FÖRE OCH EFTER


Det är väl alltid roligt att kolla in före- och efterbilder?
Jag gillar i alla fall det! Själv är jag bara så dålig på att komma ihåg
att knäppa de där förebilderna. 
Men för en gångs skull så kom jag ihåg det! För ganska exakt
ett år sedan då vi fällde tallen vid stugknuten och började bygga
det lilla annexet som skulle komma att bli en 
kombinerad gäststuga och distanskontor. 

Ovan ser du hur här såg ut innan. 


Och så här blev det ett år senare. Kojan är målad och har
fått sitt gröntak. Skogsbacken bakom kojan har blivit till en 
liten trädgård till nytta och lust. 
Gäststugan/kontoret har fönster och glasdörrar ut mot havet så
där jag står och tar bilden så har jag havet i ryggen. 
Härligt att sitta och jobba med den utsikten! 
Det är alltså en mycket enkel koja, och inte vinterbonad
men har nog värme så man kan vara där tidig vår till sen höst. 

Till vintern har jag som sagt planerat att mina 
övervintrande växter får flytta in där. 


Men än är det långt till vinter! 
Även om jag faktiskt idag kom på mig med att
fundera på var jag skall placera fågelmatningarna så
jag ser dem från mitt kontorsfönster. Det var kanske
den största tveksamheten jag hade med att flytta till 
lägenhet. Att inte kunna mata fåglarna. Men det kan jag ju här! 



Har en viss förkärlek till mesar och den mest kära av dem
är ju tofsmesen. Så glad jag blev idag när jag fick besök
av hela familjen Tofsmes som yrade runt i tallarna efter ätbart. 
De är bedårande små tomtar och extra glad är jag att de finns
och förökar sig här i vår skog för de vill helst bo i sk gammelskogar
med murkna träd för de vill inte riktigt bosätta sig i holkar, 
utan vill flytta in i gamla hackspettsbon eller andra håligheter. 
Rör sig ogärna över öppna ytor, vilket gör att kalhyggen 
kan ställa till det för den då det på vintern går så mycket energi
åt att flyga runt ett kalhygge, istället för att gena över. 

Men här finns en gammelskog att bo i. 
Extra glad över den lilla flockens nya medlemmar! 





 

HÄNT I VECKAN


Alltså det här levernet här på stugan har en tendens att bli
rätt händelselöst - fast på ett skönt sätt. 
Innan corona-tiden så hände det ju en hel del mer i vardagen, 
och då var stunderna här på stugan rena rama retreaten för själen.
Corona-åren gjorde ju att vardagen milt sagt lugnade ner sig vad 
utfärder och resor beträffade så det som då innan var 
en tillflyktsort till tystnad och lugn har nu, för mig, blivit
det nya normala. Och jag klagar inte! 

Inne på min sjunde vecka här på stugan nu. Inte helt
nonstop, det har inte varit möjligt, men med enbart några få
avstickare hem till stan. 

Det har fungerat finfint att distansjobba från den nya lilla stugan
som också fungerar som gäststuga. 
På fredagen fick den ett gröntak i form av en matta av Sedum-växter. 
Så himla nöjd!



Igår blev det att slänga sig i bilen och åka på en liten utfärd. Fick både gubbe
och lillunge medlurade. Åkte för att se en sommarteater i östra Nyland. 
Eftersom vi startade rätt tidigt på morgonen och hade ett antal stopp på vägen 
var vi rejält hungriga när vi kom till Lovisa. 
Passade på att fylla våra magar nere vid Lovisa hamn på en av de pittoreska 
restaurangerna i de gamla saltbodarna. Numera är Lovisa hamn bara
en hamn för fritidsbåtar, men i tiderna så importerades bland annat nästan en 
femtedel av hela Finlands saltbehov via denna hamn, och via dessa bodar. 

När staden grundades hette den egentligen först Degerby, men när svenska
kungen Adolf Fredrik år 1752 besökte staden med sin hustru Lovisa Ulrika
ändrades staden till Lovisa. 

*

Som kuriosa: Mina föräldrar gifte sig i Lovisa kyrka - på Lovisas namnsdag
- som också var min mammas födelsedag, 25.8
Och min pappa - ja han var född i Lovisa han. 

Mycket Lovisa på en gång alltså. 




Mätta och belåtna rattade vi sedan bilen mot sommarteatern 
Lurens en kvart utanför Lovisa. 
Lurens sommarteater ligger belägen vid en gammal gård där det 
ursprungligen bott släkten Luhr. Och eftersom man på den gamla tiden
sade att man gick till Luhrs när man besökte familjen och så fick
gården namnen Lurens. 

Men till pjäsen. En helt fantastisk tolkning av Aleksis Kivis
Sju Bröder. Klassikernas klassiker. Bland de första romaner som utkom på finska!
Året var 1870. 
Men denna amatörteaters tolkning var helt makalös. 
Tyvärr var det sista föreställningen så lite sent att tipsa om det, men 
helt galet bra var den. När man gör Sju Bröder till en rock-
musikal, hämtar den till (delvis) nutid och översätter 
finska låtskrivares låtar till att passa in i pjäsens kontext
då blir det som en skrev i sin recension - bara guld! 
Vi talar om punkband, rocklåtar, finsk hiphop. 
Och en underbar ironisk humor. 
Helt strålande! 
Och skådisarna var helt enkelt suveräna! 

*

Den finska språket som romanspråk är synnerligen ungt. 
Sju Bröder av Aleksis Kivi var som sagt en av de första romanerna
skrivna på finska. Innan det skrevs nog romaner i Finland också - men på svenska. 
Trots att finska språket är så ungt är det ett nöje att läsa skönlitteratur
på finska.  Språket är så mycket mer nyanserat än tex mitt eget 
modersmål svenska. Svenskan har av historiska skäl naturligtvis en längre historia. 
Har för mig att den första svenska romanen utkom på 1600-talet, även om
det nog inte heller i Sverige blev så vanligt med romaner förrän på 1830-talet.
(Korrigera mig om jag minns fel).




 

EN ALLDELES VANLIG TORSDAG


Natten hade varit fuktig och imman sitter kvar på verandafönstret
en bra stund in på morgonen. 
Först när det börjar blåsa torkar det upp. 
Vinden är fortfarande sommarvarm men börjar ha en 
tung känsla, en sensommartyngd. 
Över viken kommer en flock gäss flygande. De landar intill måsskäret
där också skarvarna håller till. De samlas så småningom inför flytt. 
Går en sväng i trädgården med kaffekoppen i näven. 
Det är en skön morgonrutin. 
Vildvinet har smått börjat rodna, likaså har nävornas blad fått en roströd kant.
Tomaterna är sena i år. Knappt har de börjat rodna än.
Kanske fel sort? Eller så har det bara varit svalt?

I granen småkvittrar talgoxfamiljen. 
Det är ett sådant härligt sensommarljud. 
Det och syrsornas sång i det gulnande gräset. 

Sätter mig vid mitt arbetsbord och öppnar datorn. 
In genom fönstret hör jag gässens tjatter. Även om det 
fortfarande är sommar, om man ser till både kalender 
och temperatur, så är det ett höstljud. 

Vid tolvsnåret går jag in för att tillreda en lunch åt mig. 
Nere vid stranden har hela stora tonårsgänget skrakar samlat
sig till lunchvila de med. Endel har redan simmat ut ett stycke, de flesta
putsar sina fjädrar medan några ännu ligger skönt dåsande på de
varma klipporna. Ungarna var hisnande 24 stycken men nu är de
bara - eller bara och bara - 18 stycken kvar.
Det går så fort, utvecklingen från små dunbollar till
de där lite taniga tonårsfåglarna. 

Kvällen är kvalmig, inte alls så där höstig som morgonen var.
Bara mörkret som kryper allt närmare från skogen skvallrar om 
att det är sensommar, snart höst. 
Precis innan det blir mörkt flyger fladdermössen omkring. 
De samlas i kvällens sista ljus, det som solnedgången speglar
i havet och återger som ett milt kvarglömt sken. 
Skogen är redan mörk. 

Myggorna börjar ina, men märkligt nog så verkar de inte 
intresserade av att bita, får sitta i ro på verandan. 
Det är så stilla, så mörkt och tyst, bara myggor och 
syrsorna låter. På håll en liten motorbåt som puttrar hemåt 
i den sena kvällen. Måsarna på skäret orkar ännu skräna till
lite några irriterande skrän innan de också tystnar för natten. 

Själv sitter jag kvar ännu en stund.
Och bara är. Om en stund blir det fredag.
En alldeles vanlig fredag. 



I ÅR TEMA MÖRKT VINRÖTT



Jag skulle ju aldrig odla dahlior för jag trodde att 
jag fått nog av dahlior då jag var barn. Min mamma älskade
dahlior och odlade mängder av dem.  
Personligen fanns det inget mer onödigt
än att på höstkvällarna tassa ut för att hjälpa till att
täcka in dahliorna med bland annat gamla lakan för att
de inte skulle tas av nattfrosten. Och så plocka bort dem på
morgonen igen. Slöseri med tid och resurser - i synnerhet mina - 
tänkte mitt 12-åriga jag. 

Nu äntligen börjar jag lite inse vilken maffig blomma dahlian
faktiskt är. Lite pompös och stel, men jäklar vad den levererar. 

Alla mina rabatter är ju anlagda i år, så det är lite klent med perennernas
frodighet än. Och även om jag inte är riktigt inne på att ha ettåringar
i rabatterna så tänker jag att det ändå kan funka de där första åren då
man så förtvivlat gärna vill ha lite volym i rabatten. 
Där sitter en dahlia som ett smäck! 
 

I stort så har jag tänkt att stommen på trädgården skall vara 
riktigt neutral. Mest bladperenner och sådana med anspråkslös blomning. 
Det ger också spelrum för lekfullheten att ha olika färgtema
på blomningen från år till år. 
I år är det djupt vinrött och nästan svart som gäller. 
Är liksom rätt road av det här att måla med färger av blomningen. 

Nästa år kanske det blir orange? 

Höstmänniska som jag är så tänker jag automatiskt ändå på att 
blomningen skall passa ihop med höstfärgerna, så riktigt pastell-betonad trädgård
kommer jag nog aldrig att ha. Det skall gärna finnas lite tyngd i färgerna. 

Men luktärterna som jag har i år är en alldeles enkel vit (gåva av en 
polsk samarbetspartner) och så sorterna 'Streamers Chocolade' och 'Spring Sunshine Burgundy'
och 'Black Knight'. 

Vad dahlian är för sort - det får jag leta under busken om jag sparat lappen...

*

Snart får man börja leta bland nästa årets tulpanlökar och kanske det är
dags att börja fundera på färgtema för år 2023? 
Känns långt borta, men så fort som tiden numera går, så är den ju strax här! 
För visst har sommaren rusat iväg i år? Eller är det bara jag? 
Första augusti i dag och just var det ju första maj? 




KRYP


 Liten och stor. 

På grund av en gammal ryggskada som den här sommaren igen gjort sig påmind
(med besked dessutom)
har mitt fotograferande och övrig aktivitet begränsats till näst intill ett minimum. 

Galet slött är det! Och sjutton vad man plötsligt uppskattar hälsa
när en skogspromenad till kantarell-stället 500 m bort blir en utmaning
i både uthållighet och smärttolerans. 

Men för att det nu inte helt skall samlas damm på kameran så har jag 
roat mig med att fota kryp.

Den lilla (till höger) är en fjädermygga. Mycket vanlig, alltså MYCKET vanlig och ändå
har jag aldrig riktigt "sett" på en fjädermygga. Den här filuren är liten, hade den suttit på min 
lillfingernagel hade den fått plats på halva nageln, så liten var den. 
Men så snygg med sina fjäderantenn - vilket säger att detta är en vuxen hanne. 
Bara hos oss lär det finnas runt 500 olika arter fjädermyggor men
om man tar med hela världen så lär artantalet vara över 10 000. 
Krävs mikroskop till att artbestämma, så mycket vanlig. 
Och ändå har jag aldrig "sett" en fjädermygga i närbild. 
Sådant gör fotointresset med en. 

Den andra (till vänster) är en riktig bjässe! 
Torde vara en brun mosaikslända men skall kolla upp det. 
Den är alltså 8 cm lång och har en vingbredd på knappa 10 cm, 
så jämfört med det där andra krypet som var knappt 8 mm långt så 
är det här en gigant! 

Lika på sitt sätt men ändå så totalt olika.