MERA STUGHÄNG

En stark bidragande orsak till att vi valde att landa i en höghuslägenhet är möjligheten att på ett helt annat sätt vara på stugan, och eftersom vi båda är naturintresserade så ser vi verkligen fram emot att vara mera där, framför allt längre tider i ett streck. 

Vi har så fått nog av det där med att klippa gräsmatta och ansvara för att karaktärshuset och ett antal ekonomibyggnader hålls i skick. Never say never - men never again! 

Vi har byggt, renoverat, lappat och fixat i hela vårt gemensamma liv. Under en tid då vi bodde separat så renoverade vi, lappade vi och fixade vi på vart vårt håll. Jag kommer såååå att njuta av min balkong och med glädje lyssna när någon annan klipper gräs - eller plogar snö. Jag kommer såååå att njuta av att inte behöva stressa hem från stugan för att något någon annanstans är ogjort. 

Sedan vet jag ju inget om att bo i höghus. Jag måste få en manual hur man gör och är. Bodde ett tag under studietiden men då var det mest plugga och festa ute på stan och så lite senare en kort stund bodde jag ihop med en kille i hans lägenhet, men då var jag mest bara så förälskad så hade han bott i ett tält hade jag inte märkt nån skillnad. Typ. 

Heh....rolig tid det också. Minns inget om vare sig hans kök eller badrum, men nog var sängen stod. Det var på den tiden det! 

Men ja...höghusboende var det vi talade om. Det roliga med att leva i en språklig minoritet i ett land är att väldigt ofta när man känner nya människor så visar det sig att man känner någon som vet nån som känner de man pratar om - minst. Eller så är man släkt på nåt vis. Det har kanske lett till att man aktar sig för att tala illa om någon och kanske på så sätt bidra till att vi finlandssvenskar uppfattas som lite Muminfolk som är så där mysiga mest hela tiden. Vilket nu kanske inte alltid stämmer, men vi har lärt oss att vara lite artigt försiktiga. Oftast. 

Nämen nu, åkte tankarna iväg. 

Idag har ett ungt par kommit till Bokulla för att skruva ner pergolan som jag byggde upp för några år sedan. Jag visste ju redan då jag lät bygga upp den att den inte kommer att bli så himla långlivad. Men att Bokulla skulle hitta en köpare fullt så här fort, det kom kanske lite som en överraskning. En bra sådan, dock. Så här är det att bo och leva i en minoritet. Killen i parförhållandet är finlandssvensk. När vi stod och pratade om att flytta till lägenhet, att vi är rätt trötta på att ständigt reparera, renovera. Så nämnde han om en bekant som han brukade uppträda med körsång med också gjort det valet och flyttade in i en lägenhet i en stadsdel i Vanda just för att kunna vara mer på stugan i Ingå. 

Min hjärna kopplade direkt: Körsång, stadsdelen de flyttade från, till stadsdelen de flyttade till och stuga i Ingå och *snapp* kunde jag säga att "du menar säkert Xxxxx och Xxxx. 

Och då är jag ju en rätt osocial person, men trots det så prickade jag rätt - och då talar vi ändå om Finlands fjärde största stad med 237 000 invånare. Men minoriteten känner sina pappenheimare. 

Och killen jag talade med kommer från min kommande stad som är med sina 272 000 invånare Finlands andra största stad efter Helsingfors. 

Så ja....man har lärt sig att inte uttala sig alltför negativt på direkten om någon. Förutom de gånger jag...men DET är en annan historia! 

Många har helt klart lyft på ögonbrynen över vårt val. Men till min glädje hittade jag en gammal vän på de sociala medier som är i rätt lika livsskede. Trädgårdskunnig och estet som hon är så har hon fått nog att försöka hålla två ställen i tiptop-skick och blir också med lägenhet. Chattade med henne och vi båda uttryckte att finns någon befriande i att bara kunna stänga dörren och vara fri att sticka vart man vill. Bara se till att bolagsvederlaget blir betalt. Drar man sedan till stugan, eller - när coronahelvetet någongång är slut - till södern under den mörkaste vintern, eller till Norge för att fota och skriva i en månad. 

Jag har ju ingen aning om hur det kommer att bli på riktigt, men jag längtar så till detta "nya" liv. 

Beställde just en elektriskt grill att ha på balkongen. Om jag klurat ut det rätt så har vi kvällssol och från balkongen har vi sjöutsikt. Ser fram emot en grillkväll med familjen där. Men det är en liiiiiten bit till innan vi är där, men vi är på väg! 

Små steg, små steg...

ETT SKALL HAR TYSTNAT

 Som jag redan hade hoppats. Att allt skulle vända. Bli bra. 

Och ett tag verkade det också så, men på några dagar bara svängde pendeln rejält åt ett annat håll. 

Och i går tog jag beslutet att låta Aida gå över regnbågsbron till hundhimlen. Det där svåra beslutet som skrynklar ihop ens hjärta tills man tror det skall smulas sönder, men också ett beslut som är så viktigt att ta för djurets väl - inte för att skjuta på sin egen sorg och saknad. För jag tänker att jag kan förstå min sorg, att det gör ont. Men att förlänga ett djurs lidande bara för att man inte vill möta sorgen "riktigt än" är något jag lärt mig förstå av veterinärer som sett en hel del. En sade i tiderna åt mig när jag velade över en tidigare hunds vara eller inte vara att om man ens tänker i de banorna så är det kanske dags? Då vet man att man borde släppa taget med kanske håller fast av själviska skäl? 

Djur har ändå en fördel att få eutanasi. Det har inte vi människor än. 

För ett tag sedan mötte jag en person vars barn var dödligt sjuk i cancer. Hen berättade att i slutskedet var hen färdig att själv ge en överdos "vadsomhelst" till sitt egna barn så hen skulle slippa lida. Det är starka ord - men tänkvärda. 

Aida blev på mycket kort tid "en annan hund". Nu, med facit på hand, kan jag se tillbaka och inse att jag kanske borde uppmärksammat vissa beteendeändringar tidigare, kanske för ett år sedan redan, men de var så subtila att jag inte reagerade på det. Hos hundar finns det som kallas kognitiv dysfunktion och kan möjligen jämföras med människans alzheimer -sjukdom. Hos Aida var utvecklingen till en början tydligen långsam, men sedan gick det väldigt fort. 

Första tecken var att hon inte visste vilken dörr hon skulle gå till för att komma in, eller ut. Ibland hände små misstag inne då hon inte längre tydligt visade att hon ville ut. Började med en ny rutin att ta ut henne minst var tredje timme (funkar då jag jobbar hemifrån) men det oaktat hände det misstag som hon alldeles tydligt inte relaterade till att de var "från henne". Hände inte så ofta, men den senaste veckan ökade "olyckorna". Också de stora olyckorna och det även om hon precis varit ute. Det bekom inte henne egentligen alls, vilket också är ett demens-tecken. Innan skulle hon minsann vetat att så gör man inte. Nu kom det sig att hon till och med en dag satte sig "högen" och tyckte inte det var det minsta märkligt...

Det är med sorg man ser detta hända. Och att det går så fort. Medan jag väntade på provsvaren från veterinären gällande om det skulle ha varit något med sköldkörteln så började Aida vimsa omkring här hemma. Gick hon in mellan en stol och en vägg så visste hon plötsligt inte hur man backade ur situationen. Men annars verkade hon lugn. Sov mycket förstås. Fick smärtstillande "just in case", men märkte ingen skillnad i hennes beteende fick hon smärtstillande eller inte, så ont hade hon knappast. 

Hon var bara mentalt borta. Så sorgligt att se, så hjälplös man blir. 

När människor brukar drabbas av demens så säger man ofta att det är mer de egnas sjukdom än den insjuknades. Och till en viss del kan jag förstå det även då det gäller djur, men när lusten att gå ut, lusten att mötas, lusten att vifta på svansen är borta. Då är det dags att släppa taget. Senast då. 

Har sagt att man ser på blicken när livslusten inte längre finns. Samma veterinär som jag hänvisade till här innan sade också att då djuret har fler dåliga dagar än bra dagar - då är det dags att tänka på varför förlänga det som ändå hos djuret är ett slags lidande. Det är fantastiskt att man numera kan erbjuda bla cancerbehandlingar åt djur nästan i samma utsträckning som åt människan. Bara med den skillnaden att åt människan som behöver genomgå möjligen smärtsamma behandlingar kan man säga att det här leder till något som kanske kan hjälpa dig. Men hur förmedlar du det åt ett djur? Och än mer - hur förmedlar du åt ett djur att det här kommer att vara smärtsamt och jobbigt, men sedan får vi kanske ett halvår till tillsammans? Är det verkligen värt det? Eller är det bara egoistiskt från vår sida? Vi måste ändå ta det där smärtsamma farvälet. Varför inte ta det då den värdighet som djuret kanske kan förstå finns kvar? 

Det minskar ändå inte vår smärta av avsked att dra ut på tiden, men det minskar den smärta djuret måste utstå. Det oaktat är det inte ett lätt val. Skall inte vara det heller, men ställer man sin egen kommande saknad och sorg åt sidan ett tag så vill jag tro att man vet när tid är att släppa taget. 

Oberoende kommer vi inte undan sorgen och saknaden. Nu eller om en vecka eller om ett halvår. Med djur i våra liv ställs vi ständigt inför avsked. Avsked som vi kan påverka. Det som gör sjukt ont hos mig är  troligtvis bara en lättnad hos mitt djur. 

Jag saknar Aida så hjärtat blöder, men någonstans inom mig vill jag tro att hon sprungit glad och frisk över regnbågsbron och möter där....Dana, Hector, Varelsen, Molly, Bumsan, Vilse, Tosca, Myrra, Kolmonen och Zelda. 

Till we meet again....<3

NÄRMASTE GRANNEN

 Redan tredje, eller kanske till och med fjärde, året i rad är min närmaste granne ute vid stugan en kattuggla. Det gillar vi! 

Redan tidigt på vårvintern kan man höra kattugglan hoa. Det är oftast hanens hoande man reagerar för. Honan svarar med ett rätt så gällt läte som inte alls är så där "uggligt" som man kan tänka sig. Det låter faktiskt lite som om man gällt skulle ropa "klä vitt", och förr trodde man också att kattuggla-honans skrik bådade dödsfall då hon ropade att någon skulle kläs i vitt, dvs begravas -kläs i vitt.  

Ugglans namn kattuggla har inget med att den skulle ta katter om nätterna. Även om vingbredden kan bli närmare en meter så väger ugglan bara som ett halvkilos smörpaket, och det säger sig självt att då är katten lite väl mycket till byte. Men kattugglan håller bra efter möss och andra gnagare. En bra granne på det viset. Så kattuggla-namnet har den nog fått för att den kanske lite liknar en katt i ansiktet? 

"Min" kattuggla har häckat i en annan holk tidigare, men i år valde hon att ta och bosätta sig i en ny holk. Därför blev jag lite överraskad när hon flög ut ur holken (som egentligen är en slaguggleholk). Bilden är ju inte så skarp, för hann just slänga upp kameran innan hon ljudlöst var borta längre in i skogen. 

När man några gånger upplevt ugglor nära så inser man hur totalt ljudlösa de är. Alltså helt totalt tysta! Inget swash-flosh i vingslagen inte. Förra sensommaren då jag var på väg ut på ja...sen-kvälls-kiss, så höll jag på att formligen krocka med en kattuggla. Den kom totalt ljudlöst flygande från höger och blev antagligen lika skärrad som jag som precis i samma sekund steg ut på trappan. Jag hörde absolut inget, men kände vinddraget av vingarna! Helt klart en av de mest häftiga naturupplevelserna jag varit med om. Att krocka med en uggla! 

Den här tiden är det nog fortfarande så att hon ruvar på äggen, och då gäller det att lämna henne ifred så hon inte överger boet. Nu när jag vet att hon häckar, och var hon häckar, så skall jag välja andra stigar. Senare då ungarna kläcks kan hon försvara sitt bo riktigt aggressivt, och en arg uggla med rejäla klor är inte att leka med! Så då är det också läge att ta långa lovar runt om man inte vill få en arg uggla ihop med sig. 

Riggade upp en viltkamera ett stycke ifrån, så få se om det kommer några bilder därifrån. Helt nytt för mig det här med viltkamera, så kan hända att jag mest får bilder av en gren som guppar i vinden...heh! 

Men en fin granne har jag - i år igen! 

MITT RYSKA (MAT) ARV

Vi är ju nog alla en mix av influenser och traditioner från olika håll i världen. Och i modern tid har det ju blivit allt mer enkelt att ta till sig (mat)kulturer genom att det varit så enkelt att resa -  innan Coronan vill säja - lite vartsomhelst i världen. Få se om vi någonsin återgår till ett resande till den grad vi gjorde förr? 

Eftersom min äldre grabb är en riktigt bra kock så kom det sig att vi talade om att det skulle vara skoj att ha "mat-teman" när vi bjussar varandra på middag. Han är intresserad av Asien och följaktligen både äter och tillreder en del asiatisk mat. Själv har jag väl mest tillrätt helt vanlig nordisk husmanskost, men älskar medelhavsmaten. 

Men så kom jag på att tänka på min barndom och ja, då var det väl mest vanlig husmanskost men eftersom min pappas släkt kommer från Ryssland, från Viborg, så fanns det nog vissa ryska nyanser i våra maträtter.  Bodde man så långt österut så blev det helt klart att matkulturen påverkades av ryska impulser. 

Minns att han gillade en kött- och svamppirog som görs i en stekpanna. Ordet pir är förresten fornryska och lär betyda fest eller festlighet. Och visst är det lite festligt med pirog ibland? Väldigt sällan det blir för mig att laga det, dock. Är inte så förtjust i pajer, men i den här pirogen finns det inget botten som blir så där "geggigt" utan har bara ett lock av smördeg som gräddas krispigt och gott. 

Till fyllning kan man ta vad man har och röra ihop en tjock sås. Jag hade i köttfärs (quorn för den vegetariska delen) och lök, mycket vitlök, torkad svamp. Allt steks upp och så häller man på lite grädde och låter det koka ihop till en tjock sås. Kryddar ganska enkelt med salt, peppar, torkad timjan och lite chili. Kavlar ut en rund degplatta av smördeg, lite större än stekpannan av gjutjärn (inga plastdetaljer då det skall in i ugn...) Det som "blir över" av degen flätas till en fläta som läggs på skarven mellan stekpannan och deglocket. Hacka några varv med gaffel i locket. Pensla med vispat ägg och så in i ugnen på 15-20 minuter i 225 °C. 

Och så ryska saltgurkor till, inga fåniga kryddgurkor inte. Det är nog en del av mitt mat-arv. Jag älskar ryska saltgurkor. Kryddgurkorna kan gå och gömma sig! 

Skall ta och damma av de gamla ryska rätterna och ha en temavecka. Vad fanns det annat vi åt när jag var barn...? Jo, stroganoff och borsjtj-soppa förstås. Och blinier...och pelmener...och allt gott av kål...seljanka...och så kaviar och champagne - helt klart! 

Kanske det blir någon temavecka av det här ändå!  

NÄR MAN ÅLDRAS

 Men först....Glad Valborg, förresten! 

Är lite dålig på det där med ballonger och serpentiner, så en kvarglömd jul-ren-pynt-grej får stå för vappens "blingbling" i form av pyttesmå bjällror. Heh! 

Andra året av corona-valborg och personligen känns det inte speciellt annorlunda eftersom jag ändå oftast helst firat Valborg - Vappen - på stugan eller i trädgården. Känns rätt så länge sedan de där gångerna då man körde längs kustvägen från huvudstadsregionen till Ekenäs i bilkonvoj där den som kände sig bäst i form körde och resten skålade i bak- och framsäten. Minns en gång då bilen framför viftade att deras dryckeslager tagit slut och vi körde upp intill och langade över ett par vinflaskor i farten genom fönstret till deras bil. Minns inte att någon skulle ha tänkt tanken att man kunde stannat för att utföra transporten. Vi är dock alla ännu i liv. Men så där ur trafiksäkerhetsvinkeln, som kommer med en viss mognad, definitivt inget att rekommendera, men det är som det var. Those were the days!

Aida är också i liv. Ett tag där under veckan som gått tänkte jag att är det dags nu för henne att tassa över regnbågen? Såpass illa däran var hon. Hon mer eller mindre kollapsade och när jag äntligen fick tid till (en bra) veterinär så orkade hon knappt gå själv in till kliniken. Hon skannades från öronspets till svanstipp, det togs blod- och urinprov, men allt var helt ok, värdena var bra, hjärtljuden bra, ultraljud bara bra - men hon var bara helt seg. 

Men medan vi väntade på de sista urin- och blodprovssvaren så började hon sakta repa sig. Långsamt för varje dag blev hon lite mer piggare, lite mer sig själv. Men ändå...vad kan ha hänt? 

Min tanke var att hon kanske kunde blivit huggormsbiten (vilket veterinären inte helt köpte) men Aida betedde sig lite som min förra hund Tosca som envist skulle ta livet av alla ormar hon såg. Det gick ju bra tills hon blev gammal och stel, då fick ormarna in ett par rejäla hugg och hon blev just som Aida nu. Jag fattade det inte först för Aida har visat noll intresse för ormar, men om hon nu "snubblade" över en vår-yrvaken huggis så kan det ju ha hänt nåt? Och som känt - de kan ju inte berätta. Dessa våra fyrfotingar. 

Så visst, den akuta oron är över, men längs vintern och våren har hon åldrats. Nu är hon dock checkad från topp till tå, så på sitt sätt är det skönt att veta att hon är frisk på det sättet som man kan mäta. Men det oaktat har hon förändrats. Blivit nästan lite dement. Det är ett starkt ord, men det är det närmaste jag kan definiera det med. Oftast är hon sig själv, sitt gamla jag. Men så finns det stunder då hon inte alls känns närvarande. 

Har åldrande släktingar i min närmaste krets och märker dessa drag hos en och var av dem. När minnet sviker, kroppen blir trött, världen blir mindre. När allt krymper. 

Det är det som sker när man åldras, tror jag. Allt krymper. Tills inget längre är.