DEN TIDEN AV ÅRET....



November (- och Februari -) månaderna som jag har så svårt att älska.

Plötsligt inser jag dock att alldeles strax bjuder november på 
den vackraste av högtider - allhelgona-helgen.

Kanske jag överdriver dysterheten i november?

Utmanade mig själv med att försöka knäppa 30 vackra bilder i november.
Inte en per dag - men en för varje dag.

Skall försöka hitta det vackra i de stunder där
 allt somnar in, slocknar, bleknar, mörknar.
Där världen blir till ett skymmer och nyanser bleknar och 
konturer suddas ut. 

Där ljud dämpas och nästan försvinner.

Årstiden där längtan gror.
Så stilla, så vänt, så tyst längtande.



Tranornas skrän har tystnat. Gässens tjatter likaså.

Samtidigt som jag längtar till alltings återkomst, skall
jag försöka bli bättre på att ta in det som finns i stunden.

Det som ibland kan vara aningen svårt att älska.

Som November till exempel.

*

Men jag skall ge det en chans. Jag skall försöka.





VINTERTID...


Häromkvällen, då snön ännu låg kvar på marken,
råkade jag titta ut från fönstret då rådjuren kom smygande in i trädgården.

Nu skulle man ju tro att jag bor ute på landet någonstans, men så är det 
alltså inte. Vi bor mitt i urbana huvudstadsregionen. 
Det ser bara inte riktigt så ut.

Snön, och vintern som överraskade, fick mig att inse att det minsann
är dags igen att börja mata fåglarna därute. 
Har i år en ny leverantör för fågelfrön i storsäckar, hoppas
kvaliteten på fröna är bra. 

Själv passade jag också på att storshoppa mat och annat 
növändigt hem till oss när jag nu var i farten med datorn. 
En tid nu har jag köpt mat på nätet och jag måste säga att 
jag varit mer än nöjd! 

Jag som avskyr att yra runt i matbutiker, i synnerhet de där enorma 
marketarna där precis allt det man behöver alltid är längst bort, upplever
det här som guds gåva till mig nästan! 

Jag planerar också våra inköp bättre såhär. 
Det är väldigt sällan jag behöver "fylla på" från en vanlig
butik mellan beställningarna. Och jag tycker 
nätmatbutikens frukter, grönsaker och örter är fräschare än de i 
den traditionella butiken. Och utbudet ekologiskt är också större. 

Kanske jag är en sådan där nätbutiksperson, men jag tycker det är
oerhört behändigt att bara klicka på tex "ekologiskt" och så får jag 
direkt "butikens" alla ekologiska varor framför mig på skärmen istället
för att behöva rusa hyllmeter fram och tillbaka för att leta rätt på 
 ekologiska alternativ till det jag behöver.

Och så blir det så mycket mer tid över till roligare saker
när man slipper gå till butiken själv. 
Vilket jag mer och mer börjat uppskatta.  
Jag avskyr att trängas med min kärra bland hyllorna, avskyr att stå 
och packa medan följande kunds varor kommer nästan
över på min sida. Avskyr att skuffa butikskärran genom 
snömodd (en stor del av året....) till bilen som alltid är rysligt 
långt ifrån parkerad de gånger jag bestämt mig för att storshoppa.

Ja...det hörs att det inte är min favoritsyssla det här med butiker.

Jag kan tänka mig ett dussin andra saker som jag hellre gör! 

*

Blir det dyraremed att nätbutiksshoppa mat?
 Eller rent av billigare? 

Det vågar jag inte direkt säga. Jag är inte så där jättebra på 
att kolla upp vad ärtpåsarna kostar i butiken versus i nätbutiken, det borde man 
kanske vara, men...ja, jag är inte. 
Men min känsla är att det blir billigare 
för att:

Jag är mer struturerad när jag beställer hushållsvaror på nätet.

Jag köper numera aldrig något för att jag tror att det är slut därhemma, 
vilket hände när man stod där i den "verkliga" butiken 
och bara vill vara på den säkra sidan; 
 - ja, men jag tar väl en då, för säkerhets skull, om det skulle vara slut! 

Jag blir inte lika frestad att köpa något "onödigt" som gott bröd
bara för att det doftar så gott! 

Jag märker att jag har enklare att köpa "storpåsar" av tex potatis,
toapapper, hushållspapper, hundmat etc, vilka är mer fördelaktigt, 
då jag inte behöver fundera på att släpa hem allt själv.

*

Mycket lämpligt också på det sättet att nu kan alla i familjen
logga in sig och kruxa för det man märkt är slut, eller 
som man skulle behöva.

Jag vet ju med mig själv - behöver jag gå till butiken för att köpa
tandkräm - visst sjutton finns det en risk att jag köper något annat också. 

På nätet loggar jag bara in, klickar för tandkräm, och loggar ut.
Så funkar i alla fall vi. 



VECKAN SOM VAR...


DET SNÖADE i vårt land. 
Även sydkusten fick sitt första snötäcke. 
Ett lager som verkar stanna, i alla fall en dag eller två.

Torsdagmorgon vaknade jag till förkylning, textade till jobbet att 
jag stannar hemma, och sov vidare.
När jag vaknar framåt förmiddagen och hasar mig till vattenkokaren och kokar mig en 
kopp kaffe och öppnar datorn möts jag av den enormt tragiska nyheten om kollisionen mellan
ett tåg och en militärbil som transporterat beväringar. 
En olycka där fyra personer dog, tre unga beväringar och en person i tåget. 
Ytterligare fyra skadade sig illa.

Det knyter sig i magen på mig, två av de som avlidigt är födda samma år som min 
yngsta, den andra ett år tidigare. 
För en sekund infinner sig tanken - det kunde ha varit han.

Mitt barn. 

Den tanken delar jag med otaliga föräldrar, jag vet. Men den kryper ändå in under huden.
Tanken. Det kunde ha varit jag som fått budet om det som inte får hända.

*

LITE I SKYMUNDAN av den tragiska nyheten hamnar nyheten om att tusentals 
arbetsplatser försvinner inom något år från den branch som engång var min.
Där det ännu för något år sedan fanns en människa som gav råd
finns nu (eller snart i alla fall) en robot som snabbt som attan räknar ut och  
går igenom miljoner olika alternativ på samma tid som jag i tiden
hann säga; 

"Hej!" 

Jag hör till den som sett detta komma, och tjatat mig sönder och sjuk, 
känns det som ibland, hur viktigt det är för den äldre generationen att aktivera 
sig och göra sitt bästa med att ta till sig digitaliseringen. 
För den tar allt mer plats, på allt fler områden, och snabbare än någon kunde tänka sig
ännu för några år sedan. 

Inom kort kommer man inte att veta om det är en människa
eller en robot som svarar på dina frågor i en chat eller via mail.

Och har det betydelse?
Egentligen? 
Så länge du får (rätt) svar på den fråga du ställde? 

I går kväll chattade jag länge gällande en leverans varor som 
det blivit lite strul med. Allt löste sig till slut på bästa sätt, 
men inte minns jag vad personen (jag antar det var en person) hette.

Hade jag varit lika okej med att det varit en robot som svarat mig? 
Bara jag fick mitt problem löst.

*

FÖRRA VECKOSLUTET satt jag och en hel del andra naturfotointresserade
personer i Finlandia-husets sal och lyssnade på föreläsningar om naturfotografering
och såg fantastiska bilder nästan så ögonen blödde.

En bild av de totalt 14 000 - någonting inskickade bilder skulle
bli Årets Naturbild.


Hur väljer man ens ut en enda bild av den mängden? 
(Om man inte är en analytisk robot med alla "rätta" fotoalgoritmer inmatade?)

För att göra en, redan lång, story kort så visst blev det en vinnarbild.
Och förvisso är den fin, snygg, vacker och allt det där. 

Men! 

Det som, för mig, kom som en total överraskning var det faktum att 
vinnarbilden (alla kategorier) de facto var tagen med en kamera
försedd med en rörelsesensor som utlöser när bilden skall tas.
Det vill säga fotografen själv kunde legat hemma i soffan när 
vinnarbilden togs! Ett är säkert, han var inte ens i närheten
av kameran när bilden togs - det vet vi. 



Där ser man, även jag, som på något plan vill tänka mig som öppensinnad
för digitalisering och hela den baletten, blev nog lite mycket häpen när 
jag hörde att vinnarbilden inte alls är tagen på det traditionella sättet som 
(även) jag tänker att man skall göra då det gäller naturfotografering. 
Det vill säga att man skall själv vara där i situationen och vara 
den som har sitt alldeles egna finger på avtryckarknappen.

Skall man det? Behövs det vara så?

Vilket får mig att tänka vidare att är det viktigare att 
ha varit där på plats och i stunden just där och då och sett något 
fint i naturen, men kanske inte lyckats fånga det på foto
eller att inte varit där alls då det skedde utan bara se det på en bild senare.
Även om bilden man själv arrangerat tekniken för levererar bilden.
Man har ändå inte varit där...

Är man på något sätt då en upplevelse fattigare? 
En bild rikare, men en upplevelse fattigare? 

*

Hur kommer vi att tänka om det här i framtiden?
Om alla dessa nyanser och gränser där vi tycker, tänker, 
och framför allt känner att robotik är okej - och var är den inte okej? 

Är det mer okej att en robot ger mig placeringsrådgivning än
att en läkarrobot klurar ut min diagnos? 
Eller tvärtom? 

Är det egentligen egalt om en Årets Naturbild är tagen med
hjälp av alla möjliga tekniska hjälpmedel? 

Är det däremot inte sorgligt att man inte sett till att utnyttja robotiken
till dessa plankorsningar som förorsakar överraskande många olyckor varje år.
För att undvika olyckor som den i Raseborg i går. 
Tekniken finns...uppenbarligen! 
Fråga en fotograf...

*

I USA jobbar en ByggRobot med att mura 3000 tegelstenar i dagen - 
det är ca sex gånger fler tegelstenar än vad en människa klarar av på samma tid.

*

Och senast jag var i butiken gick även jag till kassa där man kan betala själv. 
Oftast brukar det vara en människa som övervakar 4 betala-självkassor.
Här var det en person som övervakade 8 betala-självkassor.

Kan inte annat än häpna över med vilken fart att detta kommer in i våra liv.
Inget under att våra ungdomar ibland undrar och funderar på vad
de skall satsa på för utbildning...

...när inget vet hur världen ter sig om bara några år! 

*


TILL SIST skulle en ha den naiva önskan att inga beväringar
skulle behövas. Alls, någonstans. 
Att deras uppgift skulle tas över av robotar om det nu 
skulle bli läge för det. 

Men i mina mörkaste stunder tänker jag att prislappen på 
en trave med elektoniskt skrot är så mycket högre än prislappen på 
mänskligt kött och blod.

*

Det har varit en aningen märklig vecka.

I morgon skall jag snickra - första gången på länge.
Det ser jag fram emot! 

BYTE AV ÅRSTID...


Längs med dagen har man knappt läst och hört om annat än snöstormen som skall ta oss med storm i natt och försätta detta nordliga land i det ovana läget; vinter.

I år igen liksom.

Men visst, det är lite tidigt för vinter-på-riktigt, och visst jag är inte 
alls förberedd till hundra. 
När jag kom hem idag funderade jag över en sådan sak att om jag inte hade tillgång till 
information gällande väderlek i medier eller annars, skulle jag märka att ett byte 
av årstid är på kommande?

Häromdagen hörde jag första gången domherrarna pipa i träden omkring.
De brukar vara ovädersfåglar just på det sättet att de dyker upp någon dag
innan ett oväder rullar in. Eller över. 


Det andra tecknet är katten.

Hon är en vad jag brukar kalla till allväderskatt och ryggar inte för små stormbyar, 
men idag var det stopp med att gå ut! 

Meteorologer i all ära, men domherrar och katter - de vet bäst! 
(Eller så tar jag tillbaka det påståendet i morgon när marken är lika blöt 
och svart som idag och vi står där snopna kvar i hösten...)


Eller så blir det som i somras när det varnades för alla tiders storm 
med åska och dunder och visst kom den...
...och var över innan jag ens hann stava till blixt. 

Återstår att se hur det går nu?
Blir det oväder med 20 cm snö i natt eller
är det bara en väderhype som rinner bort i ett rejält oktoberregn.

Dock var jag tacksam över möjligheten som erbjöds idag på min arbetsplats; 
en driftig företagare meddelade i går att han kommer till oss och fixar däckbytet
medan vi är på jobb. Bara att köra bilen till ett garage i närheten, lämna bil
och nycklar (och däck då...) och avhämta bilen med bytta däck på eftermiddagen.
Helt perfekt! 

Är jag nu sedan redo för vinter?

Näe...jag skulle vilja ha lite mer höst.
Även om den eventuella snön som kommer smälter bort och 
det blir plusgrader igen är något av höstens krispighet
nedtyngd av slask och snö som tryckt ner de omkringvirvlande löven 
mot marken likt våta disktrasor. 

Men ja....man får ta det som det är.
På sätt eller annat byter vi årstid också i år igen. 
Och katten inleder sitt vinter-liv inomhus.
Som hon alltid gjort. 



GO' VINTERSÖMN VÄXTHUS OCH TRÄDGÅRD...


Jag hade trott att de senaste nätternas frost skulle ha däckat dahlian, men ännu idag
stod den glad i sin uppsyn och lyste med sina sista cerise blommor i växthusknuten.

I morse skarpade jag bilfönstren från frost för första gången i höst.
Det är en slags årstidernas milstolpe det med. 

Och att slutligt städa undan inför vintern i trädgården är också det.
Det har jag äntligen gjort idag. 
Nästan.





Jag vill så gärna dröja med att städa bort alla trädgårdsattiraljer.
Känns som om jag kunde ha kvar lite stämningar och känslor från 
vår, från sommar, från höst, från växtperioden. 
Från tiden då det sker i naturen. 

Att packa ner allt känns så slutgiltigt. 
Jag vill liiite dra ut på tiden i den här ändan, och så vill jag liiiite 
starta upp för tidigt i vår. Kanske det är så med oss nordbor?
Vi är oftast så svältfödda på sol, på värme, på odlingstid, så vi gör
vårt allt för att få några veckor, några dagar till av känslan 
av en natur som lever, som inte gått i ide. 



Idag åkte en hel del växter in inför hotet om ännu mera frost.
Dahlian fick dock stanna ute än, när frosten tar henne får hon inleda sin
viloperiod i källaren. 

*

Samtidigt som jag i år har tänkt försöka se allt det vackra som 
vintern har att ge. Åtminstone skall jag försöka hitta det fina.
Också i de där dimmigtgrå novemberdagarna och iskalla januarikvällarna,
då kvällsmörkret kryper tillbaka och tar över allt 
nästan innan morgonmörkret ens hunnit släppa taget. 

Jag skall ge det en chans. Och försöka hitta det vackra.

Efter hösten - Innan våren.