka runt och kolla så man vet vart man skall återkomma

när både väder och naturen visar lite mer av sin sköna sida. 

Snön smälter med fart nu, så snart, om det inte blir vinter på nytt, kan det faktiskt bli dags att 

ta sig ut till stugan en helg och se hur det ser ut där efter en erbarmligt lång vinter. 

Och fly undan grävskopor och annat bullrigt. 

DET VÅRAS

 

Mer än vanligt har jag lidit av vintertrötthet denna vinter. Känns som om den aldrig skulle ta slut. 

Och så är det ju ändå bara februari än, så helt naturligt att det skall vara vinter än hur jobbigt det

än är för mig på ett personligt plan. 

Därför blev jag så där extra glad när jag igårmorse hörde sångsvanen flyga trumpetande över sjön. 

Sjön som alltså fortfarande är alldeles istäckt. 

Sångsvanens trumpetande är ju så karakteristiskt så har man hört det en gång, 

så vet man det för resten av livet. 

Eftersom jag då legat och dåsat till - det var ändå min sovmorgon - och vaknat till trumpetandet 

så blev jag ändå osäker - kan det verkligen varit en sångsvan så här tidigt på året? 

Eller drömde jag bara ljudet? Var det bara en illusion?

Så jag gick in och kollade på en eminent websida för fågel-bongare som heter Tiira. 

Och där rasslade det in observationer gällande flyttfåglar på inkommande söderifrån. 

Man har de senaste dagarna sett lärkor, tofsvipor, sångsvanar, andra sjöfåglar. 

Det har några dagar nu varit plusgrader och vindarna sydliga och då 

börjar det hända saker i fågelvärlden. Tidigt är det dock! 

Alltid fascinerats av det här med hur flyttfåglarna vet. 

Klart att det varje vårvinter kommer någon opportunist-fågel som vill vara

först till kvarn med livet som insats. Men enligt de rapporter som kommit in

både igår och i dag till Tiira, så är det mängder av fåglar på gång. 

Det ger mig hopp och lyfter lite på mina vintertyngda axlar. 

Det våras så stilla. 

ÅRSTIDER OCH MAT-TRADITIONER

Skall försöka undvika att i detta blogginlägg beskriva hur in i själen trött jag är på vintern. 

Hur februari inte alls är min månad på året, och hur det 

 i g e n

snöar därute och hur lång denna viner varit.

Han jag delar kylskåp med börjar bli lite sliten på mitt klagande. 

För det mesta har han ett tålamod och ett överseende med mig som borde belönas

med någon form av pris, men nu känner jag att han inte riktigt orkar med mina 

februari-tar-vintern-aldrig-slut-klagovisor. 

Tur att det bara är en vecka kvar av denna månad då! Heh. 

Men en av de få glädjeämnen som jag lyckas hitta i min enligt egen utsago 

förfärliga februarimisär är blinier. 

Jag vill ogärna lyfta fram något ryskt i dessa tider, men tänker att det är kanske ändå

inte matens fel att det landet har en fullständigt maktgalen ledare. 

Lite som att välja bort hamburgare om USA får en pånyttvald galenpanna till ledare i nästa val. 

Inte kommer man ju att göra det heller. Maten är oskyldig. 

Och som vi i Finland brukar säga: 

Det enda goda som kommer från Ryssland är sommarvärmen. 

(för så är det meteorologiskt väldigt ofta).

Men skulle vilja tillägga - och blinier. 

De där frasiga boveteplättarna som man serverar med smetana, lökhack

och fisk- eller vege-rom av valfri sort. Lite salt och peppar. Och som är så gott! 

Min februari-tröst-mat. 

Brukar lite variera recept och i år prövade jag på ett riktigt traditionellt sådant. 

Och det var kanske det godaste receptet så sparar det här till 

egen och andras glädje. 

Av smeten blir det ca 12 bliniplättar stekta i blinipanna. 

(blinipannan är lika stor som om man sätter fingertopparna och tumtopparna

mot varann och bildar en cirkel, då är plättarna ganska tjocka och det räcker gott med 1-2/person.

Man kan också steka plättarna i vanlig plättpanna, då blir de tunnare och fler - förstås ;))

Tar inte länge att fixa till blinier, men man behöver tänka på att smeten behöver 

ett dygn på att jäsa för att bli godast. Så lite planering behövs. 

DAG 1 gör man: 

Blandar:

3 dl mjölk

200 g gräddfil

25 g jäst 

3 dl bovetemjöl. 

Man behöver inte värma upp mjölk eller så men jag värmde upp ca 1 dl mjölk

till knappt fingervarmt för att lättare få jästen upplöst. 

I övrigt rörde jag bara ihop allt i en bunke, lade på ett lock och lät smeten stå i kylskåp till följande dag. 

Vi kan kalla det här för en "smetrot". 

DAG 2

Nu behöver man: 

2 tsk salt

3 dl vetemjöl

2 dl öl

2 ägg

Man tar fram "smetroten" i rumsvärme ca en timme innan man planerar att börja 

steka blinierna. Om man har för vana att ha sin öl i kylskåpet så kan man plocka fram den 

nu också så den blir rumsvarm. 

Efter en timme blandar man i salt, vetemjöl och öl. 

Dela på ägg-gulor och äggvitor och blanda i ägg-gulorna. 

Vispa äggvitorna till hårt skum och blanda dessa försiktigt i smeten 

precis innan man börjar steka blinierna. 

Värm blinipannorna och stek plättarna i skirat smör.

Vänd flera gånger för att få en frasig yta. 

Till en rejäl bliniplätt stekt i blinipanna går det åt ca 1 soppslev smet. 

Skall man servera en större mängd så håller man de stekta blinierna varma i ugn. 

Varför skirat smör, kan man undra? 

Eftersom blinierna gärna skall stekas i relativt hög värme så rekommenderar jag att 

man änvänder skirat smör till stekning som ju tål högre värme utan att brännas. 

Och så får man inte så mycket fettstänk heller. 

Man kan köpa skirat smör, men det är faktiskt väldigt lätt att göra det själv också. 

Lägg en bit smör i en kastrull på låg värme och låt det sakta smälta ner. Det skall inte "bubbla". 

På botten bildas då en ljusare "klump" av mjölkprotein. Rör inte om alls. 

Häll sedan försiktigt den skirade, klara smörolja i ett annat kärl. 

"Klumpen" av mjölkprotein kan användas senare i en deg, i en potatismos eller 

var som helst som du vill ha lite smörsmak. 

Man måste ju inte göra den här grejen med smöret, men det blir bättre så, jag lovar! 

Eftersom vi var bara två som avnjöt blinier denna gång så fryste jag ner 

resten av de stekta blinierna. Det går alldeles utmärkt. 

Värm dem i ugn bara och häll över lite smält smör och de är nästan som nystekta. 

*

Den här sortens blinier härstammar från tiden innan Ryssland blev Sovjet, och även då 

bara i de högre samhällsklasserna där man hade personal som kunde stå i köket och 

steka dessa plättar medan herrskapet satt i salen och väntade på maten. 

För de är allra godast som alldeles nystekta, det går inte att förneka. 

Det skall frasa när man skär i plätten men innehållet skall vara mjukt. 

Av tradition åt man dessa plättar just innan fastan, lite som en "ortodox" motsvarighet 

till dagens "lutherska" fastlagsbullar. Fast en salt variant då. 

Men även här sparas det inte på fett...

...man skall ju klara fastan för sjutton! 

Jobbigt det här. Först skall man klara av vintern och framför allt februari, 

och så han man ännu en fastetid framför sig. Puh! 

Tur att man kan lite rucka på dessa "måsten" lite hur man känner för. 

Så är det i alla fall för mig. 

 

STREJKER OCH HISTORIA

Det är många fackföreningar som nu uppmanar till strejk mot regeringens hårda nyp

och ovilja att förhandla med fackförbunden. Vi har under de senaste veckorna 

haft några dagars politiska strejker inom en hel del branscher faktiskt. 

Idag hade jag en ledig torsdag och just idag strejkade bla kollektivtrafiken i 

huvudstadsregionen. Eftersom jag då, som sagt,  hade ledigt och inget inplanerat så erbjöd jag mig 

att köra min äldre grabb (som inte har bil) till jobbet och passade samtidigt på att 

ta kameran på en liten tur i omgivningen nära hans arbetsplats. 

Då landar vi till  Gammelstadsforsen i Helsingfors. Här grundades Helsingfors

av Gustav Vasa 1550, så vi är minsann i den här stadens vagga. 

Har med stort intresse följt med den fina serien på SVTPlay - Historien om Sverige.

Tyvärr är det ganska lite nämnt där om Finland - eller det som ända fram till 1809 var

den östra halvan av Sverige. Överraskas ibland av hur få - både finnar och svenskar - känner

till detta faktum. Vi "tillhörde" aldrig Sverige, vi "var" Sverige tills svenskarna förlorade

den här delen av landet till Ryssland. Nåväl, det är väl därför jag kan få små djävulshorn i pannan

när jag besöker Sverige och får frågan att vad bra jag kan svenska fast jag är från Finland. 

Jo, för att hela min släkt varit svensk-talande sedan hedenhös då vi var en del av Sverige

och råkade nu sedan vara född på fel ort när man förlorade det sk. finska kriget. 

Nåväl...

Här grundades alltså Helsingfors. 

Det var inte under jubel och muntra upprop, det är en sak som är säkert. 

Gustav Vasa ville ha en hamnstad som kunde konkurrera med Reval (nuvarande Tallinn

i Estland) om de tyska köpmännens varor på svensk mark. 

Att Helsingfors grundades just här kom sig av att det här området låg på 

Helsingefors kungsgårds marker. Helsinge var en ort en bit uppströms längs ån. 

Ån som i tiderna hette Helsinge-ån. Numera omdöpt till Vanda å sedan Helsinge socken

blev Vanda köping 1972 och Vanda stad 1974. 

Här kröp det in lite historia, lite utan att jag märkte det. Men det är så med 

historiska platser. Snöar lätt in mig på ja...historia. Och historierna. 

Hur som helst så var det inte helt lätt att locka nya boende hit då i medlet av 1500-talet. 

Åbo var ju den östra land-halvans centrum och här fanns typ ingenting. 

Med hot om våld och vite och ibland direkta mutor fick man borgare från andra orter

att flytta och bosätta sig i den nya staden. Just det här läget var kanske inte det mest

optimala och cirka hundra år senare flyttar man stadens "centrum" till dess nuvarande plats. 

Främst på grund av att det här området ständigt besvärades av översvämningar. 

Både från ån och från havet. Måste ha varit en ganska sunkig tillvaro - då på 1500-talets andra hälft. 

För ca 150 år sedan byggdes en damm samt vattenkraftverk i området. 

Det är de byggnader som finns kvar i omgivningen och i dagens 

läge huserar Tekniska museet där. Det är ändå den där bilden i mitt

huvud om hur man arbetade här under århundraden som jag tjusas av 

i dessa gamla kulturmiljöerna. Att det sedan knappast var speciellt "tjusigt" att jobba 

här alla gånger, det förstår jag också. 

Och knappast njöt de så som jag av de vackra byggnaderna. 

Då var de bara, ja just byggnader. 

Även om jag, 150 år senare, tycker dessa byggnader är så vackra! 

När jag går där och tänker på de ofta dåliga förhållanden som 

arbetarna hade både här och på många andra ställen i 

den allt mer industrialiserande värld de levde i, så slås jag av tanken

att det var tack vare strejker de fick det bättre. Vi fick det bättre.

Så mycket vi i dagens läge ändå har att tacka just arbetarrörelsen. 

De nu pågående strejkerna handlar ju inte om en motsättning mellan

arbetstagare och arbetsgivare utan en protest mot att en regering vägrar 

kompromissa. Och det känns - om man riktigt tänker efter - inte alls bra. 

För i ett land där man inte diskuterar och kompromissar? 

Var är vi då? 

Vill folket verkligen ha en sådan regering? 

Plöjer mig fram genom oplogade vägar (ja, det strejkas här) 

till min bil och låter alla dessa tankar tassa runt i mitt huvud. 

När jag kommer ett stycke bort från trafikbruset vid huvudvägen

börjar jag istället höra sparvarna som tjattrar i buskarna. 

Det låter som om en vår var på antågande. 

Lite försiktigt och trevande, men ändå. 

Och det är ju så här det är. Livet tassar på. 

Från år till år, årtionde till årtionde. Århundrade till århundrade. 

En kort tid kan vi vara här och påverka. Endel mer, de flesta mindre. 

Men det är så att vara människa. Ensam är sällan stark.

Tillsammans är man mer. 

Och tillsammans kan man få förändring. Det har historien påvisat.