Jag vet inte om det kan ha med det att göra att jag faktiskt hade möjligheten att vara en tid utomlands i januari som gör att jag känner att den här vintern inte är fullt så lång som vanligt.
Eller så är det bara så att jag känner mig mer energisk nu än på många år. Efter att jag sade upp mig från mitt dåvarande jobb för ett drygt år sedan har jag hittat en helt annan rytm i mitt liv. En rytm som gör mig gott och som passar mig.
Att det skulle ta nästan ett år för mig att återhämta mig från någon form av utmattning som jag halkat in på hade jag aldrig trott.
Jag hade tänkt att ett par tre veckor, kanske sju, med långa sovmornar skulle räcka.
Det gjorde det inte.
Det tog året. På ett ungefär...
När jag var som mest utmattad så var stunderna med kameran ute i naturen mitt andningshål, min retreat, min livlina. Just då fanns ingen och inget annat som ställde krav på mig. Jag kunde bara vara i stunden och kanske få till en bild.
Jag var som en robotdammsugare som fick koppla upp sig till sin laddningsstation och släcka ner och bara laddas. Vänta på grön lampa och sätta igång igen.
Sen var det så, för mig, att det började ta allt längre tid innan min lampa visade grönt igen. Och som vilken manick som helst så började batteritiden, eller den tid batteriet orkade hålla igång, kortas av.
Lite, lite mer för varje dag, för varje vecka, för varje månad, för varje år. Sedan kom året då semestern inte längre räckte till att ladda upp mig. Det var då jag hörde den första spröda klinget av en varningsklocka.
Såhär med facit på hand, så tror jag mig veta precis dagen när jag på riktigt blev varse hur trött och utmattad jag var.
Att det sedan tog något år till innan jag gjorde något åt saken är inget jag är speciellt stolt över nu.
Jag borde ha vetat, förstått och begripit bättre...
Idag hade jag en ledig stund efter lunch och innan jag skulle vara på ett möte. Tog kameran och gick ut i skogsdungen intill. Lyckades nästan skrämma iväg alla koltrastar men en ekorre stannade kvar.
Och jag upplevde något, för mig speciellt. Att ta sig en kravlös stund där ute i naturen var inte längre en nästan panikartad befrielse från en inre stress. Och samtidigt något att ha dåligt samvete för.
Just så motstridigt har jag upplevt det förr.
Plötsligt var det bara en skär och enkel njutning. Utan några som helst nyanser av tvivel och moln av trött tyngd.
Och det var en fantastisk känsla!
Att äntligen vara fri från en utmattning, som jag i mina stunder av tvivel, trodde hade kommit för att stanna i min kropp, i min själ och som en del av mig.
Så är det inte. Det finns ett annat sätt att andas.
Vägen dit var bara så mycket längre än jag trodde. Och insikten att jag verkligen tappat bort mig rejält innan jag hittade rätt stig igen var inte så enkel att ta till sig.
Men nu går jag åter på den, den rätta stigen, där jag kan känna igen mina steg och min andning lugnar sig.
Förnimmer hur jag igen nästan är som jag en gång var.
*
Jag är långt ifrån ensam att känna som jag känt, och har egentligen inga andra råd än att vara lyhörd.
Dra i den där bromsen i tid. Våga välja andra stigar och vägar. Och låta det ta den tid det tar att hitta hem, till sig själv igen,
För tid...det tar det.
Samtidigt som man blir så mycket mer medveten om vad som egentligen är viktigt. Och den processen behöver kanske pågå hela tiden.
Kanske det är så?
