RENSKILJNING

Har varit hemma i någon vecka redan, så bilderna är inte direkt dagsfärska, 

men aktuella så till vida att renskiljningen har precis kommit igång i Lappland. 

När den här bilden togs var det ännu barmark, men nu har redan ett 

snötäcke lagt sig över vidderna. Jag hade precis lämnat området

då den första snön föll där. 

Har som känt, svårt att lämna de små vägarna ifred. Står det 

dessutom att vägen är i dåligt skick och att man kör in på den 

på egen risk - då är det kört för mig. Jag bara måste

få se vart en sådan väg far. Det är inte för ro skull jag 

kör fyrhjulsdrift. 

Broarna blev...nåh, lite slitna, även om jag i 

ärlighetens namn inte tyckte att själva vägen var 

i så speciellt dåligt skick. Vägen till stugan är ofta i 

samma skick och det är normalt årstidsfenomen. 

Kryper sakta den smala vägen fram och beundrar vyerna, dvs skogen 

som känns "vild och vacker". Plötsligt kommer jag till ett renskiljningsgärde.

På hösten, just från oktober och fram till årsskiftet, samlas renarna här 

ihop till renskiljning, eller rarkning. 

Renskiljning av Johan Turi 1910

Den exakta tidpunkten beror på vädret - som så mycket annat här uppe i norr. 

Det är först då det blir kallare som renarna börjar röra på sig och renskiljningen

kan inledas.  

Vid renskiljningen separerar man renarna från en sammanblandad hjord och de 

räknas in till de olika ägarna, så kallade sita. 

Renarna vaccineras och omärkta kalvar märks i öronen. 

Efter renskiljningen flyttar renarna till sina respektive vinterbetesområden. 

Vid själva renskiljningen använder man ett antal sammanhängande hagar. 

Renarna drivs från större hagar till allt mindre och till slut till renskiljningens kärna.

 Det som sker innan själva renskiljningen är sarvslakten. Sarven är ren-tjuren ifall 

det finns andra förutom jag som inte visste det. Som boende i Finland, även

om finska inte är mitt modersmål, så har jag bättre koll på de finska 

benämningarna gällande just detta. 

Men sarv är altså en pojk-ren. 

Att man väljer att slakta sarvarna just i september och innan brunsten är att 

de väger mest då. När parningstiden är förbi så har de stackars "pöjkarna" 

förlorat i stort sett allt kroppsfett och muskelmassan likaså. 

Som sarv är det inte speciellt bra att hamna någonstans där i medelklassen. 

Det är nämligen så att de sarvar som bär det bästa anlag sparas slakten. Men också

de som inte väger så mycket (än) sliper bli renskav i något fjällhotell. 

Lagom är alltså inte alls bäst - om man är en ren, vill säga. 

Innan själva renskiljningen, sker alltså sarvslakten. 

Vi själva renskiljningen slaktas även de kalvar och vajor (tjej-renar) som 

ser ut att inte kunna klara vintern. 

Då jag stannade till vid det öde renskiljnings-gärdet hängde fångslinorna

än slaka och tystnaden var kompakt. Blundade och försökte föreställa mig 

mullret av klövar och ljudet av bröl då hundratal renar drivs in i dessa  gärden. 

Men idag är här tyst. Så tyst det någonsin kan bli. 

SHINRIN-YOKU - SKOGSBAD

Så jag har badat idag! 

I skogen! 

Dagen var disig, lite duggregn föll över folket på dessa breddgrader 

och det orkade inte riktigt bli ljust. Man blir medveten om att november står och

klampar i farstun. November - årets värsta månad för många. 

Desto större är orsaken att ge sig ut i skogen NU då ännu lite lus finns. 

Jag lovar - man ångrar inte det. Fast vädret är lite moll-betonat och tungt

så finns det mer syre i luften nu än någonsin på året. Eller så känns det

i alla fall. Ett djupt andetag och man blir som ny. Man tror inte, då man sitter 

inne bakom sin datorskärm och glor ut genom fönstret på allt det regngrå, 

att det faktiskt kan vara så otroligt uppfriskande med en tur in i skogens famn. 

Men det är. Gå ut gott folk. Ut i det dåliga vädret. 

Ta ett skogsbad, eller det japanerna kallar shinrin-yoku, och fyll

själen med bra energi och kroppen med syre. 

GRÅ MÅNDAG

I går sken solen, idag vräker regnet ner. Så är det på hösten.

Inser att det är sällan, mycket sällan jag bloggar på morgonen, till det brukar
jag ha för bråttom och tusen andra saker pockar på uppmärksamhet.
Idag är ändå en sådan där långsam morgon som man borde unna sig lite oftare.

Har förvisso en hel del på agendan idag också, men inget som kräver en tidtabell,
och jag vet att jag kommer att hinna med allt inplanerat. Det regnar ute vilket
på sitt sätt bidrar till en mer dämpad ton på morgonen.
Jag behöver inte åka i väg någonstans och början min arbetsdag nu eller om
trettio minuter bestämmer bara jag själv. Det är oerhört skönt.
Det blir om trettio minuter, bestämmer jag.
Snart skall jag ta tag i mail, leveranslappar, fraktbrev och fakturor - men än finns det
gott om tid för en kopp kaffe till och en nästan meditativ stund här vid
tangentbordet. Inser att sedan jag började med det här systemet att jobba hemifrån
på måndagarna, så känns det som om arbetsveckan börjar lite mjukare, lite mildare.

Tänker ofta att om vi skall orka jobba med den takt som "samhället"
kräver av oss och gärna fortsätta med jobbandet en bra bit upp i åren, så
borde arbetslivet bli mycket smidigare än det är i dag. Efter att jag de senaste veckorna
kört en hel del omkring i glesbygden för att inte säga obygden, sett hus som
övergetts pga att det gjorts omöjligt att bo och leva där - arbete finns helt enkelt inte.

Tänk om man kunde svänga på den trenden? Är rätt säker på att det finns mängder med
människor som skulle önska leva och bo utanför de stora städerna. Långt utanför.

Sitter själv och blickar ut över RingIII, vägen som kramar om huvudstadsregionen och
tänker att tänk om jag kunde sitta och blicka ut över ett lugnt landskap istället.

Hade min morgon blivit än mer behaglig då?

TANKA HÖST-TANKAR

I år har jag verkligen fått tanka höstfärger så det förslår! 

I Lappland lär det redan kommit snö på sina ställen, medan höstglöden

är som allra finast här i söder. 

Vandrade i timmar i skogen, bara hunden och jag . 

Hittade väl inte överdrivet mycket svamp, men det var skönt att bara

gå där i sina egna tankar. 

Stängde stugan för vintern.

Kan hända att det blir ett besök ännu, men på 

något sätt kändes det nu att min "skogskvot" var fylld. 

Först veckor i Lappland och sedan en lång-weekend på stugan. 

Mitt projekt, som just handlar om skog, blev också klart så det kändes 

skönt att sätta punkt på fler plan. 

Många känner säkert den där känslan när man rott i land ett

projket, det är en skön lättnad men samtidigt tomt på något 

märkligt sätt. 

Tankarna irrade sig till kommande projekt, smakade på funderingarna och 

idéerna som kom och gick medan fötterna tog mig sakta framåt i skogen. 

Skrev i stugboken att det var överraskande mycket mösspripplor inne i stugan, 

nästan lika mycket som det brukar vara efter en hel vinter. Ändå har jag inte något ätbart 

framme där som borde locka dem. Väntar de en kall vinter när de 

redan nu söker sig inomhus? Talgoxarna knackade på fönstret och 

uppmärksammade mig på att det kunde vara dags för lite solrosfrön.

Hösten är som finast nu, men vintern står nog där och flåsar en i nacken.

KÖRA SÖDERUT - HEMÅT

I skrivande stund har jag redan hunnit vara några dagar på jobb, samt landa på

stugan, plocka svamp, värma bastun, basta och tända ljus för att sitta och njuta

av den blåsiga oktobernatten framför brasan med datorn i famnen. 

Går igenom de sista bilder som blev knäppta under resan till Varangerhalvön i norra Norge och 

det östliga finska Lappalnd. Har under dagen också suttit och slutfört ett foto-arbete som skall

vara klart i november. Det är något med foton. De behöver inte ens vara speciellt fantastiska och 

enastående men det viktigaste är att de tar en tillbaka till en upplevelse man varit med om. 

När jag nu ser på mina bilder från den sista etappen av min semesterresa förflyttas jag tillbaka

till stunderna där vid fjällets fot, till fjällbjörkarnas gula famn, till mötet med renhjorden. 

Minns när jag skrämde upp en orr-höna som istället för att flyga långa vägar bara flaxade 

en liten bit bort. Jag blev blickstilla för att invänta att den vågade sig fram ur skyddet

under den täta granen. Likaså tar bilderna mig tillbaka till stunden vid hygget då 

älgens och min blick möttes för en liten liten stund. 

Minns bäckens porlande ljud och tystnaden vid den lilla sjöns stilla vattenyta. 

Samtidigt som jag känner att jag äntligen är tillbaka i min älskade lilla stuga

vid havet och intill gammelskogen längtar själen redan tillbaka till de vida vyerna 

långt däruppe i norr. 

Stugan fylls av doft från brasa, från den intilliggande bastun, 

av svamp som sakta torkar i ugnen och en kylig frisk nordan då 

jag öppnar dörren för att släppa in hunden. 

Dofter av natur, av liv, av stunder som är...

...liksom bilder är minnen av stunder som varit.