FLYTTLÅDOR OCH SÅDANT...

Skönt trött...

Det var flyttdag på jobbet idag, och i ett huj

bytte mappar, datorer och människor ett par våningar upp.

Jag känner sällan ett sötsug, men idag var en sådan dag.

Jag hade gärna huggit tänderna i en morots-muffins, men dessa

som jag bakade för någon tid sedan var uppätna sedan länge.

Lika så bra. 

Jag han ju alltid titta på bilden en stund och minnas vad den smakade.

Muffinsen.

REGNVÄDER...

Vanligtvis brukar jag inte roa mig med att klä (ut) mina hundar.

Helt medvetet har jag valt att ha så kallade "pese ja pidä"-hundar som 

är möjligast vädertåliga på alla sätt.

Riktigt alltid kan man ändå inte få allt och min borderterrier hör till

de individer i rasen som nästan saknar bottenull i sin päls, 

vilket gör att hon kan vara rätt 

så frusen trots att hon ser ut som en lurvhög då hon har lång päls.

Fördelen med hennes sträva päls är att det fastnar väldigt lite skräp i den

och att den torkar rätt så snabbt. Sommartid är det med andra ord inga

problem alls med att hon blir våt, hon luktar inte ens "våt yllesocka" 

speciellt länge just tack vare den glesa bottenullen.

Och hon har sällan för varmt, tvärtom är hon den som ligger var i gassande

sol när alla andra individer, inklusive katten, redan dragit sig till skuggan.

Men så här när det börjar bli kyligare i luften så märker jag att hon 

då hon blivit våt under våra skogspromenader ofta ligger och småhuttrar i

bilen när vi kör hemåt. Det är ju inget hon tar större skada av men, 

knappast är det så skoj för henne heller.

För många år sedan kom det sig att jag köpte en "oljerock" åt

min dåvarande hund. Minns inte ens längre var jag köpte den, men

att det var ett kvalitetsköp är helt klart! 

Märket är samma som gör de där klassiska austalienska hattarna som 

skall hålla en hel livstid. Undrar om inte den här "oljerocken" kommer att hålla

både en och två hund-livstider.

Idag var det första gången för i år jag plockade fram den från lådan med höst-stuff.

Vi gick en sväng i skogen, jag testade min anorak som jag oljade här för en tid sedan. 

Jag höll mig torr och större delen av hunden hölls torr.  

Det spöregnade därute. Det var ingen som helst trängsel på stigarna...

*

En liten detalj på "oljerocken" är den lilla ficka på ryggen.

Då vi går längre turer brukar jag ha med lite gott åt hunden också, naturligtvis!

Med samma princip som då ungarna var små och vi gick ut i skogen med matsäck; 

man bär något själv, får också hunden bära sin matsäck.

Som om det skulle ha någon betydelse för vare sig min eller hundens del.

Det är bara lite småvitsigt med en hund i oljerock med matsäck på ryggen.

Det brukar väcka muntra kommentarer. 

Men i övrigt så klär jag aldrig (ut) min(a) hundar...heh! 

SOMMAREN SOM VAR...

Nu är det väl ändå bara att inse att sommar är liksom so-last-season! 

Och dags för ett litet sammandrag. 

Det blev inte så himmelens många heta sommardagar i år nej.

Det har både jag, och det lilla jag odlat, märkt. 

Tomater som mognade blev - inte så många. Vill helst inte ens tänka på

vilket dess kilopris hade blivit om jag skulle ha behövt köpa dem.

Nåh, jag hade förmodligen inte köpt dem till det priset. 

Det säger redan något...

Squash är en annan favorit att odla som man liksom inte

kan gå på minus med. Sätt ett ynka frö i jorden och du får ett halvdussin 

squash i utbyte. Normala somrar ja...

I år har till och med squash-skörden upplevts lite exotiskt. 

Vanligtvis brukar en så här i september inte veta vad 

man skall gör (av) med all squash...

Men i år har det inte blivit så mycket skörd att jag behövt leta

 efter nya recept på nätet. Nej då.

Jag har alldeles utmärkt klarat mig med de recept jag prövat tidigare år

och konstaterat fungerande och smakliga. 

Och så en annan raritet i odlingarna:

Bönorna....NO comments. Vi tar nya tag nästa år!

Jag vill inte ens räkna hur många bönskidor det blev att skörda.

Vi talar tiotal - med optimistiskt lagd nöd och näppe. 

*

Bara att inse att den här sommaren aldrig riktigt kom igång.

Det var ett evigt väntades på värme, på värme och på lite mer värme.

Jag vet inte, men tycker att det varit lite klent med 

sådant som sommarhetta redan något år nu. 

Vanligtvis välkomnar jag hösten eftersom jag av erfarenhet vet

att det är min favoritårstid och oftast brukar jag vara rätt så trött 

på sommarvärmen såhär i september och välkomna hösten på alla plan.

I år känner jag ett märkligt vemod i att behöva släppa taget om sommmaren.

Känns lite som orden i Lisa Nilssons låt "Långsamt farväl".

Man vet att det är över även om man vill stanna i det ännu en stund, ännu ett tag.

Man vill så ha ännu en dag med barfota-fötter i skorna, ännu en natt med vidöppna fönster.

Ännu en dag utan ytterrock och ännu en natt för katten att vara ute. 

Och inte att förglömma; ännu en tomat eller squash att mogna! 

Vi lever ett långsamt farväl.

SÅ MYCKET GODARE ÄN UTSEENDET...

Det har knappast undgått någon att jag gillar att traska

ut i skog och mark. Oftast blir det på grund av tidsbrist 

bara någon timme eller två och då känns det onekligen 

lite löjligt att ta matsäck med. 

Och när det bli någon lite längre tur så är det oftast kaffe och 

smörgås som åker ner i ryggsäcken.

Sedan kan jag tycka att just det är lite tråkigt, och att man gott 

kunde, också på dagsturerna, ha lite rejält käk med sig.

Och tänka lite utanför korvgrillning, liksom.

Tänkte nämna här på bloggen några av mina favoritrecept på

mat som funkar riktigt bra som utflyktskäk. 

Och är lite mer än "all-in-one-pås-pasta".

Själv har jag några kriterier som bör uppfyllas.

Käket skall:

a) smaka fantastiskt gott 

(skall man släpa riktigt käk ut i naturen, skall det vara värt 

varenda steg med extra tyngd i ryggsäcken)

b) hålla sig fräscht fast temperaturen är rejält på plus

(det är ju så att jag rör mig mest ute i behaglig temperatur och 

då är färska grönsaker helt i egen klass. Behövs ingen svalförvaring.)

c) vara enkelt att tillreda

(all-in-one är det bästa, men utan att tulla på smaken.

Och vem vill diska mer än nödvändigt - någonsin, någonstans?) 

d) vegetariskt, men så att de som är icke vegetarianer lätt

kan tillföra kött om de så vill

(köttet skall funka som ett tillägg, inte som huvudingrediens)

Och här kommer en favorit.

Funkar också utan det där med friluftsliv och att äta ute i naturen.

Käkade det senast idag och smakade lika bra i stadsmiljö.

Och då vet man att det smakar ännu bättre ute i naturen - heh! 

Här kommer receptet:

För fyra personer

5 stora potatisar

1 burk eller tetra kokosmjölk

1 burk eller tetra kikärter 

1 påse (två rejäla nävor) färsk spenat

1 gul lök

1 vitlöksklyfta

1 msk grön currypasta (eller motsvarande)

2 tsk paprikapulver

salt och peppar

olja att steka i

färsk persilja

Dela potatisen i mindre bitar och koka den klar. 

(Ibland har jag tagit med färdigt kokt potatis, men har man 

tid och bränsle så kan man ju också koka potatisen därute i skogen :))

Stek finhackad lök och vitlök i lite olja och blanda i spenaten.

Låt steka en stund. 

Blanda i kryddor, kikärter och den kokta potatisen.

Häll på kokosmjölken. Låt puttra på svag värme en liten stund

så allt blir varmt, men passa på att det inte blir för mycket 

kokas i det här skedet.

Kokosmjölken har nämligen en tendens att bli lite rinnig 

om den den kokar för häftigt för länge. 

Mina köttätade medtraskare brukar ha färdigstekta 

kycklingstrimlor att ha i.

*

Ja, här alltså ett tips på en gryta som jag gillar skarpt.

Är lite lagom "hot" en sval höstdag,  och en kall vinterdag är den perfekt! 

Ja...och så smakar den riktigt bra också en alldeles 

vanlig måndag hemma, som hos mig idag.

URSKOG...

Så fort de första björklöven börjar gulna och asparnas löv börjar prassla i vinden,

så får jag varje år en sådan galen längtan till skogen att det knappt är sant! 

I snart ett par månader har jag haft en akillessena som mottarbetat mig 

när jag försökt gå lite längre sträckor. Men nu...NU...verkar det släppa! 

Tack för det till arbetskompisen som tipsade om att ta till brödkaveln! 

(Alltså ja, ett lite förtydligande; man sätter sin på golvet med brödkaveln under

akillessenan och så "manglar" man på. Det är inte speciellt skönt, om man 

uttrycker det så, men det hjälpte!) 

Så nu äntligen bar det ut till skogs efter en låååååång paus! 

Jag har lyckan att bo rätt så nära en alldeles fantastiskt skog, dit jag gärna 

återkommer för att upptäcka nya stigar och vandringsleder. 

I ungdomen kände jag dessa stigar utan och innan, men efter många år 

på andra orter har jag onekligen glömt vilka stigar leder vart, naturen har 

vuxit till sig, ändrat sig och nya stigar har bildats. 

Men skogen är sig lik. Och jag har på något sätt hittat hem igen. 

Också här.

Nu skall jag bara återupptäcka alla små stigar och stråk igen.

Jag dyker in i urskogsområdet.

Det må vara ett begränsat område urskog, men man kan ändå

förnimma känslan av skog som får leva sitt eget kretslopp utan

beblandning av människans tycka och vilja. 

Träd faller av stormar och av ålder och får murkna och dö. 

Eller återgå till det kretslopp som heter natur.

Nya plantor tar vid där förutsättningarna ger möjlighet.

Så där som det skall va...!

Här finns en helt egen stämning och det är som om hela skogen skulle

vara ett annat väsen än annars. Kanske jag bara inbillar mig? 

Men det känns som om skogen skulle vara lite mer skog just här.

Lite djupare, lite mörkare, lite mer mystisk, lite mer...ja, andlig på något vis.

Och ändå. 

Det här är en skog jag delar med dryga miljonen andra människor som bor 

i Storhelsingfors. Vi är i Helsingfors Centralpark.

Tänk, 700 hektar fantastisk skog att bara traska ut i.

Går jag söderut härifrån, 10 km sådär,

så kommer jag till Tölöviken i centrum av Helsingfors.

Från urskog till city. Och tvärtom.

Helt fantastiskt område, nästan så man inte begriper

vilken fantastisk pärla det är! Och jag vill återupptäcka de

stigar jag engång här gått.