VARGAVINTERNS SMÅFÅGELGODIS


Brrr....nu är det rejält kallt därute. När jag vaknade i morse visade
termometern på -23 °C. Senast nu är det läge att fixa till lite 
extra gottgott till fåglarna. 
Tyvärr har vi här i husbolaget förbud mot att mata fåglarna på vårt område.
Väldigt synd, för även fåglar i bostadsområden med höghus är väl 
lika hungriga som på andra platser. Men...regler är regler, och
förbudet baserar sig ju på att fågelmatning onekligen lockar till sig
råttor och andra ovälkomna gäster. 
Dem vill många inte ha i knutarna, även om jag personligen aldrig
upplevt dem som ett större problem på platser jag tidigare bott. 

Men i en skog ett stycke ifrån är det fritt fram att hänga upp mat
åt fåglarna. Så bara att sätta igång. 

Min erfarenhet av att bara använda kokosfett är att det blir så 
otroligt hårt i lite tuffare köldgrader så jag mixade en egen blandning. 

Jag hade i: 

ca 1 kg kokosfett 
300 g lard 
50-100 g smör
och några rejäla matskedar jordnötssmör

Det har visat sig att den här blandningen blir ganska så bra. 
Mängderna är nu sådär mellan tummen och pekfingret, men har
märkt att ungefär hälften skall vara kokosfett, och de övriga fetterna 
som man råkar ha hemma så får stå för den andra delen. 

Av den här satsen blev det kanske 1,5 l färdig fettstång. 

Eller stång kanske man inte kan kalla det, mer som en koloss. 
En klump! 
Gjorde mina i urtvättade mjölkkartonger, 
men allt som är enkelt att riva av när fettet stelnat fungerar. 

Stack ett litet hål i botten på mjölkkartongen och trädde 
igenom ett snöre i samma storlek som hålet. 
Använder jag mindre formar tejpar jag bara snöret i botten. 
Man gör hur man vill. 

Jag tejpade ännu runt hålet för säkerhets skull så det inte skulle rinna ut. 
Snöret nertill har jag för att kunna fästa en pinne där när allt har stelnat. 

Hade bara lite skalade solrosfrön och lite nötter som jag lade i botten.



Till färdigt köpta fettkorvar har jag brukat sticka in chopsticks
eller liknande, men när jag gör egna blandningar så kan man 
aldrig riktigt veta om det funkar att köra igenom den stelnade
fettklumpen en pinne utan att riskera att hela alltsammans 
spricker itu. Har hänt nämligen...

Men här gick det bra. Värmde pinnen under hett vatten och så 
var det bara att sticka den igenom. 

Vad jag däremot INTE kom ihåg att göra var att se till att snöret i övre ändan var 
i mitten innan jag förde ut dem för att stelna. Det är nu mest bara en kosmetisk grej, 
Lika väl funkar den fast den hänger lite "på sniskan". 

Lillungen var här och åt middag med oss, och han fick också
med sig hem en fettklump att ge åt sina fåglar. 

Bara att ge fantasin vingar och göra sina egna bollar, korvar, kolosser.
Ett år gjorde jag små "bollar" i muffinsformar, och i fjol (klicketiklick) 
knåpade jag ihop små snögubbar av fettet. 

Att vintermata fåglar jag jag gillat att göra redan som barn. Där gubben min 
är mer intresserad av att bygga fågelholkar och hela den biten så är det
här med vintermatning mer min grej. Vi kompenserar varandra ganska så
bra där, eller hur? Det gör vi ju annars också - jag råddar ner i köket
(läs lagar mat) och han städar upp efteråt. 

Men nu skall jag nog gå och hämta lite kvällssnacks åt mig, 
för ganska snart kör ju Mello igång. Mello, UMK och Eurovisionen som 
är just så där oskyldigt fladdrig, tokig och underhållande och alldeles, 
alldeles extra allt av - allt! Så vi behöver det i en tid av turbulens. 

Ha en skön lördagskväll alla ni därute i stugorna. 
Mata fåglarna! Glöm inte det! 

Kram från mig

 

HEMBYGDSNOSTALGI



Det är ju som det är, ju äldre man blir desto mer börjar man intressera sig för
sina rötter. Och visst har jag tidigare också snokat i lite varifrån jag
kommer, men har inte riktigt tänkt på att min egen uppväxt-tid skulle 
skapa nostalgiska känslor eller, ännu mindre, vara historiskt intressant! 
Och landa i en bok minsann! Och inte vilken bok som helst. Det här är ett
epos, vill jag nästan påstå, om Mårtensdal (Martinlaakso) och 
Vandadalen (Vantaanlaakso) som ännu för mindre än ett sekel sedan var rena rama
landsbygden, men byggdes ut från 1950-talet och framför allt på 1960- och 
1970-talet då byggboomen formligen exploderade. 
Boken har anspråkslösa knappa 400 sidor historia om en bygd som blev
till ett område dit det under de kraftigaste åren av inflyttning flyttade 
tvåtusen människor per år. 

Men vi får backa lite. 

Boken börjar faktiskt från stenåldern och visar hur markhöjningen efter istiden först
fick de berg jag också lekt på som barn att sticka upp som små öar. Svårt att tänka sig
att allt detta varit ytterskärgård en gång, men så är det. 
Men närheten till havet och möjlighet till både fiske och jakt lockade folk
att bosätta sig här tidigt. Så även om orten i dagens läge mest känns som en betong-
stadsdel så minns till och med jag en annan tid. 


Det var på 1950-talet som mina föräldrar, som då bodde i Helsingfors, började
längta ut till landet igen. Båda hade vuxit upp på en gård, även om de båda också 
valt en tjänstemannakarriär. Men riktigt inbitna stadsbor kanske de ändå inte var. 
Men min mamma var hemma från Ingå i Västra Nyland och min pappa från Lovisa 
i Östra Nyland. Nå de kunde inte riktigt bestämma sig om de skulle flytta västerut 
eller österut, så de valde mittemellan...Plus att de båda hade sina
jobb inne i Helsingfors centrum. Och med två vilda pojkar och en äldre pojke som
hade en CP skada och var förlamad från midjan neråt och en mormor som hade
liksom kommit lite "på köpet", men säkert var till stor hjälp med att passa barnen
medan mina föräldrar jobbade så kan jag förstå att längtan efter lite större yta
började gro. För att testa på detta hyrde de ett egnahems hus i Sockenbacka i 
norra Helsingfors, knappt ett stenkast från gården där jag i framtiden skulle 
hitta mitt öde. Men på den här tiden var jag bara en blink i min pappas ögonvrå. 

Huset de bodde i brann ner, eller upp, hur man nu vill säga. Alla klarade sig, men
en stor del av lösöret gick förlorat. Väldigt glad för att de hann ta tag i några
fotoalbum så det finns bevarat gamla bilder. Efter själva branden fann man bara 
en gammal mortel i gjutjärn som jag i dagens läge har som ställ för mina penslar. 
Kanske min förkärlek till gjutjärn är äldre än jag själv? 

Nåväl. Efter branden bodde familjen ett tag på hyra i Helsingfors innan de 
fick ordnat med ett banklån och kunde köpa sig en tomt i Stenbacka.
Stenbacka var en av de gamla gårdarna i det här området. Övriga var 
Erikas (en av mina bästa barnomskompisar är hemma därifrån), Övre Månsas (min 
svägerskas mans hemgård) Nedre Månsas, Guss, Smeds, Övre Nybacka och Nedre
Nybacka och Grönkulla. Ja och så Stenbacka då. De här var de större gårdarna.
Så fanns det också Sofieberg och Bokulla. 

Men på 1950-talet så beslöt unga husbonden på Stenbacka att sälja mark
till tomter, och bland de första köparna fanns mina föräldrar. De köpte Bergudd.
Erik och Helga. 

På bilden ovan ser man listan av de första "nybyggarna". För på den tiden var
allt detta bara åker och skog, mest skog. 



På den övre kartan har jag markerat med en pil var vår tomt låg. Den "stora" väg som syns 
på kartan är vägen från Helsingfors till Tavastehus. Då var den redan breddad, men då mina
föräldrar flyttade hit så var det bara en sandväg. Kartan ovan är från 1969 och då
har jag redan tassat på jorden i tre år. Men vi slinker tillbaka till slutet av 50-talet då 
mina föräldrar med familj landade här. Till en början byggde de snabbt upp en liten koja
på 21 m2 som de bodde i medan de byggde sitt hus. Tänk...mamma, pappa ett stycke
mormor, tre pojkar av vilka en förlamad - de andra hade desto mer spring i benen...
och en katt på 21 m2...Till julen hängde de julgranen i taket för det fanns inget utrymme
på golvet! Vi hade ju kvar stugan - kallad Pikku Mökki (Lillstugan) på tomten och
sommartid nästan bodde jag där. 

Efter ett tag kunde de flytta in i Stora huset, måste ha varit en lättnad för alla med 130 m2
TILL plus källare och garage och egen bastu vid skogsbrynet. För det
var just så det var ännu då jag föddes tio år senare. Bastun var där vid skogsbrynet, 
och man tassade dit på lördagkväll genom höga snövallar. Då var det rejäla vintrar...;)

Som man ser på kartan så byggdes det hus på en mängd tomtar i det området som skulle
komma att kallas Stenbacka. Och man hjälptes åt. Rörmokare Nyyssönen har nog dragit 
byns flesta vattenrör, Borgman öppnade strax en bybutik och i boken ser man 
bilder från hur alla grannar hjälptes åt då det behövdes talkokraft på något bygge. 

Körde idag en sväng där och blev lite nostalgisk. Där bodde Borgmans, Där 
Wasiljeff, Och Sacklen och Lahtinen, Swahn och Johansson. Många av husen finns kvar, 
så även mitt barndomshem. Däremot har någon senare ägare förstört proportionerna
på det fina funkishuset....


Oj, jag kunde kanske skriva hur mycket som helst nu när jag flummat in mig i en 
nostalgidimma, kanske jag skall spara mig (och er) och ta det i mina memoarer i
stället. Heh. Jo, jag har faktiskt tänkt på det. Att det skulle vara skoj att skriva sina
memoarer, trots att man är en alldeles vanlig, grå, vardags-trampare. 
(Heh...där var nostalgitrollet igen och knackade mig på axeln). 

På kartan ovan ser man hur området vuxit, blivit till en stadsdel. Detta från 2023.

Minns så väl när det i Mårtensdal (Stenbacka är alltså en del av stadsdelen Mårtensdal) 
öppnade ett köpcentrum minsann och jag och min bror skidade genom skogen (!) 
för att se på underverket. På sin tid var det faktiskt Finlands största köpcentrum
med sin matbutik, kiosk, bank, apotek, blombutik, fotostudio, och en 
kemikaliebutik (minsann!) och en restaurang fanns där också. Och post! 
Svårt att ta in det idag med alla giganter till köpcentrum...
Och ett klubbrum där man kunde ha olika kurser, och där jag om min kompis
Thomas drog en dramakurs eller två när vi var tonåringar. I samma utrymmen
kom det senare att öppnas ett dagis, där min äldre son gick för det
var närmaste svenska dagis, även om vi bodde rätt så långt ifrån. 

Men på den tiden hade jag min mamma kvar på Bergudd och många
var de gånger hon gick och hämtade honom till sig när vi föräldrar 
jobbade i sin tur. Så går det. Livets cykel. 

Och nu - nu skall jag gå och ta ut nostalgimaten från ugnen.
Kållåda, den finska varianten fast utan ris. 
Yngre grabben "råkade komma förbi" och snodde häften med sig, och 
det är just så som det är. Traditioner och nostalgier skall man ta vara på 
och låta de gå vidare. 

P.s På den första bilden ser man till höger Helsingin Sanomats ( Finland största 
dagstidning) och Iltalehtis (Finlands största kvällstidning) tryckeri. 
Då bygget blev klart 1977 var det som om en ufo landat mitt ute där i skogen. 
För så var det. Det var (och är) en gigantiskt byggnad, men då var det bara skog omkring. 
Numera omgivet av andra stora giganter men långa tider var den ensam där i skogen. 
Däremot var arkitekturen och hela upplägget absolut en föregångare. 
Fönstren som gick från marknivå till tak släppte in naturljus till tryckerisalarna
och eftersom personalen hade fått vara med och planera så fanns det för personalen
rätt så fina utrymmen - till och med en egen simbassäng, och detta på 1970-talet! 


Men nu vill jag äta, så jag säger: 

Kram från mig


LUSTEN ATT SMÄLLA EN PANNA I SKALLEN PÅ NÅGON


I morse när jag plockade fram en stekpanna för att steka en 
frukostomelett åt mig så kände jag när jag stod där vägde tyngden av 
en gjutjärnspanna i handen en ärlig och oförställd längtan 
att smocka till en viss president over there med den tyngsta stek-
pannan jag har. Jag trodde aldrig att jag, eller någon, skulle 
uppleva en så maktgalen och samtidigt totalt imbecill ledare för
något land som de nu har i USA. Och att det fortfarande finns de som stöder honom. 

Jag får en känsla av att jag är med i sagan om Kejsarens nya kläder. 
Och en längtan att smälla min panna i skallen på honom. 

*

Nå, det var egentligen gjutjärnspannor jag tänkte skriva om i och med
att jag läste en artikel om hur fler och fler överger teflonpannan för en
panna i kolstål eller gamla goa gjutjärnet. 

I mitt barndomshem fanns det bara gjutjärnspannor. När min mamma blev äldre och
svagare i händerna skaffade hon sig en teflonpanna och jag fick de gamla
av gjutjärn. Visst hade jag också i början av min vuxenhet en teflonpanna, men 
fattade aldrig riktigt tycke för dem. De brynte inte tex kött som jag ville och
har alltid känts lite "plastigt och konstgjort". Och så fick de lätt de där reporna, 
hur försiktig man än var, och så måste de kasseras. Och det skriker ju bara 
oekologiskt val. Nej, snabbt tog jag de gamla pannorna i bruk och dem 
har jag använt sedan dess. 
Har en jättestor i gjutjärn som är snäppet för stor för moderna spisar, men 
den var suverän om jag vill göra något på de vedspisar jag haft, eller
värma något i ugn - skaftet är också av gjutjärn. 
Den pannan är säkert mer än 100 år gammal. 

Den på bilden med träskaft har jag köpt som ny kanske på 
90-talet. Träskaftet har fått sin lilla brännskada då min äldre son i tonåren
skulle använda den till att steka nåt på grillen ute i trädgården. Träskaft
brukar generellt inte riktigt vara lämpliga för just det. Med skaftet har
hållit trots att det gått årtionden sedan den insidenten. Kvalitet, eller hur? 

Den lilla stekpannan har jag köpt på en antikmarknad för kanske 15 år sedan. 
Borde vara tillverkad någon gång i början av 1900-talet och är vår
favoritpanna numera när vi oftast är bara två som skall äta. 

Fick nog med fler gjurjärnspannor och -grytor från mitt föräldrahem, men båda
pojkarna har velat ta en "ordentlig och riktig", stekpanna med när de flyttat hemifrån. 
Isynnerhet lillungen har hårt fått försvara sin övertygelse om gjutjärnsstekpannans 
förträfflighet över teflon då han bott så att det funnits gemensamt kök. 
Han har stått på sig - och faktiskt till och med "omvänt" några som märkt att 
den faktiskt är bättre att steka i, och inte alls så svår att ta hand om som ryktet
säger. Och där de andra hamnat köpa nya teflonpannor så jobbar gjutjärnspannan på
som om ingenting hänt. Blir bara bättre med åren! 

Läste i artikeln att man har den tron att det är svårt och besvärligt att sköta sin
gjutjärnsstekpanna. Jag kan inte riktigt förstå det. 

Nej, det är klart jag kan inte tvätta den i diskmaskinen. Den skall egentligen bara
tvättas med varmt vatten och så torkas och oljas in med ett par droppar 
matolja så den inte rostar. Det tar 30 sekunder att göra det. 
Vi tänker inte ens på att det är ett extra moment. 

Så ja, gillar fasligt mycket mina gamla gjutjärnspannor, 
och hemskt gärna hade jag smällt en i skallen på Trump och hans gelikar. 

I övrigt är jag en fredlig människa. 

Kram från Maggi



 

EN GAMMAL GODING

 


När min äldre grabb var en liten knodd så åkte vi ibland på somrarna
och hälsade på hos hans kusiner som bodde somrarna på en ö i Saimen i syd-
östra Finland. Därifrån var det en bra bit till butiken och dessutom var
det en halvtimmes rodd innan man kom till stugan. Stugan hade inte el, men nog
både spis, kyl och en liten frys som gick på gas.

Ni hör...i sommarvärme är det inte läge att  transportera glass, inte ens i kylväska, 
så då kom jag på att om man köper vaniljsås som går att vispa och smulad Daim i påse
så med lite vispande (för hand) och en lagom lång väntan att det skulle frysa så fick 
man till någon slags glass i alla fall. 

Nå, under åren föll detta "recept" i glömska, men i julas när jag lagade en efterrätt som 
bestod av pepparkakssmul på botten, på det en klick kondenserad mjölk, på det
en klick vispad grädde och så lite frusna tranbär som pricken på i. 
Mycket gott - och enkelt - men det blev en del vispad grädde över
och också en halv burk kondenserad mjölk. Eftersom jag kände att
det vore synd att slänga - så gör man inte med mat - så rörde jag ihop
grädden och den kondenserade mjölken, hällde det i en liten frysask och
slängde in det i frysen. Och glömde bort den. 


Tills häromdagen när gubben gnällde över att det inte fanns nåt sött här hemma. 
Försökte påpeka att JAG fanns ju, men nu var det inte just den sortens sötma han var ute efter.
Nähe...men då kom jag ihåg vad jag hade i frysen! 
Serverade en skål med "hemlagad glass" och gubben spann värre än våran katt.
- Det här är ju den godaste glassen jag ätit på länge, hojtade han från sin TV-fåtölj. 

Och även jag, som inte är en stor glassvän, smakade på det. Och ja, men jaaaa! 
Det var ju knasgott! Just så där fylligt gräddigt som jag tycker glass skall
vara de gånger jag äter glass. 

Nu hade jag kvar en burk kondenserad mjölk i skafferiet och en vispgrädde som
strax skulle bli "bäst före" så jag fixade lite mer Mycket Enkel Hem-
lagad Glass. Den här gången hade jag i lite hackad Daim för att få lite krisp. 

Hade ca lika mängd grädde och kondenserad mjölk, vispad blir mängden kanske
dubbelt med grädde. Men det är nu inte så noga. Mer vispad grädde blir den mindre söt,
så bara att fråga sig hur mycket söthet man vill ha. 

Kan hända att jag är den sista personen på jorden som kommit på det här, 
men om det finns en till som har en trött vispgrädde i kylskåpet, men inte 
riktigt har lust att ställa till med bak- eller plättkalas, eller vad man nu gör
när grädden strax börjar surna. Ja, kanske det här är ett alternativ? 

Mycket lämpligt att ha i frysen. Just saying! 

Kram från Maggi

EN SVAL VILSAM TOMHET



Och ljuset som sakta återvänder. 
Jag brukar tycka att januari och februari är mina "jobbiga" månader. 
Det är kallt och mörkt och snö och...sade jag kallt redan? 

Även om jag är en person som gott klarar mig utan en massa "happenings" så
kan till och med jag tycka att januari och februari är smått sega månader. 
Här om dagen så bjöd kvällen på en fin solnedgång. Jag var på annat håll, och
hann precis hem för att hinna knäppa en bild av himlen från balkongen. 
Under den mörkaste tiden går solen ner bakom husknuten så att nu när jag igen kan 
njuta av det från balkongen betyder ju att ljuset återvänder. 
Man vet ju det, men lika fint ändå varje år. 

Det ligger en vilsam tomhet över hemmet. Julpyntet är bortstädat och
naturen därute andas också en stillhet, det är inte bara svalt, det är kyligt. 
Kallt.

Buketterna jag fick till min födelsedag är ändå ljuvligt puderrosafladdriga. Precis
så där som längtan efter våren är. 


På tall om blommor. Jag älskar alla vinterns lökväxter. Att se något
växa och utveckla sig till något blommande är alldeles underbart. 
Nu håller ju till exempel amaryllisen inte alla gånger samma tidtabell
som julen. Främst de man köper som skruttiga lökar bara, utan början
på synligt liv alls. Numera tänker jag mer på dem som vinterblommor, 
gör inte så mycket om de inte slår ut exakt klockan fem på julaftonen. 
Men oftast väljer jag amaryller som inte är så där jättejuliga. 

Då känns det inte så "viktigt" om de slår ut till jul eller i
medlet av januari. Kanske de till och med gläder en mer då? 
Och kanske jag kan tycka att de här blekare, de i rosa, 
är vilsammare såhär i det bleka vinterljuset? 

Nu skall jag ta och hasa mig mot köksregionen och börja med
middagen. Laksoppa skall det bli idag. 

Så dä säger jag bara: 

Kram från Maggi