KOLTRASTENS SÅNG

Har satt mig ute på balkongen, det har blivit eftermiddag och solen når snart min korgstol. 

Det är fortfarande kyligt, men så fort man nås av solstrålar så kommer värmen. 

Ändå saknar jag regnet.  Ja, ja...aldrig är man nöjd. 

Förra veckan kom det en liten liten regnskur och oj, oj, den doften!

Men det är nu inte bara doften som jag saknar, utan också 

naturen skulle må bra av lite regn. Det är faktiskt väldigt länge sedan det regnade. 

Senast det gjorde det var det i form av snö. 

Det varnas för gräsbränder i markerna, och känsliga ögon som mina

blir torra och sträva av allt gatudamm som än finns kvar. 

Skall jobba en vecka ännu, sedan har jag några dagar ledigt och skall 

åka ut till stugan för att öppna upp där. Längtar. 

Även om djurlivet här hemma "i stan" minsann bjuder på upplevelser så är det 

ändå ut till den "riktiga naturen" jag längtar. 

Häromdagen när jag satt och läste på balkongen (i kvällssolen) så 

hörde jag hur det krafsades i rabatten nedanför vår balkong. Smög mig upp för att 

kolla - trodde nog att det var koltrastar som krafsade, men minsann - stod där inte ett 

råddjur och käkade på nåt fräscht grönt. 

I går kväll såg jag hur en mårdhund hade lagt sig för att dåsa i kvällssolen. 

Också det alldeles intill vår balkong. Den lät sig snällt fotograferas. 

 

I morse hade en del av den redan isfria sjön fått en ny tunn isskorpa. 

Längs de smala stråk öppet vatten utkämpades tuffa strider mellan 

ett par svanhanar. Våren är inte enbart ljuv musik och parbildning. 

Det var hårda tag som gällde för att jaga iväg rivalen. 

Så pass häftigt gick det till att det skrämde iväg några harar som legat 

och tryckt intill stranden att ta till flykt över isen. 

Nu i kvällningen sjunger koltrasten för allt vad den kan och

hackspetten klättrar koncentrerad uppåt längs björkstammen i jakt på 

något ätbart. Själv har jag gjort mig en smörgås och tänkte avnjuta den

sittande i kvällssolen. Blunda och låta solvärmen sätta sig i pannan, på

kinderna. Dra ner den tjocka tröjans ärmar över de något kalla

händerna som börjat frysa medan jag skrivit detta inlägg. 

I morgon skall jag byta till sommardäck - också det ett vårtecken!

OM ATT SLÄPPA TAGET

Igår när jag vaknade låg jag en stund kvar i sängen och bara lyssnade på ljuden 

utifrån. Måsarna, sångsvanarna, duvorna, kniporna, talgoxarna, 

rödhakarna, trädkryparen och koltrasten. Alla var de där och sjöng in våren.

Var och en på sitt sätt. 

I sjön finns en syrepump som förser vattnet i vår sjö med syre, varje dag. Året runt. 

Det har gjort under för vattenkvaliteten i denna lilla sjö mitt i huvudstadsregionen. 

Det är där kring pumpen som de första öppetvatten-pölarna bildas nu på våren. 

Bilden till vänster tog jag kring klockan två på eftermiddagen då jag från mitt arbetsrums fönster

märkte att isen märkbart mörknat sedan morgonen. 

Till höger är hur det såg ut då jag slutade jobba vid fyra-snåret. 

Och idag är det mer öppet vatten än is. Dags för vintern att släppa taget. 

*

Jag har idag varit på en begravning. 

Han hade dött i ett akut sjukdomsanfall. Ingen hade sett det komma. 

Jag gillade honom. Det fanns en skön otvungenhet över honom som jag tyckte

om. Han var så där rejäl och utan krångligheter, som man kanske ibland

tänker att den finska mannen är. Inte så mycket ord, men med en inneboende

hjärtlighet som är genuin och äkta. 

Jag blir alldeles för emotionell på begravningar. Hade jag levt för länge sedan hade

jag säkert kunnat tjäna mitt levebröd som allmän gråterska. 

Det är något som berör mig på djupet - varenda gång. Och märkligt nog 

på något sätt olika från gång till gång. 

Som om min känsla inför varje enskild sorg är unik. Låter knasigt, men det är så det känns. 

Som om jag har ett eget - oftast tunt, ibland lite grövre - band att släppa taget om för att 

den sorg själen känner skall få bli till minnen att bevara. 

*

Det var en vacker begravning. De flesta begravningar är vackra. 

Sorgliga, men vackra. 

Efteråt, på minnestunden är stämningen ofta lättad och ganska uppsluppen

till och med. Precis som det skall vara - man har släppt taget. 

Sorgen finns naturligtvis kvar, och skall så få finnas, men där finns också 

en lättnad om att ett smärtsamt farväl är taget och man har släppt 

greppet om det där bandet man aldrig ville släppa. 

Men måste. 

För att gå vidare. 

*

Hemma senare på kvällen ser jag ut över sjön. 

Ytterligare isflak har sjunkit och försvunnit. Vattnet svallar än mer öppet. 

En ny vår är på kommande. Nytt liv spirar. 

Eller som prästen sade innan han gick från minnestunden; 

Han tackade för att fått vara med, men han hade ett dop som väntade. 

Livet. 

Det som kommer och går. Och som man har en rätt kort stund att förvalta. 

*

Vila i frid Lasse! 

 

PÅSK SCRIPTUM

 Vi är ju en familj som alla är lika glada i god mat. 

Många högtider är i vår värld samma som mathögtid. 

Och så får det vara. Varför liksom ändra på ett fungerande koncept, heh!

I år hade jag som någon form av tema att laga maträtter under påsken

som alla innehöll gult, orange och grönt i någon form. 

Blev dillstuvad potatis med gravad lax och ärter. 

En gul currykyckling med pasta, mango och  avocado. 

Och så "huvudmiddagen" då vi alla samlas runt bordet. 

Förrätt med halva ägg, avocadokräm, gravad lax och gul "rom"

och så en klassisk långkokgryta av lamm, ugnsbakad vitlök, gelé av mynta

 och potatismos. När jag tänker efter så har ofta påsken blivit en 

högtid då vi äter vinterns sista köttgryta eller annan "vintrig" mat.

Av någon orsak är vi alla mer intresserade av det salta. 

Det är sällan vi ids laga efterrätt eller något annat sött, 

men i årets gula tema passade ändå in en citronkaka som 

slinker ner även hos de flesta. 

Receptet är från kokboken Annas mat och har 

under åren blivit en favorit hos oss. 

Länk till receptet H Ä R

* 

Våren har idag (igen) tagit ett litet steg bakåt. 

Igår var det riktigt varmt och jag satt första gången ute på balkongen

och läste en bok i kvällssolen, såååå skönt! 

Men idag är det hård blåst och mulet. Isen på sjön har ändrat

färg från snövitt till något som påminner om stålgrått, eller egentligen -blått. 

Måsarna har anlänt och jag vaknar numera av deras skrän. 

Ett sångsvanpar flyger fram och tillbaka över sjön, trumpetande kanske lite upprört över att

isen ännu ligger kvar. Och kniporna flyger också visslande längs stranden. 

Kanske för att kolla in årets boplats. 

Fastän det är lite kallt än, så står vårens alla tecken där och bara väntar på

att få ge sig av i full galopp. 

Nu skall jag gå och kolla min bokashi-kompost som borde vara klar för att läggas ut i 

balkongkrukorna i väntan på sommarens invånare. 

OCH ISEN LIGGER KVAR PÅ SJÖN

 Vilket fantastiskt väder det varit denna påsk. 

Det blev ju varmare än de hade utlovat, men känner ändå att det var ett 

bra alternativ att stanna hemma istället för att åka till stugan. 

Jag fick en artikel skriven som har deadline nästa veckoslut, skönt att få 

det undan i tid. Annars är jag väl nog mest den som väntar till sista minuten.

Vet inte egentligen varför. Bara är sådan. 

Från mitt arbetsrum, där jag också nu sitter och skriver så ser jag ut över sjön. 

Isen ändrar sig varje dag. Den blir fläckig och man ser hur den blir allt mer porös. 

I fjol dröjde det så länge som till 28:e april innan isen försvann helt och hållet. 

Det går snabbt sedan när det händer. På en dag i fjol ser jag att jag 

antecknat i min bok "One line a day". 

Trots den stora vita bländande ytan på sjön börjar det vara barmark lite överallt. 

Har försökt hålla mig med att vara för tidig med att väcka liv i frön och

blomknölar, men idag måste jag få dahlia-knölarna i jord. 

Hade tänk spara det till då jag kommer ut till stugan, men det lär nu 

ännu av olika orsaker dröja, så lika bra att starta upp dem härhemma. 

I fjol förtrodde jag dahliaknölarna i stora hinkar och det funkade jättebra. 

I år blev det att testa att sätta knölarna i plastpåsar med lite jord i. 

Tar ju mindre plats också när de skall transporteras till stugan. 

Har också en växt som jag aldrig ens försökt mig på att odla från knöl,

nämligen ranunkel. 

Den lär vara lite klurig att ha att göras med, så tar det som en utmaning. 

Skall testa med att låta den gro inomhus, men sätta ut den så fort den visar

livstecken (och det är på plus dygnet runt). Det får gärna vara svalt. 

Nåt nytt måste man ju testa. 

I oktober i fjol grävde jag ner några knölar av balkansippa i en kruka. 

Krukan har fått stå ute hela vintern och för ett par veckor sedan tog jag 

in krukan, men det har sett rätt dött ut i krukan, men igår när jag kikade in under 

det skyddande mosstäcket så såg jag att i alla fall en liten blomma är på väg upp. 

Yejjjj! 

Ibland är det den där utmaningen och att lyckas med något

minst lika värdefullt som ett fullkomligt resultat. 

Nu går jag ju minst fem gånger om dagen och kikar in i krukan

om det skulle eventuellt dyka upp en blomstjälk till? 

Näe...om man skulle gå och sleva i sig den sista pashan. 

Sätta sig i soffhörnet med en bok och njuta av kvällssolen som börjat 

krypa in genom fönstret. 

Ha en skön andra påskdagskväll. 

Snart släpper nog isen också från sjön och 

vi får njuta av blått glitter. 

PÅSK I STAN - I ÅR IGEN

 

Det är minsann inte många påskar som jag, eller vi, inte åkt ut 

till stugan och öppnat upp för säsongen. 

Men inte åkte vi ifjol för att det var så kallt, och inte åker vi i år för att det är så kallt. 

Möjligen är det så att en börjar med åldern bli lite bekväm av sig? 

Kan det vara så? 

Att en råkall stugan utan vatten inte känns riktigt hemskt lockande.

I synnerhet som påsken ändå är en mathögtid för oss alla i familjen och att kocka

utan rinnande vatten och diska i havsvatten som skall värmas på spisen. 

Nja...inte denna gång. Tids nog hinner vi dit. 

*

Är ingen ivrig påsk-pyntare, för varje år blir det lite glesare med

vad jag plockar fram. Men min höna hon skall få komma fram varje år. 

I år fick hon lägga sig och ruva i jul(!)kransen som fortfarande är

hur fin som helst! Sällan jag nu ändå återanvänder julpynt till påsk.

Nu har det också skett. 

En annan sak som också händer (alldeles) för sällan är att jag plockar

fram mina vattenfärger. Ännu mer sällan får jag för mig att måla påskägg, 

men i år har jag till och med gjort det! 

Mina påskägg går ju i samma naturfärgsskala som det mesta i 

mitt liv, hahaha, MEN jag har lovat bjuda på gul (och lite orange och grön) 

 mat genom hela påskenhelgen. 

Få se vad jag skall komma på att röra ihop. 

Men nu gott folk därute i stugorna. 

Ha en riktigt skön påsk! 

💛