PYNTA INFÖR PÅSK...

Jag har sagt det förr - med åren blir jag mer och mer

lat...eh...sparsmakad i mitt pyntande och donande här hemma. 

'Julgranen' från i julas blev då grangrenarna togs bort ett

'vinterträd' som fått bli kvar tills nu. 

Hade egentligen planerat hänga upp en spegel här men ja...

Det har liksom inte blivit av. Finns så mycket annat att göra, 

försöker jag intala mig själv. 

Tror jag själv på det? Knappast! 

Nå, onekligen började det kännas lite smått malplacerat med

dessa gnistrande stjärnor i vårkvällarna starka sken så

de fick ge vika för:

Tadaaaa....

Påskäggs-installationen! 

När bilden togs är det ännu lite glest av ägg, skall klura ut något 

smått till, fjädrar eller nåt, men idén klarnar? 

Istället för att pynta runt i hela huset har jag skapat en 

årstids- eller högtidsvägg. Smart va? 

Dessutom är vi inte hemma under påskhelgen så

en sådan här minimalistisk pyntning som tog typ fyra minuter att

få till är ju bara guld! 

Okej, sju minuter, om man räknar med nedmonteringen av 

vinterträdet. 

Känns som om den där planerade spegeln får stå och samla damm

ett litet tag till. Tänk vad man kan hitta på under året ännu?

Med lite spik och snöre och ja...återstår att se. 

Inför påsk plockade jag in lite spireakvistar som jag skall ta med mig

och hoppas att det hinner bli lite småsmå mössöron. 

*

Insåg när jag gick en sväng i trädgården att hararna låtit sig väl smaka

bland buskar och så. Likaså märks det att vi i år haft rådjur på besök.

Vi kan liksom skippa det där med att vänta på vilka tulpanlökar som skall

blomma i år.............

..........i takt med att de dyker upp ovan jordytan så 

dyker det nästa natt någon liten bambi och kalasar på

(mina) fräscha primörer! 

Att få till en balans i naturen där alla är nöjda är av det mer knepiga slaget.

GRÅTT OCH TRIST...

...?

För ett drygt år sedan kom det sig att jag och ett par jämnåriga (typ) 50+-are 

bestämde oss för att låta det grå håret växa fram. 

Det är ju så många med fantastiskt vackert grått hår! Själv har jag haft grå

strån sedan jag var dryga tjugo och med åren har de ju följaktligen blivit fler och fler. 

Min faster hade ett fantastiskt vackert grått hår, och jag bar väl på

en önskan att jag skulle ärvt ens lite av det vackra grå. 

Vi "tanter" bestämde oss att i ett års tid låta det egna grå håret växa ut.

Det är faktiskt först när håret växt ut lite mer som man riktigt ser 

hur det känns mot ansiktet. 

Jag hade ju gjort ett par försök innan, men aldrig riktigt haft

tålamod ändå.

Ett år. Då kändes det som en lång tid, nu efteråt gick 

det ju som det brukar ändå rätt snabbt. 

Åren...

I förra sommarens hetta klippte jag håret kort, vilket ju underlättade utväxten av det grå. 

De andra hade kortare hår redan från början. 

Men hur gick det sedan för oss? 

Det var skönt att inte behöva lägga en massa pengar på att går till frissan för

hårfärgning. Jep! 

För egen del var det intressant att se hur ojämnt det grå växte ut. Vid ena sidan av benan, 

närmast ansiktet växte en alldeles silvervit (tunn) strimma. Riktigt fint faktiskt. 

I resten av kalufsen blev det sedan väldigt mycket mer som salt&pepper. 

Och väldigt ojämnt saltat och pepprat dessutom. 

Samma hos den ena av damerna som deltog i utmaningen,

hos den andra växte det ut det snyggaste jämngrå hår man kan tänka sig! 

Så där kan det gå! 

Jag som kanske var den av oss som mest kände mig okej

med att bli gråhårig fick den överlägset "fulaste" nyansen på mitt grå.

Första april hade vi satt som tidsgräns. 

En behöll sitt grå (det hade jag också gjort om jag haft hennes nyans), 

den andra fuskade lite och färgade sitt hår innan en resa hon skulle på 

i medlet av mars. Jag förstår henne, hon och jag hade ganska lika

"grå charm". Det vill säga ingen alls....

Idag "återfick" jag min mörka hårfärg. 

Det var inte för att jag skulle vilja se yngre ut, inte för att jag skulle skämmas

för mina gråa hår, snarare tvärtom! 

Men det var för att det bara var fult och fick

mig att se trött och nästan lite "ovårdad" ut trots att jag 

varit mån om att hålla frisyren städad och fin. 

Jag som hade hoppats så mycket på min övergång till grått fick

bita i det sura äpplet och inse att jag inte hör till skaran med snygg

grå ton i håret. Inte än i alla fall.

Kanske den dagen resten av mina strån växer ut i den där samma

silvervita nyansen som jag hade på de där några ståna närmast ansiktet. 

Och just det ja....håret är på satt på 

"projekt lite längre hår igen". 

Sade till frissan att om jag börjar yra om att klippa kort

hår igen så skall de bara leda ut mig tills min sinnesförvirring går över :).

*

Svanarna på bilden har inte tagit skada av mina hårprojekt på något vis.

Men de hade anlänt till vår gemensamma vik där jag också hade nöjet 

att vistas i weekenden. 

Nu blir det en vecka med mycket på många plan, men

sen hörni blir det lite s e m e s t e r ! 

TÅRTA ELLER TAGGTRÅD...

Återkommer till rubriken senare i inlägget.

Ååååh, så skönt med lördagskväll. En del lördagskvällar är bara så mycket skönare än andra.

Idag är en sådan dag. 

Och vet ni, fast det är klart ni vet, snart är det påsk! 

Och med tanke på det har jag pysslat lite. Tycker jag numera är så 

himmelens o-pysslig så när jag väl gör det så förtjänar det ett omnämnande! 

Jag har slängt, eller slängt å slängt, just det uttrycket är kanske lite fel

här, men  l a g t  f ö r s i k t i g  ägg i blöt för att få till några nya påskägg till i år.

Men till tårtan och taggtråden.

Idag när jag åkte iväg hojtade min gubbe efter mig:

- Vi får väl se om det blir tårta eller taggtråd. Lycka till! 

Jag hade nämligen idag mitt andra (av tre) examenstillfällen för att 

i framtiden kunna titulera mig yrkesfotograf med natur som specialkunnande, 

och det blev inget mindre än...tadaaaa...tårta!!! Det vill säga godkänt.

 Nu kan jag börja fokusera på

det sista och på sitt sätt kanske mest krävande slutarbete. 

Just nu snurrar bara en massa idéer och tankar, 

planer och funderingar runt i huvudet.

Vad skall jag göra, hur skall jag göra - och om vad? 

Det är alltid det bästa och jobbigaste att starta upp ett nytt projekt. 

Men nu...nu bli det tårta! 

ETT NYTT ÅR...

Ibland tänker jag om det inte är så att jag har två nyår istället för ett? 

Ett som firas då vid årskiftet och ett då jag får inleda stugsäsongen? 

Jag var ju här en sväng i januari, sedan kom livet och vädret igen emellan och planerna 

ändrades, men nu....NU är jag här igen och när jag ser på min kalender så ser det ut som 

om det skulle bli att möta våren en hel del härute i skärgården. 

Det går ju så rasande fort, eller våren kommer liksom smygande.

Idag är det riktigt isande kalla vindar, trots att det utlovats rejält varma dagar. 

Rejält varmt är ju relativt, som känt. Men mer än + 5 i alla fall. 

Känns kallare här vid havet på grund av vinden.

Men här händer ändå hela tiden. 

Ejdrarna, ådrorna och gudingarna, har stämt träff ute i viken. 

De är överraskande jämt fördelade honor och hanar i år.

Ofta brukar det vara betydligt mer hanar än honor. 

Ejdrarna har ju minskat radikalt de senaste åren. 

Dels pga av en sjukdom som honorna bär på och som sprider sig 

via ägget till ungarna. För något år sedan blev det noll ungar i området kring

Östersjön som uppnådde vuxen ålder. Dessutom är ju både mink och 

havsörn och gallrar i  beståndet om man säger så. 

För sjukdomens del finns, vad jag förstått, inte något att göra, men ejdrarna har 

faktiskt redan ändrat på sitt beteende var och hur de lägger sina ägg

just med tanke på hotet från rovdjuren.

I fjol kunde man konstatera ökade mängder ejdrar i närheten av stora hamnar, 

där det är så mycket rörelse att rovdjuren hålls på avstånd. 

Vi har också här på stugan placerat ut nya "kryp-in" för 

ådorna att ta i besittning. Hoppas de duger! 

*

Ja, men...alltså.

Stugsäsongen är härmed öppnad. 

Om allt går som jag planerat kommer jag att vara här 

mer än något år innan, någonsin. 

Ska bli nice! 

HON KONMARI, NI VET...?

Det var häromdagen i Helsingin Sanomat en intressant artikel om

"Hur gick det sedan...?"

Konmari-boomen var väl som värst - eller bäst -  för fyra, fem år sedan och då intervjuades 

några personer som var mitt uppe i eller hade slutfört sin utrensning av onödiga

grejer därhemma. Nu efter fyra år intervjuades de på nytt. 

Hade livet ändrat? Blev det bättre? Har ordningen hållit? 

Alla svarade faktiskt "ja" på de frågorna.

Det var mer städat hemma, ingen ville tillbaka till mängden onödiga grejer. 

En person tyckte att det gått aningen för långt för hennes del så hon inte 

längre hade kvar en enda festklänning då hon skulle gå på fest.

Där känner jag lite igen mig. Det är glest med sådant i min garderob också.

Dels behöver jag sådant extremt sällan, och alla semi-fina tillställningar 

jag behöver gå på så kan man alltid piffa upp något mer vardagligt med

smycken och sådant. Och jag har aldrig känt mig underklädd...

...har bara en lite mer sparsmakad klädstil ;). 

En annan person hade gått så långt att hon till och med skulle sälja sin lägenhet 

nu och ge sig ut och resa runt i världen när hon nu blivit pensionär. 

Ryggsäcksluffa vid mogna år.

Vad underbart! 

Jag kan relatera till det med. Jag älskar

ju att bara slänga in mina få rejer i bilen och dra. 

Jag behöver inte ens hotel - gillar att både tälta och sova i bilen.

Det ger en sådan faktastisk frihetskänsla! 

Endel hade slutat "känna efter om en pryl "sprudlar glädje" och "tacka 

för den tid de varit i ens liv" om man väljer att avstå från prylen. Och det har ju inte varit riktigt min grej från första början, men jag tror absolut att mer "nostalgiskt lagda personligheter" 

får hjälp av denna seremoni. Har naturligtvis en och annan onödig grej jag med som

inte lossnat och som kunde behöva en liten push i form av ett tacktal, men 

nja...Vi kanske skall ta ett allvarligt samtal de grejerna och jag vid lämpligt tillfälle.

Mycket har gått vidare utan större tal. Bra så. 

Samtliga säger också att de efter utrensnings-talkot har blivit mycket mer 

kräsna med vad de tar in i sitt liv. 

Jag minns att jag läste (halva) boken som Mari Kondo skrivit på ett flyg hem någonstans ifrån.

Jag orkade i ärlighetens namn inte riktigt med alla upprepningar i boken, idén 

lyckades jag väl ändå anamma även om jag som sagt har lite svårt att "prata med ting", 

men idén - den är riktigt bra! 

Erfarenheten med köpstoppet för några år sedan och någon sorts lite 

fusk-konmari-utrensning har ändå absolut ändrat mitt förhållande till ting

för gott. Bra så.

Det jag kanske har blivit mest överraskad över, förutom att 

ändringen varit beständig är hur mycket det faktiskt speglat sig på

övriga områden i livet. Det skriver Mari Kondo också i sin bok

att så sker, och det verkar som om personerna i artikeln också 

lagt märke till. Man blir mer selektiv med vad man vill ha i sitt liv

på ett betydligt bredare plan än ting man har hemma. 

Det är märkligt, men det funkar faktist så. 

Jag märker att jag så mycket enklare numera kan säga: Nej! 

Både privat och på jobbet. 

(Kan bero på ålder och erfarenhet och med åldern kommer ju djup klokhet också förstås, heh).

Men jag börjar luta åt det hållet att mindre "mess" hemma i skåp och knutar

påverkar människan på ett helhetsplan, också på oväntade sätt. 

Less is more har blivit mer för mig. 

Så är det bara.

Hon, KonMari - kanske hon vet?