AVSAKNAD AV UTSIKT



Medveten om att jag redan tidigare på sensommar gruvade mig lite för det där
att komma hem till ett hus, ett hem, som är inne i en huva av plast. Det känns
väldigt märkligt, och jag vet ju inte om det är på grund av det som jag 
känner nästan ett fysiskt behov av att komma ut. Under några veckor sedan 
jag kom hem med kattungen så kunde jag inte heller ha fönstren öppna på 
grund av risken att Iris skulle vara lite väl nyfiken på världen utanför. 

Nu har jag skaffat "kattsäkra myggnät" till framsidan av husets fönster så att
vi kommer åt att vädra. Men fortfarande är det plast runt huset. 
Bara ur fönstret på gaveln kan jag kolla om det regnar eller om solen skiner. 
Det känns märkligt. 

Märker hur otroligt jag saknar utsikten från mitt arbetsrum. Hur ofta jag
i vanliga fall lyfter blicken ut över sjön när jag behöver grunna på något. 
Nu ser jag bara en plasthinna på de nya fönstren. Som västa dimman ever. 
Plasten är där för att skydda förstås. Ibland ser jag någon bygg-gubbe i sin gula väst
gå förbi. Ibland stannar han en stund och rappar väggen. Eller vad han nu gör?
Ser honom som i ett dis. Jag ser inte honom, han ser inte mig. Bara konturerna. 
Förstår ju att det måste vara så. Vi som bor här vill inte att bygg-gubbarna kan glo in på oss, 
och de vill nog lika lite bli påglodda av oss. Men det känns lite knasigt. 

Saknar mig sjuk efter möjligheten att ta min kaffekopp och gå ut på balkongen
då jag tar en paus. Kunde gå ut på gården förstås, men där är det byggställningar
och liftar och små traktorer och cirkelsågar som sjunger sin bullriga låt. 

Egentligen klagar jag inte på arbetet i sig. Inte ens bullret, faktiskt. 
Det blir så fint när det blir klart, så missförstå mig rätt. 
Följer bara intresserat mina egna reaktioner. 
Av att inte ha, eller att ha en mycket begränsad, synkontakt med världen
där utanför. Som att ha ett försvagat sinne av något slag. 
 

Men klagar gör jag inte. 
Tänker på vår ålderstigna, lite dementa,  granne som bor i en liten etta. 
Hela sommaren har hon levt mitt i värsta bullret. 
Utan möjlighet att öppna fönster ens, för att inte tala om att man 
inte kunnat använda balkongen. Hon går inte så ofta ut vad jag vet. 
Åldern och demensen har gjort henne lite ängslig har jag förstått. 
All uppståndelse med alla maskiner och gubbar kan inte vara lätt för henne. 

Så från den synvinkeln är jag bara banal som låter mig påverkas
av lite plast för fönstren och avsaknad av möjligheten att höstpynta
min balkong. Att jag inte kan ha säsongs- eller julljus på balkongen i år. 
Men märker att jag saknar det alldeles förfärligt mycket. 
Mer än jag trodde jag skulle göra. 

*

Så jag åkte idag till gravgården en sväng, bara för att se till att min familjs 
grav var så där extra fin. Tände ett ljus i lyktan där bara för att. 

Och tänkte hur viktigt det faktiskt är att ha nåt att höstpynta.
En årstidstraditionalist som jag behöver det! 

Men tröstar mig med att till vårvintern kommer jag att kunna se ut över sjön 
igen. Och jag kommer att kunna gå ut på den nyrenoverade balkongen och 
lyssna på kattugglans hoande i natten och se tranorna återvända. 

Nu skall jag leka med katten så att den sover gott i natt också. 
Ha det gott! 


Kram Maggi

HIPP HIPP HURRAA



Nu är "lillungen" firad med höstig boeuf bourguignon, potatismos, ljummen sallad med 
getostkräm och en tarte tatin med glass. Franskt alltigenom. 
Spelar ingen större roll för de övriga runt bordet. Allt sjunker bara det är gott. 
Har en ganska så tacksam släkt att bjuda mat åt. 
Men för att roa mig själv så är det skoj med lite tema så där. 

Idag är det söndag och underbart höstväder. Inget på agendan så jag 
tog kameran med på en promenad. Så skönt i luften, svalt men inte kallt ännu. 


Den här hösten har lite tagit mig på säng. Det var ju så länge varmt så 
jag är lite ur min egna årstidsklocka. Och så är ju som sagt huset inplastat så
den där omedvetna kontrollen om hurudant vädret är saknas. Och så saknas
vissa höstrutiner också i år. Även om jag då bott i lägenhet de senaste åren så 
har jag ändå velat pynta till höst på balkongen. 
Nu är ju balkongen ur bruk och jag känner mig lite vilsen när jag inte 
riktigt har nåt att höstpynta. Förvisso kan jag göra det inne, men saknar det där
med ljung och levande ljus i lyktor och att liksom bädda fint för vintern i 
krukor och ja hela den proceduren. Det känns konstigt helt enkelt. 
Som om jag inte riktigt avslutat en årstid. 


Det skall förresten bli intressant att se hurudan vinter vi kommer
att få i år. Lyssnade på radion där det i ett program presenterades olika
scenarier om den kommande vinterns väder. 
Det har, som sagt, varit en varm höst, vilket betyder att vattnet i Östersjön fortfarande
är varmt för årstiden. Skulle de kommande vindarna att vara syd- sydvästliga så skulle
vi få en varm och regning vinter, en sk. "dansk vinter". Men om den polar-
virveln som snurrar runt Island/polarområdet försvagas så skulle det kunna
leda till att kalla nordliga vindar kommer åt att ta över och då kan kombinationen
kalla nordanvindar möter fuktigt "varm" luft över Östersjön leda till maffiga
snöstormar här längs vår sydkust. I väntan på någondera då. 

Kram Maggi




 

UTE ELLER INNE?


Lilla Iris är min femte katt. 

Det var i början på 90-talet som jag skaffade mina första katter.
Två svarta syskon, Molly och Varelsen. 
(Varelsen för att hon inte hade någon svans, och såg inte riktigt katt-lik ut).
För att vara ärlig så skaffade jag dem för att hålla ordning på mössen. 
Vi bodde ute på landet med ett stall som närmaste - och enda - granne
så det fanns gott om möss och råttor att jaga. De kattungarna kom till
en tillvaro med unge, hund, höns och ankor och ett husbygge. 
Säger sig själv att det inte fanns så mycket tid att roa kattungar. 

Varelsen flyttade vid något skede till grannen som stallkatt, men dog
som relativt ung. Molly flyttade med oss till huvudstaden och så på nytt
ut på landet. På sin ålders höst flyttade hon till det pensionerade
grannparet som matade henne med räkor och leverpastej. 
Inte undra på att hon flydde dit från en yr familj med ungdomar och ungar 
som kom och gick hela tiden, renoverade hus och skaffade hundvalp. 
Jag hade också flyttat när jag ser tillbaka på de åren. Hahahaha! 

Molly levde till 17 år, om jag minns rätt. 
Utekatt hela sitt liv. Avled av njursjukdom. 

Redan då Molly levde pensionärstillvaro hos grannen
 kom kattsyskonen Vilse och Myrra. 
(Det är smått komiskt att Iris ser lite ut som en mix av de två 
tidigare katterna). De fick också leva hela sina liv som utegående
katter, med en liten parentes på ett år då jag bodde på ett ställe
där det inte var "önskvärt" att släppa ut katter. 
Vilse försvann, som så många utegående katter gör. Jag vet 
aldrig riktigt vad som hänt. Och det är ju den där jobbiga sidan med sk utekatter. 
De kan bli påkörda, uppätna, bortrövade...

Myrra däremot fortsatte leva och avled för några år sedan som 
15-åring. Så även utegående katter uppnår hög ålder. 
Men det är klart, de utsätts för mycket mer faror än en katt som lever hela
sitt liv inomhus. Men mitt dilemma är att jag har lite svårt att tro att
en katt faktiskt får tillräckligt med livskvalitet genom att bara leva sitt
liv inom fyra väggar. Ingen skulle väl komma på den befängda idén
att ha en "innehund", eller "innehäst"? 
Nå, "innehöns" och "innekor" finns det tyvärr, men det är inget någon
tycker att är speciellt okej. Men då det gäller en katt är det önskvärt till och med? 

Okej - man KAN inte riktigt jämföra men hela det här med enbart ha innekatter
känns inte okej för mig. 

Iris kommer ju att vara en innekatt "i stan" medan hon kommer att få gå 
fri och ledig då vi är på stugan. Hade jag inte haft den möjlighet, att kunna
erbjuda en frigående tillvaro under nästan halva året hade jag inte tagit katt. 
Att hålla ett självständigt och självgående djur som en katt inlåst
går emot min moral. 

*

Många motståndare till utegående katter säger att katter tar fåglar. 
Och det gör de säkert, men de tar betydligt fler möss och råttor. 
Min kompis som bor i London förstår inte alls det här med att enbart ha
katter som innekatter. London hade varit ett helvete av råttor om inte katter
fick hålla den populationen under kontroll. Också i finska (och svenska) 
städer har råttproblemen blivit större om jag förstått rätt. 

Att utegående katter skulle minska på fågelpopulitionen är skrattretande. 
Under årtionden - århundraden - har det funnits frigående katter och faktum är
att då har fågelpopulationen och arterna varit mer livskraftiga. Det är nog vi människor 
som helt själva genom att reducera fåglarnas livsmiljöer minskar på den diversiteten. 
Inte våra frigående katter. Vågar nästan påstå att en katt har extremt svårt att ta en frisk fågel. 
Det är nog oftare sjuka och gamla fågelindivider som hamnar i deras klor. 
Med de där första av mina katter hade jag vare sig tid eller intresse att följa med 
vad vare sig katter eller småfåglar sysslademed. Med de senare kattsyskonen var i synnerhet 
Myrra en katastrof i fågeljakt. Med fåglarna som vinnare för att förtydliga det hela. 
Hon var helt enkelt inte listig nog. Möss fångade hon och hämtade fångsten 
till mig för att få sin belöning i form av god kattmatt. 

*

Men Iris är en innekatt. Och märker vilken skillnad av "uppmärksamhetsbehov" 
hon har jämfört med de tidigare katterna. Okej, de hade också varandra att 
leka med, men det där jaktbehovet som ju katter de facto har måste få bli
tillfredsställt för att en katt skall vara mentalt i balans. 
Och för att tillfredsställa det för en kattunge och ungkatt tar nog mer tid än 
man tänker. Så många gånger har jag hört om katter som börjar utveckla 
"problembeteende" vilket jag personligen tror beror på för lite stimuli. 
Stimuli som de får automatiskt om de får gå ute. 

*

Skall bli intressant att följa med Iris utveckling, hon kommer med största sannolikhet
att vara renlärig innekatt till nästa vår. Redan nu har jag "underhållt" henne
mer än jag gjort med de tidigare katterna sammanlagt - känns det som. 

Det här är en fråga som är allt annat än svartvit och som har anhängare på
båda ytterligheterna. Och de flesta någonstans i gråzonen. 
Jag kan bli lite provocerad av de där typerna som håller på och fångar
in frigående katter och för dem till diverse katthem även om det är
tydligt att katterna som går fritt är friska, välmatade och välskötta. 
Det är helt klart en annan sak om katterna skulle fara illa, men vissa personer 
verkar ha tagit som sin mission att fånga in alla katter som de bara ser. 
Det om något förorsakar en stress åt katter, bli fångade av främmande människor och körda
till något ställe som är helt främmande för dem. Katten mår nog sämre av det än att den 
bara skulle ha fått återvända hem i egen takt. 

*

Så det är onekligen lite komplext det här med katter. 
Skulle aldrig själv släppa ut en osteriliserad eller okastrerad katt för att
undvika någon som helst form av vildpopulation av katter. För det är ju
ett problem om vare sig kattföräldrarna eller ungarna har en familj att komma hem till. 

Kom just på att jag glömt en katt. Den första! 
En förtjusande vacker katt som just hade fötts till en sådan där halvvild
kull. Tyvärr fixade den inte alls det här med att bo i möblerade rum. 
Den var rädd, nej...den var skräckslagen. Fattade inget om kattlåda och var
allmänt bara sjövild på ett aggressivt sätt. Efter en kort tid gav jag upp och
katten fick flytta som stallkatt till en bekant. Där trivdes den och var en 
duktig mössjägare, men blev aldrig helt bekväm med människor. 
Vilket för mig in på tanken hur nära katter verkar ha att återgå till en
mer vild version av sig själv. Har katter, jämfört med hundar, närmare
till sitt vilda jag? Har katter med andra ord större kontakt med sina 
ursprungliga instinkter än vad till exempel hundar har? 

Åh, kunde vända och vrida på det här hur länge som helst! 
En intressant och delikat motsättning. 

Men nu skall jag gå och fixa till det sista till den där 
födelsedagsmiddagen till "lillungen". 
Han som nu är närmare 50 än sin födelse. 
Skall påpeka det åt honom! 

Kram Maggi



 

FREDAGSMYS - FINNS DEN KVAR?


Någonstans vid den tidpunkten att det kom ett virus vid namn Corona och folk
försvann på distansjobb in i sina stugor hände något med fredagsmyset tror jag.
Jag kanske har fel, kanske det bara är en åldersgrej och i och med att ungarna
försvann ut i sina egna liv blev det lite väl pretentiöst med fredagsmys så som det
var innan. Hur är det hos er? Finns fredagsmyset kvar? 

Hur som helst så är det fredag idag och jag har haft ledigt, förberett morgondagens
födelsedagsmiddag (lillungens). Hade planerat in en skogspromenad med kameran men just då 
öppnade himlen sina regnportar och jag fick snällt styra hemåt. Besviken fick det mig att 
bestämma mig för att idag skall det minsann fredagsmysas! 
Med sådan där comfortfood som inte sällar sig till de mer hälsosamma alla gånger, 
men som man ändå vill ha nu och då. 

Tortillahamburgare! 

Jag vet inte hur det är med er, men de gånger vi äter tortilla/fajitas här hemma
så blir det ständigt minst ett halvt paket över - som jag sedan fryser ner. 
Och så har jag "alldeles plötsligt" fem öppnade paket av tortillor i frysen, 
för jag glömmer dem där när det är dags för nästa tortillamiddag och köper nytt. 
Så nu skall jag råda bot och bättring! 

Men vad är då Tortillahamburgare? Nå, det bästa av två världar!
Man småttar kryddad, rå köttfärs på ett tortilla bröd. Klämmer den tunt ända
ut till kanterna. Så steker man köttfärstortillan i stekpanna först med köttet neråt
och När det fått fin färg så vänder man på tortillan och stänger av värmen. 
Lägg på en eller ett par skivor cheddarost (sådan där hamburger-ost)
och låt den smälta under lock. Lagar man många så kan man lägga de färdigt stekta 
tortillorna på en ugnsplåt och låta osten smälta på köttet i ugnen, men en eller 
två portioner fixar man på spisen. 

Nu babblar jag...när osten smält så där lämpligt så strösslar man över vad man nu känner för. 
Jag hade sallad, tomat, inlagd rödlök och -gurka. 
Och så en sås som jag rörde ihop av 
lite majonäs (med vitlök), lite crème frâiche, ketchup, lite senap och lite gurksallad. 

Så viker man den dubbel och hugger i. Löjligt gott! 
Det går inte att förneka att hamburgare är gott. Själv kan jag
tycka att en traditionell hamburgare är lite för mycket bröd, 
så för mig är det här perfekt! 

Nu skall jag börja avverka de där kvarglömda tortillorna från frysen. 
Och damma av begreppet fredagsmys. Heh!

 

Lite kattuppdatering behöver vi ju? 
Men det tar vi en annan gång så inlägget inte blir sååå långt. 

Ha en mysig fredagskväll därute i stugorna! 

Kram Maggi

KANELBULLENS DAG



Det är i dag det. Och i dag är det också Djurens Dag, eller nåt ditåt. 
Minns inte helt vad det heter. Men innehållet är ju klart. 
Vi uppmärksammar våra pälslingar. 

Dessvärre har jag inte bakat, bilden är från en dag i maj då jag fick ett ryck att baka bulle. 
Dessa ryck kommer inte speciellt ofta till mig. Tyvärr. 
Gubben har ett par kompisar som gärna bakar bullar. Det har inte smittat på gubben. Tyvärr. 
Kanske jag borde knåda till en bulla-deg här endera dagen och frysa in så man har. 
Men det får bli till en annan dag, och förmodligen till ett annat veckoslut. 
I morgon åker vi till stugan för att stänga ner och på söndagen skall jag ha ett 
möte som jag   e g e n t l i g e n  borde ha haft idag men som jag  g l ö m d e! 

Jag har definitivt inte som vana att glömma möten, men idag hände det. Hade visserligen en
märklig känsla hela dagen att jag missat nåt, men jag trodde det var vaccinering av katt-Iris
som jag preliminärt hade bokat till idag klockan åtta på morgonen, men en annan uppgift som
inte kunde skjutas på kom i vägen och jag bokade om veterinärtiden. 
Till eftermiddagen hade jag bokat frissa tid - och DET var på tiden. Senast jag gick till frissan
var det ännu snö på marken. Hon är en pärla min frissa, jag säger då det. 
Från en rishög där jag knappt lyckats kamma saltstänk, mossa och barr från testarna trollar
hon fram en silkeslen hårman och bara...wow! 
Frissor hörni! Nog är de ju bara guld?!

Så när jag glatt skrittade ut ur frisörsalongen så slår det mig att just nu på denna tidpunkt
borde jag vara någon helt annanstans och ha dator och hela baletten med mig...
... detta har aldrig hänt mig! Tur att andra parten var förstående. Det har jag uppfostrat honom till. 
Var nämligen en fråga om ett möte med min äldre grabb, men det var ett business-möte och
oberoende av släktförhållanden så håller man det man lovat. Kanske extra mycket just då.

 

Nå, vi kan ta igen det så ingen skada skedd. Mer bara att det stör mig. 

På tal om andra störande "moment" så ser ni ju själv. Det kan stundvis finnas små utmaningar
i att få något skrivet. Isynnerhet så här kvällstid. Och det är ju då jag kryper upp i mitt
soffhörn för att skriva ner lite tankar och funderingar, eller bara enkla små anteckningar om
vardagen här på bloggen. Just nu, Djurens Dagen till ära, är det ganska uppenbart var mitt fokus är. 
Att ge lilla Iris en lycklig katt-tillvaro här hos oss. 
Ibland kan man behöva ta en tupplur på tangentbordet. Det är nu så. 
Ha ett skönt veckoslut! 

Kram Maggi