DEN ENAS DÖD DEN ANDRAS BRÖD

Det är så livet är. Det finns lika mycket död - som det finns liv. 

Att inse det gör det kanske aningen lättare att godkänna död.

Och vilken död är godtagbar, och vilken inte? 

Finns det ens något sådant? 

Finns det en skillnad på maskrosen jag river upp som stör mig

samtidigt som jag berövar pollinerarna mat med hjorten som snaskar i

sig mina med möda uppodlade eller med dyra pengar köpta

växter, som för mig bara är till lyst. 

 

Gubben och jag (läs mest han) har under åren satt upp mängder med fågelholkar. 

Nu inför försommarens ringmärkning av ungarna så brukar vi kolla i vilka

holkar det finns häckning och vilka som är tomma. 

I en av uggleholkarna, där kattugglan häckat de senaste åren, hade en knipa 

påbörjat ruvningen, men blivit överrumplad av mården som slängt sig in

och prydligt halshuggit knipan. Huvudet - som ju är ytterst näringsrikt - hade

den tagit med sig. På något sätt hade det känts mer "okej" om den 

gjort tvärtom. Bara för att det är så vi människor gör. 

Vi lämnar oftast huvudet och hjärnan

men tar gärna filéerna och låren. 

Kanske det bara är så enkelt att man spontant känner mer för offret? 

Vi tömde holken och lämnade resterna av knipan intill en skogsstig. 

I min fantasi föreställer jag mig en hungrig räv i kvällningen komma 

traskande längs stigen och få vittring och sedan tänka att det är dens 

Lucky Day. 

Och inget går till spillo. 

KYLIGT

 Var en sväng till stugan och pysslade lite smått med än det ena än det andra. 

Ryggen är inte samarbetsvillig och skall i morgon till Tant Doctor för att reda

ut lite vad jag har ihop med mig. 

En inser ju att en inte blir yngre precis, men allt kan man inte lägga på 

kontot övergångsålder heller. Så bäst att checka upp. 

Jag har ju inte haft en trädgård innan på stugan där i skärgården, bara nåt smått i

någon odlingslåda så kan verkligen inte påstå att jag har en erfarenhet av 

hur trädgårdsväxter beter sig i lite kargare klimat. 

I fjol beställde han jag bor med (obs! inte jag alltså) jord til det som skulle

bli mina rabatter. Den jorden var av ganska tung lerjordstyp så redan 

på hösten när jag grävde ner en och annan lök så hade jag mina dubier om 

att blomlökarna skulle tycka att det var en skön tillvaro att övervintra i. 

I synnerhet om det blev en blöt vinter. 

Kände att mina farhågor nog besinnades då det för ett par veckor sedan inte

syntes tillstymmelsen av något som kunde liknas vid lökblomknoppar. 

Förutom stor allium. De verkade trivas! 

Men nu hade det faktiskt börjat dyka upp något litet grönt lökskott lite här och där. 

Dessvärre hade jag ju markerat mina lökars växtplats med vattenresistent tusch på 

växtpinnar av plåt. Inte med vattenfast tusch alltså, vilket vintern med

smärtsam tydlighet upplyst mig om att har en viss relevant skillnad. 

Så nu får jag bara snällt vänta på vad som dyker upp "lite här och lite där" 

och försöka identifiera de lökar som lyckats övervintra i den blöta, kalla lerjorden. 

Utöver att lerjordar alltid är lite sen i starten pga att den behåller vinterns kyla kvar så länge, 

så har ju hela våren varit kall och sen. Och så har vi det utsatta läget. 

Inser att jag bara skall glömma det här med tidig blomning på skärgårds/skogstomten

som skall bli en liten trädgård-ish. 

Märkte också med ett par nyplanterade växter hur viktigt mikro-klimatet är när man 

väljer att anlägga en trädgård i ett aningen krävande läge. Mer bildmaterial om det 

nästa vecka då jag förhoppningsvis kan tillbringa min vintersemestervecka (!) 

på stugan - i slutet av maj. Men bättre sent! Och det är helt själv-valt, alltså. 

Behöver kanske tänka till med växtval på arter som gynnas av en varm höst. 

För där havet kyler på våren så värmer det på hösten. 

*

Tydligen har vi häckning av knölsvan i närheten för ännu för en vecka sedan så simmade

båda knölsvanarna längs stranden och betade. Nu bara hanen då honan kanske redan ligger 

och ruvar? Han verkade ganska trött och slumrade in i denna till synes rätt 

obekväma ställning. Men vad gör man när vattnet är iskallt och vinden inte ett dugg bättre? 

Över en timme nickade han där på strandklippan. 

Med näbb och ena foten skönt inlindad i värmande dunkappa. 

Hoppas det snart blir varmare. 

Både djurlivet, växterna och jag skulle uppskatta det. 

* 

Varnar redan nu på att följande inlägg kommer att innehålla 

inte så "trevliga" bilder på naturens gång. 

Det hör dock till livet, så kanske också bra att plocka fram 

hur det sker när starkast vinner...

OCH DET VART MORSDAG

*gråtimjan*

Det var morsdag minsann häromdagen.

I år sammanstrålade alla två ungar och gubben på stugan i 

arbetsläger-tecken. Om jag någongång stönat över pojkarna mina

då de var i tonåren och bara var stora fötter som luktade kamel

så än mer tacksam är jag över deras muskler nu då de blivit

starka vuxna män. 

Har haft en rygg som trilskats med mig så när jag försiktigt kollade om det fanns något

intresse alls till arbetsläger så blev jag jätteglad över det jakande svaret jag fick. 

Dessutom är storungen en riktigt grym kock, så när han dessutom lovade agera muskelmaskin

OCH kock är ju en mammas lycka ganska på topp!

De delar som sagt inte mitt trädgårdsintresse, men höll god min då jag igen dirigerade vart sanden skulle

bredas ut, vart det skull kånkas myllsäckar och vilka (kommande) rabatter som skulle få en 

påse hästskit utspridd. Så var det lite skiffersten som skulle flyttas och ett gäng kantsten som 

också skulle från plats A till plats B. 

Kantstenarna kommer egentligen bara att agera en slags "synvilla" för att trolla bort den 

stora grusyta som vi måste ha i och med att vi behöver kunna parkera och svänga våra bilar. 

Hade det från början (nu talar vi 1990, typ) varit planerat in en trädgård här så hade man ju tänkt 

annorlunda. Nu får man göra så gott det går utan att ta in en catepillar (och en tjock plånbok) 

och göra om allt. Det varken vill, kan eller orkar vi göra. 

Och så har vi det här med hjortar. 

Tillsvidare har vi varit ganska befriade från deras framfart, men 

dessvärre så tror jag att de inte fattat än vilket matförråd jag 

håller på att bygga upp för dem. 

Men försöker välja växter som kanske inte skall vara de smakligaste. 

Buxbom i kruka har jag haft många år - det har fått vara ifred, 

likaså taklöken. Hur det är med den japanska lönnen är 

oklart, men tänker att förhoppningsvis avskräcker buxbomens kattkiss-lukt

(förlåt, men den luktar kattkiss...) lite. Och så har jag sprayat Trico Garden- medlet på 

allt som jag kan tänka mig skulle locka en hjortmule att ta en tugga. 

Och så har vi den där glasflaskan - en damejeanne - som man sett i diverse inrednings- 

och trädgårdssammanhang. Det var när jag bläddrade i någon tidning som jag kom på

att de där är ju snygga! Och praktiska. Så hos mig har de faktiskt en uppgift. 

Kommer att ha dessa som min bevattningsreservoar och rigga upp mina

Blumat-bevattnare bara det blir lite varmare. 

Vackert och praktiskt. 

Så skall det vara! 

 

TIDENS GÅNG

Grävde efter en bild på bloggen och ramlade över ett inlägg om att jag hade en idé 

om att göra en family-kokbok från alldeles det där första blogg-året. 

(och det är länge sedan...)

Om jag fått den hopknåpad? Nå nä...

Men fotat mat under årens lopp - det har jag minsann gjort. 

Känner att det liksom hela tiden kommer maträtter som blir nya favoriter,

och de där gamla godingarna bleknar bort. 

Kanske det är något typiskt för vår tid? Att så mycket kommer och går i en 

allt snabbare takt och inget stannar kvar som en "kvarleva". På ett bra sätt. 

Och att det inte riktigt finns tid för att låta något stanna och fastna

till en tradition? 

Mycket ambivalent här, för samtidigt som jag tycker det är fräscht att förnya, 

eller föryngra traditioner så vill jag ha kvar vissa traditioner. 

Men inte till tänder och klor. För det måste finnas en utveckling i allt. 

Har funderat på att är jag, eller är jag inte, en sådan där person som hakar på trender. 

Oftast omedvetet, för jag är verkligen ingen trend-nissa. 

Men så där lite smygande? Byter jag ut något i hemmet för att hemmet skulle

verka mer 2022? 

Inser att så är det inte. Blir alltmer en sådan som skalar av och väljer bort. 

Någon Freud skulle säkert läsa av att det har med åldern att göra. 

Och jag tvivlar inte. 

Ju äldre jag blir, desto mer nöjd med "så som saker och ting" är blir jag. 

*

Att krypa runt i gamla blogginlägg fick mig också att inse att jisses så mycket av

alla möjliga inredningsgrejs fortfarande finns hemma hos mig. 

Och hur lite nytt som kommit in. 

En tanke kommer krypande; hade jag den där grejen Redan Då - när bloggen var ung? 

Använder den ju fortfarande. Eller plockar fram den till vissa årstider. Beroende på. 

Tror att de flesta vid något skede når ett mål där man mer är nöjd med det som finns,

och som man har, än att sukta efter mer. 

Personligen känns det ganska skönt att ha uppnått den nivån. 

Det mesta är bra som det är. År efter år. 

Finns något skönt vilsamt i det. 

Men jo, alltså....tomatpajen - DEN skall få en sida i den där kokboken

som jag endera året får hopknåpat. 

SKOGSTRÄDGÅRDEN

 Så jag har bökat! 

Med (muskel)hjälp av yngre grabben och gubben har jag nu flyttat över ideér från papper

till verklighet. Lite ryggbruten har jag testat på att vara arbetsledare och peka med handen än

ditåt och så hitåt. Kunde vänja mig med detta arrangemang! 

Nja, faktum är att det är inte alls så jag vill ha det. 

En del av charmen med trädgård är ju just det där att kunna böka och stuva och gräva

och konka och bära och ändra och ändra sig igen och göra om. 

Göra bättre. 

När man har arbetskraft, må vara en snäll familj, så vill man att det skall bli rätt med

en gång. Även om lillungen mycket gulligt sade att han nog kommer och hjälpa mig 

om jag så är 102 år och vill anlägga en trädgård.

Stackarn visste nog inte riktigt vad han gick och lovade! 

*

Trädgården blir ju inte stor, som en radhustäppa ungefär, men när man börjar från

tallrötter och blåbärsris så finns det liksom lite att bygga upp. 

En liten taklök hamnade i ett fat avsett för vatten åt fåglarna. 

Dessvärre är det ganska litet och torkar upp i ett nafs, och har faktist inte sett

en enda fågel landa där för att dricka, så har nu fixat den biten på annat sätt. 

Och en taklök fick en ny hemvist. 

Det är lite så med trädgård. När något inte funkar få man hitta på en annan

lösning - eller helt enkelt skrota idén. 

Och så är det ju maj-månad, hörni! 

En av årets finaste månader.